NJA 1987 s. 148
Olaga intrång?
Umeå TR
Allmän åklagare yrkade vid Umeå TR ansvar å kontoristen K.A., född 1955, jämlikt 4 kap 6 § 2 st BrB för olaga intrång enligt följande: K.A. har d 25 nov 1983 obehörigen inträngt och kvarstannat i trapphuset till fastigheten (fastighetens namn uteslutet här) i Umeå. Åklagaren uppgav att åtal var påkallat ur allmän synpunkt.
Domskäl
TR:n (ordf rådmannen Björling) anförde i dom d 21 juni 1984:
Domskäl. K.A., som inte tyckt sig ha gjort något brottsligt, har uppgett: Han ringde på via porttelefon hos en kamrat, L.A., som bor i ett rött tegelhus vid Renmarkstorget. Denne var inte hemma. Då träffade han en annan yngling, som sade sig känna L.A., och följde med denne in i det aktuella trapphuset samtidigt som han frågade vart denne skulle ta vägen. Denne andre svarade att han bara skulle gå in ett tag för att värma sig. Ytterligare två för honom okända personer kom dit. Efter ca en minuts vistelse i trapphuset kom polis och påstod att de gjort sig skyldiga till olaga intrång. De stod 2 m innanför porten. Alla var helt nyktra.
Polismannen T.Å. har vittnat: Han hade fått till uppgift av fastighetsägaren och polisledningen att se till att inga obehöriga uppehöll sig i denna trappuppgång för att hindra nerskräpning och görelse, som dock ej förekommit i det nu aktuella fallet. Lokala skattemyndigheten har sitt kontor vid denna trappuppgång. Där finns inte skylt eller anslag om att obehöriga inte får gå in i trapphuset.
För straffansvar förutsätts att K.A. inträngt eller eljest obehörigen kvarstannat i trapphuset. Även om K.A. inte haft något egentligt ärende till den aktuella fastigheten kan det inte anses att han obehörigen inträngt i trapphuset, som är öppet för allmänheten, och han har på polisens tillsägelse omedelbart gått därifrån. Rätten kan inte på minsta sätt finna olaga intrång styrkt. K.A. skall därför frikännas.
Domslut
Domslut. Åtalet ogillas.
HovR:n för Övre Norrland
Åklagaren fullföljde talan i HovR:n för Övre Norrland och yrkade bifall till åtalet.
K.A. inkom inte med genmäle.
HovR:n (hovrättslagmannen Andersson och hovrättsassessorn Täckholm) anförde i dom d 27 sept 1985:
Domskäl
Domskäl. K.A. är åtalad för att obehörigen ha inträngt och kvarstannat i ett trapphus. Det är upplyst att i fastigheten är inrymda, förutom den lokala skattemyndigheten, ett flertal tandläkarmottagningar och kontor. I förarbetena till BrB nämner lagrådet som exempel på lokaler som bör omfattas av skyddet i 4 kap 6 § 2 st BrB bl a trappuppgångar och andra gemensamma utrymmen i hyresfastigheter (NJA II 1962 s 133).
I en motion under riksdagsbehandlingen av BrB yrkades bl a att 2 st av paragrafen skulle utgå. Som motivering härför anförde motionärerna att det saknades skäl för straffbestämmelsen i stycket eftersom reglerna om egenmäktigt förfarande och ofredande kunde anses tillräckliga. Dessutom anförde motionärerna att utformningen av stycket gav möjlighet att tillämpa straffbestämmelserna mot stridsåtgärder från arbetarna på arbetsplatserna eller vid besök hos myndighet för ingivande av framställning. Med anledning härav uttalade första lagutskottet i utlåtande nr 42 år 1962: "Med stadgandet i 2 st åsyftas att skapa ett skydd för lokaliteter, där människor arbetar eller eljest vistas. Den föreslagna bestämmelsen omfattar ej alla former av inträngande eller kvarstannande. För att straff skall kunna inträda kräves nämligen, att intrånget företagits obehörigen. I den mån förfarandet kan anses överensstämma med lag, rätt, sedvana eller vederbörandes medgivande blir straffbestämmelsen således ej tillämplig. Till exemplifiering av vad nu anförts kan nämnas, att stadgandet ej är tillämpligt beträffande en inkasserare, som brukar upptaga fackföreningsavgifter vid besök på medlemmarnas arbetsplats. Vad angår de I motionen diskuterade möjligheterna att till myndigheter inge olika framställningar, vill utskottet erinra om att i skilda författningar meddelats föreskrifter rörande tider för myndigheters öppethållande m m. Den rätt att komma i kontakt med myndigheterna, som genom dessa föreskrifter och på annat sätt tillförsäkrats medborgarna, utesluter, att stadgandet tillämpas på det sätt, som i förevarande avseende antydes i motionerna. Det nämnda kravet på att inträngandet eller kvarstannandet sker obehörigen innebär vidare, att stadgandet ej kan bli tillämpligt, därest ett anställningsförhållande föreligger. De farhågor, som motionärerna yppat rörande stadgandets tillämpning, finner utskottet sålunda ej grundade. Då härtill kommer, att - på sätt som framgår av propositionen - behov av stadgandet föreligger, vill utskottet, med avstyrkande av motionen, tillstyrka propositionen i förevarande del."
Åtal torde tidigare knappast ha väckts för förfarande liknande det K.A. gjort sig skyldig till. Under senare år har emellertid främst i centrala delar av större städer olägenheter uppkommit genom att människor utan att ha något där att göra uppehåller sig i trapphus och portgångar. Dessa olägenheter har allt oftare lett till att portar hålls stängda dygnet runt och torde vara bakgrunden till att åklagaren funnit åtal påkallat ur allmän synpunkt.
Det har i målet inte påståtts att K.A. under den tid han uppehållit sig i trapphuset uppfört sig på något i och för sig olämpligt sätt. Trots detta får K.A., som uppenbarligen inte haft något ärende i fastigheten, genom att uppehålla sig i trapphuset anses ha gjort sig skyldig till sådan straffbar gärning som omfattas av 4 kap 6 § 2 st BrB.
K.A. har efter det att brottet begicks dömts för andra brott. Bl a har TR:n d 11 juli 1985 dömt K.A. för bl a tillgreppsbrott till fängelse 8 månader, därvid villkorligt medgiven frihet förklarats helt förverkad. Det är uppenbart att det olaga intrånget i jämförelse med de brott som avses med nyss nämnda dom är utan nämnvärd betydelse med hänsyn till påföljden. HovR:n finner därför att påföljden i den domen må kunna avse jämväl nu ifrågavarande brott.
Domslut
Domslut. Med ändring av TR:ns domslut dömer HovR:n K.A. för olaga intrång enligt 4 kap 6 § 2 st BrB samt förordnar HovR:n med tillämpning av 34 kap 1 § 1 st BrB att den K.A. genom Umeå TR:s dom d 11 juli 1985 ådömda påföljden skall avse jämväl nu ifrågavarande brott.
Referenten, hovrättsrådet Larsson, var av skiljaktig mening och anförde:Jag fastställer TR:ns dom.
K.A. sökte revision och yrkade att åtalet måtte ogillas.
Riksåklagaren bestred ändring.
I revisionsgenmäle anförde riksåklagaren bl a: I TR:n uppgav K.A. att han följt med en av de andra personerna in i trapphuset och att denne därvid uppgivit att han bara skulle gå in ett tag för att värma sig. Två andra för K.A. okända personer kom därefter dit. Efter någon minuts vistelse i trapphuset kom polisen. Jag gör i HD inte gällande att det faktiska händelseförloppet skulle avvika från vad K.A. sålunda berättat.
Den aktuella fastigheten är belägen i de centrala delarna av Umeå. Såsom framgår av HovR:ns dom är, förutom lokala skattemyndigheten, ett flertal tandläkarmottagningar och kontor inrymda i fastigheten. Någon bostadslägenhet finns däremot inte. Porten är försedd med portlås och porttelefon men är under dagtid olåst. Någon skylt eller något anslag som anger att obehöriga inte får gå in i trapphuset finns inte.
Det står enligt min mening klart att det utrymme som K.A. befann sig i i och för sig utgör sådant område som är skyddat av bestämmelsen i 4 kap 6 § 2 st BrB (prop 1962: los B 421 f). Vad som kan vara föremål för tvekan är i princip endast om det möjligen skulle kunna anses att K.A. varit behörig att uppehålla sig i trapphuset under sådana omständigheter som påstås i målet eller att han i vart fall saknat uppsåt till att vistelsen var obehörig.
Att termen obehörigen används i stället för olovligen i bestämmelsen om olaga intrång sammanhänger med att sedvana och ordningsregler spelar en betydligt större roll för straffbarhetens avgränsning än vad fallet är vid hemfridsbrott. Vad gäller bostad är presumtionen i princip att varje inträngande eller kvarstannande utan samtycke är rättsstridigt. När det gäller sådana områden som skyddas av bestämmelsen om olaga intrång är det däremot vanligt att en bred och obestämd krets anses ha tillträde till området helt oberoende av om något personligt samtycke föreligger.
Kraven för att en vistelse på ett skyddat område skall anses behörig växlar uppenbarligen beroende på lokalens karaktär. Som allmän utgångspunkt torde emellertid kunna anges att behörighet förutsätter att vistelsen haft någon form av legitimt ändamål. Kraven i detta hänseende kan visserligen i vissa fall vara lågt ställda. Det bör emellertid beaktas att lagstiftaren uttryckligen avgränsat omfattningen av det skydd som bestämmelsen ger med sikte på platser som är angelägna att kunna freda mot obehöriga (prop 1962:10 s B 422).
Trapphus i stadsfastigheter har under senare år i allt högre grad kommit att skyddas genom kodlås och/eller lås med porttelefoner. Detta innebär ofta problem också för besökare som har helt behöriga ärenden. Det tekniska skyddet betraktas emellertid av många fastighetsägare som nödvändigt för att effektivt kunna motverka skadegörelse och nedskräpning eller allmän otrevnad och otrygghet.
Vid sidan av tekniskt skydd förekommer det att begränsningar i rätten till tillträde anges genom någon form av anslag. Dessa är ofta formulerade som ett förbud mot tillträde för obehöriga och utgör i så måtto endast en erinran om det skydd som lokalerna har till följd av bestämmelsen om olaga intrång.
Om det i målet aktuella trapphuset vid tillfället hade varit tekniskt skyddat eller om det genom anslag angetts att obehöriga inte ägde tillträde skulle någon tvekan knappast kunna råda om att K.A:s vistelse varit att anse som obehörig. I vart fall genom bolagets hänvändelse till polismyndigheten får det också anses stå klart att polismännen varit berättigade att avvisa K.A. från trapphuset.
Den fråga som då uppkommer är om K.A. till följd av sedvana eller intresseavvägning ändå bör anses ha varit behörig att uppehålla sig i trapphuset eller i vart fall saknat uppsåt till att uppehållet var obehörigt.
I avsaknad av tekniskt skydd eller anslag som anger annat måste allmänheten anses ha en tämligen vidsträckt tillgång till trapphus av det aktuella slaget. Förutom besök hos någon av hyresgästerna kan det finnas legitima ärenden som har anknytning till fastigheten och som normalt kan anses medföra behörighet även om inte något angelägnare intresse ligger bakom ärendet. Det bör enligt min mening således anses tillåtet att så länge detta inte sker på ett störande sätt exempelvis gå in i ett trapphus för att studera en väggmålning eller liknande. Däremot anser jag att man inte kan anses behörig att utnyttja ett trapphus som samtalsrum eller allmän värmestuga.
Mot denna bakgrund anser jag att K.A. måste anses ha saknat behörighet att uppehålla sig i trapphuset.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Almqvist, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Åklagaren har funnit åtal påkallat ur allmän synpunkt.
På fastigheten (fastighetens namn uteslutet här) i Umeå är bl a den lokala skattemyndigheten, ett flertal tandläkarmottagningar och kontor inrymda. Skylt eller anslag om att obehöriga inte får gå in i trapphuset saknas.
Ett trapphus i en kontorsfastighet tillhör ett av lagbestämmelsen om olaga intrång skyddat område. I den mån K.A:s förfarande överensstämmer med lag, rätt, sedvana eller vederbörandes medgivande är straffbestämmelsen inte tillämplig. I ordet "intränga" torde inte kunna läggas in mer än att den som går in i en fastighet betraktas som en inkräktare av den eller de vars intressen bestämmelsen avser att skydda, t ex ett ägarintresse. Genom att åklagaren funnit åtal påkallat ur allmän synpunkt får anses visat att någon som representerar ett sådant intresse ansett det kränkt. Av K.A:s uppgifter framgår, att han inte hade något till fastigheten knutet intresse som skäl för att gå in i trapphuset. Då saknar den tid han har uppehållit sig i trapphuset betydelse och finns inga legitima intressen att väga mot varandra. K.A. har alltså obehörigen inträngt i fastigheten som åklagaren påstått. För att K.A. skall fällas till ansvar krävs också att han haft uppsåt att obehörigen intränga i fastigheten. Vid den bedömningen får invägas att den lokala skattemyndigheten har funnits i fastigheten, att vistelsen såvitt visats endast har varit en minut och att K.A. omgående har lämnat platsen så fort han fått klart för sig att inträngandet kunde anses obehörigt. Med hänsyn härtill är inte visat att K.A. haft uppsåt att obehörigen gå in i fastigheten. Åtalet för olaga intrång skall därför ogillas.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD åtalet för olaga intrång.
HD JustR:n Welamson, Stark, Vängby, referent, Magnusson och Lind) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. När straffbestämmelsen om olaga intrång i 4 kap 6 § 2 st BrB för sin tillämpning förutsätter att någon "obehörigen" inträngt eller kvarstannat i visst utrymme utesluts därmed enligt förarbetena förfaranden, som kan anses överensstämma med bl a lag, rätt eller sedvana, från ansvar. Bestämmelsen får också anses ge utrymme för en viss intresseavvägning i det enskilda fallet (jfr NJA 1983 s 662 och Jareborg, Brotten I, 2 uppl 1984 s 278). För att inte straffansvaret skall bli alltför vidsträckt bör bestämmelsens tillämpningsområde avgränsas så att handlingar som kan antas mer allmänt uppfattas som icke i egentlig mening klandervärda faller utanför.
Riksåklagaren har upplyst att porten till det aktuella trapphuset visserligen var försedd med portlås och porttelefon men att den under dagtid stod olåst samt att det inte fanns någon skylt eller något anslag som angav att obehöriga inte fick gå in i trapphuset. Något annat läggs inte K.A. till last än att han under sådana förhållanden och utan att ha något egentligt ärende gick in i trapphuset och vistades där någon minut, till dess polis kom till platsen. Detta förfarande kan med hänsyn till det förut anförda inte anses innebära att han obehörigen in trängt eller kvarstannat i trapphuset. Åtalet skall därför ogillas.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD åtalet.