NJA 1983 s. 546
Fråga om allmän domstols behörighet att uppta mål vari yrkats förpliktande för statens vägverk att med avseende på allmän väg företa åtgärder till förebyggande av skada på fastighet som gränsar till vägen.
Väg 392 mellan Ansvar och Pajala går genom byn Sattajärvi i huvudsakligen nord-sydlig riktning. Fastigheten Sattajärvi 11:5, som ägs av S.P. gränsar till vägen på dess östra sida. Vid fastigheten är anlagd en vägtrumma som leder vatten från området väster om vägen till fastigheten.
S.P. väckte vid Haparanda TR talan mot staten genom statens vägverk med yrkande att TR:n skulle förplikta staten att dels låta sätta igen vägtrumman dels ordna vattenavrinning till det naturliga avrinningsstället.
Till utveckling av sin talan anförde S.P: Fram till år 1956 fanns ingen vägtrumma vid fastigheten. I stället leddes vattnet från området väster om vägen i ett dike längs vägens västra sida till ett naturligt avrinningsställe ca 200 m norr om hans fastighet. Där leddes vattnet först genom en trumma under vägen och därefter till en sjö. Vid mitten av 1940-talet satte ägaren till fastigheten Sattajärvi 11:3, som ligger på andra sidan vägen och omedelbart norr om hans egen, igen diket för att bygga en infart till sin fastighet. Vattnet kunde därefter inte längre rinna till det naturliga avrinningsstället. Det började i stället rinna över vägen och ner på Sattajärvi 11:5. Vägverkets första åtgärd i denna situation var att göra skåror i vägbanan - som då var av grus - för att leda vattnet. När detta efter några år befanns otillräckligt, satte vägverket år 1956 in en vägtrumma varefter vattnet leddes genom den under vägen och ut på Sattajärvi 11:5. Varken hans far - som då ägde fastigheten - eller han själv blev tillfrågad innan trumman sattes in. År 1973 byggdes vägen om; dels breddades den, dels belades den med asfalt. Samtidigt sattes en större trumma in, trots protester från hans far, som överhuvudtaget inte ville ha någon trumma på platsen. Vatten leds nu genom trumman och in på fastigheten. Detta får till följd, att varje år i samband med snösmältningen och även vid kraftigare regnväder ett potatisland på fastigheten sätts under vatten. S.P. har varje år stora olägenheter av detta. För att råda bot på förhållandet bör vägtrumman sättas igen och vattnet på nytt ledas till det naturliga avrinningsstället. Detta kan åstadkommas genom enkla åtgärder till förhållandevis små kostnader.
Till stöd för käromålet förklarade sig S.P. åberopa grannelagsrättens regler i allmänhet och - supplementärt - reglerna i 7 kap 1 och 33 §§ VL.
Vägverket yrkade i första hand att S.P:s talan skulle avvisas. Till stöd för detta yrkande anfördes: Saken skall avgöras i administrativ väg. Vägförvaltningarna har hand om väghållningen och beslutar om allmänna vägars utförande. Om någon är missnöjd i en sådan fråga, får han vända sig till vägförvaltningen, som prövar om någon åtgärd kan vidtas. Skulle vägförvaltningen finna att så inte är fallet, är inte allmän domstol behörig att besluta i saken.
I andra hand bestred vägverket S.P:s talan. TR:n (lagmannen Seneynius, rådmannen Rundgren och tingsfiskalen Celander) meddelade dom d 27 juni 1980. I behörighetsfrågan anförde TR:n i domskälen: S.P. har till stöd för sin talan åberopat grannelagsrättsliga regler och VL:s bestämmelser om dikning. Vid sådant förhållande föreligger inte hinder för allmän domstol att ta upp hans talan till prövning. Yrkandet om avvisning skall därför lämnas utan bifall.
Vid prövning av själva saken fann TR:n att käromålet skulle ogillas.
Domslut
Domslut. Statens yrkande om avvisning lämnas utan bifall.
Käromålet ogillas.
HovR:n för Övre Norrland
Både S.P. och - anslutningsvis - vägverket fullföljde talan i HovR:n för Övre Norrland.
S.P. yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.
Vägverket yrkade att HovR:n skulle avvisa S.P:s talan.
Parts yrkande bestreds av motparten.
HovR:n (hovrättslagmannen Andersson, hovrättsråden Böhme och Lindgren, referent, samt hovrättsassessorn Åkesson) anförde i slutligt beslut d 29 sept 1981:
Skäl. S.P. har i HovR:n åberopat samma omständigheter till stöd för sin talan som vid TR:n med följande förtydligande: Hans talan riktar sig mot vägverket i anledning av skador och olägenheter som uppstått på grund av ombyggnaden och breddningen av väg 392 under år 1973. Enligt 3 kap JB åligger det grannar att förebygga skada på angränsande mark vid grävning eller liknande arbete. Reglerna i VL åberopas endast supplementärt.
Vägverket har i HovR:n anfört följande: Fråga om vägtrumma skall igensättas eller borttagas skall enligt vägverkets mening prövas i administrativ ordning. Vägverket har enligt väglagen att svara för byggande och drift av allmänna vägar. Vägverket skall alltså genom byggnads- och driftstekniska överväganden avgöra väganordningens utformning och placering. Denna tekniska bedömning ligger på vägverket ensamt. Allmän domstol är sålunda inte behörig pröva fråga om en vägtrummas bestånd eller placering. S.P:s talan bör därför avvisas.
HovR:n gör följande bedömning.
S.P:s talan riktar sig mot vägverket i dess egenskap av väghållare och innebär att verket skall åläggas att dels sätta igen den ifrågavarande vägtrumman och dels ordna vattenavrinningen till ett annat avrinningsställe. Frågan om de av S.P. påkallade åtgärderna bör vidtagas eller ej skall enligt väglagens bestämmelser prövas i administrativ ordning av vederbörande administrativa myndighet. S.P:s talan kan därför - oaktat han till stöd för denna åberopat grannelagsrättsliga och andra regler - inte upptas till prövning av allmän domstol. På grund härav bör S.P:s talan avvisas.
HovR:ns avgörande. Med undanröjande av TR:ns domslut avvisar HovR:n S.P:s i målet förda talan.
S.P. anförde besvär och yrkade upphävande av HovR:ns avvisningsbeslut.
Vägverket bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr C. hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. Av handlingarna i målet framgår följande. S.P. äger fastigheten Sattajärvi 11:5 i Pajala kommun. Fastigheten ligger intill väg 392, som går mellan Ansvar och Pajala. I samband med en ombyggnad av vägen år 1973 lät vägverket anlägga en vägtrumma invid S.P:s fastighet. I sin stämningsansökan yrkade S.P. att TR:n måtte förplikta vägverket dels att vid ett kraftigt verkande vite låta sätta igen vägtrumman och dels att leda vattnet till ett naturligt avrinningsställe utanför S.P:s fastighet.
S.P. har som grund för yrkandet anfört i huvudsak följande. Genom vägtrumman leddes vatten in på hans fastighet. Ett potatisland sattes härigenom under vatten vid snösmältning och kraftigare regnväder. Vägtrumman vållade S.P. stor olägenhet och borde alltså sättas igen. I stället borde vattnet ledas till det naturliga avrinningsstället ca 200 m norr om hans fastighet. Detta kunde ske genom enkla åtgärder och till förhållandevis små kostnader. – S.P. har bl a åberopat grannelagsrättens bestämmelser i allmänhet och tillagt: Det ålåg staten enligt bestämmelserna i 3 kap JB om rättsförhållanden mellan grannar att förebygga skada på angränsande mark vid grävning eller liknande arbete.
Enligt 3 kap 1 § JB åligger det var och en att vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom ta skälig hänsyn till sin omgivning. Av förarbetena till väglagen kan visserligen utläsas att en ombyggnad av vägtrumma räknas till underhåll av väg och att det ankommer på vägverket att i egenskap av väghållare pröva om en sådan åtgärd skall vidtagas. S.P:s talan kan emellertid ges en mera vidsträckt innebörd. Hans yrkande går nämligen ut på att vägtrumman, vars placering vållat stor olägenhet, helt skall sättas ur funktion och avrinning ordnas på ett annat sätt. Föremål för prövning kan alltså sägas vara frågan om vägverket vid utövandet av sin vägrätt tagit skälig hänsyn till omgivningen. En sådan prövning kan ske inom ramen för bestämmelserna i 3 kap JB och det har med andra ord inte förelegat något hinder för allmän domstol att pröva målet i sak. S.P:s vadetalan skulle därför inte ha avvisats.
Slut. HD upphäver HovR:ns avvisningsbeslut samt återförvisar målet till HovR:n för erforderlig handläggning.
HD (JustR:n Gyllensvärd, Hesser, Welamson och Hessler) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Av handlingarna i målet framgår följande. S.P. äger fastigheten Sattajärvi 11:5 i Pajala kommun. Fastigheten ligger intill väg 392. Invid S.P:s fastighet finns en vägtrumma för avledning av vatten. Vägverket utförde år 1973 ombyggnad och breddning av vägen, varvid en ny och större vägtrumma anlades.
S.P. yrkade vid TR:n att vägverket måtte förpliktas dels låta sätta igen vägtrumman dels ordna vattenavrinning till naturligt avrinningsställe utanför S.P:s fastighet. Som grund för yrkandet anförde S.P. i huvudsak följande: Genom vägtrumman leds vatten in på hans fastighet. Ett potatisland sätts härigenom under vatten vid snösmältning och kraftigare regnväder. Vägtrumman vållar S.P. stor olägenhet och bör därför sättas igen. I stället bör vattnet ledas till det naturliga avrinningsstället ca 200 m norr om hans fastighet. Detta kan ske genom enkla åtgärder och till förhållandevis små kostnader.
S.P. åberopade till stöd för sin talan bl a grannelagsrättens regler och hänvisade till bestämmelserna i 3 kap JB.
Enligt 3 kap 1 § JB åligger det var och en att vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom ta skälig hänsyn till sin omgivning. Väl kan av förarbetena till väglagen utläsas att en ombyggnad av vägtrumma räknas till underhåll av väg och att det ankommer på väghållningsmyndighet att pröva om en sådan åtgärd skall vidtas. Frågan i målet är emellertid inte, huruvida vägen med därtill hörande anordningar utförts på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till de intressen som väghållningen skall tillgodose. S.P:s talan innebär påstående, att vägverkets åtgärder med vägen medfört skada på hans fastighet genom att en del därav utsätts för återkommande översvämning. H. yrkande avser att vägverket skall förpliktas att för framtiden undanröja orsaken till skadan genom att vägverket vidtar vissa angivna åtgärder. En sådan talan ankommer det på allmän domstol att pröva.
Slut. HD upphäver HovR:ns avvisningsbeslut samt återförvisar målet till HovR:n för erforderlig handläggning.
Referenten, JustR Sven Nyman, var av skiljaktig mening och anförde: Syftet med S.P:s talan är att han vill genom statens försorg få till stånd ett förebyggande av att hans fastighet skadas av vatten, som genom en vägtrumma under väg 392 rinner över till vägens östra sida och hans därintill belägna fastighet. För att nå detta syfte har S.P. emellertid bestämt sin talan så att den går ut på, inte ett allmänt åläggande för staten att som väghållare tillse att väganläggningen inte för framtiden orsakar översvämning på fastigheten, utan ett förpliktande för staten att låta företa en bestämd åtgärd, nämligen att sätta igen vägtrumman, och att i anslutning därtill ordna vattenavrinningen på visst angivet sätt. Frågan om genomförandet av en åtgärd av detta slag är dock, såsom HovR:n funnit, av beskaffenhet att falla under administrativ myndighets uteslutande behörighet. S.P:s talan sådan den utformats kan därför inte tas upp till prövning av allmän domstol. På grund härav fastställer jag det slut vartill HovR:n kommit.