NJA 1981 s. 835
Fråga huruvida befattning med en insmugglad helbutelj spritdrycker utgjorde ringa brott.
Stenungsunds TR
Allmän åklagare yrkade vid Stenungsunds TR ansvar å stuveriarbetaren K.K. för olovlig befattning med smuggelgods enligt följande påstående: K.K. förvärvade d 6 aug 1979 i Wallhamn på Tjörn en flaska innehållande 9,7 liter spritdrycker medveten om att spriten insmugglats i riket. Åklagaren åberopade 6 § 1 st varusmugglingslagen (1960:418). Vidare yrkade åklagaren att godset, som tagits i beslag, måtte förklaras förverkat.
Domskäl
TR:n (ordf tingsdomaren Anders Berg) anförde i dom d 14 dec 1979.
Domskäl. K.K. har erkänt vad åklagaren lagt honom till last, och erkännandet vinner stöd av övrig utredning.
TR:n finner gärningen vara att bedöma som ringa, varför påföljd icke skall ådömas.
Domslut
Domslut. Åtalet ogillas.
En flaska, innehållande 0,7 liter starksprit, som tagits i beslag, förklaras förverkad.
HovR:n för Västra Sverige
Åklagaren fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till åtalet.
K.K. bestred ändring.
HovR:n (hovrättsråden Thorleif och Gislev, hovrättsassessorn Kenneth Ström, referent, samt adj led T Persson) fastställde i dom d 29 febr 1980 TR:ns dom.
HD
Riksåklagaren sökte revision och yrkade, att HD med ändring av HovR:ns dom måtte döma K.K. för olovlig befattning med smuggelgods och bestämma påföljden till böter. Riksåklagaren anförde:
Utredningen visar att helbuteljen whisky varit föremål för varusmuggling, att K.K. ägt vetskap om detta och att han köpt spriten för eget bruk. Kvar står endast frågan om brottet skall bedömas som ringa.
Stadgandet i 6 § 3 st varnsmugglingslagen om ringa brott, på vilket inte skall dömas till straff, har införts för att straff inte skall behöva inträda i bagatellartade fall. Som exempel på sådant fall nämnas i förarbetena endast, att någon vid ett enstaka tillfälle för eget bruk köpt ett mindre parti insmugglad tobak (SOU 1959:24 s 176 och 369 samt NJA II 1960 s 154 f). Någon rättspraxis rörande gränsdragningen mellan det straffbara och det straffria området vid olovlig befattning med smuggelgods har inte utvecklats. I lagen (1977:293) om handel med drycker återfinns i 78 § ordagrant samma straffrihetsregel för ringa fall. Rättspraxis vid tillämpningen av motsvarande stadgande i rusdrycksförsäljningslagen (1954:521) har utvecklats därhän att försäljning eller liknande befattning med spritkvantiteter ner till i varje fall halvflaskor inte föranlett att gärningen bedömts som ringa. En jämförelse mellan omfattningen av respektive straffria områden är enligt min mening bärande. Till detta område inom varnsmugglingslagens ram skall vid sådant förhållande föras endast förvärv eller annan i 6 § angiven befattning med en mindre mängd sprit och över huvud taget inte befattning med obruten hel- eller halvflaska. Det kan som ytterligare skäl härför anföras, att det torde vara en ofta förekommande hantering att besättningen på främmande fartyg i svensk hamn - främst av rent ekonomiska skäl - säljer obeskattade spritvaror i nyss nämnd mängd och förpackning. För förvärvarens del ersätter inköpet därvid ett reguljärt inköp. Det framstår ej som rimligt att sådan handel vid sidan av den tillåtna och i lag detaljreglerade handeln skulle lämnas obeivrad. I nu förevarande fall bör även - särskilt med hänsyn till de i praktiken begränsade kontrollmöjligheterna - enligt min mening vägas in den omständigheten att fråga är om en person som har anställning i hamnen.
K.K. bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Ulf Berg, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Av utredningen i målet framgår att K.K. av en för honom okänd person köpt en flaska innehållande spritdryck som, enligt vad K.K. insåg, hade varit föremål för varusmuggling.
Förvärvet har avsett en obruten flaska om 0,7 liter spritdryck. K.K. har köpt flaskan inne på det avspärrade hamnområdet i Wallhamn, där han var anställd som stuveriarbetare. Det måste antas att flaskan hade smugglats in i landet från ett fartyg i hamnen för att säljas.
Med hänsyn till det anförda kan gärningen inte anses som ringa. K.K. skall därför dömas för olovlig befattning med smuggelgods.
HD (JustR:n Hult, Nordenson, Knutsson och Heuman, referent) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Av utredningen i målet framgår att K.K., som arbetar som stuveriarbetare i Wallhamn, inne på hamnens tullupplagsområde av en för honom okänd person köpt den aktuella spritbuteljen, vilken varit föremål för varusmuggling.
Som domstolarna funnit, har K.K. sålunda gjort sig skyldig till olovlig befattning med smuggelgods.
Bestämmelser om straff för olovlig befattning med smuggelgods infördes år 1953. Tidigare hade ett särskilt sådant straffstadgande funnits såvitt gällde olovligen införda spritdrycker och vin. Utvidgningen av det straffbara området skedde närmast i syfte att komma till rätta med en allmänt tilltagande omsättning av till riket olovligen införda varor. För att emellertid i full utsträckning beakta det moment som kunde ligga i att införselbrottet varit lindrigt och med hänsyn till andra förmildrande omständigheter ansågs bestämmelsen böra förses med den reservationen att i ringa fall ej skulle dömas till straff. Såsom ett exempel på fall där man kunde underlåta att fälla till ansvar angavs att någon vid ett enstaka tillfälle för eget bruk köpt ett mindre parti insmugglad tobak (prop 1953:92 s 23). Bestämmelserna återfinnas nu i 6 § varusmugglingslagen, där i 3 st stadgas att det ej skall dömas till straff om brottet är ringa.
Vid bedömningen om olovlig befattning med smuggelgods är ringa eller ej måste av praktiska skäl godsets värde tillmätas stor betydelse. Värdet av en butelj spritdrycker är tämligen ringa och får anses ungefär svara mot värdet på det gods som anges i det nyssnämnda exemplet. Det skall också beaktas dels att varusmuggling av en butelj sprit regelmässigt bedöms som ringa brott enligt 2 § varnsmugglingslagen och förskyller ett lågt straff i penningböter dels att i förevarande fall spriten skall förverkas även om straff ej ådömas. Med hänsyn till det anförda och då i målet inte har påståtts annat än att K.K. gjort ett enstaka inköp för eget bruk skall gärningen bedömas som ringa.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
JustR Gregow var skiljaktig och gillade betänkandet.