NJA 1983 s. 612

Domskäl

TR:n (tingsfiskalen Rosén) anförde i dom d 27 mars 1980 bl a:

Domskäl. På åklagarens begäran har målsägandeförhör hållits med M.G. född 1958, som därvid uppgett bl a: Hon var tillsammans med sin fästman, J.L. på väg till Marmorbyn från Vingåker. Det var halt väglag och hon höll en hastighet av ca 40 km/tim. När hon närmade sig utfartsvägen från Båsenberga kursgård, såg hon en personbil köra upp mot länsvägen från Båsenberga. Hon tyckte att den bilen höll hög hastighet men hon förutsatte att den skulle stanna före utfarten på länsvägen. När hon var nästan framme vid avtagsvägen, körde emellertid den andra bilen ut i korsningen utan att stanna. Den sneddade över M.G:s väghalva mot vingåkershållet. Hon bromsade och försökte undvika en kollision, men p g a vägens lutning gled hennes bil ut mot mitten av vägbanan och sammanstötte där med den andra bilen. Den vänstra delen av fronten träffade därvid den andra bilens vänstra bakre del. Kollisionen inträffade nära mittlinjen och ca 10 m från korsningen. Hennes bestämda uppfattning är att bilarna sammanstötte på hennes väghalva. Bilen hade sommardäck, som vid tillfället endast hade gått ca 50 mil. Den andra bilen fördes av M.D. Efter olyckan åkte de tillsammans i M.D:s bil till AMS-verkstaden i Vingåker, där de sammanträffade med M.D:s fästman M.B. Denne hade uppfattningen att vardera parten borde stå sina kostnader och att det inte var någon mening att tillkalla polis. Först två dagar senare anmälde hon det inträffade för polisen efter samtal med sina föräldrar.

M.D. har hörd inför TR:n uppgett bl a: Hon var den aktuella dagen på sin arbetsplats Båsenberga kursgård. Vid 14-tiden skulle hon köra till Vingåker för att hämta tidningar. Väglaget var mycket halt. När hon skulle köra upp på den gamla katrineholmsvägen, länsväg 581, såg hon på ca 100 m:s avstånd en bil närma sig korsningen från vänster. Hon bedömde emellertid avståndet som så stort att hon utan fara kunde köra ut på länsvägen för fortsatt färd mot Vingåker. Hon genade kanske något i svängen. När hon hade kört ett stycke på länsvägen, såg hon den andra bilen komma emot sig och över på hennes väghalva. Hon styrde då ut mot snövallen på sin högra sida, men lyckades inte undvika kollision.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med J.L. född 1955, som därvid uppgett bl a: Han åkte i M.G:s bil från Vingåker mot Marmorbyn. Väglaget var mycket halt och han hade därför uppmanat M.G. att köra sakta. Hon höll en hastighet av ca 40 km/tim. När de var omkring 20 m från avtagsvägen till Båsenberga kursgård, fick han plötsligt se en bil som körde rakt ut på länsvägen utan att stanna. M.G. försökte hålla till höger och bromsade kraftigt, varvid hjulen låste sig. Bilen gled emellertid på grund av vägens dosering åt vänster och kolliderade med den andra bilen. Kollisionen inträffade ca 15 m från vägkorsningen och ungefär mitt på vägbanan.

På M.D:s begäran har vittnesförhör hållits med bl a A.B. född 1954, och L-O.J. född 1957, vilka i huvudsak uppgett följande.

B: Han besökte olycksplatsen strax efter kollisionen tillsammans med bl a M.G. J.L. och M.B. Spåren efter de inblandade bilarna syntes fortfarande. Spåren efter M.D:s bil kom från Båsenberga kursgård och ledde till vänster upp på landsvägen mot Vingåker. Efter 18-20 m gick spåren ut i snövallen och sedan upp på vägen igen. Av hjulspåren från M.G:s bil syntes att den bilen kört i riktning från Vingåker och att den med låsta hjul glidit till vänster något över på den andra väghalvan. Med ledning av hjulspåren och av från bilarna nedfallen rost och smuts kunde kollisionspunkten fastställas. Denna var belägen ca 16 m från korsningen och strax till höger om mittlinjen i M.D:s färdriktning.

J. som tillsammans med bl a M.B. besökte olycksplatsen dagen efter kollisionen, har lämnat en berättelse som i huvudsak överensstämmer med B:s vittnesmål. Han har dock angett kollisionspunkten till ca 20 m från korsningen och 30-50 cm in på M.D:s väghalva.

Den enskilda bilvägen från bl a Båsenberga kursgård som leder upp på länsväg 581 är enligt TR:ns mening en sådan utfartsväg som avses i 37 § 2 st vägtrafikkungörelsen. M.D. hade därför väjningsplikt mot varje fordon på länsvägen. Genom utredningen i målet anser TR:n vidare utrett, att kollisionen inträffat i omedelbar anslutning till vägkorsningen, 15-20 m, samt sannolikt något över på M.D:s väghalva. Vid övervägande av vad sålunda upptagits och med beaktande av M.G:s och J.L:s utsagor i målet, anser TR:n styrkt att M.D. kört upp på länsvägen när den andra bilen befunnit sig så nära korsningen att hon varit skyldig att lämna denna bil företräde. Härigenom har hon försatt M.G. i en synnerligen svår trafiksituation med hänsyn till det hala väglaget och vägbanans dosering. Den oaktsamhet som M.D. visat kan inte bedömas som ringa och hon skall därför dömas till ansvar för vårdslöshet i trafik.

Domslut

Domslut. TR:n dömde M.D. enligt 1 § 1 st trafikbrottslagen (1951:649) för vårdslöshet i trafik till 20 dagsböter å 40 kr.

M.D. fullföjde talan i Svea HovR och yrkade att åtalet måtte ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

Domskäl

Domskäl. M.G. och M.D. har hörts ånyo i HovR:n varvid de berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom. – M.G. har dock i HovR:n uppgivit att kollisionen skett ca 15 m från korsningen.

Genom åberopade kartor och fotografier samt parternas uppgifter i målet är följande utrett beträffande vägförhållanden m m: Länsväg 581 går i öst-västlig riktning där den mindre, enskilda vägen från Båsenberga kursgård, fortsättningsvis kallad Båsenbergavägen, ansluter från söder. Länsvägen är ca 6,3 m bred och Båsenbergavägen omkring 4 m bred. Båda vägarna var vid tillfället grusbelagda. Länsvägen leder västerut till det större samhället Vingåker. Båsenbergavägen betjänar huvudsakligen Båsenberga kursgård. Båsenbergavägens sträckning och övriga förhållanden framgår av bifogad karta (här utesluten; red:s anm) vars skala är 1:10 000. - - - Båsenbergavägen fortsätter förbi kursgården ned till sjön Kolsnaren. Vägens totala sträckning är ca 450 m. En stig ansluter vid sjön och leder längs stranden till sommarstugebebyggelse. Vid länsvägen finns en skylt med ortsnamnet Båsenberga men däremot inte någon vägskylt som anger Båsenbergavägen. Båsenberga kursgård är väl synlig från länsvägen. Avståndet från länsvägen till närmaste huvudbyggnad är omkring 100 m.

HovR:n anser med hänsyn till skillnaden i bredd hos de båda vägarna och dessas beskaffenhet i övrigt, avståndet från länsvägen till kursgården och de goda siktförhållandena mot kursgårdsbyggnaderna att Båsenbergavägen måste anses vara en sådan utfartsväg som avses i 37 § 2 st vägtrafikkungörelsen. M.D. har därför, såsom TR:n funnit, haft väjningsplikt mot fordon på länsvägen.

Vid detta förhållande och på de av TR:n i övrigt anförda skälen finner HovR:n att M.D. skall fällas till ansvar för vårdslöshet i trafik.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. Målet har i HD avgjorts efter huvudförhandling, varvid M.D. och M.G. hörts på nytt. Till upplysning om förhållandena på olycksplatsen har utöver den i HovR:n förebragta utredningen åberopats ytterligare fotografier.

Målet avser i första hand frågan, om Båsenbergavägen är en sådan utfartsväg som avses i 37 § 2 st vägtrafikkungörelsen (1972:603) och om M.D. därför haft väjningsplikt mot M.G:s bil. Enligt det angivna författningsrummet har förare väjningsplikt mot varje fordon vars kurs skär hans egen kurs när han kommer in på väg från parkeringsplats, fastighet, bensinstation eller annat liknande område i anslutning till vägen eller från stig, ägoväg eller annan liknande utfartsväg.

Av visst intresse i förevarande sammanhang är vad som gällde innan vägtrafikkungörelsen trädde i kraft d 1 maj 1973. I vägtrafikförordningen (1951:648) fanns det ursprungligen föreskrivet en obetingad skyldighet för den som färdades på en väg som ej var huvudled att lämna företräde åt fordon som kom från vänster. Behovet av ett undantag från regeln uppmärksammades av 1953 års trafiksäkerhetsutredning. Utredningen ansåg att regeln i vissa situationer framstod som ganska verklighetsfrämmande. Som exempel härpå anfördes att den som färdas på en länsväg, som kanske uppbär en relativt stark genomgående trafik, skall lämna företräde åt fordon som från vänster förs ut från gårdar, tomter, ägor etc. Utredningen framhöll, att utfarter från sådana områden förekommer i ett mycket stort antal och att knappast någon förare kunde göra gällande, att han alltid tillämpade en sådan hastighetsanpassning att han var beredd att iaktta vänsterregeln, när han nalkades dessa utfarter. Därtill kom enligt utredningen att ifrågavarande utfarter, som i regel ej är utmärkta på något sätt, ofta inte kan upptäckas förrän föraren befinner sig alldeles i närheten av dem. Utredningen föreslog därför att i vägtrafikförordningen skulle införas en regel av innehåll, att förare som från parkeringsplats, tomt, äga eller annan dylik plats färdas ut på väg är skyldig att lämna företräde åt den korsande trafiken. Enligt utredningen iakttogs en sådan regel i praktiken av de varsamma förarna, och det föreslagna stadgandet innebar sålunda endast lagfästande av ett färdsätt som tillämpas av de omdömesgilla förarna. Utredningens förslag genomfördes, och regeln infördes i vägtrafikförordningen såsom 48 § 1 mom 2 st (se SOU 1957:18 s 381 och prop 1958:69 s 119).

Vägtrafikkungörelsen föregicks av internordiskt utredningsarbete. I ett av nordisk vägtrafikkommitté år 1966 avgivet betänkande med förslag till enhetliga nordiska vägtrafikregler (Nordisk utredningsserie 1966:2) togs i 13 § 2 mom b) upp en regel om väjningsplikt. I bestämmelsens svenska text angavs bl a att förare har väjningsplikt mot varje fordon vars kurs skär hans egen kurs när han kommer från parkeringsplats, fastighet, busshållplats, bensinstation eller annat liknande område eller stig, ägoväg eller annan liknande utfartsväg. Kommittén anförde (s 42) att väjningsplikt beträffande fordon som från utfart förs in på en väg förekommer i samtliga fyra länder och att de angivna exemplen valts med beaktande av de vanligaste fall där utfart förekommer.

Det är denna regel som med vissa ändringar nu återfinns i 37 § 2 st vägtrafikkungörelsen. Uppräkningen "stig, ägoväg eller annan liknande utfartsväg" kan visserligen ge det intrycket att endast utfartsvägar som i fråga om bl a vägbanans bredd och beskaffenhet är jämförbara med stig och ägoväg skulle vara omfattade av undantagsregeln om väjningsplikt. Med hänsyn till undantagsregelns syfte får emellertid en så snäv tolkning av begreppet "annan liknande utfartsväg" anses utesluten. Bestämmelsen är avsedd att förhindra olägenheter av en alltför stel eller opraktisk tillämpning av högerregeln i situationer där det för förare i allmänhet ter sig naturligt att lämna företräde åt trafiken på den ena av två vägar som möter varandra. Härigenom uppnås i allmänhet ett jämnare trafikflöde och bästa anpassning till trafiksäkerhetens krav. Under uttrycket "annan liknande utfartsväg" får därför anses falla varje väg som med hänsyn till förhållandena på platsen i likhet med stig eller ägoväg för en förare naturligen framstår som en utfart.

Med utgångspunkt i nu angivna innebörd av regeln i 37 § 2 st vägtrafikkungörelsen skall bedömningen göras av om M.D. haft väjningsplikt. Härvid är särskilt följande att beakta. Båsenbergavägen är ej utmärkt genom vägvisare vid länsvägen; dock är vid denna ett ortnamnsmärke med namnet Båsenberga uppsatt nära Båsenbergavägen. Den bristfälliga markeringen medför svårigheter för sådana förare på länsvägen som inte är förtrogna med platsen att upptäcka den anslutande vägen i god tid. Båsenbergavägen är avsevärt smalare än länsvägen. Kursgården är klart synlig från länsvägen. Avståndet från kursgården till länsvägen är 100-200 m. För en trafikant på länsvägen ligger det med hänsyn till nämnda förhållanden närmast till hands att uppfatta Båsenbergavägen som avsedd för trafik till och från den närbelägna kursgården. På grund av det anförda skall Båsenbergavägen anses såsom en sådan utfartsväg som avses i 37 § 2 st vägtrafikkungörelsen.

M.D. har således haft väjningsplikt mot M.G:s fordon. Av utredningen framgår att M.D. inte iakttagit sin väjningsplikt. Hon har därigenom brustit i omsorg och varsamhet. Eftersom hennes oaktsamhet ej är ringa har hon gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik. Hon förskyller härför det av domstolarna utmätta straffet.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.