NJA 2014 s. 658

En sjuttonåring har för narkotikabrott dömts till 30 dagsböter, vilket motsvarade brottets straffvärde. Bestämmelsen i 29 kap. 7 § brottsbalken om s.k. ungdomsreduktion har inte ansetts medföra att straffet ska sättas ned till penningböter.

Lunds tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Lunds tingsrätt mot C.C. för narkotikabrott, ringa brott, enligt 1 § första stycket 2 narkotikastrafflagen (1968:64) med följande gärningspåstående.

C.C. har olovligen använt cannabis, som är narkotika. Det var den 3 oktober 2013, eller någon/några dagar dessförinnan, på okänd plats i Landskrona kommun eller annan plats i Sverige.

C.C. begick gärningen med uppsåt.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Thed Adelswärd) anförde följande i dom den 19 november 2013.

Domskäl

C.C. har förnekat brott och uppgett att han rökt en joint cannabis tillsammans med en kamrat då han besökte Köpenhamn en helg, ett par veckor före den 3 oktober 2013. Han har däremot inte använt narkotika på okänd plats i Landskrona kommun eller annan plats i Sverige den 3 oktober 2013 eller någon/några dagar dessförinnan.

Åklagaren har åberopat ett informationsblad om THC i urin.

Tingsrätten gör följande bedömning. C.C. hade enligt analysbevis 0,3 mg tetrahydrocannabinolsyra per ml urin vid provtagningstillfället den 3 oktober 2013. Även om det finns en kvardröjande effekt visar det åberopade informationsbladet att halten tetrahydrocannabinolsyra i urin vid enstaka intag normalt kan spåras upp till cirka en vecka efter intaget och att den redan efter ett par dygn sjunker till en mycket låg nivå (> 0,05 mg/ml urin). Detta talar i sig med viss styrka mot att analysresultatet skulle vara en följd av att C.C. rökte cannabis i Köpenhamn en lördag ett par veckor före den 3 oktober 2013.

Härtill kommer att C.C:s egen berättelse om hur han och en kamrat rökte cannabis i Köpenhamn inte framstått som trovärdig utan snarare gjort intryck av att vara en efterhandskonstruktion samt att det i förundersökningen antecknats att han vid gripandet ”uppvisade tecken på narkotikapåverkan så som stora pupiller, slött beteende, rödsprängda ögon samt att han uppgav i samtal att han rökt cannabis.”

Sammantaget finner tingsrätten ställt utom rimligt tvivel att C.C. gjort sig skyldig till ringa narkotikabrott genom att använda cannabis i Sverige i nära anslutning till den 3 oktober 2013 på sätt åklagaren påstått. Åtalet ska bifallas.

Påföljden ska - med beaktande av C.C:s ålder - bestämmas till penningböter.

Domslut

Tingsrätten dömde C.C. för narkotikabrott enligt 1 § första stycket 6 och 2 §narkotikastrafflagen till penningböter 600 kr. Även 29 kap. 7 § första stycket BrB åberopades.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Åklagaren överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att C.C. skulle dömas till dagsböter och inte till penningböter.

C.C. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Bengt Sagnert, referent, f.d. hovrättsrådet Roger Bergforsen och tf. hovrättsassessorn Emelie Smiding) anförde följande i dom den 5 februari 2014.

Hovrättens domskäl

Som framgår av tingsrättens i skuldfrågan ej överklagade dom ska C.C. dömas för ringa narkotikabrott bestående i att ha brukat cannabis.

Den fråga hovrätten har att ta ställning till är påföljden; närmare bestämt tillämpningen av 29 kap. 7 § 1 st. BrB när brottets straffvärde för en vuxen gärningsman motsvarar lägsta möjliga antal dagsböter - dvs. 30.

Det finns en fast praxis att inte ge ungdomsrabatt när straffvärdet är 30 dagsböter eller lägre

Normal påföljd för ringa narkotikabrott bestående i bruk av cannabis är 30 dagsböter. Praxis bygger väsentligen på de av Riksåklagaren (RÅ) antagna riktlinjerna för bestämmandet av antalet dagsböter vid utfärdande av strafföreläggande (RÅPM 2003:02 med ändringar i RättsPM 2006:23 numera ersatta av RättsPM 2012:7). Riktlinjerna riktar sig i första hand till åklagare men har i praktiken också kommit att allmänt tilllämpas av domstolarna.

RÅ:s riktlinjer innefattar också en tillämpning av 29 kap. 7 § 1 st. BrB innebärande en viss reduktion av antalet dagsböter för unga lagöverträdare, s.k. ungdomsrabatt (RÅPM 2004:1 numera ersatt av RÅPM 2013:2). RÅ:s linje fram till 2013 års PM var att ungdomsrabatten endast skulle tillämpas på åldersgruppen 15-18 år. Sedan denna inställning i vissa delar underkänts av HD (NJA 2005 s. 878 och NJA 2012 s. 16) har dock RÅ justerat sina riktlinjer som numera omfattar även gärningsmän mellan 18 och 21 år.

Gemensamt för RÅ:s riktlinjer och domstolspraxis är dock att någon reducering med hänsyn till ålder (ungdomsrabatt) inte görs när straffvärdet är 30 dagsböter eller lägre. För brott med ett så lågt straffvärde att det understiger 30 dagsböter används i stället penningböter. Av praktiska skäl och för främjandet av en enhetlig rättstillämpning ges normalt ingen ungdomsrabatt när påföljden bestäms till penningböter (se bl.a. Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl., 2012, s. 214 m).

För fullständighetens skull bör i detta sammanhang också nämnas den möjlighet till jämkning av dagsbotens belopp som följer av 25 kap. 2 § 2 st. BrB. Denna möjlighet ska emellertid tillämpas restriktivt (se t.ex. Borgeke, a.a. s. 62 med där gjorda hänvisningar). HD har också slagit fast (se bl.a. NJA 1996 s. 195) att enbart låg ålder inte utgör ett särskilt skäl att jämka dagsbotsbeloppet.

Är ungdomsrabatt möjlig?

Varken ordalydelsen i 29 kap. 7 § 1 st. BrB eller förarbetena till stadgandet ger stöd för att det skulle finnas en begränsning av lagrummets tilllämplighet vid låga straffvärden. Penningböter är en lindrigare påföljd än dagsböter (se NJA 2010 s. 555 och Borgeke s. 57 n). Något formellt hinder mot att tillämpa 29 kap. 7 § BrB på sätt tingsrätten gjort finns således inte. Men är det lämpligt?

Bör ungdomsrabatt ges?

När ungdomsrabatten infördes var syftet i första hand att utöka möjligheterna att döma unga lagöverträdare till böter i stället för kortare fängelsestraff eller med fängelse utbytbar påföljd. Såväl RÅ:s riktlinjer som praxis har dock låtit ungdomsrabatten få genomslag även i fall då en vuxen gärningsman skulle ha dömts till (höga) böter. Tabeller för omvandling av bötesstraff finns förutom i RÅ:s riktlinjer t.ex. hos Borgeke (s. 318). Gemensamt för dessa tabeller är att de vid ett straffvärde på 30 dagsböter inte innehåller någon ungdomsrabatt. Enligt tabellerna ska således vid sådant straffvärde även unga lagöverträdare dömas till 30 dagsböter.

Av 25 kap. 1 § BrB följer att om ett brott bör föranleda lägre straff än dagsböter (i praktiken 30 dagsböter) ska penningböter i stället dömas ut. Om denna möjlighet inte fanns skulle det i vissa situationer finnas risk för oproportionerliga bötesstraff eftersom det inte finns någon generell möjlighet att fria från ansvar eller ge påföljdseftergift vid mycket låga straffvärden (Borgeke s. 58). Som angetts ovan tillämpas ungdomsrabatten inte på penningböter.

Brott med ett straffvärde på omkring 30 dagsböter - t.ex. ringa narkotikabrott som i nu aktuellt fall - är frekvent förekommande bland unga lagöverträdare. En mycket stor del av dessa brott beivras genom strafföreläggande, som mestadels godkänns av gärningsmannen. En förutsättning för att detta system ska fungera är att den som inte godkänner ett strafföreläggande varken får en strängare eller mildare påföljd än den som godkänt föreläggandet. Om domstolarnas straffmätning följer samma riktlinjer som de som åklagarna tilllämpar främjas också en enhetlig rättstillämpning (se 29 kap. 1 § BrB).

Mot bakgrund av hur vanligt förekommande det är att brott begångna av unga lagöverträdare träffas av denna för domstolarna och åklagarna gemensamma rättstillämpning, kan knappast lagstiftarens tystnad vad avser förekomsten av en nedre gräns för användningen av ungdomsrabatten tolkas annat än som ett bevis på en med praxis överensstämmande uppfattning; dvs. att endast brott med lägre straffvärden än 30 dagsböter bör föranleda penningböter även för unga lagöverträdare. Hovrätten delar denna uppfattning. Tingsrättens dom ska därför ändras på sätt åklagaren yrkat.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten bestämde påföljden till dagsböter 30 å 50 kr. I övrigt gällde tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

C.C. överklagade och yrkade att HD skulle bestämma påföljden till av tingsrätten utdömda penningböter 600 kr.

Riksåklagaren motsatte sig att den av hovrätten bestämda påföljden, 30 dagsböter, ändrades.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Domskäl

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Lena Moore, Martin Borgeke, referent, Svante O. Johansson och Lars Edlund) meddelade den 26 september 2014 följande dom.

Domskäl

Den aktuella brottsligheten och frågan i målet

I enlighet med hovrättens dom har C.C. gjort sig skyldig till narkotikabrott (ringa brott) enligt 1 § första stycket 6 och 2 §narkotikastrafflagen (1968:64). Straffvärdet av brottet motsvarar 30 dagsböter.

När brottet begicks hade C.C. nyss fyllt 17 år. Frågan i målet är om hans låga ålder ska leda till ett lindrigare straff än straffvärdet motiverar.

Dagsböter och penningböter

I 25 kap. 1 § BrB anges att böter ska dömas ut i dagsböter eller penningböter (eller normerade böter, som inte är aktuellt här). Lägsta antalet dagsböter är 30. Om ett brott bör föranleda lägre straff än 30 dagsböter ska penningböter dömas ut i stället för dagsböter. Möjligheten att ersätta dagsböter med penningböter ska enligt förarbetena till bestämmelsen tillämpas endast i fall där brottet har ett ringa straffvärde. Med detta uttryck avses närmast de fall då dagsbotsantalet enligt praxis före den 1 januari 1992 bestämdes till färre än 20 dagsböter. (Se prop. 1990/91:68 s. 121.)

Ungdomsreduktion vid påföljdsbestämningen

Enligt 29 kap. 7 § BrB ska det vid straffmätningen särskilt beaktas om den tilltalade har begått brottet innan han eller hon hade fyllt 21 år. Bestämmelsen gäller både vid utmätande av fängelse och vid bestämmande av bötesstraff. Föreskriften får också indirekt betydelse när annan påföljd bestäms, t.ex. ungdomstjänst. För tillämpningen av fängelse som påföljd för brott av unga finns en särskild reglering i 30 kap. 5 § BrB.

Bestämmelserna om att den tilltalades låga ålder ska beaktas vid påföljdsbestämningen har sin grund i att unga personers förmåga att ta ansvar för sina handlingar inte är fullt utvecklad och att de är mera känsliga för straffrättsliga ingripanden. Det är därför nödvändigt att ungdomar möts med större tolerans och att samhället ingriper mot dem på ett lindrigare sätt än vad som gäller beträffande vuxna. Som HD har uttalat i rättsfallet NJA 2012 s. 16 (punkten 8) har visserligen dessa skäl för ungdomsreduktion vid påföljdsbestämningen mindre betydelse i fråga om bötesstraff än när det gäller exempelvis fängelse. Men också vid bestämmande av böter finns det skäl att beakta den tilltalades ungdom.

I förarbetena till bestämmelsen i 29 kap. 7 § BrB har det inte gjorts något uttalande om ungdomsreduktion vid bötesstraff. Det som lagstiftaren har haft för ögonen har varit att fängelsestraff för unga ska vara kortare än för vuxna lagöverträdare. Avsikten med bestämmelsen angavs nämligen vara att ålder under 21 år vid brottstillfället rent allmänt ska leda till lägre fängelsestraff än som normalt döms ut för en gärning (se prop. 1987/88:120 s. 98). Att det i förarbetena inte finns något uttalande angående ungdomsreduktion av böter talar i viss utsträckning emot en reducering av bötesstraff för unga i andra fall än då det behövs för att påföljdssystemet ska vara logiskt och funktionellt sammanhängande.

Bestämmelsen i 29 kap. 7 § BrB gäller enligt ordalydelsen alla typer av straffmätning, dvs. också vid bestämmande av låga dagsböter och av penningböter. Enligt praxis påverkas emellertid inte storleken på böter av dessa slag av den tilltalades ungdom. (Jfr Åklagarmyndighetens promemoria Strafföreläggande i bötesmål, RättsPM 2012:7, och Riksåklagarens riktlinjer för tilllämpning av 29 kap. 7 § BrB vid bötesbrott, RåR 2013:2. Jfr också Nils Jareborg, Ungdomsrabatt och dagsböter, i Josefs resa - vänbok till Josef Zila, 2007, s. 113 f. och Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl. 2012, s. 214 ff.)

HD:s bedömning

Det viktigaste skälet för att den tilltalades ungdom bör beaktas när ett bötesstraff ska bestämmas är att fängelsestraff för unga, när ett sådant måste dömas ut, bestäms till kortare tid än för vuxna och att de allra kortaste fängelsestraffen ersätts av höga böter. I och med att vissa fängelsestraff ersätts av höga böter för unga tilltalade måste sådana gärningar som för en vuxen hade lett till böter, särskilt högre böter, leda till ett lägre bötesstraff för den unge. Om så inte sker kommer i vissa fall gärningar med klart olika straffvärden att resultera i lika stränga bötesstraff för lagöverträdare under 21 år. (Jfr här HD:s uttalande i NJA 2012 s. 16 punkten 9 om systematiska skäl.)

Inställningen i rättspraxis och i den juridiska litteraturen, att ingen ungdomsreduktion ska göras av de lägsta bötesstraffen, hänger samman bl.a. med att de systematiska skäl som finns för en ungdomsreduktion av högre dagsböter saknas när det gäller de lägsta dagsböterna och penningböter. Dessutom framstår de i punkten 5 angivna skälen för ungdomsreduktion som svaga beträffande dessa slags böter. Det gäller särskilt avseende penningböter som tilllämpas vid enklare förseelser och av effektivitetsskäl regelmässigt bestäms genom föreläggande av ordningsbot till av Riksåklagaren fastställda belopp (se 48 kap. 13 och 14 §§ RB). Dessa tillämpas även av domstolarna (se NJA 1983 s. 709).

10.

En förändring av den rättstillämpning som sålunda äger rum (se p. 7) förutsätter att bestämmelsen i 29 kap. 7 § BrB ges tillämpning också i fråga om penningböter. Det skulle i så fall behöva bestämmas vilken inverkan som den tilltalades ungdom ska ha på penningbotens storlek i det enskilda fallet. För att rådande praxis ska läggas om på det sätt som ett bifall till överklagandet förutsätter bör det krävas starka skäl. Några sådana finns inte.

Slutsats

11.

Det sagda innebär att det av hovrätten bestämda bötesstraffet, 30 dagsböter, inte ska ändras. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD:s dom meddelad: den 26 september 2014.

Mål nr: B 1296-14.

Lagrum: 29 kap. 7 § BrB.

Rättsfall: NJA 1983 s. 709 och NJA 2012 s. 16.