NJA 1983 s. 635

Malmö TR dömde genom dom d 21 febr 1979, som vann laga kraft, till äktenskapsskillnad mellan O.H. och K.Å. och förordnade samma dag advokaten U.S. att uppteckna parternas tillgångar och skulder samt förrätta bodelning.

Bodelning förrättades av S. d 21 juni 1979. Enligt bodelningshandlingen angavs behållningen att skifta till 184 120 kr och vardera partens giftorättsanspråk till 92 060 kr. Bland tillgångarna ingick O.H:s andel i det oskiftade dödsboet efter hans fader, vilken andel i bodelningshandlingen upptogs endast till värdet av O.H:s laglott, 27 500 kr. S. tillskiftade i bodelningen O.H. bl a en till 180 000 kr upptagen fastighet samt andelen i boet efter fadern mot det att O.H. bl a skulle utge kontant till K.A. 58 162 kr.

K.Å. väckte mot O.H. talan om klander av bodelningen vid TR:n (klandermålet). O.H. delgavs stämning i klandermålet d 20 sept 1979. K.Å. yrkade att TR:n måtte med ändring av bodelningen bestämma att O.H:s andel i det oskiftade dödsboet skulle ingå i bodelningen med ett värde av 55 600 kr och att såsom tillgång i parternas bo måtte upptas en bil, som O.H. inköpt för 700 kr kort före ansökningen om äktenskapsskillnad. O.H. klandrade för sin del inte den av S. förrättade bodelningen.

Genom en till Malmö TR d 10 okt 1979 inkommen ansökan om stämning yrkade K.Å. förpliktande för O.H. att till henne genast utge vad O.H. enligt den klandrade bodelningen skulle betala henne kontant, 58 162 kr, jämte ränta (fordringsmålet).

I tillägg till stämningsansökningen i en till TR:n d 29 okt 1979 inkommen inlaga yrkade K.Å. att O.H. måtte förpliktas att till henne genast utge ytterligare belopp, som senare slutligt angavs till 6 844 kr jämte ränta och som i fråga om kapitalbeloppet avsåg till 2 780 kr en fordran enligt anteckning i bodelningshandlingen, till 2 500 kr ränta och amortering på ett fastighetslån och till 1 564 kr kostnader för inköpt eldningsolja.

TR:n (rådmannen Jönsson) anförde i dom i fordringsmålet d 13 maj 1980 efter huvudförhandling i förenklad form bl a: Yrkanden m m. O.H. har medgivit K:s yrkanden utom i vad avser fordran å amorteringar, varjämte han bestritt ränteyrkandena för tiden efter d 7 jan 1980, från vilken dag beloppet utom i fråga om amorteringarna funnits tillgängligt för K.Å. O.H. har vitsordat amorteringsbelopp och ränteberäkning.

K.Å. har till utveckling av sin talan anfört bl a: Hon har kvarbott i parternas tidigare gemensamma fastighet fram till okt 1979 och har erlagt samtliga kostnader för fastigheten inklusive amorteringar och räntor. Hon gör gällande, att hennes boendekostnader inte skall omfatta jämväl amorteringarna. O.H. är betalningsansvarig för lånen. Hon har betalat såväl räntor som amorteringar, eftersom avin från banken i fråga icke visade en uppdelning därav.

Domskäl. Parterna är i huvudsaken överens utom i vad avser frågan om betalningsansvaret för amorteringar. Det är icke visat, att K.Å. har åtagit sig att svara för amorteringarna, vilka av henne erlagts. O.H. är betalningsansvarig för lånet och skall därför stå för amorteringskostnaden.

Vad därefter angår rättegångskostnaderna har O.H. gjort gällande, att medlen fr o m d 7 jan 1980 varit tillgängliga för K. utom i vad avser amorteringsdelen samt att O.H. därför icke skall drabbas av rättegångskostnader i målet.

K.Å. har därtill genmält: Hon har redan d 3 okt 1979 genom advokaten G.N. tillskrivit O.H. och fordrat beloppet enligt bodelningen 58 162 kr jämte ränta och förklarat, att om beloppet inte erlades senast d 8 okt 1979 rättsliga åtgärder kom att vidtagas, samt vidare d 8 okt 1979 tillställt O.H. ett brev, vari förklarats att betalning av tilläggsbeloppen skulle ske senast d 18 i samma månad. Först d 10 okt 1979 ingavs stämningsansökan i målet, varefter tillägg till sådan ingavs d 29 okt 1979. Kostnaderna efter d 7 jan 1980 har varit obetydliga.

TR:n finner, att det för K.Å. varit erforderligt att ansöka om stämning å O.H. för att utfå sin fordran å honom. Hon är därför berättigad att erhålla ersättning för sina kostnader härför.

Skäl. Den mellan parterna förrättade bodelningen, dagtecknad d 21 juni 1979, har klandrats av K.Å. Lagakraftvunnen dom i klandermålet föreligger ännu inte.

K.Å:s talan i nu förevarande mål har således anhängiggjorts innan de på bodelningen grundade fordringarna förfallit till betalning, och rättegången får därför anses ha i allt väsentligt anställts utan att hon haft anledning därtill. Med hänsyn härtill finner HovR:n, med tillämpning av 18 kap 3 § RB, att O.H. inte bör vara skyldig att gottgöra K.Å. för hennes kostnader å målet utan att hon i stället bör svara för O.H:s rättshjälpskostnader.

Slut. HovR:n ändrade på det sätt TR:ns domslut att HovR:n dels befriade O.H. från skyldighet att ersätta K.Å. för hennes rättegångskostnader vid TR:n och dels förpliktade K.Å. att ersätta kostnaden för O.H:s rättshjälp i TR:n och i HovR:n

Den 1 okt 1980 meddelade HovR:n, dit K.Å. fullföljt talan i klandermålet, även dom i det målet, varvid K.Å. fick fullt bifall till sin talan med den verkan att O.H:s skuld till K.Å. vid bestämmande av likvid mellan parterna fastställdes till 72 522 kr i stället för 58 162 kr enligt bodelningshandlingen.

K.Å. anförde besvär i fordringsmålet och yrkade att HD måtte med ändring av HovR:ns beslut befria henne från skyldigheten att ersätta O.H:s rättshjälpskostnader vid TR:n och i HovR:n samt förplikta O.H. att ersätta hennes rättegångskostnader vid TR:n och i HovR:n.

O.H. bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Höglund, Vängby och Heuman, referent) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

JustR:n Ulveson och Ehrner var såtillvida av skiljaktig mening att de ansåg beslutet böra grundas på följande skäl: "Bodelning genom skiftesman har, såsom framhållits i rättsfallet NJA 1978 s 132, karaktären av en judiciell förrättning utmynnande i ett beslut som blir bindande för parterna. I rättsfallet erinras också om att innebörden av bestämmelsen i 19 kap 15 § 2 st ÄB har ansetts vara att tillgångarna i boet inte får utlämnas förrän klandertiden obegagnad gått till ända eller lagakraftvunnen dom i skiftesfrågan föreligger. Som principiell utgångspunkt vid bedömningen av förevarande mål måste i överensstämmelse härmed gälla, att en på bodelning grundad fordran - dvs en fordran som ena parten enligt bodelningen har erhållit på den andra - inte förfaller till betalning förrän bodelningen har vunnit laga kraft.

Fråga uppkommer emellertid, om inte en bodelning lika väl som en dom kan anses ha vunnit laga kraft i sådan del, som inte är föremål för något ändringsyrkande. Har talan fullföljts endast mot en del av en dom, får ju domen i övrigt, när det kan ske, verkställas som lagakraftvunnen, om ej annat förordnas med anledning av den fullföljda talan (se numera 3 kap 3 § 2 st UB). Bodelning kan visserligen inte tvångsvis verkställas utan ett därpå grundat domstolsavgörande. Eftersom bodelning genom skiftesman i vissa andra hänseenden har jämställts med ett av domstol meddelat avgörande (se utom NJA 1978 s 132 även NJA 1980 s 320 och 1982 s 124), ligger det likväl nära till hands att anse en av skiftesman förrättad bodelning kunna vinna laga kraft i sådana delar som inte berörs av klandertalan. Omständigheterna kan till och med vara sådana att begränsningen av klandertalan bör få samma verkan som en mellan parterna träffad förlikning om att godta skiftesmannens bodelning i övrigt som partiell bodelning.

Enligt vår mening får man alltså utgå från att en bodelning kan vinna laga kraft partiellt. Därvid måste man emellertid räkna med att utrymmet härför av praktiska skäl är mycket begränsat. De olika delarna i en bodelning hänger ofta så nära samman att den ena delen inte i verkställighetshänseende kan skiljas från den andra. Svaranden i klanderprocessen kan med anledning av kärandens talan komma att framställa yrkanden som föranleder rätten att ändra bodelningen även i sådana delar som inte har angripits av käranden. Och i många fall måste det framstå som ovisst, om rätten inte kommer att begagna sig av möjligheten att återförvisa ärendet till skiftesmannen. Sammanfattningsvis kan sägas att förutsättningar för att anse en bodelning ha vunnit laga kraft partiellt torde föreligga endast i ganska speciella situationer, främst sådana där klandertalan avser en detalj utan samband med övriga delar.

I förevarande fall hade O.H. i bodelningen tillskiftats en fastighet till ett åsatt värde av 180 000 kr. Huvudsakligen till följd härav hade han ålagts att till K.Å. utge bodelningslikvid med så högt belopp som 58 162 kr. Den klandertalan som K.Å. hade väckt mot O.H. avsåg visserligen endast att en O.H. tillskiftad andel i ett dödsbo skulle upptas till högre värde och att en O.H. tillhörig bil skulle ingå i bodelningen samt att den K.Å. tillagda bodelningslikviden till följd härav skulle ökas. Bifall till hennes klandertalan kunde emellertid med hänsyn till att den värdefulla fastigheten utlagts på O.H:s lott tänkas leda till att rätten till undvikande av en alltför hög bodelningslikvid återförvisade förrättningen till skiftesmannen för ny lottläggning.

Bodelningen i vad den avsåg bodelningslikviden kan med hänsyn till vad nu sagts inte anses ha vunnit laga kraft förrän klandermålet slutligen avgjorts. K.Å:s kravmål med yrkande att omedelbart utfå denna likvid har följaktligen anhängiggjorts innan fordringen förfallit till betalning, och rättegången i målet får anses ha i allt väsentligt inletts utan att O.H. givit anledning därtill.

På dessa skäl skall enligt vår mening det slut vartill HovR:n kommit fastställas.