NJA 1981 s. 718

Allmän åklagare yrkade ansvar på A för ocker under påstående, att A hade utnyttjat B:s oförstånd genom att ta emot viss egendom som gåva av denne. Åklagaren gjorde inte gällande att A hade förmått eller påverkat B att ge honom egendomen. I samband med åtalet fördes även talan mot A om enskilt anspråk. Den åtalade gärningen har ansetts inte vara att hänföra till ocker. 9 kap 5 § BrB, jfr 31 § avtalslagen.

Kalmar TR

Allmän åklagare yrkade vid Kalmar TR ansvar å A.P., född 1917, för ocker enligt följande: A.P. har under våren eller sommaren 1977 i Kalmar utnyttjat pensionären C.Z:s oförstånd genom att som gåva av denne mottaga fyra album med frimärken tillsammans värda cirka 100 000 kr.

Åklagaren yrkade för målsäganden C.Z. att i beslag tagna album med frimärken skulle återlämnas till målsäganden.

A.P. förnekade gärningen. Under förutsättning att han fälldes till ansvar medgav han det särskilda yrkandet.

Domskäl

TR:n (fyra nämndemän) anförde i dom d 10 okt 1978:

Domskäl. A.P. har berättat: Han lärde känna C.Z. 1942. De träffades ganska ofta. I samband med A.P:s 50-årsdag d 1 juli 1967 lovade C.Z. att A.P. skulle få några frimärksalbum som present. Sedan blev det inte tal om albumen förrän vid något tillfälle 1969. C.Z. pekade då ut några album som A.P. skulle få. Denne fick dock inte ta med dem hem eftersom C.Z. ville ha dem kvar för att titta i dem. Våren 1977 blev det åter tal om albumen. C.Z. förklarade att A.P. kunde ta med sig albumen, vilket han också gjorde. A.P., som inte själv samlade på frimärken, visste inte vad albumen kunde vara värda. Han trodde dock att värdet kunde uppgå till 20 000-30 000 kr. - Under 1977 träffades C.Z. och A.P. nästan varje vecka. C.Z:s hälsotillstånd var inte något vidare. Han tacklade av mer och mer och svarade inte alltid på tilltal. Han hade också svårt för att minnas.

Sedan TR:n härefter redovisat vittnesmål av fem av åklagaren åberopade vittnen fortsatte TR:n:

Åklagaren har angående frimärkenas värde åberopat ett värderingsintyg d 7 april 1978. A.P. har vitsordat att de frimärken som han erhöll i gåva var värda ca 100 000 kr.

Beträffande C.Z:s hälsotillstånd har åklagaren åberopat tre läkarintyg.

A.P. har uppgivit att C.Z. i samband med A.P:s femtioårsdag lovat att skänka A.P. några frimärksalbum. Han har vidare uppgivit att C.Z. våren 1977 fullbordat gåvan genom att överlämna fyra album. Utredningen styrker inte att C.Z. vid denna tidpunkt lidit av bristande omdömesförmåga. A.P. har därför för varit berättigad att mottaga gåvan. På grund av detta skall åtalet och det särskilda yrkandet ogillas. Beslaget av frimärksalbum skall hävas.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

Det särskilda yrkandet om återlämnande av frimärksalbum ogillas. Beslaget av fyra kartonger innehållande frimärksalbum hävs.

TR:ns ordf, rådmannen Inger, och en nämndeman var skiljaktiga och anförde: A.P. har uppgivit att C.Z. våren 1977 som gåva till honom överlämnat fyra frimärksalbum. Denna uppgift får godtagas. Utredningen visar att C.Z:s omdömesförmåga vid gåvotillfället varit nedsatt. Detta måste A.P. ha varit medveten om. Vi anser att A.P. har begagnat sig av C.Z:s oförstånd genom att ta emot gåvan, som haft ett betydande värde. A.P. har därför gjort sig skyldig till ocker. Personutredningen ger vid handen att övervakning eller annan mera ingripande åtgärd inte är erforderlig för att avhålla A.P. från vidare brottslighet. Han bör därför ådömas villkorlig dom. Det särskilda yrkandet skall bifallas.

Göta HovR

Åklagaren fullföljde talan i Göta HovR och yrkade bifall till åtalet och det särskilda yrkandet.

HovR:n (hovrättsråden Blomdahl och Reis samt nämndemännen Jisborg och Karlström) anförde i dom d 20 febr 1979:

Domskäl

Domskäl. A.P. har i HovR:n lämnat samma uppgifter som vid TR:n, dock med följande tillägg. Han och C.Z. var goda vänner. Han besökte denne ofta och nästan varje jul var denne gäst i hans hem. A.P. visste inte, att C.Z. testamenterat frimärksalbumen till sina brorsöner. A.P. hade aldrig givit denne någon dyrbar present. Han fick albumen eftersom de var kamrater; han bad ej om dem. På hösten 1976 blev C.Z. något förändrad, men det var ingen större förändring. Sommaren 1977 märkte A.P. att denne var lite glömsk ibland, men det var aldrig svårt att prata med honom. Han hade 30-40 frimärksalbum. De var numrerade. Det var aldrig någon tvekan om vilka A.P. skulle få. På hösten 1977 ville C.Z., att det bästa av albumen skulle vara med på en frimärksutställning, varför A.P. återlämnade detta. Senare omtalade C.Z., att albumet ej varit med på utställningen; det hade ej hämtats. När A.P. skulle återta albumet, var hemsamariten hos C.Z.. För att hon skulle förstå att det gick juste till sade han till henne: Nu ser du att jag får det. - A.P. är ej frimärkssamlare.

Efter redovisning av muntlig och skriftlig bevisning anförde HovR:n vidare:

HovR:n finner det av A.P:s egna uppgifter framgå att han någon gång under våren 1977 av C.Z. såsom gåva mottagit ifrågavarande frimärken. Enligt vad som framkommit genom vittnenas berättelser har denne, som är född 1895, vid upprepade tillfällen under första halvåret 1977, och även senare, företett tydliga tecken på att hans omdöme var nedsatt. Det måste, särskilt med hänsyn till vad vittnet S berättat, anses vara uteslutet att C.Z. skulle givit A.P. frimärkena, som är av stort värde, om hans själsfunktioner varit normala. A.P., som kände C.Z. mycket väl, måste ha förstått detta. Med hänsyn härtill får det hållas för visst att A.P. tillskansat sig frimärkena genom att begagna sig av C.Z:s oförstånd. A.P. har således gjort sig skyldig till ocker.

Vad som upplysts om A.P:s personliga förhållanden ger grundad anledning antaga att övervakning eller annan mera ingripande åtgärd ej erfordras för att avhålla honom från vidare brottslighet. Han bör därför erhålla villkorlig dom som, av hänsyn till allmän laglydnad, bör förenas med ett bötesstraff.

Till följd av utgången i ansvarsdelen skall det särskilda yrkandet bifallas.

Domslut

Domslut. Med upphävande av TR:ns dom i ansvarsdelen dömer HovR:n A.P. jämlikt 9 kap 5 § BrB för ocker till villkorlig dom jämte 50 dagsböter å 10 kr.

Med upphävande av TR:ns dom jämväl såvitt avser beslaget förordnar HovR:n, att ifrågavarande kartonger och frimärksalbum skall återlämnas till C.Z..

Beslaget skall bestå i avbidan på att HovR:ns dom vinner laga kraft och därefter omedelbart hävas.

Referenten, adj led Österberg var skiljaktig i ansvarsdelen och anförde: A.P:s uppgift om att han redan 1967 blivit lovad att som present på femtioårsdagen erhålla några frimärksalbum måste tagas för god. Det kan med anledning härav inte anses att det för A.P. generellt sett borde framstått som anmärkningsvärt att C.Z. 1977 överlämnade frimärksalbum till honom. Mer anmärkningsvärt synes emellertid vara att en man som större delen av sitt liv varit hängiven frimärkssamlare under sin livstid ger bort sina finaste märken till en person som ej är samlare. I det sammanhanget måste man också beakta att det varit fråga om en gåva av mycket stort värde. Den bedömningen gäller även om man utgår från det värde A.P. trodde frimärkena hade. Gåvor av den storleken hade - enligt vad som uppgivits - ej tidigare förekommit mellan A.P. och C.Z.. Sistnämnda omständigheter gör att gåvan trots allt ter sig anmärkningsvärd. Emellertid har det i målet blivit klarlagt att A.P. och C.Z. känt varandra sedan början av 1940-talet och vidare att det mellan dem synes ha rått ett mycket gott förhållande. Det måste med anledning härav anses mindre sannolikt att A.P. skulle mer eller mindre lura av C.Z. dennes finaste frimärken. De objektiva faktorerna kring gåvan kan därför enligt min mening inte tilläggas avgörande betydelse. Vad gäller de subjektiva förhållandena ansluter jag mig till TR:ns bedömning. Att C.Z:s hälsa - mentalt sett - kraftigt försämrades under år 1977 måste anses helt klarlagt. Det har emellertid inte tillförlitligen styrkts, att hans omdömesförmåga var så nedsatt vid den tidpunkt A.P. fick frimärksalbumen, att A.P. inte ägt som gåva mottaga albumen. - På grund av vad som nu anförts fastställer jag TR:ns dom i ansvarsdelen. Överröstad härvidlag är jag i övrigt ense med majoriteten.

HD

A.P. sökte revision och yrkade, att åtalet och det enskilda anspråket måtte ogillas. Han anförde, att han uppfattade att han redan 1967 erhöll frimärksalbumen i gåva även om dessa inte kom att överlämnas till honom förrän våren 1977. När gåvan överlämnades var C.Z. inte så påverkad mentalt att han kunde utnyttjas av A.P. att överlämna en gåva.

Riksåklagaren biträdde ändringsyrkandet i ansvarsdelen. Han anförde bl a:

Ocker tillhör den kategori av brott för vilka det utmärkande är att gärningsmannen angriper en främmande maktsfär med psykiska medel. Till skillnad från vad som är fallet vid bedrägeri och utpressning skapar ockraren inte själv den situation som han drar fördel av utan han utnyttjar en redan föreliggande situation. Straffbestämmelsen angående ocker motsvarar till sin räckvidd 31 § avtalslagen. Avtalslagens ord "taga eller betinga sig förmån" har utbytts mot uttrycket "bereda sig förmån" endast för att vinna närmare överensstämmelse med brottsbeskrivningarna vid bedrägeri och utpressning och innebär inte någon skillnad i sak. Ocker förutsätter således ett utnyttjande av annans trängda ställning till att förskaffa sig orättmätig vinning på hans bekostnad. Ett typfall av ocker vid benefika rättshandlingar är att någon med utnyttjande av annans oförstånd eller beroendeställning förmår denne att giva honom gåvor eller under motsvarande omständigheter förskaffar sig ett testamente till sin förmån. Gärningsmannen skall alltså genom ett otillbörligt förfarande ha föranlett målsäganden att företaga rättshandlingen. För att man skall kunna tala om ett utnyttjande måste i vart fall krävas att gärningsmannen på något sätt har påverkat den rättshandlande (se t ex N Jareborg: Brotten, andra häftet, 1978, s 196). Ren passivitet torde således inte kunna grunda ansvar för ocker. För sådana och liknande fall finns en civilrättslig ogiltighetsregel i 33 § avtalslagen men mot denna regel svarar inte någon ansvarsbestämmelse.

I förevarande mål har åklagaren lagt A.P. till last att han utnyttjat C.Z:s oförstånd genom att som gåva av denne mottaga fyra frimärksalbum med ett sammanlagt värde av cirka 100 000 kr. Åklagaren har således inte påstått att A.P. på något sätt påverkat C.Z. till att företa rättshandlingen utan det otillbörliga skulle enligt åtalet ligga däri att A.P. med insikt om C.Z:s oförstånd mottagit ifrågavarande gåva. I enlighet med vad jag ovan utvecklat uppfyller en gärningsbeskrivning av detta slag inte det krav på utnyttjande som förutsätts för ansvar för ocker. En gåva som tillkommit under sådana omständigheter kan visserligen bringas att återgå med stöd av 33 § avtalslagen men gärningen sådan den utformats torde inte vara straffbar.

När det gäller omständigheterna kring gåvotransaktionen anser jag mig med hänsyn till bevisläget inte kunna göra gällande att A.P. förmått eller ens påverkat C.Z. till den ifrågavarande gåvan. Vid sådant förhållande torde åtalet inte kunna bifallas.

Dödsboet efter C.Z., vilken avled d 7 jan 1981, bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindgren, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Det utmärkande för ocker är att gärningsmannen utnyttjar en redan föreliggande situation för att åstadkomma en förmögenhetsöverföring sig till godo. Enligt lagtexten ligger det otillbörliga i att gärningsmannen begagnar sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom själv till att bereda sig förmån som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilket vederlag icke skall utgå. Ocker förutsätter således att gärningsmannen utnyttjar det psykologiska övertag som annans trängda ställning ger honom till att bereda sig orättmätig vinning. Ett typfall är att gärningsmannen med utnyttjande av annans oförstånd eller beroendeställning förmår denne att ge honom gåvor eller att företa annan rättshandling av benefik natur. För att man skall kunna tala om utnyttjande måste krävas att gärningsmannen på något sätt har påverkat eller föranlett den andre att företa den rättshandling som leder till förmögenhetsöverföringen. Gärningsmannen måste således på något sätt vara aktiv i sin påverkan av den andre. Ren passivitet torde således inte kunna grunda straffansvar för ocker. Åklagaren har i förevarande mål lagt A.P. till last att A.P. utnyttjat C.Z:s oförstånd genom att som gåva av denne mottaga fyra frimärksalbum, som tillsammans var värda cirka 100 000 kr. Åklagaren har således inte påstått att A.P. på något sätt påverkat C.Z. till att företa rättshandlingen utan det otillbörliga skulle ligga i att A.P. med insikt om C.Z:s oförstånd mottagit ifrågavarande gåva. Som riksåklagaren har framhållit uppfyller en sådan gärningsbeskrivning inte det krav på utnyttjande som förutsätts för att gärningen skall vara straffbar såsom ocker. Därtill kommer att riksåklagaren inte anser sig kunna göra gällande att A.P. förmått eller ens påverkat C.Z. till gåvan, eftersom åtalet i allt väsentligt grundar sig på A.P:s uppgifter om omständigheterna kring gåvotransaktionen och annan utredning, som skulle kunna vederlägga A.P:s uppgifter ej står till buds.

På grund av det anförda skall åtalet mot A.P. ogillas.

Vad sedan angår det särskilda yrkandet har dödsboet anfört att A.P. begagnat sig av C.Z:s oförstånd genom att såsom gåva mottaga frimärksalbumen och på denna grund bestritt A.P:s ändringsyrkande. 31 § avtalslagen utgör den civilrättsliga motsvarigheten till straffbestämmelsen angående ocker. Enligt båda fordras, förutom övriga rekvisit, att offret på något sätt förmåtts eller påverkats att företa rättshandlingen. Dödsboet har ej påstått att A.P. på något sätt påverkat C.Z. att skänka frimärksalbumen till A.P.. På grund härav och då dödsboet ej i målet åberopat någon annan grund varför det särskilda yrkandet skulle bifallas, skall även detta yrkande ogillas. Beslaget skall följaktligen hävas och frimärksalbumen utlämnas till A.P..

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD såväl åtalet mot A.P. som det särskilda yrkandet.

Med ändring av HovR:ns dom jämväl i denna del upphäver HD beslaget av fyra kartonger innehållande frimärksalbum.

HD (JustR:n Hult, Nordenson, Knutsson, Rydin, referent, och Heuman) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Enligt 9 kap 5 § BrB föreligger ocker, om någon vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig av en persons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå. Om rättshandlingen utgörs av gåva, förutsätts för straffbarhet att gärningsmannen med utnyttjande av situationen på något sätt har förmått eller påverkat den andre att ge honom gåvan (se NJA II 1942 s 403, Beckman m fl, Brottsbalken I 4 uppl s 389 samt Jareborg, Förmögenhetsbrotten 1975 s 282 och Brotten, andra häftet 1978 s 196). Av intresse i detta sammanhang är att den civilrättsliga bestämmelsen om ocker i 31 § avtalslagen har motsvarande innebörd. Även för tillämpning av denna paragraf vid gåva krävs sålunda att mottagaren på ett eller annat sätt har förmått givaren till rättshandlingen (se NJA II 1915 s 247, Almén-Eklund, Lagen om avtal 9 uppl s 118 f och Adlercreutz, Avtalsrätt I 6 uppl s 211).

Den gärning som enligt åtalet har lagts A.P. till last består i att han utnyttjat C.Z:s oförstånd genom att som gåva av denne ta emot fyra frimärksalbum. Det har inte gjorts gällande att A.P. förmått eller påverkat C.Z. att ge honom frimärkena. Av det förut sagda framgår att den gärning som sålunda avses med åtalet inte är att hänföra till ocker. Till följd härav skall såväl åtalet som det på den åtalade gärningen grundade enskilda anspråket ogillas. Vid denna utgång skall beslaget hävas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD såväl åtalet som det enskilda anspråket.

HD häver beslaget på fyra kartonger innehållande frimärksalbum.