Domskäl

TR:n (ordf lagmannen von Koch) anförde i dom d 28 maj 1980:

Domskäl. E.G., som bestritt ansvar för rattfylleri men medgivit de faktiska omständigheterna, har uppgivit att hon dagen före händelsen druckit alkohol i tämligen måttlig omfattning under en flygresa samt något rödvin vid 22-tiden i samband med måltid. Däremot har hon bestämt förnekat att hon senare och före händelsen druckit någon som helst alkohol och ej heller använt tabletter eller medicin. Som mildrande omständigheter till stöd för annan påföljd än fängelse har bl a anförts E.G:s ålder och beroende av sin hemmamiljö, körsträckans längd och det faktum att hon presterat en normal körning och vid läkarundersökningen ej uppfattats som alkoholpåverkad.

Enligt 4 § 1 mom 3 st trafikbrottslagen skall den, vars alkoholkoncentration i blodet uppgår till 1,5 promille eller däröver, anses vara så påverkad att han skall dömas till rattfylleri enligt 4 § 1 mom 1 st samma lag.

Enligt i målet åberopat bevis över alkoholkoncentrationen i E.G:s blod vid provtagningstillfället d 1 okt kl 17.30 kan alkoholkoncentrationen i hennes blod beräknas ha uppgått till minst 1,68 promille.

E.G. skall därför dömas för rattfylleri.

Vid övervägande av påföljdsfrågan har TR:n icke funnit att omständigheter föreligger, som är snarlika dem som i senare domstolspraxis föranlett avsteg från huvudregeln att för rattfylleri skall dömas till fängelse. Anledning att i detta fall frångå fängelsestraff saknas därför.

Domslut

Domslut. TR:n dömde E.G. jämlikt 4 § 1 mom trafikbrottslagen för rattfylleri till fängelse 1 mån.

Domskäl

Domskäl. E.G. har i HovR:n om sin alkoholkonsumtion lämnat samma uppgifter som vid TR:n samt har om körningen och sina personliga omständigheter uppgivit i huvudsak: Under eftermiddagen d 1 okt 1979 uträttade hon ärenden på Lidingö och använde då sin bil. Körningen gick bra. När den aktuella sammanstötningen inträffade förde hon sin bil sist i en bilkö och med en hastighet av ungefär 10 km i timmen. En bakomvarande buss skulle köra om kön men föraren klarade inte omkörningen utan körde med bussen bakifrån in i E.G:s bil. Bussföraren tog förbehållslöst på sig skulden till det inträffade. - Makarna G lever åtskilda sedan tre år tillbaka. Hon fick i nov 1980 ett brev från sin man, i vilket denne förklarade att han nu önskade skilja sig och att han ansåg att hon inte var i behov av underhållsbidrag. Hon blev mycket nedstämd av detta. Betänketid löper sedan dec 1980. Hon har inte haft någon kontakt med sin man sedan TR:ns dom meddelades i målet. Han lär numera vara bosatt i Paris. Makarnas barn är vuxna och har lämnat föräldrahemmet. E.G. bor ensam i makarnas villa. Det inträffade är inte känt för någon av hennes vänner då hon inte velat äventyra vänskapen. Alltsedan den aktuella händelsen inträffade har hon ångrat sig djupt och upplever denna tid som "helvetisk". Hon har alltid varit fysiskt och psykiskt frisk och har inte heller efter denna händelse uppsökt läkare. Hon arbetar sedan 1974 på ett servicebolag.

I HovR:n har företagits personundersökning beträffande E.G..

Såsom TR:n funnit är E.G. övertygad om rattfylleri. I påföljdsfrågan gör HovR:n följande bedömning.

Av utredningen framgår att E.G:s körning varit anmärkningsfri. Hon har inte heller vållat sammanstötningen. Den undersökande läkaren bedömde henne ej vara påverkad. E.G. lever nu helt ensam. Uppenbarligen har tiden efter händelsen inneburit svåra påfrestningar för E.G., särskilt som hon ansett sig inte kunna anförtro sig åt någon av sina vänner. Mot denna bakgrund och med hänsyn till E.G:s ålder och personliga situation finner HovR:n att avtjänande av fängelsestraff skulle drabba henne orimligt hårt. De allmänpreventiva skäl som vid brott av detta slag starkt talar för frihetsberövande påföljd bör därför få vika för humanitära hänsyn. På grund härav och då anledning till övervakning saknas bör påföljden bestämmas till villkorlig dom. Av hänsyn till allmän laglydnad skall denna förenas med ett högt bötesstraff.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut att påföljden bestämmes till villkorlig dom jämte 100 dagsböter å 75 kr.

Adj led Fallenius och nämndemannen Redlund var av skiljaktig mening och fast ställde TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. Såsom domstolarna funnit har E.G. gjort sig skyldig till rattfylleri. Körningen ägde rum i tät stadstrafik och avsåg en icke obetydlig sträcka. Omständigheterna kan inte anses mildrande. Brott av detta slag bör av hänsyn till den allmänna laglydnaden i regel föranleda påföljd som innebär frihetsberövande. För att annan påföljd skall komma i fråga måste krävas särskilda skäl.

E.G., som nu är 59 år gammal, har levt under goda sociala och ekonomiska förhållanden. Under senare tid har hon drabbats av personliga motgångar. Hon anser sig emellertid vara vid god hälsa såväl fysiskt som psykiskt. Det råder inte något tvivel om att lagföringen har inneburit allvarliga påfrestningar för E.G. och att ett fängelsestraff skulle drabba henne hårt. Dessa förhållanden kan dock inte anses utgöra sådana särskilda skäl att en frihetsberövande påföljd kan undvikas. Påföljden bör därför bestämmas till fängelse.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut på det sättet att påföljden bestäms till fängelse 1 mån.

Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Lindeblad) anförde i dom d 16 dec 1980:

Domskäl. B.J. har erkänt gärningen. Erkännandet vinner stöd av utredningen i övrigt, särskilt av analysbevis och protokoll över läkarundersökning. Alkoholkoncentrationen i blodet har under eller efter färden uppgått till minst 2,44 promille.

Åtalet för rattfylleri är alltså styrkt.

För rattfylleribrott kräver hänsynen till allmän laglydnad att påföljd, som ej innebär frihetsberövande, tillämpas endast om särskilda skäl talar därför.

Socionomen B.B har i personundersökning d 11 dec 1980 som sammanfattning och motiverat påföljdsförslag anfört bl a:

B.J. är gift med X.. Makarna har en son, född 1971, och familjen består också av B:s tre barn i ett tidigare äktenskap. De är födda 1965, 1967 och 1969. Familjen bor i egen villa i Torslanda. X. lider av psykiska besvär i form av ångest och depressioner och har kontakt med psykiatriska kliniken vid Sahlgrenska sjukhuset, där hela familjen är föremål för behandling. B.J. besväras av en idrottsskada i vänster knä, men är eljest frisk. Han synes inte ha alkoholproblem och han har ingen erfarenhet av narkotika. B.J. är ostraffad. Då han lever under ordnade sociala förhållanden och ej har missbruksproblem, förefinns inte något övervakningsbehov. Skulle hans familjeförhållanden, då främst B:s ohälsa, ses som ett särskilt skäl till att en annan påföljd än fängelse bör komma i fråga, föreslås att B.J. döms till villkorlig dom.

Skyddskonsulenten, Göteborg-Hisingen, Sture J har instämt i påföljdsförslaget.

T f bitr överläkaren vid psykiatriska kliniken, Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, T.G., har i intyg d 11 dec 1980 anfört:

X.X. har haft tät kontakt med psykiatriska kliniken, Sahlgrenska sjukhuset sedan d 22 juni 1980. Hon har svåra ångest- och depressionsbesvär vilka allvarligt återverkar på relationerna inom familjen. I familjen finns fyra barn i åldrarna 9-15 år. Samtliga barn far illa av B:s symptom och av konflikterna mellan föräldrarna, vilket kunnat iakttagas i familjesamtal, där båda makarna jämte de båda äldsta döttrarna varit närvarande. Från B:s sida finns en avsevärd beroendebindning till maken. Med ingående kännedom om B:s symptom och svårigheter kan det på goda grunder antagas att hon, i den händelse maken kommer att ådömas fängelsestraff, skulle försämras så betydligt att klinikvård blir nödvändig och därmed skulle de fyra barnen mista tryggheten från båda föräldrarna och behöva omhändertagas på annat sätt. Detta skulle få svåra följder för det mödosamma rehabiliteringsarbete som pågår med hela familjen och ge negativa efterverkningar långt utöver den eventuella strafftiden. Det hemställes därför att återverkningarna på X.X:s psykiska hälsa samt situationen för de fyra barnen måtte beaktas vid domen mot B.J..

Det som blivit upplyst om följderna främst för familjens del om B.J. ådömes ett fängelsestraff får anses utgöra särskilda skäl mot en frihetsberövande påföljd. B.J. är ej i behov av övervakning. Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom, av hänsyn till den allmänna laglydnaden förenad med ett bötesstraff.

Domslut

Domslut. TR:n dömde B.J. jämlikt 4 § 1 mom trafikbrottslagen för rattfylleri till villkorlig dom och 80 dagsböter å 30 kr.

Nämndemannen Karin Andersson var skiljaktig i påföljdsfrågan och ansåg att B.J. borde ådömas fängelse 1 mån.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har B.J. hörts på nytt och därvid uppgivit bl a: Hustrun, som tidigare varit halvt sjukskriven, är sedan d 9 mars 1981 helt sjukskriven. Anledningen är oro inför målets utgång. Gruppsamtal med hela familjen förekommer ej mer men hustrun har fortfarande kontakt med kurator. Barnen vet inget om åtalet. För några år sedan var den äldsta flickan föremål för barnpsykiatrisk vård.

Av utredningen i målet framgår att ett fängelsestraff för B.J. skulle medföra stor risk för allvarlig försämring av hans hustrus psykiska hälsa, vilket i sin tur kan få till följd att barnen, varav åtminstone det äldsta visat tecken på psykisk labilitet, kommer att berövas kontakt med båda föräldrarna. Dessa omständigheter får anses utgöra särskilda skäl att välja annan än frihetsberövande påföljd. I frågan om valet av sådan påföljd gillar HovR:n TR:ns bedömning.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Hovrättsrådet Baagoee, med vilken nämndemannen Gustavii instämde, var skiljaktig i påföljdsfrågan och yttrade: Vad som upplysts om B.J:s familj och om hans personliga förhållanden i övrigt utgör enligt min mening ej skäl att frångå den vid rattfylleri normala påföljden. Jag bestämmer därför straffet till fängelse 1 mån.

Domskäl

Domskäl. Rörande bakgrunden till den åtalade händelsen har B.J. vid huvudförhandlingen i HD uppgett i huvudsak följande. Han befann sig vid tillfället i en pressad situation. Ett måleriföretag som han hade drivit tillsammans med en kamrat hade försatts i konkurs sedan kronofogdemyndigheten vägrat att gå med på ett förslag till avbetalningsplan. Vidare hade B.J., som är utbildad målare nyligen av läkare rekommenderats att begära förtidspension på grund av en knäskada, som hindrade honom från att fortsätta att arbeta inom sitt yrke. B.J:s hustru har under flera år haft psykiska besvär, vilka bl a tar sig uttryck i att hon har svårt för att vara ensam. Detta innebär en svår press på B.J. och ställer mycket stora krav på förståelse från hans sida. Fastän B.J. dricker alkohol i endast måttlig omfattning, utgör detta en källa till konflikter mellan makarna. Hustrun hyser nämligen en stark skräck för alkohol, vilket sannolikt bottnar i erfarenheter från hennes uppväxt. Vid det med åtalet avsedda tillfället hade B.J. under dagen sysslat med sin båt och i samband därmed druckit en burk öl. När hans hustru fick veta detta ställde hon till med en stor scen. B.J. begav sig då i desperation hemifrån i bilen. Under kvällen besökte han Liseberg, där han drack öl och vin. När han skulle resa hem hade han klart för sig att han var berusad och inte borde köra bil, och han kände på sig och ville i sin desperation att han skulle bli gripen av polisen.

B.J. har vidare om sina nuvarande förhållanden uppgett bl a följande. Han är sedan ett drygt halvår anställd som idrottskonsulent. Hustrun har deltidsarbete i en kiosk. Han tillbringar praktiskt taget all sin lediga tid tillsammans med hustrun och försöker förlägga sina arbetstider så, att han så mycket som möjligt kan vara hemma när hustrun inte arbetar. Makarna har ett gemensamt barn, och hustrun har dessutom tre barn i ett tidigare äktenskap. Dessa har inte någon kontakt med sin biologiske far och B.J. betraktar även de barnen som sina. Hustrun är starkt beroende av B.J:s närvaro. Han är övertygad om att hon skulle få mycket svårt att klara upp situationen, om han skulle tvingas vara borta hemifrån för att avtjäna ett fängelsestraff. Redan inför hans resa till Stockholm för huvudförhandlingen i HD har hon visat påtagliga nervösa symptom, och B.J. har fått se till att hon har sällskap i hemmet medan han är borta.

Såsom domstolarna funnit har B.J. gjort sig skyldig till rattfylleri. Körningen ägde rum i centrala Göteborg och B.J. var därvid påtagligt berusad. Med hänsyn härtill måste brottet bedömas som allvarligt. Brott av detta slag bör av hänsyn till den allmänna laglydnaden i regel föranleda påföljd som innebär frihetsberövande. För att annan påföljd skall komma i fråga måste krävas särskilda skäl.

B.J. är en 30-årig man som befinner sig i en mycket besvärlig familjesituation, vilken ställer stora krav på ansvarskänsla och stabilitet. Han är tydligt medveten om detta och visar en bestämd vilja att klara upp sina förhållanden. Av utredningen framgår att det finns en beaktansvärd risk för att hans hustrus psykiska hälsa skulle påverkas menligt om B.J. tvingades avtjäna ett frihetsstraff, något som i sin tur också skulle gå ut över barnen i familjen.

Det är ingalunda ovanligt att de skadliga följderna av ett frihetsstraff i särskilt hög grad drabbar andra än den dömde själv. De principer som enligt 1 kap 7 § BrB skall vara bestämmande för domstolarnas påföljdsval lämnar emellertid knappast annat än i rena undantagsfall utrymme för att tillmäta sådana förhållanden avgörande betydelse; om det står klart att ett frihetsberövande skulle medföra synnerligen menliga följder för personer i den dömdes omgivning, kan detta utgöra skäl att genom nåd befria honom från ett ådömt frihetsstraff.

Mot bakgrund av det anförda kan det inte anses föreligga tillräckliga skäl att i målet välja annan påföljd än fängelse. Med hänsyn till omständigheterna bör dock strafftiden - trots att det är fråga om ett allvarligt fall av rattfylleri - kunna begränsas till en månad.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut på det sättet att påföljden bestäms till fängelse 1 mån.