NJA 1983 s. 662

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Norrsell) anförde i dom d 21 nov 1980: Domskäl. (* Här har utelämnats vissa partier av domskälen, som endast rör händelserna d 30 maj och d 3 juni 1980. *)

Utredningen i målet visar bl a följande: Aktierna i Skåneterminalen AB (nedan kallat bolaget) ägs till hälften av Helsingborgs kommun och till hälften av ett holdingbolag som i sin tur ägs av olika intressenter inom näringslivet i regionen. Kommunen äger ifrågavarande område (i fortsättningen kallat Skåneterminalen) och har genom hamnstyrelsen upplåtit området för bolagets stuveriverksamhet. I maj 1980 hade bolaget 178 stuveriarbetare anställda, varav 65 var medlemmar i Svenska Hamnarbetarförbundet och resten tillhörde Svenska Transportarbetareförbundet. På Skåne terminalen arbetade då 60 stuveriarbetare i skift. Av dessa tillhörde 7-10 Hamnarbetarförbundet. Medlemmarna i Svenska Hamnarbetarförbundet gick i strejk d 12 maj 1980. De var då inte bundna av fredsplikt, vilket däremot Transportarbetareförbundets medlemmar var. Skåneterminalen är ett inhägnat område. Vid huvudingången finns fast vakt. På området finns spårbundna lyftkranar som ägs av kommunen. Förarna av dessa kranar är anställda av kommunen. Kranarna anlitas av bolaget, som betalar kommunen för detta. Bolaget hyr lokaler av kommunen inne på området för bl a magasinering.

Åklagaren har hävdat att det i princip fordras att man har passersedel för att få komma in på Skåneterminalen. Han har därvid hänvisat till en skriftlig redogörelse av hamndirektören i okt 1973 som förelagts hamnstyrelsen. Enligt denna redogörelse skulle passerkortsförfarande för kontroll av inpasserande personer och bilar till terminalområdet genomföras när fullständig inhägnad färdigställts vid Skåneterminalen och passerkort delats ut. Det framhölls att förfaringssättet var nödvändigt dels till följd av kravet på att hanteringen på kaj planet inom terminalområdet inte utsattes för onödiga störningar, dels för att tillgodose arbetarskyddsstyrelsens bestämmelser.

Åklagaren har i sin sakframställning vid huvudförhandlingen anfört bl a: Förutom på Skåne terminalen bedriver bolaget godshantering i Helsingborg vid Sundsterminalen samt i Ocean- och Sydhamnen. Skåne- och Sundsterminalen är inhägnade men inte de andra platserna. Inhägnaden har skett för att hindra störningar av godshanteringen men även med tanke på tull förfarandet och inte minst riskerna för olyckor. Bolaget använder nämligen stora truckar och andra lastmaskin er på Skåneterminalen, där containertrafik bedrivs. Det är emellertid svårt att hindra obehöriga att komma in på området. Bl a via järnvägsspår kan obehöriga ta sig in på Skåneterminalen. H.V. och T.H. som båda är utsedda till skyddsombud, arbetade normalt inte på Skåneterminalen utan i de andra hamnarna. Vid behov kunde de anmodas arbeta även på Skåne terminalen. Den 15 maj 1980 låg arbetet helt nere i Ocean- och Sydhamnen på grund av strejken. För att få bättre effekt av strejken ville H.V. och T.H. lamslå all verksamhet även på Skåneterminalen.

Direktören P-G.S. verkställande direktör i och firmatecknare för bolaget, har på åklagarens begäran hörts såsom målsägande och därvid uppgett: På Skåneterminalen bedrivs godshantering bl a genom lastning och lossning av containers. Modern godshantering kräver inhägnade områden och terminalen är inhägnad med ett ca 1,2 m högt staket. Detta är nödvändigt även med tanke på tullbestämmelserna. Bolaget är såsom innehavare av tullupplag skyldigt gentemot tullverket att ha kontroll över hanteringen av tullpliktiga varor. Vid terminalens huvudingång finns en portvakt som skall kontrollera var och en som passerar in eller ut. Det sker i och för sig aldrig någon kontroll av anställda eftersom de är kända. De passersedlar som tidigare utdelats har ej förnyats. Nyanställda får inga passersedlar. Den 14 maj 1980 fanns det skäl att tro att strejkande medlemmar i Hamnarbetarförbundet skulle störa arbetet. Bolaget anlitade då två väktare från ett vaktbolag. Dessa fick instruktioner att endast arbetare som hade arbete att utföra skulle släppas in. Strejkande arbetare tog sig ändå in på Skåneterminalen d 15 maj 1980. När S. kom till terminalen hade arbetet med lossning av ett fartyg stoppats. Kranföraren hade stoppat när han såg folk under kranen. Det var ett tjugotal strejkande arbetare på området. S. pratade med dem och ville att de skulle lämna området. H.V. svarade att de skulle hindra arbetet. S. tror att han pratade med T.H. också. H.V. och Thomas H stod inte under någon kran när han pratade med dem. S. kallade själv på polis d 15 maj. Han diskuterade med polisen om man skulle ingripa. - - - Det finns inget förbud för de anställda att vistas på Skåneterminalen på sin fritid. Under normala förhållanden skulle H.V. och T.H. inte blivit stoppade om de på fritid gått in på Skåneterminalen. S. skulle inte ha betraktat det som olaga intrång.

H.V. har berättat: Han är ordförande i Svenska Hamnarbetarförbundets avd 6 i Helsingborg. Förbundets medlemmar gick i strejk d 12 maj 1980. Enligt förbundets stadgar är strejkande medlemmar skyldiga att delta i bevakning av arbetsplats för att inte gå miste om strejkersättning. H.V. har uppfattat stadgarna så att man skall förhindra arbete under strejk. Den 15 maj väntades ett containerfartyg till Skåneterminalen för lossning. När fartyget skulle lägga till seglade det på kajen och gjorde en kran obrukbar. I den allmänna uppståndelsen kring olyckan gick ett 15-tal medlemmar, däribland H.V. in på Skåneterminalen. Det skedde ingen kontroll och han kan inte minnas att de hindrades från att gå in. Han var på området hela dagen men kan inte säga precis var han befann sig hela tiden. Det är mycket möjligt att han har befunnit sig under kranen men absolut inte under hängande last. Även under normala arbetsförhållanden måste man vara under kranen. Han vet att kranen stoppades och att kranföraren inte ville köra, eftersom det var för mycket folk i närheten. Det är riktigt att S. sade åt dem att lämna området och att H.V. svarade att de inte tänkte göra det. När polisen kom till Skåneterminalen var det ett trettiotal strejkande inne på området. Polisen uppmanade dem att lämna terminalen. H.V. sade åt de medlemmar, som inte ville bli antecknade av polisen, att lämna området. Omkring hälften gick då. Övriga stannade kvar och antecknades av polisen. Man var sedan kvar på området hela dagen. Han vet ej om polisen uttryckligen sade att de fick vara kvar. Huvudsyftet med att gå in på området var att stoppa lossningen av fartyget. Något annat arbete stoppades inte. - - - På Skåneterminalen förekommer inte kontroll vid inpassering. Han har erhållit ett legitimationskort, men giltigheten utgick 1976 och han har inte erhållit något nytt.

Åklagaren har framhållit att H.V. vid polisförhör d 3 juni 1980 enligt förundersökningsprotokoll uppgett: "Genom att d 30 maj tillsammans med sina kamrater ha ställt sig framför lastbilar och idag, 3/6, ha uppehållit sig under kranen vid båda tillfällena inne på området och vid båda tillfällena i avsikt att hindra arbetets behöriga fortgång har han uppnått det mål och fullbordat den avsikt strejken halt. Även d 15 maj har han hindrat arbetet genom att uppehålla sig vid kranen på samma sätt som idag."

H.V. har vid huvudförhandlingen förklarat att målsättningen var att stoppa pågående arbete på Skåneterminalen.

T.H. har upplyst: Enligt Svenska Hamnarbetarförbundets stadgar är strejkande medlemmar skyldiga att hindra arbete på arbetsplatsen. Detta var en anledning till att man gick in på Skåneterminalen d 15 maj. En annan var att man ville prata med Transportarbetareförbundets medlemmar om en eventuell sympatistrejk. Man gick in genom stora grindarna. När kranen stoppades gick T.H. omkring och diskuterade med Transports medlemmar. Arbetet med en kran kan förhindras av många skäl, bl a av att containers inte kommit undan. När S. kom satt man och solade sedan flera timmar. S. sade åt dem att lämna området. Även polisen anmodade dem att lämna området. - - - Målsättningen har hela tiden varit att få stopp på arbetet. Man stoppade bara båtar som man normalt arbetade med. Redan d 13 maj 1980 hade T.H. varit med om att hindra bilar att köra ombord på ett fartyg i Sundsterminalen. S. hade då kommit till platsen och förklarat att han inte hade något emot att de uppehöll sig på terminalområdet bara de inte hindrade trafiken. T.H. har varit anställd hos bolaget sedan 1977 men har aldrig blivit informerad om regler för in- och utpassering. Han har inte heller fått något passerkort.

H.V. och T.H. har åberopat två bestämmelser i Svenska Hamnarbetarförbundets stadgar. Där sägs i 10 § 3 mom 2 st: "Medlem som deltager i arbetsnedläggelser men ej erhållit arbete har skyldighet att bevaka arbetsplatsen under konflikten." I 9 § 6 mom stadgas:" Sedan arbetet nedlagts eller arbetsplatsen förklarats i blockad, skall avdelningen tillse, att ingen där upptar arbetet, förrän uppgörelse träffats eller konflikten förklarats avslutad. Envar, som dessförinnan upptar arbetet på sådan plats, betraktas som blockadbrytare och avdelningen skall till förbundet lämna meddelande om dennes namn och för medlem även medlemsnummer."

Under hänvisning till sistnämnda stadgande har H.V. och T.H. hävdat att de haft ett legitimt skäl att komma in på Skåneterminalen även för att kontrollera Hamnarbetarförbundets egna medlemmar.

TR:n gör följande bedömning.

Utredningen visar att H.V. och T.H. tillsammans med andra strejkande hamnarbetare hindrat verksamheten med lyftkranen d 15 maj och d 3 juni 1980 genom att uppehålla sig intill kranen på sådant sätt att kranföraren funnit det omöjligt att fortsätta sitt arbete. Kranen, som ägs av kommunen, har vid dessa tillfällen disponerats av bolaget för godshantering, som till följd av de strejkandes agerande förhindrats. Bolaget har hyrt kranen av kommunen vid varje arbetstillfälle och endast betalt kommunen för effektiv tid, medan kommunen svarat för kranförarens avlöning. H.V. och T.H. har härigenom olovligen rubbat såväl kommunens - eller enligt åklagarens uttryck "hamnens" - som bolagets besittning till kranen.

Av utredningen framgår också att de d 30 maj 1980 tillsammans med andra personer stoppat två lastbilar vid utfarten från Skåneterminalen genom att ställa sig i vägen för bilarna, som var lastade med containers. Därigenom har de olovligen rubbat lastbilsägarnas besittning till bilarna och containerägarnas besittning till dessa containers, oberoende av att utredning saknas om vem ägarna är. Att utredningen inte visar huruvida ifrågavarande containers på lastbilsflaken innehållit något gods eller varit tomma påverkar i och för sig inte frågan om ansvar.

Åklagaren har inte genom den förebragta utredningen förmått visa att kommunens eller bolagets besittning till terminalområdet rubbats genom att lastbilarna stoppats.

I 2 kap 17 § regeringsformen stadgas att förening av arbetstagare äger rätt att vidta fackliga stridsåtgärder, om annat ej följer av lag eller avtal. Det är således inte tillåtet att i fackligt stridssyfte vidta åtgärder som strider mot allmänna straffrättsliga regler, såsom reglerna i BrB om egenmäktigt förfarande. Genom de angivna besittningsrubbningarna har H.V. och T.H. gjort sig skyldiga till egenmäktigt förfarande i tre fall.

Vad gäller åtalet för olaga intrång visar utredningen följande. Sedan arbetet med lyftkranen stoppats d 15 maj 1980 har S. uppmanat de strejkande, däribland H.V. och T.H. att lämna Skåneterminalen och hålla sig borta från området så länge de inte hade för avsikt att arbeta. Då de vägrat att följa denna anmaning och stannat kvar på terminalområdet har polis tillkallats, som på nytt uppmanat dem att avlägsna sig. Sedan styrelsen i Hamnarbetarförbundets lokalavdelning i Helsingborg beslutat att gods inte skulle få föras ut från Skåneterminalen, har H.V. och T.H. d 30 maj 1980 tillsammans med andra personer begett sig till Skåneterminalen för att verkställa beslutet. De har därefter såsom redan berörts stoppat två lastbilar på sådant sätt att de gjort sig skyldiga till egenmäktigt förfarande. Den 3 juni 1980 har H.V. och T.H. på nytt begett sig till Skåneterminalen uppenbarligen i avsikt att försöka stoppa det stuveriarbete som förekom där.

H.V. och T.H. har hävdat att stadgandet i BrB om olaga intrång inte kan bli tillämpligt i förevarande fall, eftersom anställningsförhållande föreligger.

I 4 kap 6 § 2 st BrB stadgas: "Intränger eller kvarstannar någon eljest obehörigen i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt ställe, dömes för olaga intrång till böter." Med uttrycket "annat dylikt ställe" avses exempelvis inhägnad byggnadsplats eller annan liknande, för visst ändamål inrättad plats som det är angeläget att kunna freda mot obehöriga.

Detta stadgande, som tillkommit på hemställan av lagrådet, saknade motsvarighet i det till lagrådet remitterade departementsförslaget. Departementschefen hade hänvisat till att straff i viss utsträckning kunde inträda enligt bestämmelserna om ofredande och egenmäktigt förfarande. Lagrådet framhöll önskvärdheten av att skapa ett mera konsekvent utformat skydd för lokaliteter där människor arbetar eller eljest brukar vistas.

En vid 1962 års riksdag väckt motion (II:647) om att stadgandet skulle utgå avstyrktes av första lagutskottet, som fann behov av stadgandet föreligga, och riksdagen biföll propositionen.

Motionärerna hade ställt frågan om det allmänt formulerade stadgandet var tillämpligt vid sittstrejker. Detta skulle enligt deras mening vara oriktigt. Arbetsplatsen kunde nämligen inte jämföras med sådant som obestridligt hör enskild till. Arbetsplatsen var också arbetarnas. Motionärernas fråga föranledde första lagutskottet till följande uttalande (utlåtande nr 42 år 1962 s 30): Med stadgandet åsyftas att skapa ett skydd för lokaliteter, där människor arbetar eller eljest vistas. Den föreslagna bestämmelsen omfattar ej alla former av inträngande eller kvarstannande. För att straff skall kunna inträda kräves nämligen, att intrånget företagits obehörigen. I den mån förfarandet kan anses överensstämma med lag, rätt, sedvana eller vederbörandes medgivande blir straffbestämmelsen således ej tillämplig. Till exemplifiering av vad nu anförts kan nämnas, att stadgandet ej är tillämpligt beträffande en inkasserare, som brukar uppta fackföreningsavgifter vid besök på medlemmarnas arbetsplats. Det nämnda kravet på att inträngandet eller kvarstannandet sker obehörigen innebär vidare, att stadgandet ej kan bli tillämpligt, därest ett anställningsförhållande föreligger. De farhågor, som motionärerna yppat rörande stadgandets tillämpning, finner utskottet sålunda ej grundade.

Lagutskottets uttalande har framlidne professorn F.S. kommenterat i sin bok Arbetsrätt I, 1972 (s 180), på följande sätt: Utskottets utredning är ofullständig. Det må vara att arbetarna genom att sittstrejka inte i och för sig gör sig skyldiga till olovligt intrång. Antag emellertid att arbetsgivaren svarar med att förklara de strejkande i lockout och att han beordrar dem att avlägsna sig från arbetsplatsen. Gör de som då "kvarstannar" sig skyldiga till olaga intrång? Jag lämnar frågan öppen.

Föreskrifter, som anger när arbetstagare får vistas på sin arbetsplats, kan ges i olika former och bl a i anställningsavtal, kollektivavtal eller arbetsreglemente. Sådana föreskrifter måste påverka innebörden av det i 4 kap 6 § 2 st BrB använda ordet "obehörigen". Redan av det skälet finner TR:n att enbart den omständigheten att anställningsförhållande föreligger inte kan utesluta tillämpning av stadgandet om olaga intrång. Innebörden måste enligt TR:ns mening fastställas genom en intresseavvägning i det enskilda fallet.

I målet är inte visat att särskilda föreskrifter reglerat H.V:s och T.H:s rätt att vistas på Skåneterminalen.

Den 15 maj 1980 har H.V. och T.H. genom egenmäktigt förfarande stoppat arbetet med lyftkranen tillsammans med andra personer samt senare av S. och polis anmodats att lämna platsen men stannat kvar, uppenbarligen i syfte att förhindra att arbetet återupptogs. I den situationen måste arbetsgivaren haft rätt att begära att H.V. och T.H. avlägsnat sig. De har därför obehörigen kvarstannat på Skåneterminalen och därigenom gjort sig skyldiga till olaga intrång.

Det är i målet klarlagt att H.V. och T.H. begett sig till Skåneterminalen d 30 maj 1980 just i avsikt att förhindra att gods transporterades från terminalen. Genom egenmäktigt förfarande har de också hindrat två lastbilar från att köra ut från området. Under dessa förhållanden och mot bakgrund av vad som inträffat d 15 maj har de inte haft rätt att ge sig in på Skåneterminalen för att blockera utfarten. Genom att tränga in på området i avsikt att spärra utfarten har de obehörigen inträngt på Skåneterminalen. Enligt allmänna regler om brottskonkurrens skall dock dessa gärningar straffas endast som egenmäktigt förfarande, eftersom inträngandet ingått som ett moment i det egenmäktiga förfarandet. Åklagarens gärningsbeskrivning innefattar ej påstående att H.V. och T.H. d 30 maj 1980 obehörigen kvarstannat på Skåneterminalen, varför TR:n ej har att pröva om så varit fallet.

I vad gäller åklagarens påstående att H.V. och T.H. obehörigen inträngt på Skåneterminalen d 15 maj och d 3 juni 1980 anser TR:n att utredningen inte ger belägg för att de vid dessa tillfällen begett sig in på området i avsikt att genom brottsligt förfarande hindra pågående arbete. De bör därför inte anses ha tagit sig in obehörigen på Skåneterminalen då. Åklagarens talan om ansvar för olaga intrång i nyssnämnda fall skall således ogillas.

De brott H.V. och T.H. befunnits övertygade om förskyller bötesstraff, som med hänsyn till omständigheterna kan sättas förhållandevis lågt.

Domslut

Domslut. TR:n ogillade åtalen för olaga intrång genom obehörigt inträngande d 15 maj 1980 och för olaga intrång d 3 juni 1980 samt dömde H.V. och T.H. jämlikt 4 kap 6 § 2 st och 8 kap 8 § 1 st BrB för vad som i övrigt hade lagts dem till last till vardera 30 dagsböter.

Nämndemannen Persson var av skiljaktig mening beträffande åtalet mot T.H. för egenmäktigt förfarande d 3 juni 1980 och ogillade åtalet i denna del.

Domskäl

Domskäl. H.V. och T.H. har i HovR:n haft samma inställning till åtalet som vid TR:n.

I fråga om de med åtalet avsedda händelserna har de i HovR:n lämnat i huvudsak samma uppgifter som vid TR:n utom beträffande händelsen med lyftkranen d 15 maj. Vid TR:n har de uppgett att de den dagen varit med om att stoppa lyftkranen. I HovR:n har de sagt att kranen enligt kranskötarens journal inte körts d 15 maj samt att de därför vid TR:n måste ha misstagit sig i fråga om händelseförloppet den dagen.

Kranskötarens journalanteckning anger inte någon orsak till att lyftkranen inte körts d 15 maj. Anteckningen är därför inte något bevis för att de strejkande inte hindrade användningen av kranen den dagen. Utredningen visar som TR:n anfört att H.V. och T.H. tillsammans med andra strejkande hamnarbetare hindrat verksamhet med kranen både d 15 maj och d 3 juni genom att uppehålla sig inom kranens arbetsområde. De har härigenom olovligen rubbat bolagets besittning till lyftkranen. H.V. och T.H. har dessutom d 30 maj på sätt TR:n beskrivit i sin dom olovligen rubbat även annans besittning till två lastbilar och på dessa lastade containers. Genom besittningsrubbningarna har H.V. och T.H. som TR:n funnit gjort sig skyldiga till egenmäktigt förfarande.

Sedan H.V. och T.H. gått i strejk har de inte på grund av anställningsförhållandet ägt att utan bolagets med givande vistas på arbetsplatsen inom terminalområdet. Av utredningen framgår att H.V. och T.H. sedan arbetet med lyftkranen stoppats d 15 maj av företrädare för bolaget fått besked att de inte fick vistas på arbetsplatsen så länge de inte hade för avsikt att arbeta. De har därefter uppmanats att lämna platsen. Då H.V. och T.H. trots uppmaningen kvarstannat på arbetsplatsen har de som TR:n funnit gjort sig skyldiga till olaga intrång. Deras beteende d 30 maj har även inneburit att de obehörigen inträngt på arbetsplatsen. Som TR:n anfört har inträngandet i detta fall emellertid endast utgjort ett moment i det egenmäktiga förfarandet. De skall därför inte förutom för egenmäktigt förfarande straffas även för olaga intrång.

Bötesstraffen bör inte sättas lägre än TR:n bestämt.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.

H.V. och T.H. sökte revision och yrkade ogillande av åtalen för olaga intrång.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD av gjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Jansler, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. H.V. och T.H. har som grund för revisionstalan anfört att lagbestämmelsen om olaga intrång inte är tillämplig på arbetstagare, eftersom denne inte kan anses obehörig på sin arbetsplats, även om han deltar i facklig stridsåtgärd och blivit uppmanad att lämna platsen.

Arbetstagares vistelse på arbetsplats kan normalt ej anses obehörig i den mening som avses i 4 kap 6 § BrB, även om arbetstagaren på grund av strejk vägrar utföra något arbete. Om emellertid arbetsgivaren förbjuder vidare vistelse på arbetsplatsen kan detta innebära att arbetstagarens kvarstannande sker obehörigen. Vid bedömningen av arbetstagarens behörighet att i sådant fall vistas på arbetsplatsen bör i sista hand en intresseavvägning göras.

Av utredningen i målet framgår att H.V. och T.H. sedan de tillsammans med andra personer medvetet hindrat visst arbete, av företrädare för bolaget uppmanats att lämna arbetsplatsen, men att de ändå stannat kvar. Genom att hindra arbetet har de gjort sig skyldiga till brott, egenmäktigt förfarande, riktat mot arbetsgivaren. Deras avsikt har uppenbarligen varit att på samma sätt förhindra att arbetet återupptogs. Vid sådant förhållande har bolaget haft berättigat intresse kräva att H.V. och T.H. avlägsnade sig från arbetsplatsen. H.V. och T.H. skall därför anses ha kvarstannat obehörigen och har följaktligen gjort sig skyldiga till olaga intrång.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.

Domskäl

Domskäl. Målet i HD gäller endast viss del av händelseförloppet inom Skåneterminalens område d 15 maj 1980. Beträffande den rättsliga prövningen av detta händelseförlopp är att notera följande. I TR:n ogillades åtalet för olaga intrång på terminalen till den del det avsåg att H.V. och T.H. obehörigen tagit sig in på området; domen i den delen överklagades inte. Genom HovR:ns dom fälldes H.V. och T.H. slutligt till ansvar för egenmäktigt förfarande, bestående i att de hindrat verksamheten för en lyftkran genom att uppehålla sig inom dess arbetsområde. I HD är under prövning endast de moment i åtalet enligt vilka H.V. och T.H. påstås obehörigen ha kvarstannat på terminalens område trots uppmaning från representant för det företag som driver terminalen och från polisen att lämna området.

Terminalområdet måste anses vara ett sådant med bl a upplagsplats jämförligt ställe som åsyftas i 4 kap 6 § 2 st BrB. Arbetsplatsen var inhägnad och inte tillgänglig för allmänheten.

Utgångspunkten för HD:s bedömning blir i enlighet med det förut anförda att H.V. och T.H. skall - såsom frikända för inträngande på arbetsplatsen - anses ha behörigen kommit att befinna sig på denna. Att de under vistelsen där inte efterkom uppmaningarna att avlägsna sig behöver i och för sig inte innebära att de därigenom förfarit obehörigt i den mening som avses i ovan nämnda lagrum. För att det skall anses obehörigt att strejkande arbetstagare kvarstannar på sin arbetsplats torde få krävas att deras handlande i betraktande av omständigheterna framstår som klart oacceptabelt. Vid bedömningen av om så är fallet kan - utöver bristande samtycke från arbetsgivarens sida - ett flertal faktorer vara att beakta. Hit hör avtalsförhållanden, sedvänja på arbetsmarknaden, kravet på säkerhet på arbetsplatsen, hänsynen till skilda offentligrättsliga regler, och även annat.

H.V. och T.H. har utnyttjat sin vistelse på arbetsplatsen för att störa verksamheten där genom åtgärder som är att bedöma såsom egenmäktigt förfarande. Det förelåg en uppenbar risk för att de skulle fortsätta med åtgärder av samma slag. Deras kvarstannande på arbetsplatsen efter tillsägelserna från arbetsgivarens sida måste under dessa förhållanden anses obehörigt. De skall därför i den del av målet som HD har att pröva fällas till ansvar för olaga intrång.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.