NJA 1983 s. 224

Domskäl

Skäl. HovR:n har i sin dom fastställt TR:ns domslut, varigenom den av L.M:s huvudman K.O. förda talan om ansvar och skadestånd för förtal har ogillats i sin helhet. I samband därmed har HovR:n funnit att K.O. inte kan anses ha befogat intresse av att få sin sak prövad i målet och på grund därav genom numera lagakraftvunnet beslut förordnat att den K.O. beviljade allmänna rättshjälpen skall upphöra. Vidare har HovR:n funnit att L.M. efter begäran av K.O. om fullföljd av målet, hade bort begränsa sig till att i HovR:n kortfattat redogöra för K.O:s yrkanden. Mot bakgrund härav har HovR:n, vid sin bedömning av L.M:s yrkande om ersättning för biträde åt K.O. i HovR:n, ansett L.M. skäligen gottgjord med 260 kr, motsvarande en timmes arbete.

Enligt 22 § 1 st rättshjälpslagen (1972:429) har biträde rätt till skälig ersättning för arbete, tidspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Denna bestämmelse har stått kvar i sak oförändrad sedan lagens tillkomst. Genom en lagändring som trädde i kraft d 1 jan 1982 - och som trots att HovR:ns ersättningsbeslut meddelades före ikraftträdandet får anses tillämplig även i förevarande fall - har emellertid till bestämmelsen gjorts vissa tillägg. Enligt dessa skall vid bedömningen av vad som är skäligt arvode uppdragets art och omfattning beaktas och hänsyn också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget.

Frågan vilket ansvar en rättssökandes biträde skall anses ha med avseende på den i 8 och 34 §§rättshjälpslagen stadgade s k intresseprövningen behandlades i lagens förarbeten (prop 1972:4). Föredragande statsrådet framhöll sålunda (s 248 f), att det ligger i sakens natur att intresseprövningen i praktiken kommer att åvila det anlitade biträdet i första hand. Han fortsatte: "När befogat intresse saknas torde det alltså få ankomma på biträdet att se till att klienten avstår från att driva sitt anspråk. Har rättshjälp inte sökts bör biträdet inte medverka till att ansökan görs och har biträdet redan lagt ned visst arbete, bör han söka förmå klienten att inte driva saken vidare. I regel bör han avstå från att utföra ytterligare arbete åt klienten. - Handlar biträdet i strid med de nu angivna riktlinjerna bör detta kunna föranleda ingripande från advokatsamfundet. Rättshjälpsnämnden bör - liksom domstolar och andra myndigheter - övervaka att missbruk inte förekommer. Missbruk bör också kunna beaktas när biträdesersättningen bestäms."

I motiven till den lagändring som trädde i kraft d 1 jan 1982 utvecklades dessa synpunkter vidare. Föredragande statsrådet underströk (prop 1981/82:28 s 17), att man vid bedömningen av om ett arvode är skäligt bör särskilt beakta intresseprövningen, samt tillade bl a: "När ett befogat intresse saknas måste det åligga biträdet att försöka avhålla klienten från att med allmänna medel driva sitt anspråk. I vart fall bör biträdet avstå från att utföra ytterligare arbete åt klienten."

Emellertid är det inte bara den rättssökandes biträde som har att svara för intresseprövningen. Ett ansvar i det hänseendet vilar också på rättshjälpsnämnder och domstolar. Hur långt domstolarnas ansvar sträcker sig belyses av de rättsfall som refereras i NJA 1982 s 175. Sammanfattningsvis kan dessa avgöranden sägas innebära att det, om domstolarna skall kunna fullgöra uppgiften att verkställa intresseprövningen utan att komma i strid med de grundläggande rättegångsprinciperna, endast kan bli i uppenbara fall som brist på befogat intresse av sakens prövning kan få anses föreligga. I rättsfallen anförs exempel på situationer där man utan någon mer ingående prövning kan finna att part saknar befogat intresse av att få sin sak behandlad. Ett sådant exempel är det fallet att partens talan, t ex på grund av att han uppenbarligen felbedömt eller missuppfattat rättsläget, framstår som klart utsiktslös utan att omständigheterna i målet behöver granskas närmare.

Även i fråga om biträdets ansvar för intresseprövningen gör sig hänsyn till grundläggande rättegångsprinciper gällande. Vad som här träder i förgrunden är biträdets allmänna skyldighet att redbart och nitiskt utföra sitt uppdrag och på bästa sätt iaktta klientens intressen i rättegången. Tyngdpunkten i biträdets insatser för att pröva det befogade i klientens intresse av att få saken behandlad bör uppenbarligen ligga på ett tidigt stadium. När saken väl har kommit under domstols prövning, bör ansvaret i första hand åvila domstolen. Det skulle kunna få betänkliga följder från rättssäkerhetssynpunkt, om man vad angår intresseprövningen i det läget ställde större krav på rättegångsbiträdet än på domstolen. I stället bör principiellt det motsatta gälla.

Den sak som det aktuella målet gällde var ansvar och skadestånd för förtal. Bl a med hänsyn till målets art har det funnits anledning för L.M. att, efter det att K.O. dömts för narkotikabrott och i varje fall efter det att TR:n meddelat sin ogillande dom, noga överväga huruvida K.O. kunde anses ha ett befogat intresse av att få sin sak fortsättningsvis prövad. Det har emellertid enligt vad nyss sagts ålegat först TR:n och sedan HovR:n att göra en motsvarande bedömning. Domstolarna - som i detta hänseende haft samma underlag som L.M. - har låtit rättshjälpen stå kvar till dess målet avgjorts. Det kan inte anses uppenbart att K.O:s talan var obefogad. Vid dessa förhållanden bör det inte läggas L.M. till last att han som biträde enligt rättshjälpslagen fortsatt att utföra arbete åt K.O. i rättegången. L.M. är därför berättigad till ersättning för - utöver arbetet med vadeinlagan - de åtgärder som krävts för att föra K.O:s talan i HovR:n. Mot det av L.M. fordrade ersättningsbeloppet synes i och för sig inget vara att erinra.

Slut. HD ändrar på det sätt HovR:ns beslut att HD fastställer ersättningen till L.M. för det biträde han lämnat K.O. i HovR:n till - utöver den i HovR:n fastställda ersättningen - 1 040 kr, avseende arbete.