NJA 1982 s. 836

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Paulsson-Nordling) anförde i dom d 3 febr 1981:

Domskäl. S.S. har i första hand bestritt att han lämnat osann uppgift. I andra hand har S.S., om rätten skulle finna utsagan osann, gjort gällande att densamma varit utan betydelse för saken. I tredje hand har S.S. påstått att han tillhör den krets av personer, som ägt vägra yttra sig, men att han ej av rätten erinrats därom och att omständigheterna i fallet utgjort skälig ursäkt för honom. I sista hand har S.S. ansett gärningen ringa.

S.S. har uppgivit: Vid huvudförhandling inför TR:n d 16 aug 1979 berättade han exakt vad han varit med om på motellet natten till d 7 jan 1979. I dag har vissa detaljer försvunnit ur hans minne, men minnesbilden är för övrigt klar och enligt följande. S.S. hade druckit en hel del sprit innan han besökte motellet i sällskap med B.S. och ytterligare två personer. B.S. var mer spritpåverkad än S.S.. Efter att ha ätit mat gick S.S. och B.S. till toaletten. Eftersom de tidigare bestämt med de båda andra att åka hem, lämnade S.S. och B.S. byggnaden efter toalettbesöket. De återvände in i byggnaden eftersom de andra kamraterna lät vänta på sig. B.S. gick ånyo in på toaletten, S.S. ställde sig vid en disk i receptionen. Avståndet mellan den plats där S.S. stod och toaletten är mellan två och fem meter. S.S. hade ingen sikt mot toaletten, eftersom den ligger i vinkel i förhållande till S.S:s plats. De båda andra kamraterna kom ner från övervåningen. Då S.S. skulle lämna motellet kom en vakt fram till honom. Denne berättade att toaletterna var sönderslagna. Vakten nekade dem att lämna byggnaden. S.S. har för sig att han såg B.S. smita ut från toaletten. Vad B.S. haft för sig där inne visste inte S.S.. Strax därpå kom B.S. in i receptionen åtföljd av en annan vakt. Polis tillkallades. S.S. har inget minne av att han bett att få göra upp i godo med vakten. Han har heller inget minne av att han under hemfärd från motellet frågat B.S. om det var denne som förövat skadegörelsen. Inte heller senare har han frågat B.S. därom utan endast uppmanat honom att inte ta på sig något som han är oskyldig till. Den berättelse han nu och vid tidigare förhör lämnat är med sanningen överensstämmande. Han har således varken befunnit sig i B.S:s närhet under skadegörelsen eller varnat denne under händelsens gång. Han kan ej minnas att han vid vittnesmålet upplystes om sin rätt att vägra yttra sig om han därigenom skulle avslöja att han begått brottslig handling. Om någon jämte B.S. skulle misstänkas för skadegörelse låg nog han själv närmast till. Han vet ej om han själv varit misstänkt för brottet.

Åklagaren har som bevisning åberopat dels TR:ns protokoll från huvudförhandlingen utvisande att vittnesed avlagts dels utskrift av bandupptagning från vittnesförhöret och dels TR:ns dom i målet mot B.S..

S.S. har som bevisning för sin rätt att vägra yttra sig åberopat att det i stämningsansökan mot B.S. sägs att denne förövat skadegörelsen i samråd med annan och att TR:n i sina domskäl uttalat att det inte kan uteslutas att någon av B.S:s kamrater utövat en del av den åtalade skadegörelsen. Han har påpekat att huvudförhandlingsprotokollet inte innehåller anteckning om att han erinrats om innehållet i 3 6 kap 6 § RB.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med A.J., född år 1917, och B.S., född år 1956.

J. har berättat: Vid tillfället tjänstgjorde han som ordningsvakt på motellet. J. lade först märke till B.S. och en flicka i dennes sällskap, när de befann sig i restaurangen på andra våningen. Kort därpå förenade sig S.S. och en annan yngling med de båda andra. S.S. och B.S. var spritpåverkade. Efter en stund lämnade flickan och en yngling restaurangen. Även de båda andra var försvunna. J. började gå ner i trappan till första våningen. Då han befann sig halvvägs i trappan, hörde han smällar, som tycktes komma från toaletten på första våningen. J. passerade snabbt förbi receptionen och gick vidare mot toalettdörren. Då han öppnat dörren fick han se S.S. stå innanför dörren. Denne ropade: "Det kommer någon, det kommer någon." J. fick syn på B.S., som var i färd med att sparka sönder en toalettstol i fjärde utrymmet, beläget innanför det tvättrum i vilket J. och S.S. stod. Vattnet forsade från tre andra sönderslagna toalettstolar. Det var endast S.S. och B.S. som uppehöll sig därinne. Efter S.S:s varningsord smet B.S. ut från toaletten. S.S. stannade kvar. Han frågade J. om de inte kunde göra upp i godo. J. fann skadegörelsen för stor för att gå med på förslaget. Han kontaktade i stället polis. I en dörr till en spelhall tog han tag i S.S. och nekade honom att lämna platsen. J. hade inga misstankar mot S.S. men ville ha honom kvar, eftersom S.S. befunnit sig i skadegörarens sällskap. J:s kollega kom utifrån med B.S.. Även de båda andra som tidigare varit i S.S:s och B.S:s sällskap kom till platsen.

B.S. har uppgett: Före besöket på motellet drack han mer än en kvarter starksprit. Även S.S. var spritpåverkad. B.S. besökte motellets toalett två gånger den aktuella kvällen. Vid första besöket är det möjligt att också S.S. var med inne på toaletten. I vart fall lämnade B.S. byggnaden tillsammans med S.S. omedelbart efter första toalettbesöket. De återvände emellertid in i byggnaden. S.S. stannade alldeles innanför entrén. B.S. gick åter in på toaletten, dock inte med avsikt att uträtta några behov. Ingen människa fanns på toaletten. Han fick "ett ryck" att förstöra. B.S. kan inte minnas att han träffade någon överenskommelse med S.S. om att denne skulle hålla vakt. Han gav sig på fyra toalettstolar som han slog och sparkade sönder. Under skadegörelsen hörde han någon komma. B.S. upphörde. En vakt kom in på toaletten och ropade till honom. B.S. hade inte hört S.S. ropa några varningsord. Då vakten kom in på toaletten lämnade B.S. raskt toalettrummet och gick ut från byggnaden. Han har för sig att han såg S.S. stå i receptionen. En vakt kom ut och hämtade honom. Då polis kom till platsen nekade han till skadegörelsen, trots att det var B.S. som förövat den. Han hörde inte S.S. nämna något om att göra upp i godo. En tid efter händelsen berättade B.S. för S.S. att det var B.S. som förövat skadegörelsen. S.S. sade att B.S. skulle neka därtill. Då B.S. åtalats för händelsen förklarade sig S.S. utan tvekan villig att vittna vid kommande huvudförhandling. S.S. skulle då berätta "den historia" som utsade sanningen och B.S. skulle neka till påståendet. Efter huvudförhandlingen fick B.S. för sig att det var så att han blivit varnad av S.S. inne på toaletten. Under menedsutredningen berättade B.S. därför att S.S. varnat honom. Vid närmare eftertanke har B.S. blivit alltmer osäker på sin sak. Han kan inte idag minnas om han hört några varningsord från S.S.. Det är riktigt att B.S. under utredningen berättade att han och S.S. pratat en hel del om hur man skulle lägga upp historien inför rätten. Det var emellertid mest om juridiska formaliteter man talade. Själva gärningen eller vad var och en skulle säga diskuterades inte. S.S. visste ju att B.S. var skyldig.

B.S. har - efter att under menedsutredningen ha lämnat för S.S. synnerligen besvärande uppgifter - i sitt vittnesmål förklarat sig vara osäker på de lämnade uppgifternas riktighet. Han har emellertid hörd under ed icke velat förneka de under förundersökningen lämnade uppgifternas riktighet. - Vittnet J. har vid två tillfällen omvittnat att han hört S.S. varna B.S., att han påträffat S.S. innanför toalettrummets dörr och att S.S. sökt nå en frivillig uppgörelse. Anledning ifrågasätta J:s uppgifter finns ej.

Genom vittnesmålen finner TR:n således utrett att S.S. befann sig i B.S:s närhet, när denne förövade skadegörelsen och uppmärksammat denna. Av handlingarna från huvudförhandlingen d 16 aug 1979 framgår att S.S. hörd som vittne förnekat detta. Med hänsyn till de uppgifter B.S. lämnat under förundersökningen och i sitt vittnesmål ävensom till S.S:s egna detaljerade uppgifter om sina förehavanden är det uppenbart att S.S. lämnat uppgifterna sanningslöst. Dessa har icke varit utan betydelse för saken.

Omständigheterna har ej varit sådana att S.S. ägt vägra yttra sig i de hänseenden han lämnat osanna uppgifter. Åtalet är därför styrkt och S.S. förfallen till ansvar för mened. Brottet kan ej anses ringa.

Annan påföljd än fängelse kan med hänsyn till brottslighetens art ej ifrågakomma.

Domslut

Domslut. TR:n dömde S.S. jämlikt 15 kap 1 § BrB för mened till fängelse 3 mån.

Domskäl

Domskäl. S.S. har vid huvudförhandling inför HD lämnat i huvudsak samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom med följande tillägg: När S.S. hindrades att lämna lokalen kände han sig själv misstänkt. S.S. erbjöd sig aldrig själv att vittna utan det var B.S:s försvarare, advokaten W., som frågade honom om han ville vittna. S.S. var ovillig därtill, men W. svarade att S.S. nog skulle bli tvungen att vittna.

Lika med TR:n och HovR:n finner HD att S.S. såsom vittne inför TR:n i målet mot B.S. sanningslöst förnekat såväl att han befann sig i B.S:s närhet när denne förövade skadegörelsen som att han uppmärksammade denna. De osanna uppgifter som S.S. lämnade har gällt händelseförloppet i samband med den skadegörelse för vilken B.S. var åtalad. Uppgifterna har därför inte varit utan betydelse för saken.

I frågan huruvida S.S. med stöd av 36 kap 6 § RB ägt vägra yttra sig i de hänseenden som omfattas av åtalet har riksåklagaren i HD anfört: Av rättsfallet NJA 1972 s 532 kan utläsas att om en frikänd tilltalad kallas som vittne rörande omständigheter, som omfattas av åtalet mot honom, han i princip har rätt att vägra yttra sig om dessa omständigheter. Anledningen härtill är uppenbarligen att möjligheten finns att han trots den frikännande domen kan vara skyldig och att han därför inte bör åläggas att som vittne uttala sig i saken. Uppenbarligen bör samma betraktelsesätt anläggas i den situationen att någon som - utan att vara föremål för åtal - kan misstänkas för medverkan till visst brott åberopas som vittne i mål mot annan förjust detta brott. Redan av gärningsbeskrivningen i skadegörelsemålet kan utläsas att misstanke förelåg att det skadegörelsebrott som lades B.S. till last kunde ha förövats av B.S. i samråd med annan och av utredningen framgår att det i så fall närmast var S.S. som avsågs. I enlighet med det anförda måste S.S. vid sådant förhållande anses ha ägt vägra att yttra sig i de hänseenden som avses med menedsåtalet. Varken den omständigheten att S.S. bestritt att han begått brott i det sammanhang som avses med vittnesutsagan eller att B.S. i menedsmålet erkänt att han själv förövat ifrågavarande skadegörelse föranleder till annan bedömning.

På de skäl som riksåklagaren angivit har S.S. ägt att med stöd av 36 kap 6 § RB vägra yttra sig i de hänseenden som avses med menedsåtalet.

I frågan huruvida omständigheterna inneburit skälig ursäkt för S.S. att lämna osanna uppgifter på sätt som skett har riksåklagaren anfört följande. Utredningen visar att S.S. uppmanat B.S. att förneka gärningen, att S.S. i samråd med B.S. före polisförhören överenskommit att berätta på sätt som skett samt att S.S. själv erbjudit sig att vittna till B.S:s förmån. S.S. har på grund av de angivna omständigheterna själv försatt sig i en situation, där brottsmisstankarna skulle ha förstärkts mot honom vare sig han vägrat att yttra sig eller han sagt sanningen. Omständigheterna kan därför inte anses ha inneburit skälig ursäkt för S.S..

HD finner att det mot vad S.S. uppgivit och med hänsyn till B.S:s motsägelsefulla uttalanden inte kan anses styrkt att S.S. i samförstånd med B.S. skulle ha åtagit sig att uppträda som vittne och lämna en osann utsaga. Vad S.S. inför HD uppgivit om att han utan eget initiativ kallats som vittne av försvararen har inte vederlagts och kan inte lämnas utan avseende. Ehuru redan utformningen av stämningsansökningen mot B.S. inneburit skäl för TR:n att i enlighet med 36 kap 14 § RB före vittnesförhöret erinra S.S. om innehållet i 36 kap 6 § samma balk, har såvitt framgår av utredningen TR:n underlåtit detta. Det får därför och med beaktande av S.S:s uppgift om vem som tog initiativet till hans vittnesmål antagas, att S.S. fått uppfattningen att han var skyldig att vittna. Omständigheterna måste vid sådana förhållanden anses ha inneburit skälig ursäkt för honom att uttala sig såsom skett. S.S. skall därför ej dömas till ansvar.

Vid denna utgång av målet i ansvarsfrågan bör S.S. jämlikt 31 kap 2 § RB tillerkännas ersättning av allmänna medel för försvararkostnader i samtliga instanser. Målets beskaffenhet kan emellertid inte motivera att ersättning utgår med högre belopp än vad som skulle ha tillerkänts en offentlig försvarare med tillämpning av brottmålstaxan, i vad avser målet vid TR:n och i HovR:n, samt timkostnadsnormen för brottmål, i vad gäller målet i HD.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i ansvarsfrågan lämnar HD åtalet utan bifall.

S.S. tillerkänns ersättning av allmänna medel för försvararkostnader med 10 302 kr. - - -