NJA 1983 s. 286
Fråga om tillämpning av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m m.
Malmö TR
Allmän åklagare yrkade vid Malmö TR ansvar å B.B. jämlikt 8 kap 1 § BrB för stöld enligt följande slutliga påstående: Under tiden 1979-d 16 febr 1981 stal B.B. ensam eller tillsammans med väninnor i skilda varuhus och affärer i Malmö vid minst 25 tillfällen varor, huvudsakligen kläder samt tyg och matvaror, till ett värde som anges till i första hand 22 925 kr 26 öre och i andra hand drygt 10 000 kr.
Åklagaren anförde vidare: Vid husrannsakan d 17 febr 1981 i B.B:s bostad togs en mängd gods i beslag. En del av detta omfattas av B.B:s erkännande, en del har återlämnats till henne medan resterande del tagits i förvar jämlikt 1974 års lag om visst stöldgods, nämligen - - - till ett värde av 12 451 kr 66 öre. Det hemställes om rättens beslut att egendomen fortfarande skall hållas i förvar.
Domskäl
TR:n (ordf rådmannen Adell) anförde i dom d 16 mars 1982 bl a:
Domskäl. - - - B.B. har erkänt, att hon under av åklagaren angiven tid i skilda varuhus och affärer i Malmö vid minst 25 tillfällen tillgripit varor till det av åklagaren ursprungligen angivna värdet omkring 10 000 kr. Därutöver har hon förnekat tillgrepp.
B.B. har vidare anfört: Under de senaste åren har hon vid besök på varuhus i Malmö, företrädesvis Tempo- och Domusvaruhusen samt på OBS varuhus i Arlöv tillgripit varor av skilda slag, bl a en hel del kläder. Hon är gift med en svensk sedan 1975. Efter en tids vistelse i Kumla bosatte makarna sig i Malmö. Till en början hade B.B. ingen arbetsanställning och brukade ströva omkring i staden, medan hennes man var på sitt arbete. Under dessa strövtåg kom hon i kontakt med en jugoslavisk kvinna vid namn M.A. Denna omtalade för henne, att hon en tid brukat tillgripa varor i olika affärer. Vidare talade hon om att hon och hennes man tog med sig de stulna varorna till Jugoslavien, dit de med jämna mellanrum reste med mannens bil. B.B. lockades av M.A. att hjälpa denna med butikstillgreppen. Efter någon tid började hon tillgripa varor även för egen del, vilka varor hon tog med sig till sin bostad, där hon förvarade dem i skilda utrymmen. Hon vill i detta sammanhang framhålla, att hon, samtidigt som hon tillgrep varor, även köpte och betalade en stor mängd varor, varför en stor del av de hos henne anträffade varorna är ärligen åtkomna. - - -
Vid övervägande av vad B.B. sålunda uppgivit finner TR:n styrkt, att hon - såsom hon erkänt - vid skilda tillfällen tillgripit gods till ett sammanlagt värde av ca 10 000 kr. Skäl kan väl anses föreligga, att en del av det hos B.B. i övrigt anträffade godset likaledes utgör stöldgods. I denna del kan hon dock ej anses överbevisad om stöld. - - -
B.B. har gjort gällande: det gods, som omfattas av åklagarens särskilda yrkande, kan ha köpts och betalats av henne. Hon har vid sådant förhållande bestritt åklagarens yrkande, att egendomen fortfarande måtte hållas i förvar enligt 1974 års lag om visst stöldgods.
Vid ovan angiven utgång i ansvarsfrågan, såvitt angår B.B. bör åklagarens yrkande bifallas. Beslaget å egendomen skall bestå.
Domslut
Domslut. TR:n dömde B.B. jämlikt 8 kap 1 § BrB för stöld till skyddstillsyn och 75 dagsböter å 40 kr. TR:n förordnade vidare att ett stort antal föremål med hänvisning till angivna nummer i ett beslagsprotokoll skulle fortfarande hållas i förvar enligt 1974 års lag om visst stöldgods och att beslagen skulle bestå.
HovR:n över Skåne och Blekinge
B.B. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge med yrkande att HovR:n måtte upphäva förordnandet om hållande i förvar enligt 1974 års lag om visst stöldgods m m samt häva beslagen.
Åklagaren bestred ändring. HovR:n (hovrättslagmannen Aspelin, hovrättsrådet Lindelöf, referent, adj led f d hovrättslagmannen Schunnesson samt hovrättsassessorn Gerleman) anförde i dom d 8 juni 1982 i sina domskäl, sedan ändring beträffande två föremål befunnits motiverad, följande: Beträffande övrig nu ifrågavarande egendom finner HovR:n - med hänsyn till mängden och beskaffenheten av föremålen samt till att de förvarats tillsammans med stöldgods - uppenbart att även denna åtkommits genom brott.
På grund av det anförda finner HovR:n att, med ovan angivet undantag, TR:ns förordnande om hållande av egendom i förvar bör bestå.
Domslut
Domslut. HovR:n ändrade endast på det sätt TR:ns domslut, såvitt var i fråga, att HovR:n dels upphävde förordnandet om hållande i förvar av ett föremål och dels hävde beslaget å ett annat föremål. HovR:n förordnade att övriga beslag skulle bestå.
HD
B.B. sökte revision och yrkade att HD måtte upphäva förordnandet om hållande i förvar och häva beslagen.
Riksåklagaren bestred ändring och anförde bl a:
Underrätterna har funnit att det nu ifrågavarande godset åtkommits genom brott. TR:n har inte funnit styrkt, att B.B. olovligen tillgripit godset i fråga, dvs i denna del gjort sig skyldig till stöld. Ansvar för annan brottslig gärning avseende godset såsom häleri har ej varit föremål för bedömning. I HovR:n har ansvarsfrågan inte varit uppe till prövning.
Hinder torde numera föreligga att väcka talan mot B.B. för häleri beträffande den nu ifrågavarande egendomen. TR:ns dom har i ansvarsdelen vunnit laga kraft (Welamson, Rättegång VI, främst s 54 ff). Enligt 30 kap 9 § RB kan ej ånyo väckas åtal för den gärning som prövats genom domen. Den innebörd som av Olivecrona givits åt gärningsbegreppet i sagda bestämmelse, "ett och samma faktiska förlopp", har vunnit stöd i nyare praxis (jfr NJA 1966 s 340, NJA 1970 s 175, den skiljaktiga meningen) och av senare doktrin (Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft, s 179 ff).
I förarbetena har inte berörts den möjliga uppkomsten av den situation som är för handen i nu förevarande mål. Det faktiska läget, så som det måste sägas framgå av underrätternas domar, torde i och för sig vara att godset i fråga har åtkommits genom brott men att gärningsmannen liksom ägaren är okänd. Detta läge har i förarbetena exemplifierats med det s k tjuvgömmefallet. Till att börja med eller i vart fall efter ansvarstalans precisering har emellertid i målet det andra typfallet förelegat, nämligen att det i förvar tagna godset anträffats hos den för åtkomstbrottet misstänkte och även åtalade personen. I normalfallet torde domstolen vid en frikännande dom rörande en påstått brottslig åtkomst häva ett verkställt beslag och som en följd av frikännandet anse den aktuella egendomen tillkomma den frikände. Om denne förklarar sig inte göra anspråk på egendomen väcks däremot frågan om en tillämpning av lagen om visst stöldgods m m.
B.B. synes under lagföringen liksom även i sin revisionsinlaga ha gjort gällande att hon vore rättmätig ägare till godset, som hon skulle ha köpt vid olika tidpunkter i olika affärer i Malmö. Med hänsyn till utredningen i målet kan hennes påstående ej vinna beaktande. Fastmer framgår att det nu ifrågavarande godset är av samma slag som och har förvarats tillsammans med det gods som B.B. erkänt att hon olovligen tillgripit. Förpackningsmaterial och prislappar har i många fall funnits kvar. Fråga är dessutom om ett mycket stort antal föremål (202) eller ungefär dubbelt så många i beslagsprotokollet upptagna punkter som både erkänt stulna föremål (95) och till B.B. återlämnade föremål (105). Annan förklaring till förekomsten av godset än att det utgör stöldgods till vilket såväl ägaren som gärningsmannen är okända framstår ej som rimlig. Möjlighet att tillämpa lagen om visst stöldgods m m och besluta om godsets tagande i förvar måste därför anses föreligga. Med hänsyn till utredningen i målet framstår det närmast som stötande att utge godset till B.B.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Ternert, hemställde i betänkande att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. Enligt 1 § 1 st lagen (1974:1065) om visst stöldgods m m skall egendom som anträffas tas i förvar, om egendomen åtkommits genom brott och varken ägaren eller annan som har rätt till egendomen är känd och om förvarstagandet ej är uppenbart obilligt.
B.B. har genom TR:ns i denna del lagakraftvunna dom befunnits skyldig till stölder av varor som har ett sammanlagt varde av omkring 10 000 kr. Domstolarnas förordnanden om fortsatt hållande i förvar gäller emellertid annat gods som vid husrannsakan i B.B:s bostad tagits i beslag. Åtalet mot henne innefattade ansvar för stöld även beträffande dessa föremål, men TR:n fann att hon i detta avseende inte kunde anses övertygad om brott.
En förutsättning för förvarstagande är att egendomen åtkommits genom brott. I föreliggande fall är det enbart B.B. som gör anspråk på äganderätten till de i hennes besittning anträffade varor som genom det överklagade förordnandet hålls i förvar. Under sådana förhållanden krävs för beslut om tagande i förvar att det kan visas att den ifrågavarande egendomen åtkommits genom brottslig handling. Genom TR:ns dom har frågan om stöldansvar i denna del blivit avgjord till hennes förmån. Det föreligger inte heller i övrigt någon utredning om att hon genom annan brottslig handling förvärvat egendomen. Förutsättning saknas därför att förordna om förvar av den egendom som B.B. avser med sin talan. Åklagarens yrkande om hållande i förvar skall därför ogillas.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom, såvitt nu är i fråga, upphäver HD förordnandet om hållande i förvar även beträffande övrig i TR:ns dom upptagen egendom.
Beslagen skall ej längre bestå.
HD (JustR:n Erik Nyman, Hessler, Ehrner, Rydin och Heuman, referent) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Om förverkande av egendom och om annan särskild rättsverkan av brott finns bestämmelser i 36 kap BrB. Enligt 1 § i detta kapitel kan utbyte av brott förverkas. Utbytet för emellertid inte motsvaras av skada för enskild. Därmed utesluts från förverkande enligt BrB den vinning som vid brott, där förmögenhetsöverföringen är ett brottsrekvisit, utgör den positiva sidan av förmögenhetsöverföringen. Tjuvgods kan således inte förklaras förverkat enligt detta lagrum. Stadgandet, som fick sin avfattning vid 1968 års revision av BrB:s bestämmelser om förverkande, visade sig i den praktiska tillämpningen i vissa lägen leda till inte önskvärt resultat. Främst var regleringen otillfredsställande i den situation som uppstod, när egendom anträffats som åtkommits genom brott och till vilken ägaren var okänd. Den dåvarande ordningen innebar nämligen att den brottslige fick behålla tjuvgods eller annan genom brott åtkommen egendom bara därför att någon ägare till egendomen ej kunde anträffas.
Genom lagen (1974:1065) om visst stöldgods m m gavs möjlighet att taga i förvar genom brott åtkommen egendom till vilken ägaren är okänd. Lagen tar sikte på två huvudfall. Det ena är det s k tjuvgömmefallet, dvs när stöldgods anträffas t ex nedgrävt ute i naturen och såväl den brottslige som ägaren är okänd. Det andra är det fallet att genom brott åtkommen egendom anträffas hos gärningsmannen men egendomen inte kan återställas till målsäganden, eftersom det ej kan utredas vem denne är.
Egendom kan tas i förvar enligt lagen om visst stöldgods m m, om egendomen har åtkommits genom brott. Lagen avser som nämnts bl a att komma till rätta med fall där en person blir dömd för brott beträffande egendom som han åtkommit och innehar men vars ägare är okänd. Har åtal ogillats, kan egendomen inte anses vara av den tilltalade åtkommen genom brott.
Av lagtexten framgår inte under vilka förutsättningar egendom får tas i förvar hos innehavaren, när annan än denne - känd eller okänd - åtkommit egendomen genom brott. Förverkande enligt BrB kan ske hos annan än gärningsmannen. Enligt 36 kap 4 § 1 st d) BrB får förverkande ske hos den som efter brottet förvärvat egendom på grund av giftorätt, arv eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet. Under motsvarande förhållanden torde egendom kunna tas i förvar hos innehavare som ej är gärningsman.
Skydd mot förverkande enligt BrB:s bestämmelser går längre än det skydd som följer av civilrättsliga regler om godtrosförvärv (jfr kommentaren till brottsbalken III, 2 uppl, s 394). Skäl kan åberopas för att tagande i förvar borde kunna tillämpas inte bara då innehavaren själv åtkommit egendomen genom brott - exempelvis stöld eller häleribrott - utan redan när innehavaren inte på grund av reglerna om godtrosförvärv är skyddad mot rätt ägares anspråk. I motsats till vad som är fallet vid förverkande finns vid förvarstagande en - låt vara från början okänd - ägare. Om ägaren ger sig till känna och gör anspråk på sin egendom, bör han, om innehavaren ej gjort ett godtrosförvärv, återfå sin egendom eller dess värde. Någon grund varför innehavaren skulle få behålla egendomen föreligger knappast. Lagtextens ordalydelse utesluter inte tagande i förvar i det nu angivna läget. Av motivuttalandena får emellertid anses framgå att det ej varit avsikten att använda förfarandet för dessa fall. I förarbetena uttalas nämligen att, vid tveksamhet huruvida den hos vilken godset anträffats åtkommit detta på ett ärligt sätt, lagens tillämplighet torde bli beroende av om det kan bevisas att denne åtkommit egendomen genom något brott (se prop 1974:124 s 52). Reglerna om tagande i förvar är att se som komplement till reglerna om förverkande. Det straffrättsliga inslag som präglar förfarandet är också ett skäl mot en extensiv tillämpning av lagen om visst stöldgods m m.
I HD gör B.B. gällande att hon är ägare till det gods varom nu är fråga.
Med hänsyn till mängden och beskaffenheten av egendomen och de omständigheter under vilka godset förvarats hos B.B. är det antagligt att godset åtkommits genom brott. Åklagaren har väckt talan mot B.B. för stöld av godset. Genom TR:ns i denna del lagakraftvunna dom har emellertid åtalet för stöld av denna egendom ogillats. Yrkande om ansvar mot B.B. för häleribrott beträffande egendomen framställdes ej i brottmålet. Som riksåklagaren anfört kan åtal härför ej längre väckas mot B.B. Vid bedömningen av frågan huruvida egendomen kan tas i förvar enligt lagen om visst stöldgods m m har man därför att utgå från att egendomen inte av B.B. åtkommits genom brott. Vid angivna förhållanden föreligger inte förutsättningar för att ta egendomen i förvar.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom, såvitt nu är i fråga, upphäver HD förordnandet om hållande i förvar även beträffande övrig i TR:ns dom upptagen egendom.
Beslagen skall ej längre bestå.