NJA 1982 s. 811
Rätt till ersättning enligt 29 § naturvårdslagen? Fråga om innebörden av LSt:s slut om täkttillstånd (s k etappslut) som meddelats efter det att bestämmelsen upphävts d 1 juli 1973 men på grund av ansökan som gjorts före utgången av oktober månad 1972. Övergångsbestämmelserna till lagen (1973:311) om ändring i naturvårdslagen.
Efter ansökan, som ingavs till LSt:n i Norrbottens län i jan 1969, hemställde B.Å. - som han slutligen bestämde sin talan - om tillstånd enligt naturvårds lagen till täkt av 1 800 000 m3 sten, grus och sand inom ett på karta närmare angivet område av den honom tillhöriga fastigheten Gäddvik 6:7 i Luleå kommun.
I beslut d 18 jan 1974 meddelade LSt:n med stöd av 18 § naturvårdslagen B.Å. "tillstånd att t o m d 31 dec 1976 uttaga 250 000 m3 sten, grus och sand inom ovan angivna område (etapp 1)." I beslutet angavs vidare bl a att uttag skulle ske på sätt framgick av en av B.Å. i ärendet ingiven samt av naturvårdsenheten etappindelad och korrigerad karta.
Sedan Luleå kommun anfört besvär över LSt:ns beslut fastställdes detta genom beslut av KM d 29 dec 1974.
Den 22 nov 1974 lämnade KM Luleå kommun tillstånd till expropriation av den del av fastigheten Gäddvik 6:7 där grusfyndigheten var belägen. Härefter träffades d 2 dec 1974 ett avtal mellan B.Å. och kommunen, enligt vilket B.Å. överlät ifrågavarande område till kommunen. Frågan om ersättningen för området hänsköts genom avtalet till avgörande av skiljemän. Skiljemännen skulle värdera området dels som råmark dels som tomtmark och dels som objekt för grusutvinning. I avtalet föreskrevs vidare bl a följande: "Oaktat detta avtal skall B.Å. bibehållas i sin rätt att gentemot Kronan väcka och föra talan för vägrat täkttillstånd. I den mån B.Å. ej kan på grund av fastighetsöverlåtelsen enligt detta avtal föra talan och erhålla ersättning av kronan för den skada han lider genom det vägrade täkttillståndet skall kommunen hålla B.Å. skadeslös härför. Denna skada skall också uppskattas av skiljemannen.
Skiljedom meddelades d 24 febr 1977. Skiljemännen fastställde den sammanlagda ersättningen vid värdetidpunkten d 1 jan 1975 till 4 200 000 kr, varav för sten, grus och sand 1 185 000 kr. Härtill kom index. Skiljemännen hade därvid räknat med att B.Å. skulle ha beviljats täkttillstånd för uttag av sammanlagt 810 000 m3 sand, grus och sten, däri inräknat de 250 000 m varå täkttillstånd meddelats d 18 jan 1974. I övrigt bedömde skiljemännen att täkttillstånd skulle ha vägrats.
I ansökan om stämning på staten, som inkom till Luleå TR, fastighetsdomstolen, d 23 dec 1974, yrkade B.Å. ersättning enligt naturvårdslagen för vägrat täkttillstånd. Som B.Å. slutligen bestämde sin talan innebar yrkandet att staten till honom skulle utge i första hand 920 000 kr i 1964/65 års penningvärde och i andra hand 400 000 kr i samma penningvärde. Han yrkade vidare uppräkning med konsumentprisindex till dagen för dom i målet och ränta på de uppräknade beloppen.
Staten genom kammarkollegiet bestred ersättningsskyldighet och förklarade sig inte kunna vitsorda skäligheten i och för sig av de yrkade beloppen. Staten medgav i och för sig indexuppräkning och ränta.
Efter framställning därom av kollegiet beslöt TR:n att frågan huruvida ersättningsskyldighet enligt naturvårds lagen förelåg för staten skulle avgöras genom mellandom.
Till utveckling av sin talan anförde B.Å.: Vid oktober månads utgång 1972 hade B.Å. under prövning ansökan om tillstånd att uttaga 1 800 000 m3 sten, grus och sand på fastigheten. LSt:ns beslut d 18 jan 1974 innebär enligt sin ordalydelse att ansökningen bifallits såvitt avser 250 000 m3. I övrigt innehåller beslutet inte något uttalande angående ansökningen. Enligt uppgift har LSt:n avfört ärendet från sina diarier, vilket innebär att ärendet är slutbehandlat. För ytterligare täkt från fastigheten måste alltså ny ansökan göras. - Enligt 29 § naturvårdslagen i dess lydelse innan den upphävdes genom lag d 25 maj 1973 gällde att markägaren var berättigad till ersättning av staten för den skada han kunde lida bl a genom att täkttillstånd vägrats. Enligt övergångsbestämmelserna skulle talan om sådan ersättning prövas enligt äldre bestämmelser, om ansökan om täkttillstånd inkommit till LSt:n före utgången av okt 1972. Övergångsbestämmelsen ändrades därefter genom en lag 1975:196 och fick då den nuvarande lydelsen, som innebär att äldre bestämmelser skall tillämpas till den del ansökan om täkttillstånd varit under LSt:ns prövning vid utgången av okt 1972. Ändringen var föranledd av en motion vari hemställdes att behandlingen av sådan grustäktsansökan som var indelad i etapper, i och med beslut av LSt:n om tillstånd för täkt för ett visst antal år, dvs en etapp, skulle anses som avslutad och att ansökan om täkt inom senare etapp måste ske med ny ansökan, som sålunda inte kunde utgöra grund för ersättningsanspråk. Detta medför att LSt:ns beslut d 18 jan 1974 skall betraktas som ett avslagsbeslut såvitt angår ansökta kvantiteter utöver 250 000 m3 och att B.Å., som i enlighet med 33 § naturvårdslagen väckt talan inom ett år efter beslutet, har rätt till ersättning för dessa kvantiteter eller för 1 550 000 m3.
B.Å. anförde vidare: Av ansökta 1 800 000 m3 sand, grus och sten har B.Å. genom skiljeförfarandet erhållit ersättning för 810 000 m3. Återstående ansökta 990 000 m3, varom ansökan om täkttillstånd måste anses ha varit under LSt:ns prövning vid utgången av oktober månad 1972, måste betraktas såsom icke bifallna, vilket innebär att B.Å. skall äga rätt till ersättning av statsmedel för den skada han därigenom lidit.
Staten genmälde: Enligt 29 § naturvårdslagen är rätten till ersättning betingad av att täkttillstånd vägrats. I förevarande fall har täkt medgivits med 250 000 m3. Avslag av ansökan utöver den angivna kvantiteten har inte skett. Enligt vad från LSt:ns sida under hand uppgivits är det praxis att endast medge täkt för några år framåt. Sedan denna tid utlupit, får fastighetsägaren inkomma med ansökan om ytterligare grusuttag. Ställning till detta ytterligare uttag tages inte i första beslutet. LSt:n har därför i sitt beslut angivit att tillståndet avsåg "etapp I" och har inte prövat ansökningen i fråga om kvantiteter över 250 000 m3. Förutsättning för ersättning enligt naturvårdslagen föreligger sålunda inte. Härtill kommer att B.Å. varken är ägare eller innehavare av särskild rätt till täktområdet enär han sålt detta till kommunen.
Staten åberopade ett utlåtande som LSt:n d 17 mars 1976 hade avgivit på begäran av kommunen i skiljetvisten. I utlåtandet anfördes bl a: Det har sedan många år varit praxis på LSt:n att endast medge täkt för några år framåt. Sedan denna tid utlupit får fastighetsägaren eller hans rättsinnehavare om han så önskar inkomma med ansökan om ytterligare uttag. Ställning till detta ytterligare uttag tages inte i första beslutet. Hänsyn tages vid den senare prövningen även till vad som kan ha skett under mellantiden i avseende till samhällsplanering, anspråk ur naturvårdssynpunkt, anspråk från rörliga friluftslivet och dylikt.
TR:n (rådmannen Berzins, referent, tingsfiskalen Andersson, fastighets rådet Heijer samt nämndemännen Åke Lindström och Lennart Lindström) anförde i mellandom d 14 juli 1980:
Domskäl.
I och för sig innebär B.Å:s överlåtelse av fastigheten - med hänsyn till det i överlåtelseavtalet intagna förbehållet - inte att han frånhänt sig möjligheten att föra talan om vägrat täkttillstånd.
1973 års lagändring innebar att ersättningsrätt för vägrat täkttillstånd enligt 29 § naturvårdslagen togs bort. Såvitt nu är av intresse gjordes emellertid ingen ändring i fråga om fastighetsägares möjlighet att efter ansökan hos LSt:n utöva täktverksamhet på fastigheten.
Övergångsbestämmelserna med anledning av 1973 års lagändring om ersättningsrätten innehåller i sin lydelse d 3 juni 1975 inte annat än att talan om ersättning till följd av att tillstånd som avses i 18 § naturvårdslagen vägrats eller förenats med föreskrifter prövas enligt äldre bestämmelser till den del ansökan om täkttillstånd varit under LSt:ns prövning vid utgången av okt 1972.
En förutsättning för rätt till ersättning är bl a att täkttillstånd vägrats.
LSt:ns beslut d 18 jan 1974 innehåller inget uttalande om de kvantiteter utöver 250 000 m3 som omfattas av B.Å:s ansökan. Beslutet säger däremot att den angivna kvantiteten utgör "etapp I" och att tillståndet har begränsning i tiden till d 31 dec 1976. Detta tyder på att meningen varit att B.Å. sedan tillståndet utnyttjats hade att återkomma för ny prövning angående ytterligare uttag. En sådan tolkning stöds också av ett d 17 mars 1976 av LSt:n i annat sammanhang avgivet utlåtande angående praxis vid LSt:n, vilket åberopats i målet av kammarkollegiet, samt uttalande i samma ämne av civilutskottet 1975:22.
B.Å. torde visserligen ha haft rätt att kräva ett klart besked av LSt:n angående ansökningen i dess helhet. LSt:ns beslut har emellertid vunnit laga kraft och domstolen har därför att lägga detta till grund för sin bedömning.
Då B.Å. alltså inte genom avslagsbeslut vägrats rätt till täkt från fastigheten finns ej förutsättning för att tillerkänna honom ersättning enligt naturvårdslagen.
Domslut
Domslut. Domstolen fastställer att B.Å. inte är berättigad till ersättning enligt 29 § naturvårdslagen i dess lydelse före d 1 juli 1973.
HovR:n för Övre Norrland
B.Å. fullföljde talan i HovR:n för Övre Norrland och yrkade att HovR:n skulle fastställa att han var berättigad till ersättning jämlikt den före d 1 juli 1973 gällande bestämmelsen i 29 § naturvårdslagen för den skada han kunde ha lidit till följd av vägrat täkttillstånd.
Staten bestred ändring och gjorde å sin sida gällande att käromålet borde ogillas,
i första hand på den grunden att B.Å. dåmera varken var ägare eller innehavare av särskild rätt till det aktuella täktområdet och i andra hand
på den grunden att B.Å. ej vägrats täkttillstånd vad gällde en kvantitet överstigande 250 000 m3; till följd härav var B.Å. enligt staten inte berättigad till ersättning enligt det av honom åberopade lagrummet.
B.Å. bestred att staten tilläts att i HovR:n åberopa den i första hand gjorda invändningen och anförde: Vid TR:n yrkade staten att B.Å:s talan skulle avvisas på grund av att han inte var ägare eller innehavare av särskild rätt såvitt gällde täktområdet. Genom TR:ns mellandom har rättskraftigt avgjorts att B.Å. äger talerätt. Då staten nu åberopar samma omständigheter till stöd för bestridande av själva saken, strider detta vidare mot 50 kap 25 § 3 st RB.
HovR:n (hovrättslagmannen Andersson, hovrättsrådet Böhme, fastighetsrådet Jaensson och hovrättsrådet Lindgren, referent) anförde i dom d 31 mars 1981:
Domskäl
Domskäl. Parterna har i HovR:n hänfört sig till vad de enligt överklagade domen anfört vid TR:n.
B.Å. har tillagt bl a följande: LSt:ns beslut d 18 jan 1974 är ett slutligt beslut, varigenom LSt:n skilt sig från ärendet och anhängigheten av ärendet alltså upphört. Detta framgår av beslutets utformning, den meddelade besvärshänvisningen, det förhållandet att ärendet avförts såsom avslutat i LSt:ns diarier samt av LSt:ns utlåtande d 17 mars 1976. - Av rubriken till LSt:ns beslut framgår, att LSt:n till avgörande upptagit B.Å:s anhållan om tillstånd att uttaga 1 800 000 m3 sten, grus och sand på fastigheten Gäddvik 6:7, dvs ansökan i dess helhet. Genom det beslut som LSt:n fattat måste den anses ha tagit ställning till ansökningen i hela dess omfattning och därvid endast i så måtto bifallit ansökningen att den med stöd av 18 § naturvårdslagen meddelat tillstånd för sökanden att to m d 31 dec 1976 uttaga 250 000 m3 sten, grus och sand inom angivet område (etapp I). Ansökningen till den del den icke bifallits har ej förklarats vilande eller bordlagts utan har ärendet ostridigt avförts ur diarierna och handlingarna arkiverats. LSt:ns beslut i denna del kan därför icke tolkas på annat sätt än att ansökningen avslagits, dvs LSt:n har vid sitt ställningstagande till ansökningen i denna del ej bifallit densamma utan avslagit ansökningen. Det förhållandet att LSt:n i beslutet ej uttryckligen vägrat att meddela tillstånd till uttag utöver bifallna 250 000 m3 synes icke kunna medföra annan tolkning. - LSt:n har icke delat upp sitt beslut i recit, skäl och slut såsom vanligtvis numera sker utan beslutet kommer omedelbart efter reciten. Det var förut vanligt såväl vid domstolar som administrativa myndigheter, att dessa, då en ansökan delvis bifölls, uttryckte detta exempelvis sålunda att sökandens ansökan endast i så måtto bifölls, att tillstånd meddelades till en mindre kvantitet än den ansökta. Dylika beslut tolkades allmänt så att ansökningen i ej bifallna delar ansågs avslagen, om den ej förklarats vilande eller bordlagts. LSt:ns beslut bör tolkas i enlighet därmed.
HovR:n gör denna bedömning.
HovR:n konstaterar vad gäller statens förstahandsinvändning att frågan huruvida B.Å. är berättigad till ersättning enligt den tidigare gällande bestämmelsen i 29 § naturvårdslagen icke är ett spörsmål om rättegångshinder utan en fråga rörande själva saken. HovR:n finner med hänsyn till det i TR:ns mellandom omnämnda förbehållet i överlåtelseavtalet mellan kommunen och B.Å., dagtecknat d 2 dec 1974, att det förhållandet att B.Å. icke längre är ägare till täktområdet och ej heller innehavare av särskild täkträttighet icke i och för sig betager honom rätten till ersättning för vägrat täkttillstånd.
B.Å:s ansökan om täkttillstånd, som inkom till LSt:n före utgången av okt 1972, har enligt LSt:ns beslut d 18 jan 1974 omfattat en mängd av 1 800 000 m3 sten, grus och sand inom ett område, som närmare angivits på en till ärendet hörande karta. Ansökan har föranlett LSt:n att meddela täkttillstånd för endast en del, eller 250 000 m3 av den ansökta mängden inom ett område benämnt etapp I. Av LSt:ns ovannämnda utlåtande d 17 mars 1976 samt av uttalanden i civilutskottets betänkande CU 1975:22 synes LSt:ns förfaringssätt, att inte ta ställning till ansökan i dess helhet utan i stället meddela ett beslut, som inte fullt ut motsvarat ansökan, ha praktiserats även av vissa andra LSt:r. Om en ansökan om täkttillstånd omfattat större kvantiteter än de som LSt:n i sitt beslut medgivit tillstånd till, kan emellertid enligt allmänna processuella regler LSt:n icke, utan att förfara felaktigt, avsluta ärendet utan att ta ställning till de resterande mängder ansökan omfattat. Så länge ersättningsreglerna i 29 § naturvårdslagen fortfarande gällde före d 1 juli 1973 hade ett sådant förfaringssätt från LSt:ns sida mindre betydelse för den enskilde sökanden, eftersom denne då kunde inge en ny ansökan om ytterligare täkttillstånd och fortfarande ha kvar sina möjligheter att utfå ersättning av staten om tillstånd vägrades. Efter 1973 års lagändring, varigenom rätten till ersättning av det allmänna till följd av vägrat täkttillstånd upphävdes, blir emellertid, i fall då äldre regler enligt övergångsbestämmelsen skall gälla, frågan huruvida ersättningsrätt föreligger eller ej i hög grad beroende av hur ansökningen och LSt:ns beslut skall tolkas.
Enligt HovR:ns mening bör domstol vid sin tolkning av beslut rörande täkttillstånd utgå från att LSt:n i fråga förfarit korrekt och sålunda, därest ärendet icke vilandeförklarats, tagit ställning till ansökningen i sin helhet. B.Å. har såvitt framgår av LSt:ns beslut ej begärt någon etappindelning. LSt:ns beslut bör vid sådant förhållande anses ha avsett ansökningen i dess helhet. Eftersom LSt:n endast givit tillstånd till 250 000 m3 av den ansökta mängden 1 800 000 m3 sten, grus och sand och meddelat besvärshänvisning samt icke vilandeförklarat ärendet utan i stället avslutat detta, kan beslutet icke tolkas på annat sätt än att täkttillstånd vägrats vad gäller den del av ansökan, som överstiger den medgivna mängden.
På grund av det anförda finner HovR:n därför B.Å. vara berättigad till ersättning jämlikt den före d 1 juli 1973 gällande bestämmelsen i 29 § naturvårdslagen för den skada han kan ha lidit till följd av det vägrade täkttillståndet.
Domslut
Domslut. Med upphävande av TR:ns mellandom fastställer HovR:n att B.Å. är berättigad till ersättning jämlikt den före d 1 juli 1973 gällande bestämmelsen i 29 § naturvårdslagen för den skada han kan ha lidit till följd av vägrat täkttillstånd.
HD
Staten sökte revision och yrkade att HD måtte med ändring av HovR:ns dom fastställa TR:ns domslut.
B.Å. bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Gustafson, hemställde i betänkande om följande dom:Domskäl. Med hänsyn till det i TR:ns dom omnämnda förbehållet i avtalet d 2 dec 1974 mellan B.Å. och kommunen kan, såsom HovR:n funnit, det förhållandet att B.Å. ej längre är ägare av täktområdet och ej heller innehar särskild täkträttighet inte i och för sig anses betaga honom rätten till ersättning för vägrad täkträtt.
Beträffande frågan om LSt:ns beslut till den del täkttillstånd inte meddelats är att anse som ett ersättningsgrundande avslagsbeslut har parterna i HD åberopat samma omständigheter som i HovR:n. Staten har tillagt att förfaringssättet att endast ta ställning till viss del av täktansökan och skjuta på frågan om meddelande av ytterligare täkttillstånd överensstämmer med en praxis som tillämpats av ett flertal LSt:r. Staten har vidare hävdat att B.Å. varit införstådd med att LSt:ns beslut inte innebar något avslag beträffande kvantiteter utöver den medgivna samt att Birger genom att inte överklaga beslutet godtagit det av LSt:n tillämpade förfaringssättet. I detta sammanhang har staten hänvisat till att B.Å. enligt anteckning i skiljedomen d 24 febr 1977 till stöd för sin talan i tvisten mellan honom och Luleå kommun om ersättning för det till kommunen överlåtna området gjorde gällande att LSt:ns beslut ej innebar något avslagsbeslut till den del tillstånd ej meddelats utan att ansökningen i denna del alltjämt var under LSt:ns prövning.
Vid övervägande av frågan hur LSt:ns beslut skall tolkas i förevarande hänseende beaktar HD följande.
Genom LSt:ns beslut har meddelats tillstånd att under viss tid och inom en begränsad del av det i ansökan angivna täktområdet uttaga viss del av den med ansökan avsedda gruskvantiteten. Det sålunda medgivna uttaget har i beslutet betecknats som etapp I. I beslutet, som ej innehåller någon motivering, har inte gjorts något uttalande beträffande ansökningen till den del den ej omfattades av det sålunda meddelade tillståndet. Beslutets lydelse kan därför inte anses ge vid handen att något avslag meddelats beträffande ansökan i sistnämnda del. Statens påstående att LSt:n genom beslutet inte tagit ställning till ansökan i dess helhet utan avsett att skjuta på frågan om medgivande av ytterligare täkttillstånd vinner därjämte stöd av vad LSt:n i det av staten åberopade yttrandet d 17 mars 1976 upplyst angående sin praxis i täktärenden.
Av civilutskottets betänkande i samband med ändringen enligt lag (1975:196) av den i målet aktuella övergångsbestämmelsen framgår vidare att LSt:r i beslut i täktärenden i förekommande fall meddelat tillstånd som inte fullt ut motsvarat ansökan och därvid ej tagit ställning till ansökan i övrigt samt att sådana beslut ej ansetts innebära att ansökan avslagits till den del tillstånd ej meddelats (CU 1975:22 s 5). Ändringen i övergångsbestämmelsen var fastmera föranledd av att det ansågs erforderligt att reglera rättsverkningarna i ersättningshänseende beträffande sådana delar av äldre täktansökningar som lämnats oavgjorda i tillståndsbeslut av ifrågavarande slag.
Med hänsyn till vad sålunda upptagits kan LSt:ns beslut i förevarande fall ej anses ha den innebörden att ett ersättningsgrundande avslagsbeslut meddelats beträffande de kvantiteter som ej omfattades av det medgivna tillståndet. B.Å. är därför, såsom TR:n funnit, inte med anledning av beslutet berättigad till ersättning av staten enligt det åberopade lagrummet.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.
HD (JustR:n Mannerfelt, Knutsson och Jermsten, referent) beslöt följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.
JustR:n Erik Nyman och Vängby var skiljaktiga såtillvida att de ansåg att HD:s dom borde grundas på följande domskäl: Med hänsyn - - - se föredragandens betänkande - - - LSt:ns prövning.
Vid övervägande av frågan hur LSt:ns beslut skall tolkas i förevarande hänseende är följande att beakta.
När rätten till ersättning på grund av att tillstånd till täktverksamhet vägrats eller förenats med föreskrifter avskaffades år 1973, stadgades övergångsvis (punkten 3 av övergångsbestämmelserna till SFS 1973:311) att talan om sådan ersättning skulle prövas enligt äldre bestämmelser, om ansökan om täkttillstånd hade inkommit till LSt:n före utgången av okt 1972.
I en motion till 1975 års riksmöte (1975:1761) anfördes, att många av de grustäktsplaner som inlämnats till LSt:na efter naturvårdslagens ikraftträdande hade avsett brytning under lång tid och indelats i etapper, var och en ofta motsvarande en beräknad brytningstid av tio år. LSt:na hade i många fall medgett brytning inom en första etapp och ej tagit ställning till övriga etapper. I några fall hade därvid från täktsökandes sida hävdats att den ursprungliga ansökningen skulle kunna åberopas för förnyad prövning med avseende på de etapper som LSt:n ej tagit ställning till och att ansökningen sålunda skulle behandlas i enlighet med de regler som gällde före 1973, dvs att ersättningsanspråk skulle kunna resas. Enligt motionärernas mening borde behandlingen av en grustäktsansökan, som var indelad i etapper, betraktas som avslutad genom beslut av LSt:n om tillstånd för täkt under en etapp och ansökan om täkt till senare etapp ej kunna utgöra grund för ersättningsanspråk.
Med anledning av motionen anförde civilutskottet, att det inte kunde råda någon tvekan om att avsikten med ifrågavarande övergångsbestämmelse till 1973 års lagändring varit att upphäva den tidigare ersättningsrätten även för icke aktuella delar av äldre ansökningar. Ersättningsrätten skulle således vara bibehållen endast till den del ansökan om tillstånd var under LSt:ns faktiska prövning vid utgången av okt 1972, varmed måste jämställas de fall där LSt:n i ett tidigare tillståndsbeslut uttryckligen förklarat att frågan om ytterligare tillstånd skulle tas upp till prövning utan ny ansökan eller där en ansökan inte till någon del hunnit behandlas vid nämnda tid. Utskottet ansåg att dess sålunda anförda mening borde, för att undanröja tillämpningskonflikter, knytas till ett förtydligande av den åsyftade övergångsbestämmelsen (CU 1975:22).
På utskottets förslag ändrades övergångsbestämmelsen så, att talan om ersättning för att täkttillstånd vägrats eller förenats med föreskrifter skall prövas enligt äldre bestämmelser till den del ansökan om täkttillstånd varit under LSt:ns prövning vid utgången av okt 1972.
Annat framgår ej av lagtexten - och kan ej heller antas ha varit riksdagens avsikt vare sig vid 1973 eller vid 1975 års lagändring - än att den som hade en ansökan om täkttillstånd under LSt:ns prövning vid utgången av okt 1972 skulle vara bevarad vid rätt till ersättning, om han vägrades tillstånd till den täktverksamhet som ansökningen avsåg, oavsett när beslutet meddelades och hur det utformades.
Om före 1973 års lagändring tillstånd hade givits till brytning i en etapp utan att ställning tagits till framtida etapper, kunde markägaren återkomma med en ny ansökan och, om denna avslogs, då framställa anspråk på ersättning. Frågan om tidpunkten för en ansökan var sålunda utan intresse fram till lagändringen. Enligt denna saknar däremot markägaren rätt till ersättning, om en framställning om fortsatt brytning som gjorts efter utgången av okt 1972 blir avslagen och framställningen betraktas som en ny ansökan om täkttillstånd. Trots detta ger varken lagtexten eller förarbetena till 1973 och 1975 års lagändringar någon klar ledning för bedömningen hur det nu aktuella problemet skall lösas.
I fall då LSt:n beträffande en ansökan som var under prövning vid utgången av okt 1972 och som inte hänvisade till särskild etappindelning har meddelat ett tillstånd till brytning under en första etapp utan att uttryckligen ta ställning till ansökningen i övrigt kan olika betraktelsesätt komma i fråga när det gäller innebörden av beslutet. LSt:ns beslut kan vara att betrakta som ett avslag i icke bifallen del och sökanden anses berättigad att omedelbart få ersättning för den skada han därigenom må ha lidit. Beslutet kan också uppfattas så att hans ansökan i nämnda del ansetts vilande med möjlighet för honom att, om han vid senare tidpunkt vägras fortsätta brytning av en ny etapp, då tillerkännas ersättning för den skada han därmed lidit. Det är emellertid också möjligt att ansökningen i den del den inte bifallits utan närmare överväganden ställts på framtiden. Osäkerheten om den verkliga innebörden av beslut av detta slag, som sammanhänger med brister i den formella handläggningen, medför att frågan om hur den ovannämnda ersättningsrätten skall regleras inte utan vidare bör avgöras enbart på grundval av ett formellt betraktelsesätt. Vid valet mellan de båda lösningar som står till buds måste därför även ändamålssynpunkter beaktas.
Det är önskvärt att det ekonomiska slutresultatet skall så långt möjligt bli detsamma, oavsett vilken lösning som väljs. Den ersättningsregel som skall tillämpas, 29 § naturvårdslagen i dess lydelse före d 1 juli 1973, innebär att ersättning skall utgå till markägaren för skada som han lider genom att marken till följd av att täkttillstånd vägrats eller förenats med föreskrifter kan användas endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess värde vid tiden för naturvårdslagens ikraftträdande. Detta värde påverkas självfallet av en mängd faktorer, såsom mängden av brytvärda massor, tiden för exploateringen och inskränkningar i brytningsrätten som även enligt 29 § naturvårdslagen fick tålas utan ersättning. I förevarande sammanhang är av intresse att när tillstånd givits för viss etapp utan att ställning tagits till framtida etapper, markens värde påverkas även av möjligheten att tillstånd kommer att ges framdeles. Om ersättningen bestäms i detta skede, kan man för att nå ett för både markägaren och staten rättvist och rimligt resultat inte bestämma värdet utan tanke på den framtida utvecklingen, i förhoppning att bestämmelserna i 35 § naturvårdslagen skall utgöra tillräckligt korrektiv. Eftersom det inte är säkert att markägaren vill eller kan göra en förnyad framställning, måste tvärtom värderingen grundas på en prognos i frågan huruvida tillstånd till brytning i senare etapper kommer att ges eller ej, om ansökan görs. En sådan prognos blir naturligtvis ganska osäker. Detta skäl talar för att ersättning inte bestäms förrän markägaren gjort ansökan om fortsatt brytning och en sådan ansökan blivit avslagen.
Å andra sidan tyder syftet med 1975 års lagändring på att statsmakterna inte avsett att frågan om ersättning för att täkttillstånd vägrats skulle kunna hållas öppen under en obegränsad framtid. Detta förhållande talar för att ett beslut, som LSt:n meddelat över en d 31 okt 1972 anhängig täktansökan och vars innebörd i förut angivet hänseende är oklar, betraktas som ett ersättningsgrundande avslagsbeslut till den del ansökningen inte bifallits. Nu angivna skäl får anses väga tyngre än de skäl som talar för motsatt lösning.
På grund av det anförda får LSt:ns beslut i förevarande fall anses ha den innebörden att B.Å:s ansökan om täkttillstånd har avslagits beträffande de kvantiteter som ej omfattats av det medgivna tillståndet. B.Å. är därför, såsom HovR:n funnit, berättigad till ersättning jämlikt 29 § naturvårdslagen i dess före d 1 juli 1973 gällande lydelse för den skada som han må ha lidit till följd av att täkttillstånd sålunda vägrats honom.