NJA 1981 s. 707

A.M.R. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade ogillande av K.I.N:s talan.

HovR:n (hovrättslagmannen Modigh och hovrättsrådet Bergenfalk, referent) fann i beslut d 14 okt 1980 ej skäl att meddela prövningstillstånd.

A.M.R. anförde besvär och yrkade - som hennes talan fick förstås - att prövningstillstånd skulle meddelas i anledning av hennes till HovR:n fullföljda talan och att målet skulle återförvisas till HovR:n för fortsatt behandling.

K.I.N. bestred A.M.R:s talan.

Betänkande

HD (JustR:n Hult, Mannerfelt, Nordenson och Knutsson) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

Referenten, JustR Palm, var skiljaktig och anförde: I frågan om någon försträckning från K.I.N. till A.M.R. skett stod i TR:n parternas uppgifter mot varandra. Också vittnesbevisningen, sådan den antecknats i TR:ns dom och framgår av utskrifter över förhören, var motstridande och synes inte ge övervägande stöd för någondera partens talan. Den bevisning som talar för K.I.N:s sak har enligt vad som kan utläsas av domen och utskrifterna i allt fall inte sådan styrka som måste krävas när det är fråga om ett fordringspåstående som inte grundas på skriftligt fordringsbevis.

Enligt sjätte punkten i 22 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden får i mål som handläggs enligt den lagen HovR:n meddela prövningstillstånd när anledning förekommer till ändring i det slut, vartill TR:n kommit. Denna bestämmelse, som tillfördes av riksdagen när propositionen med lagförslaget behandlades, motiverades av rättssäkerhetshänsyn. Det måste enligt de av riksdagen antagna uttalandena till grund för bestämmelsen beaktas, att de föreslagna dispensreglerna avser mål som prövats av endast en domare i en instans efter ett mer eller mindre summariskt förfarande. De avvikelser från det ordinära tvistemålsförfarandet som präglar det förenklade förfarandet gör enligt uttalandena det från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att principen om prövning i minst två instanser bibehålls i sådan utsträckning att materiellt oriktiga avgöranden i största möjliga mån kan ändras.

Jag finner att den angivna dispensgrunden hade bort tillämpas i förevarande mål och meddelar därför, med ändring av överklagade beslutet, tillstånd till att målet prövas i HovR:n.

JustR Knutsson tillade: Regeln om s k ändringsdispens i 22 § 6 lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden tillkom vid riksdagsbehandlingen. Den infördes i stället för en i propositionsförslaget upptagen föreskrift om prövningstillstånd när målets utgång uppenbarligen berodde på grovt förbiseende eller grovt misstag. Riksdagens beslut grundades på en reservation till justitieutskottets utlåtande i ärendet.

Under lagstiftningsärendets tidigare behandling hade några remissinstanser föreslagit att en regel om ändringsdispens skulle införas (prop 1973:87 s 116). Departementschefen tog emellertid avstånd från denna tanke. Rena bevisbedömningsfrågor och andra omdömesfrågor borde enligt hans mening i regel inte prövas i flera instanser (prop s 167). I enlighet härmed utformades reglerna om prövningstillstånd i propositionsförslaget efter mönster av motsvarande regler för fullföljd till HD. De gavs dock i vissa delar något mindre restriktiv karaktär.

Riksdagens beslut innebär att reglerna om prövningstillstånd närmare har anslutits till vad som gällde i fråga om fullföljd till HD före de lagändringar som trädde i kraft d 1 juli 1971. Paragrafen har emellertid kommit att få en något ologisk uppbyggnad. Sålunda kan ifrågasättas om inte punkt 6 till fullo täcker åtminstone punkterna 2-4 och alltså gör dessa överflödiga.

När det gäller att tolka bestämmelsen i punkt 6 kan till en början konstateras att ordalagen är hämtade från vad som tidigare föreskrevs i 54 kap 10 § 1 st 2 RB rörande prövningstillstånd i HD. Formuleringen "anledning förekommer" kan synas tyda på att en ganska liberal prövning har varit åsyftad. I realiteten var dock möjligheterna att få ändringsdispens i HD på grund av oriktig bevisbedömning i HovR:n mycket begränsade. Vid tillämpningen måste man nämligen - förutom till regeln i 54 kap 12 § 1 st RB om s k summa revisibilis, vilken saknar intresse i detta sammanhang - ta hänsyn till bestämmelserna om förfarandet i HD. Hit hör bl a föreskriften i 35 kap 13 § RB att muntlig bevisning som har upptagits vid lägre rätt får tas upp på nytt i HD endast om det föreligger synnerliga skäl och reglerna i 55 kap 14 § RB, vilka avsevärt begränsar möjligheterna att göra ändring i HovR:ns dom såvitt avgörandet beror av tilltron till den i målet upptagna muntliga bevisningen. I förarbetena till RB har också under hänvisning till dessa bestämmelser framhållits att HD i allmänhet inte borde meddela prövningstillstånd då avgörandet berodde av en värdering av muntlig bevisning (NJA II 1943 s 697).

För hovrättsprocessen gäller långt mindre restriktiva regler om förnyad bevisupptagning än i HD. Den begränsning i möjligheterna till ändringsdispens på grund av oriktig bevisvärdering som enligt det sagda gällde för HD:s del har därför ingen direkt motsvarighet i fråga om HovR:na. Detta kan synas innebära att utrymmet för ändringsdispens i HovR i sådana fall blir betydligt större. Det förefaller mig emellertid tveksamt om en sådan tillämpning har varit avsedd.

I den reservation i utskottet (JuU 1973:36 s 28-29) som riksdagen anslöt sig till understryks att begränsningar i fullföljdsrätten är nödvändiga för att tillgodose syftet med den föreslagna lagstiftningen, nämligen att skapa en handläggningsordning som enkelt, snabbt och billigt leder till avgörande av tvister rörande mindre värden. Det framgår visserligen att reservanterna med sitt ändringsförslag framför allt har haft sådana fall i tankarna där TR:ns bevisvärdering framstår som oriktig. De påpekar emellertid också att eventuella invändningar från kostnadssynpunkt mot den föreslagna ändringen saknar större tyngd, eftersom hovrättsförfarandet i regel skall vara skriftligt och därmed föga kostnadskrävande för parterna. Med anledning härav må framhållas att HovR:n inte i ett skriftligt förfarande kan avvika från TR:ns värdering av där upptagen muntlig bevisning annat än när det föreligger synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än TR:n antagit (50 kap 23 § RB). Även om reservanterna i sammanhanget också pekar på möjligheten för HovR:n att hålla sammanträde utanför hovrättsorten, förefaller det föga troligt att man har räknat med att ändringsdispens på grund av oriktig bevisvärdering skall komma i fråga annat än i ganska ringa omfattning. Detta intryck bekräftas av vad som förekom vid debatten i riksdagen. I polemik mot justitieministern, som hade sagt att den föreslagna dispensgrunden skulle ge utomordentligt vida klagomöjligheter, anförde där en företrädare för utskottsminoriteten att den föreslagna regeln motsvarade ändringsdispensgrunden vid fullföljd till HD och att denna grund i HD hade lett till prövningstillstånd i mycket få fall. Enligt hans bedömning skulle man inte behöva räkna med att den föreslagna regeln skulle medföra särskilt många prövningstillstånd (RD 1973 nr 141 s 94).

Enligt min mening bör man vid tolkningen av dispensregeln i punkt 6 utgå från att avsikten har varit att den skall tillämpas i ungefär samma omfattning som motsvarande regel för HD enligt den före d 1 juli 1971 gällande lagstiftningen. Härav följer att prövningstillstånd på grund av ifrågasatt oriktig bedömning av muntlig bevisning i TR:n bör medges endast då det föreligger en starkt grundad anledning att anta att domen är felaktig. För en försiktig användning av möjligheten till ändringsdispens i situationer av detta slag talar också att det är svårt att på grundval av en - ofta summarisk - redovisning av en muntlig utsaga göra sig en rättvisande bild av utsagans bevisvärde.