NJA 1982 s. 315
Sjörättsmål? Innebörden av begreppet "förhållande som avses i denna lag" i 336 § sjölagen.
Enligt avtal d 1 mars 1977 mellan Skåneterminalen AB och Tor Line AB åtog sig Skåneterminalen att för Tor Lines räkning utföra lastning och lossning samt sedvanliga terminalarbeten i anslutning härtill. Under rubriken ansvarsvillkor i avtalet angavs att Skåneterminalen anslutit sig till Sveriges stuvareförbunds allmänna terminalbestämmelser. Ansvarets omfattning regleras i 3 § av terminalbestämmelserna. I stadgandets avsnitt a) definieras aktsamhetsgraden samt i avsnitten b) och c) tillämpliga ansvarsbestämmelser. Avsnitt b) har följande lydelse: "Om fraktföraren av transporterat och av företaget omhändertaget gods har utsträckt sitt ansvar till terminalperioden och skada, minskning, förlust eller dröjsmål inträffar under denna tid, skall företagets ansvar följa samma regler som fraktförarens, förutsatt att detta inte leder till ett för företaget strängare ansvar.
Ett av Tor Lines fartyg anlände d 25 nov 1977 till Helsingborg från Immingham för lossning. Fartyget medförde tre container under konossement ställda till Tor Lines ombud och hamnagent i Helsingborg och med Lewi Strauss Sweden AB som mottagare. Containerna innehöll bl a jeans. När representant från Lewi Strauss Sweden AB d 14 dec 1977 skulle hämta den ena containern befanns plomberna till denna vara brutna och vid kontroll av innehållet konstaterade tullmyndighetens representanter ett manko av 246 par jeans.
Tor Line ersatte Lewi Strauss Sweden AB för förlusten.
Helsingborgs TR
Efter stämning å Skåneterminalen vid Helsingborgs TR yrkade därefter Tor Line ersättning av Skåneterminalen med 8 932 kr jämte ränta. Skåneterminalen bestred Tor Lines talan och gjorde bl a gällande, att vad Tor Line anfört "inte är tillfyllest för att styrka skadeståndsansvar för förlusten gentemot mottagarna".
Sedan fråga uppkommit huruvida Helsingborgs TR var rätt forum i målet, beredde TR:n parterna tillfälle att inkomma med yttrande i denna fråga.
Tor Line vidhöll att Helsingborgs TR var rätt forum enligt 10 kap 1 § 3 st RB medan Skåneterminalen gjorde gällande att tvisten föll under tillämpningen av 336 § sjölagen och att Helsingborgs TR därför ex officio skulle avvisa käromålet.
Domskäl
TR:n (lagmannen Leche) anförde i beslut d 27 mars 1980: Enligt TR:ns uppfattning rör den i målet aktuella tvisten förhållanden som regleras i bl a sjölagen (1891:35). Enligt 336 § nämnda lag är endast TR, som regeringen utser (sjörättsdomstol), behörig att som första domstol upptaga tvistemål som rör förhållanden som avses i denna lag. Helsingborgs TR är inte sådan domstol. Med hänsyn till vad sålunda anförts avvisar TR:n Tor Line AB:s talan.
Tor Line anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade, att HovR:n måtte förklara Helsingborgs TR vara behörig att som första domstol uppta målet.
Skåneterminalen bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Cosmo, hovrättsråden Sjövall och Pering samt adj led Müller, referent) anförde i beslut d 8 jan 1981:
Skäl. I målet är ostridigt att Tor Lines ansvar gentemot ägaren av godset utsträckts att omfatta även terminalperioden och att detta ansvar enligt konossementet regleras av de s k Haag-Visbyreglerna. Vid prövning av frågan om Skåneterminalens ansvar gentemot Tor Line kan det bl a med hänsyn till innehållet i 3 § i terminalbestämmelserna bli av betydelse att bedöma omfattningen av Tor Lines ansvar enligt sjörättsliga regler. Sådana regler kan således få en avgörande betydelse i målet. Med hänsyn härtill samt då vad i övrigt förekommit ej föranleder till annan bedömning skall målet handläggas av sjörättsdomstol. TR:ns beslut skall därför stå fast.
Slut. HovR:n lämnar besvären utan bifall.
Tor Line anförde besvär och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan. I andra hand yrkade Tor Line, att HD måtte hänvisa målet till lägre rätt, som funnes behörig.
Skåneterminalen bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Brusewitz, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut:
Domskäl
Skäl. Enligt 336 § sjölagen är sjörättsdomstol första domstol i tvistemål rörande förhållande som avses i denna lag. Det ersättningsanspråk som Tor Line gör gällande i målet grundas på ett mellan parterna träffat stuveriavtal. Detta rättsförhållande omfattas i aktuellt hänseende ej av det sjörättsliga regelsystemet. Att sjörättsliga regler på grund av bestämmelse i avtalet likväl kan komma att inverka på bedömningen i målet medför inte heller att Tor Lines talan skall anses röra sådant förhållande som avses i sjölagen.
Då styrelsen för Skåneterminalen har sitt säte i Helsingborg, är Helsingborgs TR behörig att som första domstol uppta målet. Domstolarnas beslut att avvisa Tor Lines talan skall därför undanröjas.
Slut. HD undanröjer HovR:ns och TR:ns beslut, i följd varav det ankommer på TR:n att uppta målet till fortsatt behandling.
HD (JustR:n Gyllensvärd, Ulveson, Sven Nyman och Jermsten, referent) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.
JustR Persson var av skiljaktig mening och anförde: Tor Line, som utsträckt sitt fraktföraransvar enligt sjölagen till att omfatta också terminalperioden, har utgivit ersättning för gods som gått förlorat under uppläggningen i terminal och för nu regresstalan mot stuveriföretaget under åberopande av det mellan parterna gällande stuveriavtalet. Enligt 3 § b i de till stuveriavtalet hörande terminalbestämmelserna följer stuveriföretagets ansvar för gods som upplagts i terminal, i det fall fraktföraren utsträckt sitt ansvar till terminalperioden, samma regler som fraktförarens ansvar, under förutsättning att det inte leder till ett för företaget strängare ansvar än som framgår av vissa andra regler i terminalbestämmelserna. Detta måste anses innebära att Tor Lines talan i första hand skall prövas enligt sjölagens föreskrifter om fraktförares ansvar.
Ett tvistemål skall handläggas av sjörättsdomstol om tvisten - som det sägs i 336 § sjölagen - rör "förhållande som avses i denna lag". Denna lydelse fick lagrummet i samband med 1970 års ändringar i sjölagen. Dessförinnan bestämdes sjörättsdomstolarnas kompetens så, att den gällde "i mål som skall bedömas enligt denna lag". Den nya formuleringen måste uppfattas som en uppmjukning av den tidigare regeln, vilken närmast tydde på att tvisten skulle ha en omedelbar anknytning till sjölagen. Att en uppmjukning åsyftades bestyrks av vissa uttalanden i förarbetena, som innebär att forumreglerna avser inte endast mål om tillämpning av sjölagens regler utan även sådana tvistemål där fråga är om tillämpning av utländsk sjölagstiftning eller utländska sjörättsliga grundsatser (NJA II 1970 s 736). I den nya lydelsen synes man inte behöva inlägga en snävare innebörd än "fråga av den art som behandlas i sjölagen" eller liknande.
När en sjötransportör utsträcker sitt ansvar till terminalperioden innebär detta ett åtagande som går utöver den enligt sjölagen gällande ansvarsperioden. Trots detta torde det inte råda tvekan om att en ersättningstalan mot sjötransportören som grundas på hans sålunda utsträckta ansvarighet skall handläggas av sjörättsdomstol. När ett stuveriföretags ansvarighet för samma terminalperiod skall bedömas enligt samma materiella regler som gäller för sjötransportören kan det tyckas naturligt att också samma handläggningsordning tillämpas vid tvister rörande stuveriföretagets ansvarighet.
Som framgår av det tidigare anförda synes ordalagen i 336 § sjölagen inte hindra att en talan mot stuveriföretaget i ett fall som det förevarande tas upp vid sjörättsdomstol. Avgörande för om så bör ske blir därför processekonomiska överväganden och ändamålssynpunkter, däri inbegripet att den lösning som väljs inte leder till att avgränsningen av sjörättsdomstolarnas kompetensområde blir oklar.
Om ägaren av det i terminalen skadade godset väcker ersättningstalan mot dels sjötransportören under åberopande av hans utsträckta ansvar och dels stuveriföretaget under åberopande av stuveriavtalets ansvarsregler måste det vara en processekonomisk fördel om målen kan handläggas i samma rättegång. Detsamma gäller om godsets ägare för talan mot sjötransportören och denne i sin tur, som här, väcker regresstalan mot stuveriföretaget under åberopande av stuveriavtalet. En kumulation av målen i nu berörda fall synes emellertid till följd av stadgandet i 14 kap 7 § RB (olika rättegångsformer; se NJA II 1943 s 177) inte kunna ske, om inte också den talan som förs mot stuveriföretaget skall tas upp i den ordning som gäller för sjörättsmål. Det må anmärkas att bestämmelserna om sjörättsdomstolarnas inbördes kompetens möjliggör gemensam handläggning om hinder i fråga om den sakliga behörigheten inte föreligger (se 337 § sjölagen samt 10 kap 14 § och 14 kap 5 § RB).
Också de skäl som föranlett att sjörättsmål koncentrerats till ett fåtal domstolar - större sakkunskap genom specialisering och större enhetlighet i bedömningen - talar för att även tvister av förevarande art handläggs i denna ordning.
Någon oklarhet i fråga om avgränsningen av sjörättsdomstolarnas kompetensområde kan inte anses uppkomma, om tvister rörande skador och förluster som inträffar under en terminalperiod hänförs till sådana domstolar, inte bara såvitt gäller sjötransportörens utsträckta ansvar utan också beträffande stuveriföretagets på samma materiella regler indirekt grundade ansvar.
Jag finner alltså i likhet med TR:n och HovR:n att den talan som Tor Line väckt vid Helsingborgs TR, som inte är sjörättsdomstol, skall avvisas.