NJA 1983 s. 691
En till innehavaren ställd inteckningsrevers, innefattande personlig betalningsskyldighet för fastighetsägaren A, har utfärdats innan JB trädde i kraft. Fråga om godtroskravet sedan B förvärvat inteckningsreversen från annan än A.
(Jfr 1979 s 322)
Den 17 febr 1971 beviljades inteckning i fastigheterna Bjärges 1:12 och Gandarve 1:59 i Vänge socken till säkerhet för 30 000 kr jämte 12 % ränta enligt skuldebrev d 10 febr 1971 av B.S. till innehavaren.
I ansökan om lagsökning d 12 nov 1979 hos Gotlands TR yrkade byggmästaren J.P. förpliktande för B.S. att genast till J.P. mot erhållande av skuldebrevet utge 30 000 kr jämte ränta. J.P. yrkade vidare att fastigheterna skulle förklaras utmätta.
TR:n meddelade utslag i enlighet med ansökningen d 24 mars 1980. B.S. sökte återvinning.
När målet upptogs vidhöll J.P. sitt yrkande om betalningsförpliktelse för B.S. Begäran om utmätningsförklaring återkallades.
B.S. bestred yrkandet på den grund att han erlagt betalning för den fordran för vilken inteckningshandlingen lämnats som pant och att J.P. vid förvärvet måst ha haft skälig anledning att misstänka detta förhållande.
J.P. anförde: Han är utbildad målare men arbetar för närvarande som byggmästare med att uppföra fritidshus. Han känner inte B.S. och känner inte till Norrorternas Villaservice. Det ifrågavarande skuldebrevet förvärvade han av en arbetskamrat, E.P. J.P. lånade ut till P. genom att utställa checkar å beloppen 2 000 kr d 12 okt 1977, 3 000 krd 5 jan 1978, 600 kr d 31 jan 1978 och 300 kr d 6 febr 1978. I samband med lånet d 5 jan 1978 lämnade P. skuldebrevet som säkerhet. Senare samma år visade det sig att P. inte kunde betala skulderna och denne erbjöd då J.P. att få övertaga skuldebrevet som betalning för sin fordran. J.P. frågade en företagsledare, som han ansåg mer kunnig på skuldebrev än han själv, om värdet av skuldebrevet såsom pant, och denne ansåg att skuldebrevet var "just". J.P. övertog därför skuldebrevet. Han hade vid tidpunkten när han förvärvade skuldebrevet ingen anledning att misstänka att detta var betalt.
Till utveckling av sitt bestridande anförde B.S: Den 10 febr 1971 erhöll han av Norrorternas Villaservice AB ett lån å 30 000 kr, varvid han utfärdade en omslagsrevers å nämnda belopp till säkerhet för vilken revers den nu aktuella inteckningen lades. På grund av att han inte fullföljde i reversen angiven amorteringsplan ansökte Norrorternas Villaservice AB d 30 aug 1972 om lagsökning vid TR:n. Utslag meddelades och verkställighet begärdes hos kronofogdemyndigheten i Visby. Till kronofogdemyndigheten inlämnades reversen ävensom inteckningshandlingen. Kronofogdemyndighetens diarienummer var UD 1091/72. Den 29 mars 1973 inbetalade han 33 061 kr 70 öre till kronofogdemyndigheten. Av beloppet avsåg 27 000 kr kapital och resterande ränta samt kostnader. Kronofogdemyndigheten utfärdade indrivningskvitto nr 29 585/13. När kronofogdemyndigheten redovisade till Norrorternas Villaservice AB gjordes icke någon anteckning om likviden på inteckningshandlingen utan torde sådan anteckning ha gjorts endast på reversen. På inteckningshandlingen finns emellertid på första sidan påstämplat att handlingen ingivits till kronofogdemyndigheten i Visby d 18 jan 1973 i ärende UD 1091/72 och på sida 3 är påstämplat: "U.D.N:r 1091 år 1972 den 18 jan 1973 blev detta fordringsbevis för vinnande av utmätning ingivet till Kronofogdemyndigheten i Visby betygar: På tjänstens vägnar C.G.E.". B.S. har icke förstått att han bort påfordra återlämnande av inteckningshandlingen i samband med att likvid erlades. Sannolikt har Norrorternas Villaservice AB senare till annan person överlåtit inteckningshandlingen. Sedan den kom i J.P:s besittning har denne ansökt om lagsökning. B.S. har sålunda erlagt likvid för den fordran som inteckningshandlingen lämnats som säkerhet för. Med hänsyn till de påstämplingar som gjorts vid kronofogdemyndigheten i Visby år 1973 kan J.P. icke ha varit i god tro rörande fordringens bestånd. Han måste genom noteringarna på handlingen haft skälig anledning misstänka att innan överlåtelsen skett skuldförhållandet upphört genom betalning. Jan P hade i vart fall i anledning av stämplarna bort kontakta kronofogdemyndigheten eller B.S. TR:n (lagmannen Svanberg, rådmannen Erfors och tingsfiskalen Nilsson) anförde i dom d 17 okt 1980 efter redovisning av parternas skriftliga bevisning under rubriken domskäl följande.
I målet är ostridigt att B.S. utställt det ifrågavarande skuldebrevet och att han d 29 mars 1973 erlagt betalning för sin skuld.
J.P:s uppgifter om lånen till P. stöds av de åberopade checkarna. Hans påstående att han fått skuldebrevet av P. som säkerhet för lånen och att han sedermera förvärvade detta som betalning för sin fordran har inte bestritts.
Ingen av parterna har, såvitt visats, någon nämnvärd erfarenhet av skuldebrevstransaktioner.
Det åligger B.S. att i målet styrka att J.P. vid förvärvet av skuldebrevet haft skälig anledning misstänka att skuldförhållandet upphört.
På skuldebrevet finns det bl a stämplat dels på första sidan att handlingen ingivits till kronofogdemyndigheten i Visby d 18 jan 1973 i ärende UD 1091/72 och dels på tredje sidan "U.D.N:r 1091 år 1972 den 18 jan 1973 blev detta fordringsbevis för vinnande av utmätning ingivet till Kronofogdemyndigheten i Visby betygar: På tjänstens vägnar: C.G.E.".
Även om en fordran för vilken utfärdats ett skuldebrev är betald är det inget som hindrar att skuldebrevet ges ut på nytt och detta torde så gott som regelmässigt ske beträffande in tecknade skuldebrev. Förhållandet att handlingen varit ingiven till kronofogdemyndigheten är därför inte en omständighet som bort ge J.P. skälig anledning till misstanke om att skuldförhållandet upphört särskilt med tanke på den tid som förflutit mellan anteckningen på skuldebrevet och J.P:s mottagande av detsamma 1978.
På grund av gäldenärens möjligheter att ge ut skuldebrevet på nytt kunde kronofogdemyndigheten i förevarande fall inte ge upplysning om huruvida någon aktuell skuld förelåg. Ej heller skulle en upplysning från B.S. om fordringsförhållandets bestånd med hänsyn till dennes naturliga intresse att förneka sin skuld kunna tillmätas något värde i jämförelse med innehavarskuldebrevet. Det saknas därför anledning att kräva att J.P, p g a stämplarna, för att anses vara i god tro vid förvärvet, bort kontakta kronofogdemyndigheten eller B.S.
På grund av vad ovan anförts början P:s talan bifallas.
Domslut
Domslut. TR:n undanröjde lagsökningsutslaget i vad det avsåg fastställelse av panträtt och förpliktade B.S. att till J.P. mot erhållande av skuldebrev av B.S. till innehavaren d 10 febr 1971 genast utge 30 000 kr jämte 12 % ränta från d 1 april 1973 - eller om B.S. kunde visa att han mot kvitto utgivit räntebetalning senare än d 1 april 1973 från denna senare dag - till dess betalning sker.
Svea HovR
B.S. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade ogillande av J.P:s talan.
J.P. bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Tillinger, hovrättsrådet Sederblad och adj led Mörner, referent) anförde i dom d 4 nov 1981:
Domskäl
Domskäl. Parterna har i HovR:n i allt väsentligt vidhållit vad de anfört vid TR:n. B.S. har dessutom till stöd för sin talan nu åberopat, att J.P. med tanke på det ringa vederlaget bort begära besked varifrån P. fått skuldebrevet och - om svaret så föranlett - gå vidare bakåt i fångeskedjan tills utställaren nåtts. Genom att han underlåtit detta kan icke anses att J.P. varit i god tro. – J.P. har å sin sida hävdat att B.S. - eftersom anteckning om betalning ej gjorts på fordringshandlingen - "återfått fordringshandlingarna efter betalning hos Kronofogden". - - -
Det är ostridigt mellan parterna att B.S. år 1973 betalat den skuld för vilken skuldebrevet i febr 1971 hade utfärdats samt att J.P. år 1978 erhöll skuldebrevet av E.P. som ersättning för ett lån. Det föreligger ej någon utredning om vad som hänt med skuldebrevet under tiden 1973-1978.
Beträffande J.P:s förvärv av skuldebrevet har denne uppgivit att han före godtagande av skuldebrevet som betalning från P. rådfrågat en företagsledare, som var mer kunnig rörande skuldebrev än han själv är, samt att denne förklarat att skuldebrevet var "just".
Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt förekommit finner HovR:n till en början den härstädes åberopade omständigheten att J.P. förvärvat skuldebrevet mot ett förhållandevis ringa vederlag icke utgöra skälig anledning för honom att misstänka att den i skuldebrevet angivna skulden redan hade betalats.
På grund av det anförda och på de av TR:n i övrigt anförda skälen finner HovR:n icke styrkt att J.P. ej varit i god tro vid förvärvet av ifrågavarande, utav B.S. till innehavaren utfärdade skuldebrev.
TR:ns domslut skall alltså fastställas.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
Hovrättsrådet Å Holmberg var skiljaktig och anförde: B.S:s uppgift att inteckningen använts endast i samband med lånet 1971 får med hänsyn till omständigheterna tagas för god. - Ifrågavarande handling utgöres av ett skuldebrev med inteckningsmedgivande som utfärdats före JB:s ikraftträdande. Ehuru till formen en skuldförbindelse användes sådan handling vanligen endast som säkerhet för fordran enligt omslagsrevers, i vilken villkor om amortering, räntebetalning och dylikt närmare reglerades. J.P. har därför redan på grund av handlingens art haft anledning ifrågasätta om innehavet av handlingen utgjorde bevis om fordran på B.S. Kronofogdemyndighetens noteringar på handlingen har givit honom ytterligare anledning att undersöka fordringens existens. Härtill kommer att handlingen, vars nominella värde inberäknat ränta vid förvärvet uppgick till över 50 000 kr, överlämnades till honom som likvid för en fordran på endast ca 6 000 kr. Jag finner på grund av det anförda att J.P. haft skälig anledning misstänka att det skuldförhållande som föranlett handlingens utfärdande upphört genom betalning och att käromålet därför skall ogillas.
B.S. sökte revision och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.
J.P. bestred ändring.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Ternert, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom:
Domskäl
Domskäl. I målet är ostridigt att B.S. utställt det ifrågavarande skuldebrevet och att han d 29 mars 1973 efter indrivning erlagt betalning för skulden. Det har inte förebragts någon utredning om att skuldebrevet därefter ånyo blivit utgivet av B.S. Dennes uppgift, att handlingen förkommit efter betalningen, får därför godtagas.
B.S:s talan grundas på att J.P. vid förvärvet av det intecknade skuldebrevet haft skälig anledning misstänka att skuldförhållandet hade upphört. Gentemot detta har J.P. anfört att han i god tro beträffande giltigheten av gäldenärens betalningsåtagande tagit emot skuldebrevet såsom betalning för egna fordringar. J.P. har därvid åberopat att han kontrollerade skuldebrevets giltighet genom att rådfråga en företagsledare som han ansåg kunnig i ekonomiska frågor. J.P. har i HD tillagt, att han dessutom hos vederbörande inskrivningsmyndighet kontrollerade att inteckningen inte var dödad.
Enligt 29 § lagen (1970:995) om införande av nya JB skall bestämmelserna i den nya lagen inte utgöra hinder för borgenär att göra gällande personligt betalningsansvar på grund av skuldebrev som intecknats enligt den äldre ordningen. Sådana inteckningshandlingar hade, trots sin yttre form av innehavarskuldebrev, till huvudfunktion att i samband med krediter utgöra bevis om ställd realsäkerhet för andra fordringar som närmare reglerades genom villkoren i en omslagsrevers eller annan fristående skuldförbindelse. De som utställt sådana skuldebrev behövde därför normalt inte räkna med att det personliga betalningsansvaret skulle komma att göras gällande. Detta bruk av intecknade skuldebrev medför att betydande aktsamhet måste krävas av den som från annan än utställaren förvärvar en äldre inteckningshandling i dess formella egenskap av bevis om personlig fordran (jfr NJA 1979 s 322). Det är mot denna bakgrund som bedömning får ske huruvida J.P. enligt reglerna om innehavarskuldebrev kan anses ha varit i god tro beträffande B.S:s betalningsskyldighet.
Såvitt framgår av utredningen gavs J.P. ingen förklaring till att dåvarande innehavaren av reversen kunde förfoga över handlingen genom att överlåta den till honom. Ett klarläggande på den punkten borde ha framstått som behövligt, särskilt som skuldebrevet var undertecknat sju år tidigare. Ett annat förhållande som manade till försiktighet var att skuldebrevet försetts med en påteckning att kronofogdemyndigheten år 1973 innehaft handlingen för vinnande av utmätning. Dessutom borde den omständigheten, att reversen överlämnades till J.P. som likvid för en fordran uppgående till 6 000 kr, ha givit honom anledning att undersöka om reversen verkligen till det nominella värdet, 30 000 kr jämte ränta under en följd av år, kunde göras gällande mot utfärdaren.
Med hänsyn till angivna förhållanden har J.P. inte ägt förlita sig enbart på inteckningshandlingens ordalydelse och de kontrollåtgärder han vidtagit. Genom att inte försöka få fram ytterligare upplysningar rörande omständigheter av betydelse för handlingens giltighet måste J.P. anses ha åsidosatt den aktsamhet som han skäligen borde ha iakttagit. Han kan därför inte på innehavet av det intecknade skuldebrevet grunda någon rätt till betalning.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD J.P:s i målet förda talan.
HD (JustR:n Hult, Welamson, Vängby, Jermsten, referent, och Gad) beslöt dom i enlighet med betänkandet.