Domskäl

TR:n (ordf t f chefsrådmannen Björkman) anförde i dom d 16 okt 1980:

Domskäl. M.B. har förnekat gärningen och har närmare hörd bl a uppgivit: Han hade på kvällen d 5 juni 1980 före kl 22.15 druckit tre till fyra folköl. Han steg upp kl 4 d 6 juni 1980 och hade en lättöl med till lunchmålet. Efter arbetsdagens slut körde han sin bil mot Vallsta. Han drack i samband därmed en folköl. Han menar att blodprovsanalysen är felaktig.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat ett protokoll om alkoholpåverkan m m, innefattande uppgifter om resultatet av dels analyser av blod- och urinprov som tagits från M.B. d 6 juni 1980 kl 20.45 respektive 20.15, dels ock läkarundersökning beträffande honom, utförd av läkaren V.L. samma kväll. Härav framgår att alkoholkoncentrationen i M.B:s blod med tillräcklig grad av säkerhet kan beräknas ha uppgått till minst 1,82 promille, att urinprovet nnehållit 2,65 à 2,57 promille alkohol samt att läkaren funnit M.B. vara medelmåttigt påverkad av alkohol.

På grund av resultatet av blod- och urinanalysen måste anses styrkt att M.B. fört bilen med en alkoholkoncentration i blodet som under eller efter färden uppgått till mer än 1,5 promille. Det kan dock inte anses tillförlitligen utrett att M.B. vid färden varit så påverkad av starka drycker att det kan antagas att han inte på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet.

M.B. är följaktligen övertygad om rattfylleri, för vilket brott han förskyller fängelse.

Domslut

Domslut. TR:n dömde M.B. jämlikt 4 § 1 mom trafikbrottslagen för rattfylleri till fängelse 1 mån.

Domskäl

Domskäl. Lika med TR:n finner HovR:n M.B. övertygad om rattfylleri. Omständigheterna kan ej anses mildrande.

M.B. har sedan år 1975 haft anställningar som lastbilschaufför, sedan 1979 hos sin nuvarande arbetsgivare, Bertilssons åkeri i Söderala. Han är sammanboende med en kvinna, som har ett barn. M.B. förekommer inte i kriminalregistret. Körkortsregistret innehåller anteckningar om trafikförseelser begångna 1972 och 1974. M.B:s körkort återkallades d 4 juli 1980. Han återfick körkortet d 29 juni 1981 och återanställdes då hos Bertilssons åkeri. Hans inkomst uppgår till 1 600-1 700 kr per vecka. Dessförinnan hade han gått arbetslös och uppbar då arbetslöshetsunderstöd. Sedan början av okt 1980 har M.B. regelbunden kontakt med läkare i Bollnäs för vissa, delvis alkoholbetingade, nervösa problem. Han genomgår för närvarande antabusbehandling.

Det rattfylleri som M.B. har begått är av sådan beskaffenhet att det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl att döma till fängelsestraff. Det föreligger beträffande M.B. inte sådana personliga omständigheter att en påföljd, som inte innebär frihetsberövande, ändå bör väljas.

M.B. skall alltså dömas till fängelse. Det saknas anledning att sätta straffet lägre än 1 mån.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer överklagade domen.

Hovrättsassessorn Bertorp var skiljaktig i påföljdsfrågan och anförde: Av utredningen framgår att M.B. i anledning av körkortsåterkallelsen berövats möjlighet att utöva sitt yrke som chaufför, att han varit skild från sitt arbete fram till slutet av juni 1981, då han återanställdes av sin forne arbetsgivare, samt att han under sin arbetslöshetsperiod uppbar understöd. Härmed får anses utrett att den av trafikbrottet föranledda körkortsåterkallelsen i M.B:s fall faktiskt kommit att medföra, om än ej någon social ruin, så i vart fall ett hinder i hans yrkesutövning.

Beträffande själva brottet har ej framkommit någon förmildrande omständighet. Utredningen visar i stället att det rört sig om en helt onödig körning på en riksväg, att alkoholkoncentrationen i M.B:s blod uppgått till minst 1,82 promille samt att han befunnits vara medelmåttigt påverkad av alkohol vid den läkarundersökning som ägde rum efter körningen.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet, häribland vad som upplysts om körkortsåterkallelsens verkningar, finner jag, lika med majoriteten, att påföljden bör bestämmas till fängelse. Då allmänpreventionens krav på viss reaktion på brottet i någon mån tillgodosetts genom den administrativa sanktionen och dess ingripande verkningar, bör dock strafftidens längd kunna begränsas till ett minimum. Jag bestämmer därför påföljden till 14 dagars fängelse.

M.B. sökte revision och yrkade, i första hand att påföljden måtte bestämmas till villkorlig dom och i andra hand att fängelsestraffet måtte nedsättas till 14 dagar.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Såsom domstolarna funnit har M.B. gjort sig skyldig till rattfylleri. Omständigheterna är inte mildrande, och utredningen ger inte vid handen att det skulle vara erforderligt att han ställs under övervakning eller att det eljest föreligger sådana särskilda skäl som enligt HD:s hittillsvarande praxis i rattfyllerimål skulle kunna motivera en icke frihetsberövande påföljd.

I målet uppkommer emellertid frågan, huruvida den av domstolarna valda påföljden, fängelse 1 mån, bör ändras med tillämpning av nya lagregler som trädde i kraft d 1 juli 1981. Enligt den nya regeln i 6 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott får vid bestammandet av påföjd för bl a rattfylleri hänsyn tas till att gärningsmannen till följd av brottet kan komma att förlora sin behörighet att föra bil. Som villkor för att så får ske stadgas i paragrafen att det skall finnas grundad anledning anta dels att beslut om återkallelse av behörigheten kommer att meddelas, dels att beslutet kommer att medföra hinder eller synnerlig svårighet för gärningsmannen i hans yrkes- eller näringsutövning. Och enligt den ändrade lydelsen av 26 kap 1 § BrB har minimitiden för fängelsestraff sänkts från 1 mån till 14 dagar. Syftet har därvid angetts i första hand vara att nyansera och differentiera straffmätningen beträffande sådana brott som tidigare normalt har föranlett 1 månads fängelse.

När dessa nya lagbestämmelser skall tillämpas i förevarande sammanhang, är deras allmänna bakgrund och flera uttalanden i förarbetena av betydelse.

Sedan länge har i lagstiftningsarbetet framträtt strävanden att få till stånd en mera nyanserad påföljdsbestämning i ratffyllerimålen. En tanke har därvid varit att skapa bättre förutsättningar för att de allmänna domstolarna skall vid bestämmandet av påföljd kunna beakta konsekvenserna för den tilltalade av att rattfylleribrottet föranleder beslut om körkortsåterkallelse och detta medför svårigheter för honom i hans yrkesverksamhet. Det är mot den bakgrunden man har att se riksdagens principbeslut år 1976 om att handläggningen av körkortsåterkallelser på grund av vissa allvarligare trafikbrott borde flyttas över från förvaltningsdomstol till allmän domstol. När regeringen i propositionen 1979/80:178 gick ifrån denna princip och förordade att frågor om återkallelse av körkort på grund av trafikbrott även i fortsättningen skulle avgöras uteslutande av förvaltningsdomstol, föreslogs i stället att ansvars- och körkortsfrågorna skulle samordnas enligt den princip som nu är fastslagen i lag och som innebär att den allmänna domstolen vid bestämmandet av påföljden skall kunna ta hänsyn till körkortsåterkallelsen. Föredragande statsrådet underströk emellertid därvid (prop s 76), att syftet med lagändringen inte var att frångå den ordning som innebär att fängelse är normalstraff för rattfylleri, och tillade:

Enbart den omständigheten att en körkortsåterkallelse kan förutses utgör sålunda inte skäl att avvika från eljest gällande praxis. Det krävs att återkallelsen skall innebära hinder eller synnerlig svårighet för den tilltalade i hans yrkes- eller näringsverksamhet. Speciella omständigheter måste sålunda föreligga, såsom exempelvis att den tilltalade är yrkeschaufför eller annars har ett arbete som ställer krav på att han skall vara behörig att föra motorfordon. Ett annat fall kan vara att kommunikationsförhållandena är sådana att det inte finns någon möjlighet för den dömde att behålla sin anställning utan att kunna färdas till och från arbetet med bil.

I ett senare skede av lagstiftningsärendet framhöll föredragande statsrådet (prop s 203), att den föreslagna regeln torde få sin största praktiska betydelse i sådana rattfyllerimål där den tilltalade har ett arbete som ställer krav på att han skall vara behörig att föra motorfordon eller med hänsyn till kommunikationsförhållandena inte kommer att kunna behålla sin anställning utan att kunna färdas till och från arbetet med bil. Domstolen kommer i dessa och liknande fall - fortsatte han - att, om det föranleds av en samlad bedömning, kunna bestämma påföljden till exempelvis villkorlig dom eller skyddstillsyn jämte böter.

Riksdagensjustitieutskott lämnade i sitt betänkande med anledning av lagförslaget (JuU 1980/81:1 s 5 ff) bl a en redogörelse för HD:s avgöranden i en rad mål där det varit aktuellt att välja en icke frihetsberövande påföljd för rattfylleri och refererade sedan kortfattat innehållet i den av regeringen då avlämnade lagrådsremissen med förslag att minimitiden för fängelsestraff skulle sänkas till 14 dagar. Utskottet förklarade sig (bet s 16) godta den föreslagna nya bestämmelsen i 6 § lagen om straff för vissa trafikbrott men förordade en redaktionell jämkning i paragrafens utformning. Beträffande tillämpningen av den nya regeln underströk utskottet, liksom föredragande statsrådet, att avsikten inte var att frångå ordningen med fängelse som normalstraff för rattfylleri. Med anledning av en i ärendet väckt motion förklarade utskottet vidare (bet s 18), att utskottet ställde sig bakom gällande rätt beträffande val av påföljder i rattfyllerimål och att regeln om möjlighet att vid påföljdsvalet ta hänsyn till beslut om körkortsåterkallelse inte innebar någon principiell ändring i nuvarande ordning.

I propositionen 1980/81:44 om sänkt minimitid för fångelsestraff uttalade föredragande statsrådet (prop s 13), att han inte f n fann det tillrådligt att låta ett fängelsestraff på 14 eller 21 dagar utgöra standardpåföljd för rattfylleri. Enligt hans mening låg det närmast till hands att i rattfyllerimålen reservera fängelsestraff på kortare tid än 1 mån för fall där omständigheterna visserligen inte är i lagens mening mildrande men ändå sådana att ett avsteg från vanlig praxis framstår som naturligt. Han erinrade därvid bl a om den i propositionen 1979/80:178 föreslagna bestämmelsen om möjlighet att ta hänsyn till körkortsåterkallelser och tillade:

Ifall en samlad bedömning i ett sådant fall som nämnts sist leder till att villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med böter inte anses kunna komma i fråga (jfr prop 1979/80:178 s 203), bör det inte vara uteslutet att i stället sätta fängelsestraffet under 1 mån även om omständigheterna vid själva brottet inte i och för sig skulle motivera ett sådant avsteg från gängse straffmätningspraxis.

Det kan sålunda förutses att ett genomförande av förslaget får inte oväsentliga praktiska konsekvenser för rattfyllerimålens del. Å andra sidan framgår det av vad jag har anfört nyss att det med förslaget inte åsyftas någon genomgripande ändring när det gäller påföljderna för rattfylleri. Frågan härom bör inte prövas i detta sammanhang.

Justitieutskottet anslöt sig i betänkandet 1980/81:32 till föredragande statsrådets uppfattning att det inte var tillrådligt att låta ett fängelsestraff på 14 eller 21 dagar bli standardstraff för rattfylleri. Med anledning av motionsyrkanden, som gick ut på att minsta strafftiden för rattfylleri även i fortsättningen borde vara 1 mån, framhöll utskottet (bet s 8) att rattfylleribrottet innefattar gärningar av mycket varierande straffvärde och att detta talar för att det i särskilda fall bör finnas möjlighet för domstolarna att även i mål om rattfylleri - i fall där annan påföljd än fängelse inte bör komma i fråga - göra en mera nyanserad straffmätning än f n. Enligt utskottets mening måste man beakta att det beträffande de korta fängelsestraffen snarare torde vara straffets art än straffets längd som verkar avskräckande. Utskottet fortsatte:

Vad som nu har sagts och särskilt den omständigheten att även fängelsestraff på kortare tid än 1 mån har en avskräckande effekt leder utskottet till uppfattningen att man inte bör avskära domstolarna från möjligheten att tillämpa strafftider understigande 1 mån även för vissa fall av rattfylleri. Denna möjlighet bör enligt utskottets mening dock kunna utnyttjas enbart när omständigheterna klart är sådana att det inte finns skäl att tillmäta gärningen samma straffvärde som normalt.

Efter att ha erinrat om att det knappast är möjligt att exakt ange när det finns skäl att tillmäta ett rattfylleribrott lägre straffvärde än normalt uttalade utskottet för sin del följande:

Att blodalkoholhalten bara obetydligt har överstigit 1,5 promille kan inte ensamt vara utslagsgivande. En omständighet som kan vara av betydelse är trafikfaran i det enskilda fallet. Att denna varit, typiskt sett, obetydlig är en omständighet som, tillsammans med andra, kan tala för ett kortare fängelsestraff än annars. En annan omständighet som kan vara av vikt vid bedömningen är orsaken till bilkörningen. Det finns t ex skäl att se mildare på en körning som - utan att det är fråga om en nödhandling - sker i ett angeläget syfte än en körning som äger rum utan sådant syfte. Till de omständigheter som kan påverka straffmätningen hör också, såsom departementschefen uttalar, sådana körkortsåterkallelser som medför hinder eller synnerlig svårighet för gärningsmannen i hans yrkes- eller näringsutövning. Men även i sådana fall måste det, liksom i övriga fall, bli fråga om en samlad bedömning av alla omständigheter.

Sammanfattningsvis slog justitieutskottet fast att möjligheten att döma till kortare fängelsestraff än 1 mån för rattfylleri skall tillämpas endast i klara undantagsfall.

Enligt förarbetena till de nya lagbestämmelserna har domstolarna således alltjämt att utgå från att normalstraffet för rattfylleri är fängelse 1 mån. Vissa uttalanden i propositionerna synes visserligen erbjuda ganska stora möjligheter till ett mera nyanserat påföljdsval än tidigare. Särskilt de senast refererade uttalandena av justitieutskottet anger emellertid så bestämda inskränkningar i detta hänseende att vad som blir kvar knappast kan väntas få större betydelse. Formellt avser uttalandena möjligheten att för rattfylleribrott tillämpa strafftider understigande 1 mån. Men de begränsningar som anges måste anses i minst lika hög grad gälla möjligheten att välja en påföljd som inte innebär frihetsberövande.

Bland de omständigheter som enligt justitieutskottets uttalanden kan vara av betydelse för frågan om ett rattfylleribrotts straffvärde är det två som tydligen träder i förgrunden i mål av förevarande slag. Den ena är graden av den trafikfara som, typiskt sett, har förelegat vid körningen; hänsynstagandet till alkoholhalten i förarens blod får närmast anses ingå som ett led i prövningen av hur stor trafikfaran var. Den andra omständigheten är graden av de svårigheter som körkortsåterkallelsen medfört eller kan beräknas medföra för gärningsmannen i hans yrkes- eller näringsutövning. Uppenbarligen kan både graden av trafikfara och graden av svårigheter i yrkes- och näringsutövning variera inom vida ramar. Ju mindre trafikfaran och ju större svårigheterna kan anses vara, desto mera får rattfylleribrottet karaktären av ett undantagsfall med lägre straffvärde.

Det bör emellertid understrykas att justitieutskottets uppräkning av omständigheter som bör tas med i bedömningen naturligtvis inte är fullständig. Av stor betydelse är exempelvis också sådana omständigheter som att gärningsmannen är mycket ung eller har allvarliga psykiska problem eller att det är fråga om en återfallssituation. Och när det gäller förutsättningarna för valet av en icke frihetsberövande påföljd måste de principer för bedömningen som har utvecklats i HD:s hittillsvarande praxis - och som riksdagens justitieutskott enligt det anförda ställt sig bakom - alltjämt tillmätas grundläggande och i regel avgörande betydelse.

Inför HD har M.B. angående omständigheterna vid gärningen uppgivit bl a följande. På kvällen torsdagen d 5 juni 1980 hade han "lite folk" hemma. Han drack då tre-fyra burkar öl klass två och en grogg på 5-6 centiliter starksprit. Kanske var det flera groggar än en, det är svårt att säga. Han kände sig något påverkad, men han var inte berusad. Gästerna kom vid 17-tiden och gick vid 22-tiden. På fredagsmorgonen steg han som vanligt upp kl 4. Han kände då inte något av den föregående kvällens förtäring. Som morgonmål åt han bullar och kaffe. Till arbetet hade han med sig en matlåda med lagad mat, en flaska lättöl och kaffe. Detta förtärde han under en paus efter kl 10. Arbetet slutade kl 16.15. Han lämnade då inne på industriområdet i Norrborn den lastbil som han hade kört i arbetet och for i sin egen bil hem och åt middag. Till maten drack han bara mjölk. Det var vid 17- tiden. Sedan skulle han fara hem till sina föräldrar i Vallsta och samtidigt hämta delar till en traktor. Han tankade på en bensinstation i Bollnäs och köpte där också några burkar öl. Av dessa drack han två under färden till Vallsta. När han körde tillbaka till Bollnäs, skulle han svänga in på Norrborns industriområde för att lämna sitt tidkort på arbetsgivarens kontor; på detta kort redovisades hela veckans körningar. Han parkerade sin bil framför kontoret. Då kom en polisbil till platsen, och polisen tog honom med till polisstationen. Han kände sig inte påverkad, och själva körningen hade gått helt utan problem. Han for visserligen på riksväg 83, men det var innan fredagskvällstrafiken hade kommit igång och någon trafikfara förelåg inte.

Riksåklagaren har framhållit att körningen omfattade en ganska lång sträcka på riksväg 83 och var onödig samt att alkoholhalten i M.B:s blod var hög.

M.B. greps av polisen d 6 juni 1980 kl 19.45. Blodprov togs kl 20.45 och visade en blodalkoholhalt uppgående till minst 1,82 promille.

M.B:s körkort omhändertogs d 27 juni 1980 och återkallades enligt beslut d 4 juli 1980 tills vidare. Återkallelsen upphävdes d 29 juni 1981.

Beträffande de verkningar som körkortsåterkallelsen hade för M.B:s yrkesutövning m m har i målet framkommit följande, väsentligen grundat på M.B:s egna uppgifter: Han var anställd hos ett åkeriföretag för att köra en timmertransportbil och att i samband därmed också sköta lastningen av timmer. Bilen gick i tvåskift. Hans inkomst var 1 100-1 200 kr netto i veckan. När han förlorade körkortet, blev han - efter medverkan av fackföreningen - endast suspenderad från sin anställning. Det fanns inget annat arbete som passade honom. Därför fick han gå på arbetsförmedlingen och stämpla. Han blev alltså hänvisad till att leva på arbetslöshetsersättning. Under det år som körkortsåterkallelsen varade förlorade han mellan 20 000 och 25 000 kr i reda pengar. För att klara ekonomin måste han låna pengar av sin far och av sin svärfar. Åkeriet hade svårt att få någon lämplig vikarie för honom. Man försökte att få återkallelsetiden begränsad till kortare tid än ett år och fullföljde talan om sådan begränsning ända upp till regeringsrätten. Det ledde emellertid inte till önskat resultat. När han fick tillbaka körkortet, fick han också återgå till sitt gamla arbete. I samband med utredningen om rattfylleriet kom han underfund med att han hade vissa alkoholproblem. Han hade också nervösa besvär. En tid gick han regelbundet till läkare för antabusbehandling. Nu anser han sig emellertid vara bra och klarar sig utan antabus.

Av utredningen framgår att trafikfaran under körningen, med hänsyn till färdvägens längd och vägens egenskap av riksväg samt till alkoholhalten i M.B:s blod, typiskt sett var ganska stor. Körkortsåterkallelsen medförde å andra sidan hinder för M.B. att utöva sitt yrke som lastbilschaufför. Han förlorade visserligen inte sin anställning, men under det år som körkortsåterkallelsen varade kunde han inte erhålla något arbete utan var hänvisad till att leva på ersättning från arbetslöshetskassan. Härigenom led han avsevärd ekonomisk förlust och utsattes för betydande påfrestningar även i andra hänseenden.

En samlad bedömning av omständigheterna i målet leder till att villkorlig dom inte kan komma i fråga för M.B:s del; de svårigheter som körkortsåterkallelsen medfört för honom har emellertid varit så betydande att straffet, trots den trafikfara som körningen innebar, bör kunna stanna vid fängelse 14 dagar.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut att påföljden bestäms till fängelse 14 dagar.

Domskäl

TR:n (rådmannen Axelsson) anförde i dom d 3 mars 1981:

Domskäl. K.N. har erkänt gärningen samt uppgivit att han under kvällens lopp före körningen druckit omkring 40 cl starksprit.

Analysresultat av ett å K.N. d 4 jan 1981 kl 01.50 taget blodprov ger vid handen att alkoholkoncentrationen i blodprovet med tillräcklig grad av säkerhet kan beräknas ha uppgått till minst 1,96 promille.

Genom vad sålunda och i övrigt förekommit finner TR:n åtalet för rattfylleri styrkt. Påföljden för vad K.N. låtit komma sig till last bör bestämmas till fängelse.

Domslut

Domslut. TR:n dömde K.N. jämlikt 4 § 1 mom 1 och 3 st trafikbrottslagen för rattfylleri till fängelse 1 mån.

Domskäl

Domskäl. Såsom domstolarna funnit har K.N. gjort sig skyldig till rattfylleri. Omständigheterna är inte mildrande, och utredningen ger inte vid handen att det skulle vara erforderligt att han ställs under övervakning eller att det eljest föreligger sådana särskilda skäl som enligt HD:s hittillsvarande praxis i rattfyllerimål skulle motivera en icke frihetsberövande påföljd.

I målet uppkommer - - - se HD:s dom i det under I refererade målet - - - i regel avgörande betydelse.

Inför HD har K.N. angående omständigheterna vid gärningen uppgivit bl a följande. Han var vid den här tiden deprimerad, eftersom hans frånskilda fru motsatte sig att han fick träffa sina barn. Han hade magont och huvudvärk, var förkyld och tog värktabletter. Lördagen d 3 jan 1981 beslöt han emellertid att fara till Lund och hälsa på en flickvän, vilken han numera är gift med. Varken under fredagen eller under lördagen, innan han på kvällen kom till Lund, hade han förtärt någon alkohol. Under kvällen i Lund drack han i sällskap med flickvännen och fyra andra personer omkring 8 centiliter starksprit och några folköl. Omkring kl 21.30 beslöt man sig för att åka till en restaurang i Malmö och dansa. K.N. följde med för att komma ifrån sina bekymmer. Under färden till Malmö, som företogs i taxi, drack han omkring 8 centiliter starksprit ur en flaska, och på restaurangen i Malmö drack han några groggar. Sammanlagt förtärde han högst 40 centiliter starksprit, några folköl och någon burk starköl. Så småningom kände han sig så dålig att han ville fara hem. Omkring kl 24 tog han ensam en taxi och beställde en resa till Eslöv. Under färden dirigerade han emellertid om taxin till Lund. Hans plan var då att övernatta hos flickvännen. Framkommen till Lund ändrade han sig och beslöt att ta sin egen bil och köra hem till Eslöy. Anledningen till detta kan han inte förklara. Han valde vägen över Örtofta som nattetid är föga trafikerad. Färden gick bra. Han kände sig i viss mån påverkad av spritförtäringen, mådde illa och hade ont i magen. När han kom till Örtofta, ungefär halvvägs till Eslöv, hejdades han i en trafikkontroll.

Riksåklagaren har framhållit att det var fråga om färd en avsevärd sträcka på en länsväg, att det gällde en omdömeslös impulskörning och att alkoholhalten i K.N:s blod var hög.

K.N. greps av polisen kl 01.10 d 4 jan 1981. Blodprov togs kl 01.50 och visade en blodalkoholhalt uppgående till minst 1,96 promille.

K.N:s körkort omhändertogs d 27 jan 1981 och återkallades enligt beslut d 4 febr 1981 tills vidare. Återkallelsen varade t o m d 27 jan 1982.

Beträffande de verkningar som körkortsåterkallelsen hade för K.N:s yrkesutövning m m har i målet framkommit följande, väsentligen grundat på K.N:s egna uppgifter: När körkortet återkallades, förlorade han sin anställning som lastbilschaufför. Efter ungefär en och en halv månad fick han arbete som lagerbiträde i en livsmedelshandel med en månadslön som avsevärt understeg den han tidigare hade haft. Sedan d 25 mars 1982 har han åter ett arbete som lastbilschaufför. Det är en kärv arbetsmarknad i åkeribranschen, och han får nu lägre lön än han förut hade som chaufför. Körkortsåterkallelsen och hans dåliga ekonomi har också medfört psykiska besvär för honom. Detta har föranlett honom att söka läkare. Han har emellertid inte ansetts vara i behov av några särskilda åtgärder från läkarnas sida. Något övervakningsbehov anser han sig själv inte ha.

Av utredningen framgår att trafikfaran under körningen, med hänsyn till färdvägens längd och till vägens sträckning genom tätbebyggda områden samt till alkoholhalten i K.N:s blod, typiskt sett, var ganska stor. Körkortsåterkallelsen medförde visserligen hinder för K.N. att utöva sitt yrke som lastbilschaufför och ledde till att han förlorade sin dåvarande anställning i yrket. Detta uppvägdes emellertid delvis av att han ganska snart fick annan anställning, om än med lägre lön, och av att han någon tid efter det att körkortsåterkallelsen upphört åter fick arbete som lastbilschaufför. De verkningar som körkortsåterkallelsen medförde för K.N. har otvivelaktigt varit allvarliga, men de kan knappast anses ha inneburit synnerliga svårigheter för honom.

En samlad bedömning av omständigheterna i målet leder till att villkorlig dom eller skyddstillsyn inte kan komma i fråga för K.N:s del och att tillräckliga skäl att döma till kortare fängelsestraff än 1 mån inte kan anses föreligga.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Dalhem) anförde i dom d 11 mars 1981:

Domskäl. O.H. har erkänt rattfylleri och uppgivit: Under kvällen d 30 aug 1980 besökte han en svåger i Björsjö. Mellan kl 20 och 22 drack O.H. ca 20 centiliter brännvin. Därefter fick han skjuts till sin bostad i Kallmyr. Från bostaden begav han sig sedan i sin bil till en granne. Eftersom grannen ej var hemma körde O.H. tillbaka till bostaden. Han stoppades av polis. O.H. körde bilen sammanlagt ca 1 500 m, varav ungefär 1 km på privat väg.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat läkarprotokoll och analysbevis. Av dessa framgår att alkoholkoncentrationen i O.H:s blod d 31 aug 1980 kl 00.50 uppgick till minst 1,92 promille samt att den undersökande läkaren fann O.H. lätt påverkad av alkohol.

Genom O.H:s erkännande sammanställt med övrig utredning finner TR:n åtalet styrkt.

Omständigheterna i målet kan ej anses förmildrande. Några särskilda skäl att frångå stadgad påföljdspraxis för rattfylleribrott föreligger inte. O.H. bör därför dömas till fängelse.

Domslut

Domslut. TR:n dömde O.H. jämlikt 4 § 1 mom trafikbrottslagen för rattfylleri till fängelse 1 mån.

Domskäl

Domskäl. Lika med TR:n finner HovR:n O.H. övertygad om rattfylleri. Omständigheterna kan ej anses mildrande.

O.H. driver sedan år 1965 eget åkeri. Han är gift och har fyra hemmavarande barn. Han förekommer icke i kriminalregistret. Till följd av nu förevarande gärning återkallades hans körkort tills vidare d 3 sept 1980. Eftersom O.H. är kontrakterad för bl a skolskjutsar har familjens äldste son, som har busskort, tvingats ta tjänstledigt från sitt ordinarie arbete för att kunna fullgöra faderns åtaganden. O.H. sköter nu beställningar och bokföring samt underhåll av bussen. Ekonomin är ansträngd till följd av ett bussbyte under hösten 1980. Hans inkomst uppgår till ca 2 000 kr i mån. Han avbetalar på den nya bussen 8 306 kr i mån. Restskulden uppgår till 214 000 kr. Något annat mera stadigvarande arbete står ej till buds, eftersom han bor avsides och ej får köra bil.

Det rattfylleri som O.H. har begått är av sådan beskaffenhet att det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl att döma till fängelsestraff. Det föreligger beträffande O.H. inte sådana personliga omständigheter att en påföljd, som inte innebär frihetsberövande, ändå bör väljas.

O.H. skall alltså dömas till fängelse. Det saknas anledning att sätta straffet lägre än 1 mån.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer överklagade domen.

Hovrättsassessorn Bertorp och nämndemannen Liljegrääs var av skiljaktig mening i påföljdsfrågan och anförde: Av utredningen framgår att körkortsåterkallelsen i O.H:s fall lett till att han satts ur stånd att sköta sitt enmansföretag utan hjälpinsatser från en sons sida, att han på grund av avsaknaden av körkort och bostadsortens belägenhet varit förhindrad att åta sig annat arbete av någon omfattning samt att hans ekonomiska förhållanden undergått en påtaglig försämring. Härmed får anses utrett att körkortsåterkallelsen för O.H:s del faktiskt kommit att medföra synnerlig svårighet i hans näringsutövning.

Beträffande själva brottet har, bortsett från att färden varit kort, ej framkommit någon förmildrande omständighet. Utredningen visar i stället att det rört sig om en helt onödig körning samt att alkoholkoncentrationen i O.H:s blod efter körningen uppgått till minst 1,92 promille.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet, häribland vad som upplysts om körkortsåterkallelsens verkningar, finner vi, lika med majoriteten, att påföljden bör bestämmas till fängelse. Då allmänpreventionens krav på viss reaktion på brottet i någon mån tillgodosetts genom den administrativa sanktionen och dess ingripande verkningar, bör dock strafftidens längd kunna begränsas till ett minimum. Vi bestämmer därför påföljden till 14 dagars fängelse.

O.H. sökte revision och yrkade, i första hand att påföljden måtte bestämmas till villkorlig dom, eventuellt i förening med böter, och i andra hand att fängelsestraffet måtte nedsättas till 14 dagar.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Såsom domstolarna funnit har O.H. gjort sig skyldig till rattfylleri. Omständigheterna är inte mildrande, och utredningen ger inte vid handen att det skulle vara erforderligt att han ställs under övervakning eller att det eljest föreligger sådana särskilda skäl som enligt HD:s hittillsvarande praxis i rattfyllerimål skulle kunna motivera en icke frihetsberövande påföljd.

I målet uppkommer - - - se HD:s dom i det under I refererade målet - - - i regel avgörande betydelse.

Inför HD har O.H. om själva gärningen uppgivit bl a följande. Den 30 aug 1980 var en lördag, och han var ledig från arbetet. Han förtärde inte någon alkohol under dagen, men på kvällen besökte han en svåger och hos denne drack han vid 20-22-tiden omkring 20 centiliter brännvin. När han kom hem vid 23-tiden, beslöt han att ta sin bil och fara över till en granngård för att eventuellt hjälpa till med ett reparationsarbete som ett par pojkar höll på med. Dit körde han en enskild väg som går över ett kärr och är 500-600 m lång. I granngården fann han ingen hemma. Då han trodde att pojkarna kanske fanns i en sommarstuga i närheten, körde han ut på allmänna vägen och följde den ett kort stycke till stugan. Men inte heller där fanns någon. Han körde därför hemåt på den allmänna vägen. När han kom till nedfarten till sitt hem, stod en polisbil där. Han såg att polisen gjorde tecken åt honom att stanna, men han fortsatte hem till gårdsplanen och stannade först där. Han körde hela tiden med låg hastighet. Hela körsträckan var sammanlagt högst 1 500 m, därav omkring 600 m på den allmänna vägen. Körningen gick bra. Han såg inte till något annat fordon än polisbilen. Om kvällarna brukar det inte vara någon trafik på den allmänna vägen.

Riksåklagaren har vitsordat att någon egentlig trafikfara inte förelåg vid tillfället men har hänvisat till att alkoholhalten i O.H:s blod var hög.

O.H. greps av polisen kl 23.55. Blodprov togs klockan 00.50 d 31 aug och visade en blodalkoholhalt uppgående till minst 1,92 promille.

O.H:s körkort omhändertogs av polisen d 31 aug 1980 och återkallades enligt beslut d 3 sept 1980 tills vidare. Återkallelsen upphävdes genom beslut d 23 sept 1981.

Beträffande de verkningar som körkortsåterkallelsen hade för O.H:s näringsutövning m m har utöver vad som antecknats i HovR:ns dom framkommit följande, väsentligen grundat på O.H:s egna uppgifter: Vid sidan av skolskjutsverksamheten som normalt tar 3-4 timmar varje skoldag bedriver han beställningstrafik med bussen. Särskilt omfattande brukar denna trafik vara på lördagar och söndagar och under ferietid. Normalt kör han alltid bussen själv och organiserar också i regel själv turistresor och liknande. När hans son skulle sköta beställningstrafiken, minskade den i omfattning och inkomsterna sjönk. O.H. fick nu dessutom dela inkomsterna med sonen. Han beräknar att hans egen årsinkomst på detta sätt gick ned med omkring 20 000 kr. När O.H. återfick sitt körkort och sonen inte längre behövde köra bussen, kunde sonen inte få tillbaka sitt gamla arbete på en mekanisk verkstad utan måste gå arbetslös lång tid. Först i maj 1982 fick sonen tillbaka arbetet.

Av utredningen får anses framgå att trafikfaran under körningen, även med beaktande av den jämförelsevis höga alkoholhalten i O.H:s blod, typiskt sett var obetydlig och att de svårigheter som körkortsåterkallelsen medförde i O.H:s näringsutövning var synnerligen stora.

En samlad bedömning av omständigheterna i målet leder till att villkorlig dom inte kan komma i fråga för O.H:s del men att straffet, särskilt med hänsyn till körkortsåterkallelsens ingripande verkningar för hans näringsverksamhet, bör kunna stanna vid fängelse 14 dagar.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut att påföljden bestäms till fängelse 14 dagar.IV

Domskäl

TR:n (ordf tingsfiskalen Mannergren) anförde i dom d 20 maj 1981:

Domskäl. I.S har erkänt rattfylleri. Han har berättat: Veckan före körningen hade på grund av resor i arbetet och föreningsåtaganden varit mycket pressande. Kvällen före körningen drack han i hemmet ca 20 cl vodka. Morgonen därpå drack han av någon outgrundlig anledning ytterligare omkring 10 cl vodka. Han har varken förr eller senare druckit sprit på morgonen. Han och hans hustru hade tidigare kommit överens om att promenera till deras arbete i den egna blomsteraffären. Hon ändrade sig emellertid och I.S vågade då inte berätta att han druckit sprit och inte borde köra bil. Körningen gick bra till arbetet. Han tvingades dock återigen använda bilen för att leverera blommor till lasarettet. Han hade ingen medarbetare i tjänst som kunde köra. Sedan han lämnat blommorna greps han av polisen på återvägen till affären.

I.S underkastades läkarundersökning d 21 febr 1981 därvid blodprov togs kl 10.30. Den undersökande läkaren fann I.S ej påverkad av alkohol. Statens rättskemiska laboratorium har meddelat att alkoholkoncentrationen i blodprovet med tillräcklig grad av säkerhet kan beräknas ha uppgått till 1,53 promille.

TR:n finner på grund av analysbeviset och I.S:s egna uppgifter åtalet för rattfylleri styrkt.

I.S har om sina personliga förhållanden uppgivit: Han driver tillsammans med sin hustru en blomsterhandel i Eksjö. De har två heltidsanställda och en halvtidsanställd medarbetare. I.S ombesörjer de dagliga inköpen, bokföringen och transporterna. Han kan inte vara borta från arbetet mer än en vecka. Det har inneburit stora svårigheter att hans körkort nu återkallats.

TR:n finner inte de av I.S anförda omständigheterna utgöra tillräckligt starka skäl att välja en icke frihetsberövande påföljd.

Domslut

Domslut. TR:n dömde I.S jämlikt 4 § 1 mom 1 och 3 st trafikbrottslagen för rattfylleri till fängelse 1 mån.

Domskäl

Domskäl. Såsom domstolarna funnit har I.S gjort sig skyldig till rattfylleri. Omständigheterna är inte mildrande, och utredningen ger inte vid handen att det skulle vara erforderligt att han ställs under övervakning eller att det eljest föreligger sådana särskilda skäl som enligt HD:s hittillsvarande praxis i rattfyllerimål skulle kunna motivera en icke frihetsberövande påföljd.

I målet uppkommer - - - se HD:s dom i det under I refererade målet - - - i regel avgörande betydelse.

Inför HD har I.S angående omständigheterna vid gärningen uppgivit bl a följande. Under hösten och omkring julen 1980 hade han haft alkoholproblem i samband med stress och bekymmer. Han hade druckit sprit på kvällarna men inte på dagarna. I febr 1981 hade han i stort sett kommit över problemen. Just fredagen d 20 febr, dagen före körningen, hade han emellertid haft det mycket stressigt. På kvällen var han på ett sammanträde. Någon alkoholförtäring förekom inte då. När han kom hem strax efter kl 22, satte han sig att arbeta, bl a för att förbereda ett sammanträde som skulle äga rum på lördagskvällen. Han drack då två groggar, vardera om 8-10 centiliter vodka. Först omkring kl 01.30 gick han till sängs. På lördagsmorgonen efter frukosten drack han ett glas ren sprit, 8-9 centiliter vodka. Han kan inte förklara anledningen till detta. Meningen var att han och hans fru skulle promenera till blomsteraffären, en sträcka på 600-700 m. Hans fru blev emellertid försenad, och därför tog han sin bil och körde dem till affären. Han ville då inte tala om för sin fru att han hade druckit sprit och kanske inte borde köra bil. Själv kände han sig inte påverkad. Det var på förhand bestämt att blommor den morgonen skulle levereras till bårhuset på länslasarettet. I affären fanns ingen annan än han själv som kunde göra körningen. Han tog därför firmans bil och körde upp till bårhuset med blommorna. Det var en sträcka på 700-800 m, därav på Stockholmsvägen ca 100 m. Vid återfärden valde han en något längre väg för att besöka en kiosk på Stockholmsvägen. Alldeles före kiosken stoppades han vid en trafikkontroll. Han hade inga problem med körningen. Trafikintensiteten var låg så här på lördagsmorgonen, och körningen innebar inte någon trafikfara.

Riksåklagaren har framhållit att, även om trafikintensiteten vid tillfället var förhållandevis låg, färden dock gick genom gator med både innerstads- och genomgångstrafik, att torghandel pågick och att det var särskilt anmärkningsvärt att I.S körde bil efter att ha druckit sprit på morgonen.

När I.S stoppades i trafikkontrollen var klockan 09.40. Blodprov togs kl 10.30 och visade en blodalkoholhalt uppgående till minst 1,53 promille. Vid läkarundersökning som började kl 10.25 befanns I.S emellertid inte vara påverkad av alkohol.

I.S:s körkort omhändertogs först d 11 mars 1981, efter det att resultatet av blodprovet hade blivit känt. Det var sedan återkallat tom d 11 mars 1982.

Beträffande de verkningar som körkortsåterkallelsen hade för I.S:s näringsutövning m m har i målet framkommit följande, väsentligen grundat på I.S:s egna uppgifter: Den blomsteraffär som han driver tillsammans med sin fru har de två senaste räkenskapsåren haft en omsättning på omkring 1,3 milj kr. Han och hans fru har då vardera tagit ut en månadslön på 6 000 kr brutto. I affären finns normalt tre anställda. Ett av biträdena kan utföra leveranser av blommor med firmans bil. I.S ombesörjer själv inköp och bokföring och normalt även transporterna. Snittblommor beställs dagligen från Skåne; de måste beställas på morgonen ena dagen för att kunna säljas nästa dag. Krukväxter beställs i regel två gånger i veckan från ett växthus utanför Eksjö. Han far då själv ut och tittar på varorna. Beställningarna kräver mycket noggrann planering. - När han förlorade körkortet, blev han tvungen att planera sitt eget och de anställdas arbete ännu noggrannare än förut. Bl a fick han försöka att få någon av de anställda att arbeta övertid för att köra åt honom. Under tiden d 1 maj-d 30 sept 1981 blev han tvungen att anställa ett extra biträde. Det ökade lönekostnaderna i företaget med över 4 000 kr i månaden, och detta kunde rörelsen inte bära någon längre tid. I stället fick servicegraden minskas. Under hösten 1981 fick han och hans fru ta ut något mindre än 6 000 kr i månadslön var. Omsättningen gick ned med 10 procent. Det är en förlust som man nu måste försöka ta igen.

Av utredningen framgår att trafikfaran under körningen, med hänsyn särskilt till att färden gick genom stadsgator där andra trafikanter när som helst kunde dyka upp, typiskt sett ej var ringa samt att körkortsåterkallelsen visserligen medförde svårigheter i I.S:s näringsutövning men att dessa inte kan anses ha varit synnerligen stora.

En samlad bedömning av omständigheterna i målet leder till att villkorlig dom inte kan komma i fråga för I.S del och att tillräckliga skäl att döma till kortare fängelsestraff än 1 mån inte föreligger.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.