NJA 1983 s. 709

Straffmätning vid ordningsförseelser.

Ystads TR

Allmän åklagare yrkade vid Ystads TR ansvar å lantbrukaren K-E.O. för förseelse mot vägtrafikkungörelsen enligt följande påstående: K-E.O. har d 19 juli 1982 omkring kl 21 fört personbil i korsningen riksväg 13-väg 984/982 i Sjöbo kommun och därvid kört till vänster om ett trafikdelarmärke.

Domskäl

TR:n (nämndens flertal) anförde i dom d 17 nov 1982:

Domskäl.

K-E.O. har förnekat gärningen och uppgivit: Han färdas i denna fyrvägskorsning fem-sex gånger per dag, eftersom han bor på ena sidan om riksväg 13 och har sina marker på andra sidan. Det råder stopplikt i korsningen när man från väg 984/982 skall korsa riksväg 13. Vid det med åtalet avsedda tillfället skulle han köra och kontrollera en bevattningsanläggning på en åker. Han stannade vid stopplikten och släppte fram en bil som kom på riksväg 13. Han såg en mc-polis färdas på riksväg 13 norrut i riktning mot korsningen med väg 984/982. Polisen var ca 400 m från korsningen och K-E.O. körde därför över riksväg 13 innan polisen kommit fram till korsningen. K-E.O. fick köra i "en liten böj" åt höger för att komma till höger om trafikdelarmärket och in på motstående vägs högra vägbana, eftersom väg 984/982 på andra sidan korsningen ligger så att dess vänstra körbana ligger rakt mittemot den högra körbanan på vägen som K-E.O. kom ifrån. Han körde på rätt sida om trafikdelarmärket. Det var vid tillfället solnedgång. Han hade ej solen i ögonen men polismannen kan ha haft det. Det är relativt god sikt på platsen.

På åklagarens begäran har vittnesförhör ägt rum med polisassistenten H.B. som uppgivit: Han patrullerade på motorcykel på väg 13 norrut i ca 80-90 km hastighet. Mot norra slutpunkten av den s k flygplansrakan finns en korsning med väg 984/982. När han var något hundratal meter från denna korsning fick han se en bil, som stannat vid stopplikten på höger sida av korsningen. Bilen fördes över väg 13 in på motstående väg på vänster sida av korsningen. När han var ca 30 m från korsningen såg han att bilen körde på fel sida om ett trafikdelarmärke och när han själv befann sig mitt i korsningen hade bilen hunnit ca 10 m bortom trafikdelarmärket, men höll fortfarande rak kurs och hade ej kunnat göra detta om bilen först gjort svängen runt trafikdelarmärket. De båda motstående vägarna i korsningen ligger snett mitt emot varandra, så att - om man kör i rak linje över riksväg 13 - man kommer in på motstående vägs vänsterhalva. För att komma på rätt sida om trafikdelarmärket får man således göra en ganska kraftig sväng åt höger. Han såg tydligt att den bil, som K-E.O. färdades i ej körde i någon sväng, utan i stället i rak linje över riksväg 13 och att den fördes på fel sida om trafikdelarmärket. Det var mycket god sikt på platsen och han var ej bländad av solnedgången.

TR:n finner, med hänsyn till den hastighet polismannen färdades i, det avstånd från korsningen på vilket han befann sig när K-E.O. färdades över riksväg 13 samt ljusförhållandena vid tillfället åtalet ej styrkt.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

TR:ns ordf, tingsnotarien Birgitta Nyström, med vilken en nämndeman förenade sig, var skiljaktig och anförde: I målet är visat att körbanorna på den väg K-E.O. kom från och den väg han skulle köra in på är så belägna, att man genom att köra i en rak linje över riksväg 13 kommer på fel sida om trafikdelarmärket samt att där är relativt god sikt på platsen. I vittnesmålet upplyses bl a, att polismannen ej såg K-E.O. föra sin bil i någon sväng till höger då K-E.O. färdades över riksväg 13, att polismannen tydligt såg K-E.O. färdas på fel sida om trafikdelarmärket samt att han - när han själv befann sig mitt i korsningen - såg K-E.O:s bil ca 10 m bortom trafikdelarmärket förd i en rak kurs. Jag finner genom vittnesmålet åtalet styrkt. Jag dömer därför K-E.O. enligt 7 § 1 st och 164 § 1 st vägtrafikkungörelsen (1972:603) för förseelse mot vägtrafikkungörelsen till böter 300 kr.

HovR:n över Skåne och Blekinge

Åklagaren fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till åtalet.

K-E.O. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Ryding, Winquist, referent, och Eilard sam adj led Tom Svensson) anförde i dom d 29 mars 1983:

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har K-E.O. och B. hörts på nytt och därvid i allt väsentligt berättat i enlighet med sina i TR:ns dom antecknade uppgifter.

Genom B:s berättelse finner HovR:n styrkt att K-E.O. fört personbilen till vänster om ifrågavarande trafikdelarmärke. Enär det hade ålegat K-E.O. att köra till höger om trafikdelarmärket är han således förfallen till ansvar för förseelse mot vägtrafikkungörelsen.

Av utredningen får anses framgå att sikten i korsningen är mycket god och att det vid tillfället inte fanns andra trafikanter än K-E.O. och B. K-E.O:s färdsätt i förevarande fall har inte utgjort någon trafikfara. Med hänsyn härtill och då K-E.O. som haft körkort sedan 1944, såvitt visats tidigare inte gjort sig skyldig till trafikförseelse, anser HovR:n att böterna bör sättas lägre än den ordningsbot som skulle ha följt å förseelsen.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut dömer HovR:n K-E.O. enligt 7 § 1 st och 164 § 1 st 1 vägtrafikkungörelsen (1972:603) för trafikförseelse till böter 200 kr.

HD

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD måtte bestämma bötesstraffet till 300 kr.

Riksåklagaren anförde bl a: Tillämpningsområdet för ordningsbot är begränsat till sådana förseelser som är belagda med penningböter, dock inte normerade böter, och som har särskilt stor frekvens. Ordningsbot föreläggs i regel av en polisman. Riksåklagaren har i RB bemyndigats att i samråd med rikspolisstyrelsen välja ut vilka förseelser som skall beivras genom ordningsföreläggande. Vidare gäller enligt RB att riksåklagaren för varje förseelse bestämmer det belopp som skall tas upp som ordningsbot. Systemet bygger på förutsättningen att ett hänsynstagande till omständigheterna i det enskilda fallet vid bestämmandet av böternas storlek inte skall ske. Straffets storlek står således i direkt relation till själva överträdelsen och någon straffmätning i egentlig mening är alltså inte avsedd för hithörande förseelser.

Den ordningsbot som följer på den nu ifrågavarande förseelsen utgör enligt riksåklagarens beslut 300 kr (SFS 1981:716).

Med hänsyn till de syften som bär upp bestämmelserna om ordningsföreläggande är det av vikt att domstolarna inte avviker från den schabloniserade straffbestämning som är avsedd för hithörande förseelser om inte alldeles speciella omständigheter föreligger. I annat fall skulle själva grunden för systemet med ordningsföreläggande undermineras och en oacceptabel oenhetlighet i straffmätningen skapas beträffande dessa typer av förseelser. De av HovR:n i förevarande mål anförda omständigheterna avviker inte från vad som i allmänhet kan vara fallet vid förseelser av denna art och bör därför inte föranleda ett frångående av den gängse taxan.

K-E.O. gjorde gällande att han ej var skyldig till förseelsen.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Waldemarson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom:

Domskäl

Domskäl. Lika med HovR:n finner HD styrkt att K-E.O. gjort sig skyldig till förseelse mot vägtrafikkungörelsen.

Med stöd av bemyndigande i 48 kap 14 § 2 och 3 st RB har riksåklagaren förordnat att det belopp, som i föreläggande av ordningsbot skall upptas som påföljd för förseelse av här aktuellt slag, skall utgöra 300 kr. Böter 300 kr får också anses utgöra ett väl avvägt straff för normalfall av sådan förseelse.

De lagöverträdelser som kan bli föremål för föreläggande av ordningsbot är ordningsförseelser av sådan art att utrymmet för att beakta förmildrande eller försvårande omständigheter är i och för sig skäligen ringa. Bestämmelserna om ordningsbot måste också anses förutsätta att i domstolspraxis normalstraffet för hithörande förseelser inte frångås annat än under alldeles speciella omständigheter. Eftersom föreläggande av ordningsbot inte bör utfärdas i fall, där en domstol med hänsyn till förmildrande eller försvårande omständigheter kan antas bestämma bötesstraffet till lägre eller högre belopp än det av riksåklagaren bestämda ordningsbotsbeloppet, skulle nämligen eljest användningsområdet för föreläggande av ordningsbot bli så begränsat, att ordningsbotssystemet inte skulle kunna i rimlig utsträckning tillgodose de synpunkter av företrädesvis processekonomisk art som föranlett dess tillkomst.

Omständigheterna i förevarande fall kan inte anses skilja sig från vad som kan antas vanligtvis vara förhållandet vid förseelser av det aktuella slaget i sådan grad som med hänsyn till det sagda måste förutsättas för en avvikelse från normalstraffet.

På grund av det anförda bör bötesbeloppet bestämmas till 300 kr.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut att påföljden bestäms till böter 300 kr.

HD (JustR:n Hult, Welamson, referent, Sven Nyman, Vängby och Gad) beslöt dom i enlighet med betänkandet.