NJA 1983 s. 258

Allmän åklagare yrkade vid Luleå TR ansvar å svetsaren L-E.S. för grov olovlig och olaga jakt med följande påstående: "L-E.S. har d 29 dec 1979 mitt på dagen i terrängen ca 500 m väster om byn Alviksträsk inom Luleå kommun uppsåtligen på annans jaktområde olovligen jagat och fällt en älg som var fridlyst. - Brotten är att anse som grova enär de avsett värdefullt villebråd. – L-E.S. har vid jakten använt hagelgevär oaktat sådant vapen ej fått användas för jakt efter älg."

Ansvar yrkades även för olaga vapeninnehav för det L-E.S. de två senaste åren i sin bostad uppsåtligen utan att vara berättigad till det innehaft en grytrevolver.

Åklagaren yrkade vidare förverkande av i beslag tagna hagelgevär, revolver, patroner och 36 kg älgkött samt förpliktande för L-E.S. att utge älgavgift.

TR:n (ordf rådmannen Ekman} anförde i dom d 30 maj 1980:

Domskäl. L-E.S. har erkänt att han gjort sig skyldig till olaga jakt enligt åklagarens påstående

och medgivit de särskilda yrkandena.

Han har bestritt att gärningen innefattar olovlig jakt.

L-E.S. har berättat: Han sammanbor med K.S. Hennes far är medlem i en frivilligt bildad jaktklubb, ibland kallad licensområde. Varje hemman som ingår däri får delta i jakt med två jägare. L-E.S. jagar enligt sedvana med stöd av svärfaderns jakträtt. Den aktuella dagen var han ute i skogen på skidor. Då mötte han plötsligt en liten älg på kort avstånd. Han tog hagelgeväret, som han hade med sig och som han brukar använda för rävjakt, och sköt älgen. Han hämtade skoter och annan utrustning hos svärfadern och grovstyckade sedan älgen på platsen. Han åkte sedan hem till sin bostad och styckade och paketerade köttet i köket. Han tycker det är underligt att köttet benfritt vägde bara 36 kg, men han har inte gjort sig av med något kött.

På grund av L-E.S:s erkännande och egna uppgifter är utrett att han fällt älg på olaga tid och därvid använt otillåtet vapen. Han skall därför dömas för olaga jakt. Brottet är såsom åklagaren angivit att anse som grovt.

Vad gäller ansvar för olovlig jakt framgår av L-E.S:s oemotsagda uppgift att han har rätt att jaga älg på ifrågavarande område. Han kan därför inte dömas för olovlig jakt.

De särskilda yrkandena skall, såsom L-E.S. medgivit bifallas.

I fråga om åtalet för olaga vapeninnehav anförde TR:n: L-E.S. har erkänt att han innehaft en uppborrad ollonrevolver under angiven tid men ifrågasatt om den är att anse som skjutvapen enligt vapenlagen. Han har medgivit förverkandeyrkandet med anmärkningen att salongsgevärspatronerna ej har något samband med revolvern.

L-E.S. har uppgivit: Revolvern var ursprungligen en startpistol. Pipan har sågats bort och ersatts av ett rör. Han använde revolvern som barn till att skjuta stenar och skräp med. Han skulle inte våga skjuta salongsskott med den.

TR:n bedömer att ollonrevolvern är att hänföra till skjutvapen enligt vapenlagen. L-E.S. skall därför dömas för olaga vapeninnehav. Brottet är ringa.

TR:n fann att hänsynen till allmän laglydnad krävde fängelse för L-E.S:s brott.

Åklagaren fullföljde talan i HovR:n för Övre Norrland och yrkade, att HovR:n måtte döma L-E.S. jämväl för grov olovlig jakt och bestämma påföljden till fängelse 2 mån.

L-E.S. bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Skarstedt, hovrättsrådet Fallenius, adj led Gerdin, referent, samt nämndemännen Ek och Lundquist) anförde i dom d 4 dec 1980:

L-E.S. sökte revision och yrkade att åtalet för olovlig jakt måtte ogillas och att fängelsestraffet måtte nedsättas.

Riksåklagaren förklarade sig medge att åtalet för olovlig jakt ogillades men bestred i övrigt att ändring skedde

i annan mån än att av fängelsestraffet en dag - svarande mot tid under vilken L-E.S. varit berövad friheten som anhållen - skulle anses verkställt i anstalt.

Riksåklagaren åberopade ett av Svenska jägareförbundet till honom avgivet yttrande.

Jägareförbundet anförde i yttrandet bl a: I Norrbottens län nedanför lappmarkseränsen är all älgjakt reglerad. Detta innebär att länsstyrelsens tillstånd erfordras. Ett tillstånd avser visst registrerat älgjaktsområde. Jakten får bedrivas under den tid och i den omfattning som anges i tillståndet.

I och för sig kan det mycket väl tänkas att en muntlig upplåtelse av rätt till älgjakt bör tolkas som avseende endast jakt enligt meddelat tillstånd. Emellertid har L-E.S. själv uppgivit, att han haft sin svärfader A.S:s löfte att jaga såväl småvilt som älg på dennes mark. Han har vidare förklarat, att han av en person vid namn S.R. arrenderat såväl småvilt- som älgjakten. I fastighetsförteckningen till det älgjaktsområde där det jaktlag jagat, i vilket L-E.S. varit med, finns icke någon fastighet upptagen som tillhör S.R. men däremot två fastigheter som ägs av en person som kallas R.R. I förteckningen över älgjaktlagets medlemmar år 1979 är såväl L-E.S. som A.S. R.R. och S.R. upptagna. Utredningen rörande innehållet i L-E.S:s avtal med svärfadern och med S.R. är mycket knapphändig. Den ger inte anledning till annat antagande än att L-E.S. haft samma jaktutövningsrätt beträffande såväl småvilt som älg som de personer, vilka upplåtit jaktutövningsrätten till honom.

- - -

Straffbestämmelsen i 28 § jaktlagen avser olovlig jakt på annans jaktområde. Det är intrånget i annans jakträtt som bestraffas. Den som genom nyttjanderättsavtal med jordägaren fått rätt att jaga på dennes fastighet gör inte något intrång, om han håller sig inom de gränser överenskommelsen anger. Detsamma gäller exempelvis en jordbruksarrendator. Varken i förarbeten till jaktlagstiftningen, i doktrin eller i rättspraxis kan man, såvitt jägareförbundet känner till, finna något stöd för att en s k jaktarrendator eller annan med liknande ställning skulle göra sig skyldig till olovlig jakt, om han bedriver jakten under förbjuden tid, på otillåtet sätt eller med förbjudet jaktmedel. Han är givetvis, liksom jordägaren, skyldig att vid sin jaktutövning iaktta gällande bestämmelser och föreskrifter men skall, om han bryter mot dessa, straffas enligt jaktstadgan och inte därjämte enligt jaktlagen.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Mannerfelt, referent, Nordenson, Vängby och Gregow) beslöt följande dom: