NJA 1982 s. 793

Domskäl

TR:n (rådmännen Ingvar Andersson och Carlsson samt tingsfiskalen Hagström) anförde i dom d 11 nov 1980:

Domskäl. R.H. har som skriftlig bevisning åberopat läkarintyg dagtecknade d 12 april 1973, d 7 maj 1973, d 26 juni 1974, d 21 jan 1975, d 15 aug 1975 och d 25 mars 1977.

Med hänsyn till den rörande R.H:s skador förebragta utredningen finner TR:n gottgörelsen till R.H.öglund för lyte och men skäligen böra bestämmas till 20 000 kr. Då bolaget utbetalat detta belopp till R.H. är hon till fullo gottgjord för lyte och men till följd varav käromålet skall ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Det är mellan parterna ostridigt, att bolaget på grund av sitt försäkringsåtagande är skyldigt att utge ojämkat skadestånd till R.H. för lyte och men från d 1 jan 1975 och att R.H:s invaliditet till följd av skadorna skall beräknas till 50 procent. I HovR:n är upplyst att R.H. av bolaget erhållit ersättning med 10 000 kr för sveda och värk samt att bolaget sedan d 1 jan 1977 utbetalar dels 7 500 kr per år för s k kostnader och olägenheter dels ock för inkomstbortfall 10 000 kr per år fram till dess R.H. fyller 70 år och därefter 5 000 kr per år.

R.H. har i HovR:n gjort gällande att det av bolaget utbetalade ersättningsbeloppet är alltför lågt med hänsyn till de synnerligen svåra besvär hon har samt att bolaget i vart fall inte tillräckligt ersatt de omfattande operationsärr hon erhållit och den ständiga värk hon har. Hon har obestritt vidhållit att hon av skadorna åsamkats de besvär som antecknats i TR:ns dom. Hon har tillagt, att hon fått magbesvär på grund av alla smärtstillande tabletter hon tvingas äta, att även hennes vänstra ben börjat värka till följd av överansträngning, då hon inte kan stödja helt på sitt högra ben, samt att hon lider av nedsatt allmäntillstånd med apati och depression.

Bolaget har i HovR:n liksom vid TR:n till stöd för bestridandet åberopat en av Trafikförsäkringsanstalternas nämnd (numera Trafikskadenämnden) i cirkulär nr 1/1977 publicerad promemoria jämte hjälptabell för lyte- och menersättning med anledning av 1975 års ändring i skadeståndslagen. Bolaget har därvid hävdat att skäl ej föreligger att bestämma skadeståndet till ett högre belopp än nämnden med tillämpning av promemorian angivit i sitt yttrande i målet, dvs 20 000 kr. Tabellen, som fastställdes d 27 maj 1977, har i förhållande till äldre tabeller justerats med hänsyn till penningvärdet. Såsom framgår av promemorian har därutöver vissa realhöjningar ägt rum. Dessa innebär ej någon generell standardhöjning utan varierar inbördes och berör endast vissa skadetyper. Sedan d 1 jan 1979 har ersättningsbeloppen uppräknats med 15 procent på grund av penningvärdets förändring.

Den uppenbara svårigheten att i pengar uppskatta ideell skada sådan som lyte och men samt önskemålet att underlätta frivilliga uppgörelser om ersättning för personskador av detta slag påkallar, att dylik ersättning normalt bestämmes tämligen schablonmässigt. De av Trafikförsäkringsanstalternas nämnd rekommenderade normer som bolaget åberopat i målet har ansetts kunna, med den justering som vid aktuell tidpunkt föranledes av penningvärdeförändring, tjäna som en utgångspunkt för bestämmande av ersättningsbelopp inte bara vid utomrättslig skadereglering utan också vid domstolsprövning. Vid en prövning av sistnämnda slag blir dock utrymmet för individuella avvikelser självfallet större, framför allt beroende på den mera allsidiga utredning och argumentation som där kan förekomma.

Ersättningsnivån vid ideell skada har i rättstillämpningen åtminstone intill senare år allmänt sett varit låg. I anslutning till 1975 års ändring i skadeståndslagen, som trätt i kraft d 1 jan 1976, uttalade föredragande statsrådet (prop 1975:12 s 111 f) om ersättningsnivån för ideell skada, att det fanns skäl att ha en något generösare inställning mot den skadelidande än den som dittills kommit till uttryck i praxis. Även om ersättningsnivån kontinuerligt anpassats till penningvärdets förändringar, syntes motsvarande hänsyn nämligen inte ha tagits till den standardökning och de ändrade levnadsomständigheter i övrigt som skett i vårt land under senare tid. I längden kunde man emellertid enligt statsrådet knappast underlåta att beakta t ex ett sådant förhållande som att arbetstiden successivt förkortats och att fritiden därmed fått en allt större betydelse för de flesta människor. En skada som nedsatte möjligheterna att utnyttja fritiden på ett meningsfullt sätt skulle av denna anledning bli avsevärt mera kännbar än tidigare.

Genom uppräkningen med 15 procent av normalbeloppen enligt 1977 års tabell får visserligen tillbörlig hänsyn anses tagen till penningvärdets förändringar. När det gäller uppräkning till följd av den allmänna standardökningen i samhället kan emellertid höjningarna i tabellen inte sägas fullt motsvara det nya synsätt som präglar ändringen i skadeståndslagen. För den typ av ortopediska skador om vilken här är fråga varierar enligt promemorian dessa höjningar mellan 7 och 12 procent, vilket enligt HovR:ns mening inte kan anses tillräckligt. Vidare har R.H. enligt HovR:ns bedömande åsamkats inte bara allvarliga ortopediska skador, som kraftigt begränsar hennes rörelsefrihet, utan också en ständig, ofta svåruthärdlig värk med därav följande sömnsvårigheter samt nedsatt allmäntillstånd med psykiska effekter såsom apati och depression, allt medförande att hennes tidigare livsföring med arbete och utomhusaktiviteter förändrats till påtvungen sysslolöshet och passivt fördrivande av tiden inomhus. På grund av det anförda finner HovR:n, att det av bolaget utbetalade beloppet ej utgör tillräcklig ersättning för det lyte och men som drabbat R.H.. Ersättningen bör skäligen bestämmas till 30 000 kr. Bolaget skall följaktligen, efter avdrag för redan erlagda 20 000 kr, till R.H. utge 10 000 kr.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut förpliktar HovR:n bolaget att till R.H. utge 10 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 1 nov 1978 tills betalning sker.

Bolaget sökte revision och yrkade ogillande av R.H:s talan.

R.H. bestred ändring.

Trafikskadenämnden avgav, efter förordnande av HD, yttrande i målet. I yttrandet, till vilket fogats hjälptabeller 1977 och 1981 samt promemorior angående tabellerna, anförde nämnden (hrr Sterner, Nordlund, Wallström, Wennborg och Dahlström) bl a:

I syfte att uppnå enhetlig och skälig skadereglering använder sig nämnden av hjälptabeller vid bedömandet av ersättning för lyte och men. Såsom angivits i tabellerna skall tillägg göras för ärr och andra synliga defekter. Även för svårare värk skall tillägg göras i den mån hänsyn ej tagits till värken vid invaliditetsgraderingen.

Nämnden fastställde d 27 maj 1977 en hjälptabell (cirkulär nr 1/1977) angående ersättning för lyte och men. Som framgår av en inom Trafikförsäkringsanstalternas nämnd i juni 1977 upprättad promemoria angående ersättning för lyte och men innebar tabellen, förutom anpassning till penningvärdesförändringen, en viss höjning av ersättningsnivån på grund av standardhöjningen i samhället, framför allt för svåra skador som medfört invaliditet om 50 % eller däröver. En arbetsgrupp inom nämnden hade ursprungligen föreslagit en något större höjning. Statsmakterna vidtog emellertid vid denna tidpunkt en rad åtgärder med anledning av det bekymmersamma ekonomiska läget i samhället; bl a devalvering av kronan, prisstopp m m. Detta manade, enligt nämndens mening, till viss försiktighet med höjningen av ersättningarna. Den 21 dec 1977 konstaterade nämnden att viss höjning av konsumentprisindex skett, men att anledning inte förekom att ändra hjälptabellen eller att rekommendera någon uppräkning av ersättningarna enligt tabellen. I dec 1978 rekommenderade nämnden trafikförsäkringsbolagen att fr o m d 1 jan 1979 höja tabellens belopp med cirka 15 % på grund av det förändrade penningvärdet. I dec 1980 ansåg nämnden att försäkringsbolagen borde beakta penningvärdets förändring på så sätt, att avrundningar uppåt av ersättningsbeloppen skulle ske i större omfattning under 1980 än som varit normalt under 1979. Den 20 mars 1981 fastställdes en ny hjälptabell (cirkulär nr 2/1981). Som framgår av en intern promemoria d 23 febr 1981 innebar tabellen i stort sett en anpassning till penningvärdesförsämringen. Slutligen rekommenderade nämnden i dec 1981 att tabellbeloppen skulle höjas med 8 % för 1982 på grund av förändringen i penningvärdet.

Vid bedömande av ersättning för lyte och men begagnar sig nämnden av vid prövotillfället gällande hjälptabell. Nämnden rekommenderar vanligtvis ersättning för lyte och men först när invaliditetstillståndet kan anses vara stationärt. I vissa fall kan invaliditetstillstånd i och för sig ha inträtt tidigare, men invaliditeten bedömts som definitiv först vid senare tillfälle. Då beaktar nämnden att invaliditetstillstånd förelegat viss tid, genom att föreslå ersättning beräknad efter den skadades ålder då invaliditetstillstånd inträdde. I många sådana fall synes bolagen ha utgivit viss ersättning a conto, vilket bl a torde medföra att dröjsmålsränta ej behöver utges för motsvarande belopp.

Nämnden utgår vid bedömande av ersättning för lyte och men från den medicinska invaliditetsgraden. Denna invaliditetsgrad utgör ett mått på en allmän skadebetingad fysisk och/eller psykisk funktionsnedsättning oberoende av den skadades yrke och arbetsförhållanden. Detta bör (sedan ändringarna i skadeståndslagen d 1 jan 1976) skiljas från den förvärvsmässiga (ekonomiska) invaliditeten, som utgör ett mått på graden av nedsättning till följd av skada eller sjukdom i förmågan att utföra ett arbete och därigenom förvärva inkomst. Sistnämnda invaliditetsbedömning ligger bl a till grund för ersättning från den skadevållande för inkomstförlust samt för erhållande av sjukbidrag och behöver således ej sammanfalla med den medicinska invaliditetsgraden.

Enligt nämndens reglemente skall bolag vid hänskjutande av ärende till nämnden tillställa nämnden skadeakten, innefattande samtliga handlingar i ärendet. Bolagen sammanfattar dessutom för nämnden det väsentliga utredningsmaterialet i en nämndspromemoria, som normalt även tillställes den skadelidande eller dennes ombud.

Vid nämndens prövning av ärendet d 21 juni 1976 bedömdes R.H:s medicinska invaliditet till 35 % för tiden d 1 jan-d 30 juni 1975 och till 25 % för tiden d 1 juli 1975-d 30 juni 1977. Enär invaliditeten således ej bedömdes som definitiv, ansåg nämnden att avgörandet beträffande ersättning för lyte och men borde anstå tills vidare.

Vid nämndens prövning d 11 okt 1978 bedömdes R.H:s medicinska invaliditet till 50 % definitivt fr o m d 1 jan 1977. Göta uppgav därvid att höjningen av invaliditetsgraden var föranledd av nya uppgifter om skada i vänster axel. I den nämndspromemoria som då förelåg ingick läkarintyg d 15 aug 1975 av underläkaren Ingemar N, Örnsköldsviks sjukhus, och läkarintyg d 25 mars 1977 av underläkaren B.S., Örnsköldsviks sjukhus. Därutöver ingick bl a ett brev d 4 okt 1977 från advokat U.S., vari R.H:s kvarstående besvär beskrevs.

Nämnden ansåg d 11 okt 1978 att ersättningen för lyte (inklusive ärr) och men skäligen borde bestämmas till 20 000 kr. Nämnden utgick därvid från en medicinsk invaliditetsgrad om 50 %. Det förhållandet att invaliditetstillstånd inträdde redan d 1 jan 1975 beaktade nämnden på så sätt, att nämnden utgick från R.H:s ålder vid det tillfället (56 år). - För ordningens skull bör här nämnas, att nämnden i sitt yttrande också rekommenderade att R.H. borde få ersättning som bidrag till kostnader för hjälp i hemmet samt merkostnader för skor och resor med 7 500 kr för år fr o m d 1 jan 1977 under sin återstående livstid.

Enligt i okt 1978 gällande hjälptabeller uppgick den rena lyte- och menersättningen till ca 18 000 kr. Därutöver gjorde nämnden visst tillägg för ärr, varför total ersättning rekommenderades med 20 000 kr. Nämnden anser alltjämt denna ersättning vara skälig mot bakgrund av då föreliggande utredningsmaterial och nämndens då tillämpade ersättningsnormer. De av R.H. i domstolarna lämnade, för nämnden delvis nya, uppgifterna angående hennes kvarstående besvär i form av mycket svår värk, stora sömnsvårigheter, depression m m liksom hennes uppgifter om skadans utseendemässiga följder skulle, i den mån dessa kunnat god tagas såsom en följd av olyckan, möjligen ha föranlett någon ytterligare höjning av ersättningsbeloppet.

Om ersättningen till R.H. för lyte (inklusive utseendemässiga följder) och men skulle ha prövats idag, torde ersättningsbeloppet i enlighet med nämndens praxis ha uppgått till ca 32 000 kr.

Ledamoten Jansson gjorde följande tillägg: Jag anser för min del att den allmänna standardutvecklingen i samhället bort föranleda högre nivåer på ersättning för lyte och men än vad nämndens praxis ger uttryck för, och jag kan därför i princip godtaga HovR:ns bedömning av ersättningen till R.H. för lyte och men.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Tvisten i målet gäller ersättning till R.H. för lyte och men i anledning av de skador hon ådrog sig vid trafikolyckan i dec 1972. Av utredningen framgår att invaliditetstillståndet inträdde d 1 jan 1975. I enlighet med vad HD tidigare uttalat rörande ersättning för sveda och värk samt för lyte och men (NJA 1972 s 81 och 1979 s 129) bör ersättningen bestämmas tämligen schablonmässigt med utgångspunkt i vad som enligt försäkringspraxis normalt utgår vid personskada av det slag R.H. ådragit sig. Därvid bör, såsom också framgår av de nämnda avgörandena, justering ske med hänsyn till den penningvärdesförändring som skett under tiden fram till dagen för domstolens prövning.

I målet föreligger utredning om de normer trafikskadenämnden, förut trafikförsäkringsanstalternas nämnd, rekommenderar för bestämmande av ersättningsbelopp. Av denna utredning framgår att nämnden vid bedömande av ersättningen för lyte och men använder sig av fastställda hjälptabeller, som gäller vid tiden för prövningen, och därvid utgår från den medicinska invaliditetsgraden. Som framgår av trafikskadenämndens yttrande till HD bedömdes R.H:s invaliditetsgrad vid trafikförsäkringsanstalternas nämnds prövning d 11 okt 1978 till 50 procent fr o m d 1 jan 1977. Det förhållandet att hennes invaliditetstillstånd inträtt redan d 1 jan 1975 beaktades på så sätt att nämnden utgick från hennes ålder vid sistnämnda tidpunkt, 56 år. Nämnden ansåg ersättningen för lyte och men böra skäligen bestämmas till 20 000 kr. Enligt den vid denna tid gällande hjälptabellen, fastställd d 27 maj 1977, uppgick den rena lyte- och menersättningen till omkring 18 000 kr, vartill nämnden gjorde visst tillägg för ärr.

I en anmärkning till den tillämpade hjälptabellen anges att tillägg utgår för svårare värk. Sådant tillägg har inte gjorts vid nämndens prövning. Av utredningen i målet, främst R.H:s egna uppgifter sådana de återgivits i TR:ns dom och bekräftats inför HD, får emellertid anses framgå, att R.H. - såsom HovR:n anfört - utöver allvarliga ortopediska skador, som kraftigt begränsar hennes rörelsefrihet, åsamkats ständig, ofta svåruthärdlig värk med därav följande sömnsvårigheter samt nedsatt allmäntillstånd med psykiska effekter såsom apati och depression, allt medförande att hennes tidigare livsföring med arbete och utomhusaktiviteter förändrats till påtvungen sysslolöshet och passivt förd rivande av tiden inomhus. Det står klart att tillägg bör utgå för dessa ytterligare besvär, särskilt den svåruthärdliga värken. Trafikskadenämnden har också i sitt yttrande till HD anfört, att de av R.H. i domstolarna lämnade, för nämnden delvis nya uppgifterna om kvarstående besvär i form av mycket svår värk, stora sömnsvårigheter, depression m m liksom hennes uppgifter om skadans utseendemässiga följder möjligen skulle, i den mån dessa kunnat godtas som en följd av olyckan, ha föranlett någon ytterligare höjning av ersättningsbeloppet utöver den som gjordes för ärr.

Vid bestämmande av det tillägg utöver den redan utbetalade ersättningen om 20 000 kr som enligt det anförda bör utgå till R.H. finner HD, med beaktande i denna del även av förändringarna i penningvärdet, ej skäl frångå HovR:ns bedömning.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.