NJA 1982 s. 212
Offentlig försvarare har tillerkänts ersättning av allmänna medel för alla de åtgärder från hans sida som varit påkallade för fullgörandet av hans skyldighet att med nit och omsorg tillvarata den misstänktes intressen, utan avseende på att viss sådan åtgärd kan ha varit av betydelse också i eller för annan rättslig angelägenhet, i vilken försvararen haft tredje mans uppdrag att tillvarata dennes intresse.
TR:n
(Jfr 1977 s 37 - rättelse i årgång 1979 - och 1979 s 646)
I sept 1972 inleddes förundersökning i anledning av misstanke om bl a grovt skattebedrägeri avseende en i maj 1972 till taxeringsmyndigheten ingiven självdeklaration för B:s Fabriks AB, Norrköping. Verkställande direktören i bolaget K.H.B. underrättades om brottsmisstanken. Den 20 nov 1972 förordnades advokaten L till offentlig försvarare. L avled d 30 okt 1973 och d 17 dec samma år förordnades advokaten O.G. till offentlig försvarare i L:s ställe.
Brottsmisstanken gällde överlåtelse från B:s av aktierna i ett dotterbolag, aktiebolaget Dieselprodukter. Överlåtelsen bedömdes som en s k vinstbolagsaffär. Efter verkställd förundersökning väckte den särskilt förordnade åklagaren i målet, länsåklagaren Lennart Eliasson, genom stämningsansökningar d 19 jan och d 1 febr 1973 åtal mot två personer för medhjälp till grovt skattebedrägeri med avseende å ovannämnda deklaration. På L:s begäran företogs kompletterande förundersökning, som av utredningsmannen redovisades med förundersökningsprotokoll d 12 mars och d 30 okt 1973. I skrivelse d 14 maj 1975 begärde O.G. att riksåklagaren skulle pröva målets handläggning såvitt gällde K.H.B., varvid O.G. under hänvisning till bl a prövningen av aktieaffären i nedannämnda skatteprocess hävdade att brott från K.H.B:s sida ej förelåg. Den 16 sept 1975 beslutade riksåklagaren att åtal ej skulle väckas mot K.H.B.. Riksåklagaren beslutade vidare att de väckta åtalen skulle nedläggas.
Parallellt med förundersökningen skedde taxeringsrevision rörande B:s. Taxeringsrevisionen leddes av byrådirektören A.Ö. vid riksskatteverket. Sedan taxeringsrevisionen avslutats, överlämnades ärendet till den för vinstbolagsaffärer särskilt utsedde taxeringsintendenten, länsrådet N.O.K.. Denne beslutade att hos skatterätten anföra besvär över taxeringen för B:s år 1973 avseende transaktioner som under 1972 vidtagits till följd av aktieöverlåtelsen. Besvären anfördes i inlagor d 26 april och d 26 juni 1974. K:s ställningstagande innebar att K. inte fann skäl att göra framställning om eftertaxering såvitt angick taxeringen för B:s år 1972. Vid sistnämnda taxering hade taxeringsnämnden inte avvikit från B:s deklaration när det gällde inkomstberäkningen för B:s beträffande aktieöverlåtelsen.
O.G. yrkade i en d 30 dec 1976 till Norrköpings TR inkommen kostnadsräkning arvode för sitt uppdrag som offentlig försvarare med 180 000 kr, avseende 800 timmar á 225 kr, samt ersättning enligt särskild specifikation för kostnader med 4 314 kr 30 öre, varav för telefon och telex 300 kr.
I kostnadsräkningen anfördes under "Anm" att målet vilket jämväl inkluderade skattedelen tagit ca 1 000 timmar i anspråk, att allt arbete som utförts fram till riksåklagarens beslut, d v s minst 800 timmar, varit nödvändigt för att tillvarataga K.H.B:s rätt såsom misstänkt och därför skulle ersättas av statsverket samt att målets speciella beskaffenhet ställt särskilda krav på erfarenhet hos försvararen ävensom krav på ett ingående studium av ett ovanligt ämnesområde, vilket motiverade en högre timtaxa en den normalt tillämpade. I en kommenterande skrivelse anförde O.G. vidare bl a: Vid den tid då han förordnades till offentlig försvarare i målet förekom en formlig klappjakt på förmenta falskdeklaranter i vinstbolagsmål. Beslut om häktningar och reseförbud var ej ovanliga. Det är sålunda viktigt att beakta den upp jagade stämning som vid tiden för förundersökningarna i vinstbolagsmål rådde i vissa kretsar. Mot bakgrunden härav kände sig K.H.B. helt rättslös och var i synnerligen stort behov av en försvarare som med kraft och intresse engagerade sig för hans sak och därutöver besatt de kunskaper, som var nödvändiga för att tillvarataga hans rätt. K.H.B. var sålunda en synnerligen fordrande klient som praktiskt taget dagligen hade behov av konferens med sin försvarare och därutöver ställde mycket stora krav på honom. Med hänsyn till målets komplicerade natur, såväl civilrättsligt som skatterättsligt, har det varit nödvändigt för O.G. att kunna föra diskussioner med kvalificerad expertis och O.G. har i sådant hänseende haft ett omfattande samarbete med juris professorn L.H. samt flera diskussioner med åtskilliga skattesakkunniga, såsom juris doktor B.A.K., finansrättsprofessorn S.O.L. och f advokaten C.S.. Brottsdelen och skattedelen i ett vinstbolagsmål är mycket starkt förknippade med varandra. De omfattande förhandlingarna med K. har förts mot bakgrunden av att ett beslut från denne att icke fullfölja målet i skattedelen utan vidare borde medföra att åtal för skattebrott icke kunde väckas mot K.H.B.. Förhandlingarna med K. intill dess förundersökningen nedlades har således varit ett direkt led i försvaret av K.H.B.. Innan K. emellertid fattade beslut i skattedelen meddelade riksåklagaren att åtal icke skulle väckas mot K.H.B.. I juli 1976 återkallade K. taxeringsbesvären avseende beskattningsåret 1972 hos länsskatterätten i Linköping, vilket således inneburit att i vinstbolagsmålet dels förundersökningen nedlagts dels skattemålet återkallats. K.H.B. har således efter en utomordentligt omfattande försvarsinsats gått helt fri i både brottsdelen och skattedelen.
Riksåklagaren anförde i yttrande till TR:n: Förundersökningsprotokoll och övriga utredningshandlingar i målet var inte mer omfattande än att endast en mindre del av den tid O.G. upptagit kan ha åtgått för att han skulle sätta sig in i sakförhållandena i målet. Övervägande delen av tiden synes O.G. ha ägnat de skatte- och straffrättsliga frågorna. Det kan vitsordas att målet gav anledning till tämligen komplicerade frågeställningar av detta slag. Dessa var emellertid inte nya och har - såsom också framgår av O.G:s arvodesräkning - belysts tämligen ingående i rättspraxis och i litteraturen. Den juridiska problematiken har enligt riksåklagarens mening inte påfordrat på långt när så omfattande konsultationer, sammanträden och samtal som enligt vad räkningen utvisar O.G. ägnat denna del av målet. I mycket stor utsträckning har det här uppenbarligen varit fråga om upprepad argumentering som inte varit ägnad att ytterligare belysa frågeställningarna. Enligt räkningen har O.G. ägnat ca 1 000 timmar åt målet, skatteprocessen inkluderad. Omräknat till 40 timmars arbetsvecka skulle det således ha åtgått ett halvt års oavbrutet arbete. Målet kan uppenbarligen inte ha krävt en sådan insats. Riksåklagaren vill också ifrågasätta hållbarheten av den av O.G. gjorda fördelningen mellan den straffrättsliga delen och skatteprocessen. Det möter givetvis svårigheter att bedöma hur stor del av arbetet som lagts ner på den ena eller den andra sidan. Det synes riksåklagaren emellertid rimligast att anse att hälften av arbetet belöper på vardera sidan. På grund av vad sålunda anförts bör ersättningen bestämmas till ett avsevärt lägre belopp än vad O.G. yrkat.
O.G. yttrade i genmäle bl a: Riksåklagaren ifrågasätter hållbarheten av den fördelning, O.G. gjort mellan den straffrättsliga delen och skatteprocessen. Det är omöjligt att göra en bestämd fördelning eftersom de grundläggande frågorna är gemensamma för skattedelen och straffdelen. Straffansvar är, som O.G. hävdat, mot den uppfattning som omfattas av länsåklagaren, accessoriskt i förhållande till skatteansvaret. Föreligger ingen skattskyldighet kan icke heller något straffansvar utkrävas. Allt det arbete, som lagts ned i skattedelen har, så länge misstanken kvarstått, varit ägnat att bidraga till K.H.B:s friande från misstankar om brott. Det är också det av O.G. åstadkomna klarläggandet i skattedelen, som lett riksåklagaren till det beslut, varigenom förundersökningen ned lagts. O.G. hävdar därför, att allt arbete, som nedlagts på målet, vare sig det avser skattedelen eller åtalsdelen, fram till den tidpunkt, då förundersökningen nedlades, varit ett nödvändigt och betydelsefullt led i försvaret av K.H.B. och skall därför ersättas såsom försvarskostnader.
Till efterkommande av föreläggande av TR:n att lämna uppgifter om tidpunkter och tidsåtgång för olika i kostnadsräkningen redovisade arbetsmoment anförde O.G., att enär i den affärsjuridiska verksamhet O.G. normalt bedrev arvoden inte bestämdes uteslutande efter det antal timmar som ett uppdrag krävt, han inte förde fullständiga noteringar avseende sina uppdrag, samt att han därför inte kunde inge avskrifter av dagrapporter eller tillhandahålla annan form av löpande tidsnotering. Vidare anförde O.G. att han under årens lopp tillägnat sig en tillförlitlig bedömning av tidsåtgången för arvodesdebiteringen, som baserade sig på genomgång av handlingar i ärendet, noteringar i akten angående de väsentliga arbetsmomenten samt en allmän minnesbild. I en särskild bilaga lämnades uppgifter om beräknad tidsåtgång för de viktigaste arbetsmomenten.
På begäran av TR:n avgav Sveriges advokatsamfund genom dess styrelse utlåtande över kostnadsräkningen. I yttrandet anfördes i ett inledande avsnitt vissa allmänna utgångspunkter för arvodesräkningens bedömning. I utlåtandet behandlades vidare frågan i vad mån ersättning skall utgå för arbete som nedlagts på den samtidigt med brottmålsprocessen pågående skatteprocessen. I den delen anfördes i utlåtandet:
En offentlig försvarares uppgift är att biträda klienten i brottmålsprocessen, dvs under förundersökningen och i rättegången. I hans uppdrag ingår i princip inte att ta tillvara klientens rättsliga, ekonomiska eller personliga intressen i andra avseenden, t ex att företräda klienten i rättstvister med andra personer eller det allmänna eller att på klientens vägnar förhandla rörande ekonomiska mellanhavanden. Detta innebär dock inte att försvararen kan lämna alla dylika frågor därhän, särskilt inte när frågorna kan antas vara av direkt betydelse för brottmålet. Det är då angeläget att försvararen undersöker de förhållanden som det är fråga om och vidtar de åtgärder som för brottmålsprocessens del är nödvändiga. Även om skatteprocessen naturligtvis skall bära sina egna kostnader, måste det i ett brottmål av nu förevarande slag ankomma på den offentlige försvararen att ta del av skattemyndigheternas handläggning av ärendet och följa detta. Arbetet är ersättningsgillt i den mån det kan anses oundgängligen erforderligt för brottmålet. Aktivt handlande i skatteprocessen i form av upprättande av inlagor, långa sammanträden med företrädare för myndigheten m m bör dock inte belasta brottmålet. Om den offentlige försvararen väljer att själv uppträda som ombud för den misstänkte i dennes egenskap av part i skatteprocessen, bör han upplysa klienten att han inte kan räkna med att få full ersättning härför i brottmålet. O.G:s uttalade uppfattning att de grundläggande frågorna är gemensamma för skattedelen och för ansvarsdelen må till viss del vara riktig men kan i alla fall inte motivera att ersättning för arbete såväl i skatteprocessen som i brottmålsprocessen i sin helhet enbart skall belasta brottmålet. Att fördela ersättningen på de olika processerna är en svår uppgift. Klart är emellertid att den av skattemyndigheterna påfordrade taxeringen måste ha avsevärda ekonomiska konsekvenser för K.H.B. och att denne därför har ett eget intresse av utgången i skatteprocessen. Det synes styrelsen rimligt att fördela O.G.;s arvode med hälften på vardera processen, varvid såvitt angår brottmålsprocessen hänsyn tagits till det på skatteprocessen nedlagda arbete som kan anses ha varit nödvändigt för brottmålsprocessen.
I samfundets utlåtande behandlades även skäligheten av det av O.G. yrkade arvodet och ersättning för kostnader. Styrelsen ansåg att O.G. borde tillerkännas ett arvode om 60 000 kr.
O.G. anförde d 20 febr 1978 i anledning av samfundets utlåtande bl a att den fördelning 50/50, som styrelsen tillämpat, syntes godtycklig. Om någon jämkning alls skulle ifrågakomma fick den endast avse sådana till skattedelen hänförliga kostnader, som bevisligen varit obehövliga för att tillvarataga K.H.B:s rätt i brottmålet. O.G. uttalade sig även över vad i utlåtandet anförts om skäligheten av det yrkade arvodet.
Domskäl
TR:n (lagmannen Seldén) anförde i beslut d 28 dec 1978:
Skäl. TR:n behandlar först frågan om O.G. på grund av försvararuppdraget äger tillgodoräkna sig ersättning av allmänna medel för det arbete han utfört i den samtidigt med brottmålsprocessen pågående skatteprocessen mot B:s.
På skattebrottslagens område har antagits den grundsatsen att, då i skatteprocess skattskyldighet prövas inte föreligga i visst hänseende, allmän domstol inte kan grunda fällande dom på att skatt skulle ha undandragits genom oriktig uppgift i samma hänseende. Tillämpningen av denna grundsats har i detta fall lett till att, sedan taxeringsintendenten beslutat att inte göra framställning om eftertaxering av B:s såvitt angår 1972 års taxering - vid vilken taxering taxeringsnämnden ej avvikit från B:s deklaration såvitt gällde inkomstberäkningen avseende aktieöverlåtelsen - riksåklagaren beslutat att åtal ej skulle väckas mot K.H.B..
O.G:s anspråk på ersättning av allmänna medel för arbetet i skatteprocessen grundas på det angivna sambandet mellan skattemål och brottmål. O.G. har utvecklat grunden för anspråket så, att han som offentlig försvarare haft att vidta alla åtgärder som var ägnade att fria K.H.B. från ansvar för skattebrott, att allt hans arbete i skatteprocessen intill dess riksåklagarens beslut meddelades syftat till att B:s självdeklaration för beskattningsåret 1971, som brottmisstanken avsåg, vid prövningen i skatteprocessen skulle godtas och därmed en avgörande förutsättning för åtal skulle brista, samt att på grund därav arbetet med skattemålet skulle ersättas som försvararkostnad.
Offentlig försvarare har till uppgift att tillvarataga den misstänktes rätt i brottmålsprocess, d v s vid förundersökning och, om åtal väcks, i brottmålsrättegång. Härav följer att O.G:s försvararuppdrag inte kan anses omfatta arbete som O.G. i egenskap av ombud för B:s utfört i skatteprocessen, även om på grund av sambandet mellan aktieöverlåtelsens brottmålsdel och skattedel huvuddelen av O.G:s arbete i skatteprocessen varit till gagn för K.H.B. i brottmålsprocessen. Det av O.G. debiterade arvodet måste alltså fördelas på brottmålsprocess och skatteprocess. Beträffande hur denna fördelning skall ske finner TR:n att arbete som bestått i upprättande av inlagor till och förhandlingar vid sammanträden eller eljest med företrädare för skattemyndigheten i skatteärendet skall belasta skatteprocessen och inte brottmålsprocessen. Det är med hänsyn till att O.G. inte fört fullständiga noteringar avseende sina uppdrag för K.H.B. och B:s inte möjligt att göra annat än en skönsmässig fördelning av arvodet mellan de båda processerna. Såväl riksåklagaren som advokatsamfundet har förordat en hälftendelning. TR:n har vid genomgång av handlingarna fått det intrycket att av det arbete O.G. sammantaget nedlagt på aktieöverlåtelsens brottmålsdel och skattedel minst 50 % hänför sig till skattedelen. På grund härav saknas skäl att tillämpa annan fördelningsgrund än hälftendelning.
TR:n övergår så tillfrågan om arvodet bör nedsättas även på den grund att det överstiger skälig ersättning för det arbete som uppdraget krävt.
Advokatsamfundet har ej ansett anledning föreligga att ifrågasätta riktigheten av O.G:s uppgifter om vilka åtgärder han vidtagit och om tidsåtgången för dessa. Samfundet har emellertid med hänvisning till att förundersökningen till största delen var slutförd, då O.G. förordnades till offentlig försvarare, samt att L i inlagor såväl till skattemyndigheten som till kriminalpolisen på ett uttömmande och klarläggande sätt utvecklat sin syn på föreliggande rätts- och bevisfrågor och därjämte ombesörjt införskaffande av ovanberörda sakkunnigutlåtanden från H. och T., uttalat att för ett behörigt tillvaratagande av K.H.B:s rätt i brottmålet den juridiska problematiken inte påfordrat på långt när så omfattande konsultationer, sammanträden och samtal som O.G. redovisat i arvodesräkningen samt att den av O.G. redovisade tidsåtgången - 800 timmar - även visade att O.G. i hög grad överarbetet målet.
Vid den genomgång TR:n gjort av de utav O.G. upprättade handlingarna och åberopade utlåtandena har TR:n inte funnit fog för den bedömningen att O.G. i något visst avsnitt nedlagt onödigt arbete. Vissa upprepningar av argumentation förekommer såsom riksåklagaren påpekat, men i sina sammanhang framstår de enligt TR:ns mening motiverade.
Vid O.G:s tillträde av försvararuppdraget var förundersökningen, såvitt handlingarna utvisar, från åklagarens sida avslutad. Av förundersökningsprotokollen framgår emellertid att det förelåg ett ytterst komplicerat bevisläge bl a till följd av det sätt på vilket en banks avdelningskontor medverkat vid tillkomsten av den av riksåklagaren berörda postväxel på 8 milj kr. O.G. har enligt vad han uppgivit ägnat mycket arbete åt ytterligare analys och diskussion av bevisläget efter de förhör med nyckelpersoner som hållits under den kompletterande förundersökningen, varöver L ej yttrat sig, och O.G:s syfte har därvid varit att klarlägga om möjlighet fanns att genom ytterligare utredning till K.H.B:s fördel åvägabringa ytterligare belysning av saken; och enligt O.G:s uppgifter har en stor del av sammanträdena och konferenserna ägnats just dessa frågor.
Målet har gett upphov till komplicerade frågeställningar av civilrättslig, straffrättslig och skatterättslig art. TR:n anser att - trots den belysning sådana frågor erhållit genom L:s föranstaltande - det funnits anledning för O.G. att ägna frågorna ytterligare ingående prövning. Betydelsen härav åskådliggörs av den ändring av uppfattning om hur rätt beskattningsår för vinstutdelning skulle bedömas för det fall att avtalet om aktieöverlåtelsen bedömdes utgöra ett avtal för skens skull, som taxeringsintendenten föranletts till på grund av rättslig analys som O.G. förebragt genom promemorior av H. d 31 okt och d 12 nov 1974. Taxeringsintendentens ändring av ståndpunkt framgår vid en jämförelse mellan hans skrivelser i ämnet till länsåklagaren d 15 okt 1974 och d 2 jan 1973.
Vid arvodesprövningen kan slutligen ej bortses från det förhållandet att det arbete O.G. nedlagt synes på ett avgörande sätt ha bidragit till att åtal ej väckts mot K.H.B..
TR:n finner av anförda skäl ej framgå att O.G. överarbetat målet.
O.G. har emellertid - - - inte fört fortlöpande tidsnoteringar om nedlagd tid på sina uppdrag för K.H.B. och B:s utan gjort en uppskattning av tidsåtgången. Med hänsyn till uppdragens omfattning och den tidrymd som O.G. varit verksam i dessa, måste det föreligga en betydande risk för en felskattning av tidsåtgången. TR:n anser att vid arvodets bestämmande O.G. och inte statsverket bör stå för denna risk. Detta bör ske på så sätt att arvodet nedsätts. Att O.G. skulle ha överskattat tidsåtgången med 50 % eller med ett procenttal som svarar mot det med vilket advokatsamfundet föreslagit nedsättning av arvodet kan dock inte rimligen antagas. Med beaktande av vad O.G. själv anfört i sin inlaga d 20 febr 1978 till TR:n, finner TR:n att vad av det yrkade arvodet enligt den ovan angivna fördelningsgrunden belöper på brottmålsdelen eller 90 000 kr skäligen skall reduceras med 15 000 kr till 73 000 kr.
Beträffande slutligen kostnaderna bör de som avser telefon och telex, 300 kr, anses ingå i allmänna kontorskostnader och inte särskilt ersättas. Ersättningen som offentlig försvarare för övriga kostnader skall i överensstämmelse med fördelningen av arvodet utgå med hälften av debiterade belopp. För kostnader skall O.G. i enlighet härmed tillerkännas ersättning med sammanlagt 2 007 kr 15 öre.
Slut. O.G. tillerkänns av allmänna medel ersättning för uppdrag såsom offentlig försvarare med 77 007 kr 15 öre, varav 75 000 kr för arbete och 2 007 kr 15 öre för utlägg.
Ersättningsbeloppet skall stanna på statsverket.
O.G. anförde besvär i Göta HovR och yrkade, att han för uppdraget som offentlig försvarare för K.H.B. måtte tillerkännas ersättning med ytterligare 75 000 kr för arbete och 2 007 kr 15 öre för utlägg.
Domstolsverket motsatte sig bifall till besvären.
HovR:n (hovrättsråden Smedberg och Wibling samt adj led Svensson, referent, och Jörneklint) lämnade i beslut d 9 jan 1980 besvären utan bifall.
O.G. anförde besvär och yrkade, i första hand att han måtte tillerkännas ersättning med i HovR:n fordrade belopp och i andra hand att ersättningen för arbete bestämdes till 112 500 kr.
O.G. yrkade tillika ränta på det ersättningsbelopp som slutligt tillerkändes honom och, för det fall att något av hans ändringsyrkanden vann helt eller delvis bifall, ersättning av allmänna medel för sitt arbete med målet i HD.
Domstolsverket bestred ändring.
Föredraganden, RevSekr Svensson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. Frågan i målet gäller, i huvudsak, om och i vad mån O.G. på grund av försvararuppdraget äger utfå ersättning av allmänna medel för det arbete han utfört med anledning av den samtidigt med förundersökningen pågående skatterättsliga handläggningen.
O.G. har i HD anfört bl a: Han hade - - - se HD:s beslut - - - hänförligt till skattedelen.
Försvararens uppgift är att biträda sin huvudman i brottmålsprocessen, d v s under förundersökningen och i rättegången. Han skall därvid tillvarata huvudmannens rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. Normalt faller inom ramen för en försvarares uppgift vid förundersökning rörande skattebrott inte att biträda den misstänkte i den skatteprocess som kan vara föranledd av den oriktiga uppgift förundersökningen avser, eftersom skatterättsligt avgörande regelmässigt föreligger när brottmålsförfarandet inleds. I förevarande speciella fall har emellertid de båda förfarandena bedrivits parallellt, och för att freda K.H.B. från ansvar har det varit erforderligt för O.G. att ta del i det skatterättsliga förfarandet mot B:s. O.G:s skatterättsliga handlande synes på ett avgörande sätt ha bidragit till att åtal ej väckts mot K.H.B.. Mot den nu tecknade bakgrunden får det ifrågakomna arbetet av skatterättslig art anses falla inom ramen för O.G:s uppgift som offentlig försvarare, och han bör tillerkännas ersättning för allt arbete och kostnader som han nedlagt för uppgiftens genomförande. Det förhållandet att O.G:s arbete må ha varit till gagn även för B:s föranleder ej till annat bedömande, särskilt som O.G. synes ha drivit skattefrågorna enbart med målsättningen att fria K.H.B. från straffrättsligt ansvar.
Vad som av O.G. i HovR:n yrkats i ytterligare ersättning är skäligt.
O.G:s yrkande om ersättning av allmänna medel för sitt arbete med målet i HD liksom ränteyrkandet kan lagligen icke vinna bifall.
Slut. Med ändring av HovR:ns beslut tillerkänner HD O.G. ersättning av allmänna medel för uppdrag såsom offentlig försvarare med ytterligare 77 007 kr 15 öre, varav 75 000 kr för arbete och 2 007 kr 15 öre för utlägg, eller med sammanlagt 154 014 kr 30 öre.
O.G:s yrkande om ersättning för arbete med målet i HD och om ränta ogillas.
HD (JustR:n Hult, Hesser, Brundin, Nordenson, referent, och Jermsten) fattade följande slutliga beslut:
Skäl. Domstolsverket har godtagit domstolarnas bedömning av ersättningsfrågan, och O.G. har för sin del redan i HovR:n godtagit TR:ns uppskattning av den tid som uppdraget krävt. Prövningen i HD avser därför endast frågan huruvida den begärda ersättningen bör nedsättas på den grund att det i kostnadsräkningen redovisade arbetet eller där upptagna utlägg skall till viss del anses avse ett tillvaratagande av B:s-bolagets intressen med avseende på de frågor rörande bolagets taxering som var aktuella hos skattemyndigheterna under den tid förundersökningen beträffande K.H.B. pågick.
O.G. har i HD anfört bl a följande. Han hade innan han mottog uppdraget som K.H.B:s försvarare inte haft något uppdrag för B:s-bolaget. I den mån han kom att biträda bolaget, som företräddes av K.H.B. såsom verkställande direktör och anställd i bolaget, var detta blott en följd av uppdraget för K.H.B.. Hans klient var alltså K.H.B., och om någon konfliktsituation skulle uppstå - vilket inträffade - hade han i första hand att tillvarata K.H.B:s intressen, även med risk för att därmed skada bolagets. Om O.G. kan anses ha företrätt bolaget inför skattemyndigheterna, har det alltså varit såsom ett led i försvaret av K.H.B.. Tidsfaktorn, som för K.H.B:s del hade en helt dominerande betydelse, var för bolaget inte lika viktig. Från bolagets synpunkt kunde det tvärtom vara ett intresse att en eventuell ytterligare debitering av skatt dröjde så länge som möjligt. Vad särskilt angår frågan om rätt beskattningsår - som i själva verket krävde den större delen av O.G:s ansträngningar i förhållande till skattemyndigheterna - var denna av underordnat intresse för bolaget såsom skattskyldigt, medan beskattningsåret hade avgörande betydelse för frågan om K.H.B:s straffrättsliga ansvar. Efter långa överläggningar med K.H.B. beslöt O.G. att utan hänsyn till konsekvenserna för bolaget med all kraft driva uppfattningen vid förundersökningen liksom i skatteärendet att rätt beskattningsår var i vart fall inte 1971, vilket taxeringsrevisorer och taxeringsintendent liksom förhörsledaren och förundersökningsledaren dittills utgått från. Såsom ett särskilt skäl för att statsverket bör stå för kostnaderna för allt arbete och andra kostnader som varit av betydelse för försvaret av K.H.B. fram till dess att åtalet nedlades kan också åberopas att förundersökningen mot K.H.B. påbörjades och drevs utan att det förelåg något taxeringsyrkande samt att åklagaren regelvidrigt sammanblandade skatteärende och förundersökning.
Domstolsverket har anfört bl a: I förevarande fall har åklagaren valt att igångsätta förundersökning utan att den skatterättsliga bedömningen varit klar. Härigenom har en samman blandning av kostnaderna i skattedelen och brottmålsdelen kommit att ske. Denna omständighet bör dock inte medföra avsteg från principen att de olika processerna skall bära sina egna kostnader. En annan bedömning skulle leda till ett otillbörligt gynnande av parten i skatteprocessen i ett fall som det nu förevarande i förhållande till normalfallet. Även om O.G:s huvudman, K.H.B., haft direkt intresse av den skatterättsliga bedömningen, tillkommer i detta fall som en beaktansvärd omständighet att parten i skatteprocessen varit en annan. Detta talar för uppfattningen att ersättning ej skall utgå för arbete hänförligt till skattedelen.
Enligt 21 kap 3 § RB får den misstänkte biträdas av försvarare vid talans förberedande och utförande. I 7 § i samma kap föreskrivs att en försvarare skall med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. Denna skyldighet att biträda den misstänkte avser såväl ansvarsdelen som mot honom i samband med åtalet förd talan om enskilt anspråk på grund av brottet (jfr Gärde m fl, Nya rättegångsbalken s 270, och Ekelöf, Rättegång II, 6:e uppl s 86). Lagens angivna föreskrifter gäller för såväl privat som offentlig försvarare. Den offentlige försvararens skyldigheter kan ej ges annan innebörd eller omfattning i det enskilda fallet; uppdraget kan inte avgränsas till att avse vissa åtgärder.
Offentlig försvarare äger enligt 21 kap 10 § RB åtnjuta skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Mot bakgrund av vad nyss anförts om försvararens skyldigheter måste denna ersättningsregel anses innebära att den offentlige försvararen är berättigad till ersättning - med enbart den allmänna begränsning som följer av att ersättningen skall vara skälig - för alla de åtgärder som varit påkallade från hans sida för fullgörandet av skyldigheten att med nit och omsorg tillvarata den misstänktes intresse. Därmed blir den omständigheten att viss sådan åtgärd kan ha varit av betydelse också i eller för annan rättslig angelägenhet, som berört den misstänkte eller tredje man, inte i sig av beskaffenhet att inverka på denna ersättningsrätt. Detta måste i princip gälla även i fall då den offentlige försvararen har fått ett uttryckligt uppdrag av den misstänkte eller tredje man att tillvarata hans intresse i den angelägenheten. När ett sådant uppdrag föreligger, är det emellertid särskilt angeläget att det klarläggs att de åtgärder, som vidtagits inom ramen för uppdraget och för vilka ersättning begärs av allmänna medel, verkligen varit sådana att de kan anses ha varit påkallade för den misstänktes försvar.
Av handlingarna i detta mål framgår att O.G. i vissa sammanhang själv uppfattade sig och utåt framträdde som ombud för bolaget i taxeringsärendet. Bedömningen av O.G:s ersättningsanspråk bör därför ske med utgångspunkt i antagandet att O.G. vid sidan av uppdraget som offentlig försvarare också hade bolagets uppdrag att tillvarata dess intressen hos skattemyndigheterna med avseende på den skatterättsliga bedömningen av de affärstransaktioner som föranlett brottsmisstanken mot K.H.B..
Själva konstruktionen av skattebrotten i skattebrottslagen är sådan att prövningen i skatteinstanserna kan bli av avgörande betydelse för den straffrättsliga bedömningen. I överensstämmelse med vad TR:n anfört kan allmän domstol sålunda, då i skatteprocess skattskyldighet prövats inte föreligga i visst hänseende, ej grunda fällande dom på att skatt skulle ha undandragits genom oriktig uppgift i samma hänseende. I allmänhet ligger också ett avgörande av skatteinstans till grund för förundersökning och åtal i brottmål. I förevarande fall inleddes emellertid förundersökning mot K.H.B. redan innan frågan om bolagets taxering bragts till något avgörande beträffande de aktuella transaktionerna. Delade meningar rådde mellan bolaget och K.H.B., å ena, samt skattemyndigheterna, å andra sidan, rörande den skatterättsliga bedömningen av transaktionerna. Detta gällde framför allt frågan om rätt beskattningsår, vilken var av direkt och avgörande betydelse för frågan om K.H.B. skulle kunna göras ansvarig i skattebrottsligt hänseende.
Mot den nu angivna bakgrunden ter det sig naturligt att O.G. i sin egenskap av offentlig försvarare för K.H.B. koncentrerade sina ansträngningar på att övertyga skattemyndigheterna om riktigheten av den ståndpunkt han intog i de skatterättsliga frågorna, enkannerligen frågan om rätt beskattningsår. Ansträngningarna kröntes också såtillvida med framgång, att vederbörande taxeringsintendent genom vissa tjänsteåtgärder i april och juni 1974 i sak anslöt sig till O.G:s uppfattning i fråga om rätt beskattningsår.
Under dessa förhållanden måste i vart fall det arbete som O.G. utförde under tiden t o m juni månad 1974 - även om det i vidsträckt omfattning var formellt sett inriktat på frågorna om bolagets taxering - anses ha varit i sin helhet direkt påkallat för fullgörandet av O.G:s uppdrag som offentlig försvarare för K.H.B..
Det kan synas att det efter taxeringsintendentens ställningstagande under våren 1974 inte längre fanns anledning för O.G. att lägga ner nämnvärt arbete på försvaret av K.H.B., eftersom han då bort med fog kunna räkna med att ett åtal mot K.H.B. inte skulle vinna bifall. Situationen var emellertid särpräglad. Förundersökningsledaren synes ha hävdat att taxeringsintendentens ståndpunkt i fråga om rätt beskattningsår var felaktig och att brottsmisstanken mot K.H.B. därför alltjämt var aktuell samt att det i varje fall kvarstod en misstanke om försök till skattebedrägeri. Med hänsyn härtill var det O.G:s skyldighet att också i detta skede verka för att förundersökningen nedlades.
Visserligen synes en stor del av det efter juni 1974 utförda arbetet väsentligen ha avsett frågan om bolagets taxering år 1973 - i stället för år 1972 - med anledning av de ifrågavarande transaktionerna, en fråga som synbarligen saknade direkt betydelse för den straffrättsliga bedömningen av den år 1972 upprättade deklaration som brottsmisstanken mot K.H.B. avsåg. Så länge förundersökningsledaren vidhöll sin ståndpunkt beträffande rätt beskattningsår och subsidiärt gjorde gällande, att ett försöksbrott förelåg, kunde emellertid också i detta skede frågorna hur bolaget skulle beskattas för de aktuella transaktionerna inverka på den straffrättsliga bedömningen av K.H.B:s handlande. Med hänsyn härtill och då anledning ej föreligger att ifrågasätta O.G:s i målet lämnade uppgifter angående ändamålet med de enskilda åtgärder som han vidtagit under angiven tid, får även dessa anses ha varit påkallade som ett led i försvaret av K.H.B..
På grund av vad sålunda anförts skall O.G. tillerkännas ersättning för försvaret av K.H.B. med nu fordrat belopp.
O.G:s yrkanden om ränta på nämnda ersättning och om ersättning för hans arbete med nu förevarande mål i HD kan lagligen inte bifallas.
Slut. Med ändring av HovR:ns beslut tillerkänner HD O.G. en sammanlagd ersättning av allmänna medel för uppdraget såsom offentlig försvarare för K.H.B. med 154 014 kr 30 öre, varav 150 000 kr för arbete och 4 014 kr 30 öre för utlägg. Denna kostnad skall stanna på statsverket.
O.G:s yrkanden om ränta på ersättningen och om gottgörelse av allmänna medel för arbete med nu förevarande mål i HD lämnas utan bifall.