NJA 1983 s. 401

Domskäl

TR:n (ordf tingsfiskalen Engberg) anförde i dom d 1 sept 1981:

Domskäl. C.G. har förnekat att han gjort sig skyldig till rattfylleri. Han har anfört att han omedelbart efter den i målet aktuella körningen drack ca 30 cl starksprit. C.G. har vidare uppgivit bl a följande: På kvällen d 7 mars 1981 var han på fest och drack en hel del sprit, huvudsakligen whisky. Han kan inte uppge hur mycket han drack. Konsumtionen var dock inte så stor att han kände sig berusad. C.G. kan inte påminna sig när han gick och lade sig, men klockan var kanske 23 eller 24. Han gissar att han steg upp mellan kl 7 och 8 på morgonen d 8 mars. Han befann sig då hos en kvinnlig kamrat i Häggvik. På förmiddagen skjutsade han sin kamrat, som behövde läkarbehandling, till Karolinska sjukhuset. Han var på väg tillbaka från sjukhuset till Häggvik, då han greps av polisen. C.G. kände sig däven och trött efter kvällens förtäring. Han skulle under andra omständigheter inte ha kört bil i detta tillstånd. Någon alkoholkonsumtion hade inte ägt rum på morgonen. Bilen, som C.G. körde, hade han haft till låns under en tid. Den hade dåliga sommardäck och dess vindrutetorkare var ur funktion. Under körningen snöade det och väglaget var dåligt. C.G. körde därför vingligt. Han fick sladd på bilen och gled ner i diket på Edsbergsvägen. Han försökte att få upp bilen på vägen igen utan att lyckas. Flera personer kom fram till C.G. Han uppfattade att en av dem åkte efter polis. En annan person erbjöd honom skjuts från platsen, men C.G. var rädd att göra sig skyldig till smitning och stannade kvar i bilen. Under främre passagerarsätet i bilen låg två helflaskor whisky och två flaskor vin. Vidare fanns två burkar öl i handskfacket. C.G. var orolig att han på grund av föregående dags spritförtäring skulle kunna ha så mycket alkohol i blodet, att han gjort sig skyldig till rattonykterhet. För att detta inte skulle kunna upptäckas tog han fram en whiskyflaska och drack ur ungefär halva innehållet. Han stoppade sedan tillbaka flaskan under sätet. Den person, som hade åkt efter polisen, kom tillbaka efter 10-15 minuter och ställde sig på något avstånd. C.G. aktade sig för att låta denne se honom dricka whisky. Därefter kom polisen till platsen. De grep C.G. och belade honom med fängsel. C.G. försökte tala om för dem att han hade druckit sprit i bilen efter körningen, men de ville inte lyssna på honom. Han fick inget förtroende för poliserna och ville därför ge dem så få upplysningar som möjligt. Han berättade emellertid senare för undersökande läkare om förtäringen av whisky i bilen. Poliserna tog hand om ölburkarna i handskfacket, men de såg inte flaskorna under sätet. C.G. fördes från platsen. Bilen blev stående kvar olåst under två dygn.

Vittnet D.J. Sollentuna, har i huvudsak berättat följande: Han körde på Edsbergsvägen från Edsberg mot Danderyd. Framför honom låg två bilar. Den bakre av dem försökte upprepade gånger köra om framförvarande bil på båda sidorna. J. trodde först att det var några ungdomar i bilen, som skojade. Efter en stund tog den första bilen av från vägen. Den andra bilen fortsatte att köra vingligt från sida till sida på vägen, och den körde vid ett tillfälle upp på en refug. J. fick då uppfattningen att bilens förare var berusad eller sjuk. Bilarna kördes i ca 60 km i tim. J. är osäker om väderleksförhållanden. Han tror att det var tö och uppehållsväder men disigt. Den framförvarande bilen stannade vid vägkanten. J. åkte upp jämsides och såg att C.G. var förare av bilen. Denne hängde över ratten. J. fortsatte att köra ytterligare ca 600 m. Han vände där tillbaka. Då han hade återvänt till C.G:s bil, stod denna på motsatta sidan av körbanan och var vänd i motsatt riktning mot när J. tidigare hade passerat. Den stod i diket. Föraren gasade för fullt för att få upp bilen på vägen. Några personer, som kom från en buss, sköt på. J. sade till dem att föraren av bilen troligtvis var berusad och att de därför inte skulle hjälpa till att ta upp bilen ur diket. Någon föreslog att J. skulle ringa efter polis. J. och de andra personerna lämnade sedan C.G:s bil. J. åkte till en kiosk. Efter att ha övertalat kioskinnehavaren att få låna en telefon ringde han till polisen. J. återvände sedan till C.G:s bil. När han kom tillbaka var polisen redan där. J. hade varit borta fem till tio minuter. J. åkte sedan från platsen.

Av i målet åberopat protokoll om alkoholpåverkan m m framgår: C.G. lämnade vissa uppgifter till undersökande läkare om sin alkoholförtäring och uppgav bl a att han hade druckit 30 cl whisky efter avkörningen ca kl 11.10. C.G. som väger 75 kg, var enligt läkare medelmåttigt påverkad av alkohol. Blodprov togs d 8 mars 1981 kl 11.40. Urinprov togs kl 11.55 och 12.40. Analys av blodproven utvisar att alkoholkoncentrationen i C.G:s blod uppgick till minst 2,72 promille. Alkoholkoncentrationen i urinproven har beräknats till 3,79 (gaskrom) och 3,83 (ADH) resp 3,92 (gaskrom) och 3,89 (ADH).

TR:n, som inte kan sätta tilltro till C.G:s uppgifter om hans alkoholförtäring efter dikeskörningen, finner åtalet styrkt genom den bevisning, som förebragts i målet. C.G. skall därför dömas för rattfylleri. Påföljden bör bestämmas till fängelse.

Domslut

Domslut. TR:n dömde C.G. jämlikt 4 § 1 mom trafikbrottslagen för rattfylleri till fängelse 1 mån 15 dagar.

Domskäl

Skäl. Sedan C.G. vädjat mot TR:ns dom och yrkat i första hand frikännande, utsatte HovR:n målet till huvudförhandling och förelade i kallelse C.G. att personligen närvara vid förhandlingen vid äventyr av vite. Då målet påropades inställde sig inte C.G. personligen, trots att han delgetts kallelsen. Av protokollet från förhandlingen framgår att T. såsom C.G:s offentlige försvarare och ombud uttalade den åsikten att C.G:s utevaro utgjorde hinder för huvudförhandlingen. HovR:n företog emellertid målet jämlikt 51 kap 19 § 5 st RB till huvudförhandling i C.G:s frånvaro.

T. har i HD uppgivit att han vid huvudförhandlingen i HovR:n upplyst, att vissa förhållanden tydde på att C.G. befann sig på någon social inrättning, och att det därför måste anses direkt olämpligt att uppta målet i C.G:s frånvaro.

Enligt 21 kap 2 § RB gäller, såvitt nu är i fråga, den huvudregeln att den tilltalade skall infinna sig personligen till huvudförhandling i HovR:n, om hans närvaro ej kan antas sakna betydelse för utredningen. Vidare har i förarbetena till RB uttalats att, när underrätt dömt den tilltalade till fängelse, hans personliga närvaro torde kunna undvaras endast i undantagsfall (se NJA II 1943 s 280).

C.G. vidhöll i HovR:n att han ej begått den åtalade gärningen. För denna hade han av TR:n dömts till fängelse. När T. förklarade sig anse C.G:s frånvaro utgöra hinder för huvudförhandling, borde HovR:n därför i första hand på sätt anges i 51 kap 19 § 3 st RB ha vidtagit ytterligare åtgärder för att få C.G. att inställa sig personligen. Att omedelbart utnyttja den i sista stycket av nämnda lagrum öppnade möjligheten att avgöra målet i endast T:s närvaro hade, ehuru det var C.G. som fullföljt talan till HovR:n, inte bort ske.

Efter det att HovR:n meddelat dom, har det framkommit att C.G. under flera års tid stått under läkarvård för alkoholproblem. Underlaget för bedömning av lämplig påföljd bör därför kompletteras med ytterligare personutredning. Vid kommande huvudförhandling är det för belysning av såväl skuldfrågan som påföljdsfrågan önskvärt att C.G. är närvarande personligen.

Det bör lämpligen ankomma på HovR:n att föranstalta om ytterligare personutredning och att företa målet till ny huvudförhandling.

Vid nu angivna förhållanden bör HovR:ns dom i själva saken undanröjas och målet visas åter till HovR:n för erforderlig behandling.

Slut. HD undanröjer HovR:ns dom - - - och visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.