lagen.nu

NJA 1982 s. 804

Spörsmål om ersättning för rättegångskostnader i mål om skadestånd, vari käromålet bifallits endast delvis. 18 kap 4 § RB.

(Jfr 1973 s 623, 1978 s 307, 1978 s 383 och 1979 s 567)

Läraren S.N. äger fastigheten Gummenäs 1:28 i Bengtsfors kommun. Väster om Gummenäs 1:28 ligger inägor till Gummenäs 1:10. Mellan fastigheterna finns en samfälld väg. Leg läkaren A.L. arrenderar inägorna till Gummenäs 1:10.

Under åberopande av att A.L. åren 1976 och 1977 plöjt upp del av den samfällda vägen yrkade S.N. vid Åmåls TR förpliktande för A.L. att till henne utge skadestånd dels med 5 461 kr 75 öre utgörande kostnader, som hon nedlagt på vägens återställande, jämte ränta dels med 500 kr för fördyrade reparationsarbeten på hennes fastighet jämte ränta.

A.L. vitsordade att han, i brist på kännedom om S.N:s rätt till vägen, plöjt upp viss del av den men bestred hennes yrkanden under uppgift att hon inte genom hans förfarande tillfogats någon ersättningsgill skada.

Parterna fordrade ersättning för rättegångskostnader.

Vid utvecklande av sin talan anförde S.N. bl a, att hon under eftersommaren 1975 lät lägga på grus på vägbanan, att hon under 1976 och 1977 endast kunnat ha begränsad användning av sin fastighet, att planerade omändringsarbeten fick uppskjutas ett år och att hon kunde återställa vägen i körbart skick i sept 1979.

A.L. anförde bl a, att i de handlingar han fått del av inga uppgifter fanns om den samfällda vägen, att han numera var införstådd med att rätt att bruka vägen tillkom ägaren av Gummenäs 1:28, att S.N. haft annan tillfartsväg och att i fråga om skäligheten av de yrkade beloppen i och för sig A.L. bestred högre belopp än 300 kr i ett för allt, motsvarande kostnaden för den grusning som skedde 1975. TR:n (lagmannen Ormegard, t f lagmannen Enderstein och tingsnotarien di Meo) meddelade dom d 18 juni 1980. 1 sina domskäl uttalade TR:n, att A.L. genom att egenmäktigt plöja upp del av den samfällda vägen kränkt S.N:s rätt till utfartsväg för hennes fastighet och att kränkningen var av beskaffenhet att grunda ersättningsskyldighet för uppkomna skador.

Vid prövningen av skadeersättningens storlek fann TR:n beträffande posten om 500 kr att S.N:s yrkande måste bedömas vara obestyrkt.

I fråga om den yrkade posten å 5 461 kr 75 öre anförde TR:n bl a: S.N:s rätt till ersättning enligt denna punkt skall beräknas till vad som kan anses utgöra skälig kostnad för att återställa den upplöjda vägdelen till farbart skick. Vägbanan utgjordes, enligt vad utredningen har visat, före upplöjningen av tillkörd åkermark utan annan ytbeläggning än det grus, som S.N. lät lägga på år 1975. Genom de av S.N. år 1979 bekostade åtgärderna måste vägsträckan bedömas ha erhållit en icke oväsentligt förhöjd farbarhet och standard. A.L:s ersättningsskyldighet bör begränsas med hänsyn härtill. Hans uppgift att han med egna insatser av arbetskraft och maskiner skulle ha kunnat hålla kostnaderna för vägarbetet nere är däremot inte ägnad att inverka nedsättande på hans ersättningsskyldighet eftersom S.N. uppenbarligen saknat anledning att påräkna A.L:s medverkan sedan han gjort gällande att hon alls icke ägde rätt att bruka väg på platsen.

TR:n fann att A.L:s ersättningsskyldighet skäligen kunde bestämmas till 3 000 kr.

Domslut. TR:n förpliktade A.L. att till S.N. betala 3 000 kr jämte ränta.

A.L. förpliktades att ersätta S.N. för rättegångskostnader med fordrade 8 021 kr, varav 5 170 kr såsom ombudsarvode, jämte ränta.

Parterna å ömse sidor fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige.

A.L. yrkade att S.N:s talan måtte helt ogillas och att han måtte tillerkännas ersättning för sina kostnader i TR:n. För det fall att han ej vann bifall till sin vadetalan i huvudsaken yrkade han att vardera parten skulle bära sina kostnader i TR:n, i andra hand att S.N:s ersättning för rättegångskostnader nedsattes.

S.N. yrkade helt bifall till sitt vid TR:n framställda yrkande om ersättning för kostnader för vägens återställande.

Parterna fordrade ersättning för rättegångskostnader i HovR:n.

HovR:n (hovrättslagmannen Löfstedt, hovrättsrådet Berzins samt adj led f d hovrättslagmannen Bogren, referent, och Morard) fastställde i dom d 21 jan 1981 TR:ns dom samt förordnade att vardera parten skulle vidkännas sina rättegångskostnader i HovR:n.

A.L. sökte revision.

HD fann i fråga om huvudsaken ej skäl att meddela prövningstillstånd medan prövningstillstånd meddelades i vad målet gällde rättegångskostnaderna.

A.L. yrkade, i första hand, att HD måtte bestämma att vardera parten skulle bära sin rättegångskostnad i TR:n och, i andra hand, att S.N:s ersättning för rättegångskostnad därstädes nedsattes.

S.N. bestred ändring.

Båda parter fordrade ersättning för rättegångskostnader i HD.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Agne Nilsson, hemställde i betänkande om följande dom: HD fastställer HovR:ns dom såvitt nu är i fråga.

A.L. skall ersätta S.N. hennes rättegångskostnader i HD med 600 kr avseende ombudsarvode jämte 6 procent ränta å beloppet från denna dag tills betalning sker.

HD (JustR:n Hesser, Ulveson, Welamson, referent, Sven Nyman och Heuman) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. I det inledande skedet av målet bestred A.L. att S.N. hade någon rätt till väg på den aktuella platsen. 1 juni 1978 medgav han emellertid att så var fallet, och S.N:s rätt till väg har därefter varit ostridig i målet. S.N:s samtliga rättegångskostnader för tiden före medgivandet, frånsett en rådgivningsavgift om 70 kr, omfattas av en av advokaten Jernryd till TR:n ingiven kostnadsräkning lydande på 2 500 kr. De kostnader för S.N. som föranletts av A.L:s ursprungliga bestridande av hennes rätt till väg kan sålunda inte ha överstigit 2 570 kr. Med hänsyn till å ena sidan att vägrättsfrågan stod i förgrunden i rättegångens inledningsskede och å andra sidan att den nämnda räkningen upptar åtskilligt arbete för tid efter medgivandet kan S.N:s på vägrättsfrågan belöpande kostnader uppskattas till 2 000 kr. Detta belopp bör A.L. förpliktas ersätta henne, oavsett hur kostnaderna för målet i övrigt fördelas.

Målet i övrigt har gällt dels frågor, huruvida skada uppkommit, dels storleken av uppkommen skada. Utgången i målet har blivit, att A.L. förpliktats utge skadestånd till S.N. med nästan exakt hälften av vad hon yrkat.

När i mål om betalning för fordran en kärandes yrkande bifalls endast delvis, kan förhållandena vara sådana att - även utifrån det synsätt som ligger till grund för HD:s avgörande i plenimålet NJA 1973 s 623 - käranden bör få ersättning för rättegångskostnader i större omfattning än som kan föranledas av målets utgång. Belysande härför är följande principuttalande av HD i NJA 1979 s 567: "I mål om betalning för fordran kan situationen vara den, att frågan huruvida betalningsskyldighet över huvud föreligger är att bedöma på grundval av ett annat processmaterial och med tillämpning av andra regler än frågan om fordringens storlek. Som exempel härpå kan nämnas, att part kräver ersättning för sveda och värk under påstående att motparten genom vårdslöshet tillfogat honom kroppsskada. När i sådant fall kravet endast delvis bifalles, kan utgången i målet ofta inte utan vidare bli bestämmande för hur ansvaret för rättegångskostnaderna skall förläggas. Har frågan huruvida betalningsskyldighet över huvud föreligger utgjort tyngdpunkten i processen och därför dragit mest rättegångskostnad, måste detta förhållande - ej sällan i hög grad - inverka på bedömningen av frågan hur ansvaret för rättegångskostnaderna skall bäras."

I förevarande mål har förhållandena emellertid inte varit av det slag som nu beskrivits. A.L:s inställning till S.N:s yrkanden har, såvitt nu är i fråga, varit att det på den aktuella platsen tidigare inte fanns någonting som kunnat anses utgöra en väg, ehuru S.N. år 1975 markerat en vägsträckning där genom att köra ut grus, och att A.L. därför inte orsakat skada genom att plöja upp någon väg. Vad gäller skäligheten av de belopp S.N. yrkat har han bestritt högre belopp än 300 kr, motsvarande kostnaden för den grusning som skedde 1975. TR:n har funnit att A.L. plöjt upp en väg och därigenom åsamkat S.N. kostnader för vägens återställande men att vägen var av sådan beskaffenhet att kostnaderna för dess återställande till samma standard inte kunnat uppskattas till högre belopp än 3 000 kr. Både när det gäller frågan, huruvida skada uppkommit, och i fråga om skadans storlek har TR:ns bedömning - låt vara att en precisering av skadeståndsbeloppet inte kunnat ske utan inslag av skönsmässig uppskattning - grundats på dess uppfattning om förhållandena på platsen före plöjningen. Dessa förhållanden har sålunda i samma mån varit av betydelse för frågan, huruvida betalningsskyldighet för A.L. över huvud uppkommit, och för frågan om betalningsskyldighetens storlek. Det är följaktligen inte möjligt att ens uppskattningsvis fördela rättegångskostnaderna på dessa båda frågor.

I det föregående har bortsetts från ett av S.N. framställt yrkande om ersättning med 500 kr på den grund att vissa reparationer skulle ha försenats och därigenom fördyrats till följd av att hon kommit att under viss tid sakna framkomlig väg till sin fastighet. Detta yrkande har TR:n lämnat utan bifall av skäl som är fristående från bedömningen av målet i övrigt. Den ifrågavarande delen av målet kan emellertid inte anses ha dragit kostnader av beskaffenhet att böra från ersättningssynpunkt behandlas för sig.

Av det sagda följer, att frågan om ersättningsskyldighet för rättegångskostnad vid TR:n i nu berörda delar av målet skall bedömas med hänsyn till utgången. Detta innebär, att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad i dessa delar.

På grund av det anförda skall A.L. befrias från skyldighet att ersätta S.N. hennes rättegångskostnader vid TR:n utom såvitt angår ett tillfrågan om rätt till väg hänförligt belopp om 2 000 kr.

Av A.L:s rättegångskostnader i HD kan uppskattningsvis 400 kr hänföras till rättegångskostnadsdelen. Med hänsyn till målets utgång bör S.N. förpliktas ersätta honom hälften av detta belopp.

Slut. HD ändrar HovR:ns beslut, såvitt nu är i fråga, på det sätt att den ersättning som A.L. har att utge till S.N. för rättegångskostnader vid TR:ns bestäms till 2 000 kr. På beloppet skall utgå 6 procent ränta från dagen för TR:ns dom tills betalning sker.

S.N. förpliktas ersätta A.L. för rättegångskostnader i HD med 200 kr jämte 6 procent ränta från dagen för HD:s beslut tills betalning sker.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1982-12-10
Målnummer
T69-81
Lagrum
18 kap. 4 § rättegångsbalken (1942:740)
Rättsfall
NJA 1973 s. 623
NJA 1978 s. 307
NJA 1978 s. 383
NJA 1979 s. 567
Litteratur
Sökord
Rättegångskostnader
Ersättning
Skadestånd
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 1988 s. 532: Målsägande har i brottmål tillerkänts full ersättning för rättegångskostnader oaktat hennes skadeståndstalan inte vunnit helt bifall.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation