NJA 1983 s. 737
Fråga om tillämpning av återvinningsbestämmelsen i 30 § konkurslagen i fall där staten för förfallna skattefordringar mottagit säkerhet i form av företagsinteckningar.
TR:n
ME-FA Maskiner AB med säte i Laholm försattes i konkurs genom beslut d 29 jan 1980 av konkursdomaren vid Halmstads TR efter egen ansökan samma dag.
Konkursboet väckte vid TR:n talan om återvinning mot staten med yrkande att staten skulle förpliktas att till konkursboet utge två i ME-FA:s näringsverksamhet av inskrivningsmyndigheten i Halmstads domsaga d 28 sept 1977 beviljade företagsinteckningar, nr 1036 och 1037, på vardera 100 000 kr.
Staten bestred konkursboets talan.
Till stöd för sin talan anförde konkursboet: ME-FA hade redan 1978 ekonomiska svårigheter och låg efter med betalningen av sina skulder. I anledning härav anlitades Ackordscentralen i Göteborg för att biträda ME-FA och utverka ett ackord med ME-FA:s fordringsägare, däribland staten genom kronofogdemyndigheten i Halmstad. Kronofogdemyndigheten var underrättad om ME-FA:s ekonomiska situation. Betalningarna inställdes d 27 nov 1978. Den utredning som Ackordscentralen gjorde dessförinnan utvisade att ME-FA var på obestånd. Ackordscentralen gjorde en bouppteckning som var färdig d 10 jan 1979. Denna upptog tillgångar på 3 245 000 kr och skulder på 4 342 000 kr. Vid tiden för pantförskrivningen hade staten en fordran som uppgick till 455 000 kr. Sedan Ackordscentralen färdigställt ett ackordsförslag, krävde kronofogdemyndigheten såsom villkor för ett godkännande att säkerhet lämnades för statens fordran som därvid uppgick till 455 067 kr. Vid sammanträde hos TR:n d 28 sept 1979 träffades överenskommelse om att två företagsinteckningar om vardera 100 000 kr, beviljade i ME-FA:s näringsverksamhet d 28 sept 1977, nr 1036 och 1037, skulle överlämnas som säkerhet för statens fördran på ME-FA. Företagsinteckningarna var då pantförskrivna hos Maskinbolaget Trava AB. Sedan ME-FA friställt pan ten översände Maskinbolaget Trava företagsinteckningarna till kronofogdemyndigheten. Företagsinteckningarna ankom till myndigheten d 11 okt 1979. - Genom pantförskrivningen har staten på otillbörligt sätt gynnats framför andra borgenärer i konkursen. Vidare var ME-FA vid pantförskrivningen på obestånd. Konkurs boet gör sålunda gällande att rättshandlingen eller pantförskrivningen skall gå åter jämlikt 30 § konkurslagen.
Staten vitsordade de faktiska omständigheterna och anförde i övrigt följande: Med hänsyn till de förhållanden som rådde vid tiden för överenskommelsen när säkerheten lämnades kan rättshandlingen inte anses otillbörlig. Då staten fick inteckningarna fanns ingen anledning tro att något skulle gå snett och förfarandet gick endast ut på att undvika konkurs. Det skulle vara till förmån för samtliga borgenärer och inte skada någon. - Det är riktigt att ME-FA hade ekonomiska svårigheter redan 1978. Kronofogdemyndigheten hade då utfärdat betalningsanmaningar gällande förfallna skatter. Skatterna betalades. Sedan hände inte något förrän nyåret 1979. Den 3 jan 1979 ingav myndigheten konkursansökan. Några dagar senare, d 11 jan 1979, uppringdes kronofogden Å.A. av Ackordscentralen som meddelade att bolaget vänt sig dit för att sanera ekonomin. Godmansförordnande skulle utfärdas. A. hade goda erfarenheter av samarbetet med Ackordscentralen. Den 31 jan 1979 kom godmansförordnandet och efter telefonsamtal med konkursdomaren beslöts att konkursansökan skulle förklaras vilande. A. fick korta underhandsrapporter om vad som skedde. Den 16 maj 1979 kom en framställning till LSt:n där man erbjöd ett 25-procentigt ackord på oprioriterade fordringar. Skrivelsen remitterades till A. för yttrande. Medan A. hade ärendet under behandling hade han underhandskontakter med ägaren till ME-FA B.F. och Ackordscentralen och även andra borgenärer, Söderberg & Haak samt RLF:s driftsbyrå. A. fick reda på att man inriktade sig på ett ackord med de oprioriterade fordringsägarna. De prioriterade skulle fä full betalning. Bolagets likviditet skulle då bli mycket ansträngd och man frågade om A. kunde gå med på en avbetalningsplan mot säkerhet. Själva skattebeloppen skulle betalas i sin helhet. Godmansförordnandet hade emellertid hunnit förfalla och något nytt var ej utverkat. A. tyckte det var uppenbart att en konkurs skulle ge sämre utbyte för staten. Det var även av intresse för jordbruket och sysselsättningen att ME-FA kunde fortsätta sin verksamhet. A. tillstyrkte ackordet och kom överens med ME-FA:s ledning om en avbetalningsplan mot erhållande av fyra företagsinteckningar á 100 000 kr inom 700 000 kr. Sedan kom det "grus" i maskineriet. Söderberg & Haak hade pantbrev i fastigheten, som var överintecknad. Pantbrevet inrymdes ej i fastighetens värde som man inte var överens om. Genom telefonsamtal med ekonomichefen för S. & H. fick A. reda på att man nog skulle komma överens och godta ackordet. A. ansåg sig göra en eftergift genom att inte kräva full betalning för skatterna och gick med på en avbetalningsplan på två år. Det drog ut på tiden. LSt:n tog ett beslut om ackord d 7 dec 1979. A. väntade på att ME-FA för LSt:n skulle visa att övriga borgenärer godkänt detta. Så skedde emellertid inte. Fasth överlämnade endast två företagsinteckningar. Detta skedde d 11 okt 1979. Kort därefter återkallade A. konkursansökningen. I början av 1980 inträffade en händelse som ingen räknat med. En bank drog sig helt oväntat ur. Fasth försökte låna pengar i annan bank utan resultat och ME-FA begärde sig slutligen själv i konkurs. I och med att säkerheten överlämnats tre månader innan konkursansökningen ingavs, bör staten åtnjuta den förmånsrätt dessa två företagsinteckningar kan ge.
Domskäl
TR:n (rådmannen Borlind) anförde i dom d 9 april 1981:
Domskäl. Av den förebragta utredningen framgår att när pantbreven överlämnades var bolaget på obestånd och att detta var känt för staten. Företagsinteckningarna överlämnades d 11 okt 1979 som säkerhet för redan befintliga skulder för att ackordet skulle kunna genomföras. Härigenom gynnades staten framför andra borgenärer. När sedan ackordet ej gick att genomföra har ändamålet med pantförskrivningen förfallit. Staten har sålunda gynnats på ett otillbörligt sätt framför andra borgenärer. Vid sådant förhållande skall företagsinteckningarna återgå. Käromålet skall förty bifallas.
Domslut
Domslut. Staten förpliktas att genast till ME-FA Maskiner AB i konkurs utgiva två i ME-FA Maskiner AB av inskrivningsmyndigheten vid Halmstads TR d 28 sept 1977 nr 1036-1037 beviljade företagsinteckningar om vardera 100 000 kr.
HovR:n för Västra Sverige
Staten fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade ogillande av konkursboets vid TR:n förda talan.
Konkursboet bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Öhrbom, hovrättsrådet Gislev, referent, samt hovrättsassessorerna Gustafson och Bengtsson) fastställde i dom d 8 jan 1982 TR:ns dom.
Staten genom riksskatteverket sökte revision och yrkade ogillande av konkursboets talan.
Konkursboet bestred ändring.
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr F. hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. Staten har, såsom dess talan får förstås, bestritt konkursboets yrkanden endast under åberopande av att överlämnandet av inteckningarna, vid tidpunkten för överlämnandet, inte var någon otillbörlig rättshandling. Fråga om rättshandling är att anse som otillbörlig enligt 30 § konkurslagen skall bedömas med hänsyn till förhållandena då rättshandlingen företogs. Bolaget var då inteckningarna överlämnades insolvent. Anledningen till att bolaget inte redan försatts i konkurs var att man ville avvakta resultatet av pågående ackordsförhandlingar. Att bolaget under sådana förhållanden innan ackordsförhandlingarna lett till resultat ställer säkerhet för redan befintliga skulder måste anses otillbörligt. På grund härav skall HovR:ns dom fastställas.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD (JustR:n Westerlind, Mannerfelt, Hessler, referent, Knutsson och Broomé) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Såvitt av utredningen framgår var de skattefordringar, för vilkas säkerställande företagsinteckningarna mottogs av staten, vid den tidpunkt då så skedde förfallna till betalning. Staten ägde kännedom om att bolaget vid tillfället var insolvent. Staten har medgivit, att den blivit gynnad på övriga borgenärers bekostnad, men bestritt att detta skett på otillbörligt sätt.
Rörande bakgrunden till säkerställelsen har riksskatteverket uppgivit bl a följande. Vid den tidpunkt då säkerställelsen skedde skulle staten ha kunnat fä bolaget försatt i konkurs. Därvid skulle staten sannolikt ha kunnat påräkna full betalning för skattefordringarna på grund av staten tillkommande förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen. Staten bedömde det som ovisst, om så skulle bli fallet, såvida konkursen uppsköts. Vid denna tidpunkt pågick emellertid förhandlingar om en ackordsuppgörelse för oprioriterade borgenärer. Staten ansåg sig av hänsyn till bolaget och dess anställda samt till de i ackordsförhandlingarna deltagande borgenärerna ej vilja störa dessa förhandlingar och omintetgöra möjligheten till ackord genom att vidhålla sin konkursansökan. För att säkerställa sig mot de risker som ett uppskov skulle kunna komma att innebära genom minskat underlag för skatteförmånsrätten ansåg staten emellertid nödvändigt att kräva säkerhet. Vad angår förhållandet till innehavare av företagsinteckningar med sämre rätt än dem som staten mottog har riksskatteverket vidare i HD uppgivit att vid den tidpunkt då företagsinteckningarna mottogs full täckning för samtliga företagsinteckningar fanns i sådan bolagets egendom som utgjorde underlag för företagsinteckningar.
Vad sålunda anförts har inte blivit vederlagt i målet.
Att staten för fordringar som varit förenade med allmän förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen givits en bättre förmånsrätt genom att få företagsinteckningar som säkerhet kan inte i och för sig betyda någon nackdel för borgenärer med sämre förmånsrätt än enligt nämnda stadgande eller utan förmånsrätt. Dessa skulle under alla omständigheter få stå tillbaka för statens med allmän förmånsrätt utrustade fordringar.
I fråga om innehavare av företagsinteckningar med sämre rätt än dem som staten mottog utesluter vad från statens sida anförts om läget vid tidpunkten för säkerställelsen inte att nämnda inteckningshavare genom ökade förlustrisker kan anses ha kommit i en sämre ställning genom säkerställelsen och att, såsom staten också medgivit, den gynnats på andra borgenärers bekostnad. För att en säkerställelse skall vara att betrakta som ett gynnande av borgenären på ett otillbörligt sätt är emellertid ej tillräckligt att parterna inser, att den gynnat borgenären på andra fordringsägares bekostnad. Härutöver fordras att det gynnande som skett av just den ifrågavarande borgenären framstår som föranlett av någon omständighet som förtjänar beteckningen otillbörlig eller att annars särskilda skäl föreligger för att bedöma säkerställelsen som otillbörlig. Med hänsyn till bakgrunden till säkerställelsen i förevarande fall kan det ej anses visat, att det gynnande av staten som må ha skett genom säkerställelsen är att betrakta som otillbörligt.
Konkursboets talan skall följaktligen ogillas.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD konkursboets talan om återvinning.