NJA 1985 s. 29

Simiaprodukter AB:s konkursbo anförde efter stämning å Lantbrukarnas Ekonomi-Aktiebolag, nedan kallat Driftsbyrån, vid Västerviks TR: G.N. och N.M. bildade vid 1960-talets mitt Simiaprodukter AB. Dessförinnan hade de drivit jordbruk. Driftsbyrån, som sedan 1950-talet skött bokföringen åt G.N. och N.M., anlitades härför även av Simiaprodukter. Detta företag bedrev verkstadsrörelse. Från början utgjordes produktionen av detaljer till lantbruksinredningar, men den breddades efterhand. Företaget gick bra till 1978. Dess bokslutsår avslutades per d 30 juni varje år. Man försökte att för beskattningens skull inte visa någon vinst i boksluten. G.N. och N.M. tog ut så mycket lön de ansåg att företaget kunde bära och utnyttjade resterande överskott i rörelsen till att skriva ned värdet på företagets lager. Vid bokslutet per d 30 juni 1978 visades därför en relativt liten vinst, drygt 10 000 kr, medan lagerreserven var på 780 000 kr. Lagret skrevs alltså ned med detta belopp och företaget fick på så sätt en motsvarande dold obeskattad tillgång. Vid bokslutet per d 30 juni 1979 var vinsten ungefär noll kr medan lagerreserven hade minskat med 500 000 kr. Företaget hade alltså under året gått med en förlust om 500 000 kr. Vid nästa bokslut, per d 30 juni 1980, var den sista delen av lagerreserven förbrukad. Förlusten under året hade alltså varit 280 000 kr. Simiaprodukters huvudborgenärer, PK-banken och Utvecklingsfonden, följde noga utvecklingen och tog initiativet till att företaget började göra bokslut var fjärde månad, så kallade tertialbokslut, med början våren 1980. Utvecklingen var oroande och från Simiaprodukter tog man särskild kontakt med banken och fonden under hösten 1980. Det beslöts därvid att man inte skulle vidta någon åtgärd då utan invänta det tertialbokslut som skulle göras per d 31 okt 1980. Inför detta beslöts om ett sammanträde mellan företrädare för företaget, banken och fonden d 5 dec 1980. Vid detta sammanträde genomgicks bokslutet som visade en förlust om 500 000 kr. Möjligheterna till ackord undersöktes, varefter företaget d 22 dec 1980 försattes i konkurs på egen begäran. Driftsbyrån hade under företagets hela verksamhetstid skött dess bokföring. Endast en enkel dagbok hade förts på Simiaprodukters kontor. Denna upptog kassa, bankräkningar, postgiro och moms. Driftsbyrån har, med ledning av uppgifter från företaget, varannan månad i datamaskin "kört" dess huvudbok. De datalistor som detta resulterat i har således visat företagets huvudbok. Listorna har producerats med någon månads eftersläpning. Simiaprodukter har erlagt betalning till Driftsbyrån i efterskott och alltid mot faktura. Man har aldrig betalat i förskott eller på annat sätt. En sådan faktura, på 22 950 kr 90 öre, är daterad d 19 juni 1980, och en annan, på 14 000 kr, d 31 aug 1980. Årsbokslutet per d 30 juni 1980 har aldrig i egentlig mening blivit riktigt klart. Det skulle rätteligen ha blivit reviderat och behandlat på bolagsstämma. En utgåva av bokslutet var emellertid klar i sept 1980. Denna preliminära utgåva behandlades då man från företagets sida sammanträffade med banken d 1 okt 1980. Man beslöt därvid, som nämnts, att avvakta tertialbokslutet. Under mellantiden skulle man på Simiaprodukter inventera tillgångarna, särskilt lagret. Inventeringen skulle sedan ligga till grund för tertialbokslutet. Inventeringen blev klar ungefär d 31 okt. Driftsbyrån meddelade så småningom per telefon företaget att tertialbokslutet var klart. Troligen skedde detta den dag som var utsatt för sammanträdet med banken och fonden. I telefon upplyste Driftsbyrån samtidigt att företagets förlust var 500 000 kr. Simiaprodukter underrättades även om att Driftsbyrån inte skulle lämna ut bokslutet om man inte samtidigt fick betalt för de två tidigare omnämnda fakturorna, som förblivit obetalda, och dessutom ytterligare 16 800 kr. På företaget blev man bestört och man hade inte lång tid på sig att fundera. Man betalade det begärda beloppet under protest. Protesten bekräftades skriftligen genom att Driftsbyrån erhöll en kopia av ett brev, ställt till revisorn S.M..

Konkursboet yrkade under åberopande av det anförda förpliktande för Driftsbyrån att till konkursboet utge 53 750 kr 50 öre jämte ränta därå enligt 39 a § KL. Som grund för sin talan anförde konkursboet, att den verkställda betalningen var återvinningsbar enligt 30 och 35 §§ KL. Som grunder åberopades att Driftsbyrån, när den krävde betalning, kände till Simiaprodukters obestånd, att Driftsbyrån var oprioriterad men kom att gynnas framför andra borgenärer samt att betalningen ej var ordinär och gällde betydande belopp.

Driftsbyrån anförde: Driftsbyrån ingår i jordbrukskooperationen. Den är inte vinstgivande och dess förluster betalas av de lantbrukare som är medlemmar. Det är fråga om en stor bokföringsbyrå med 130 kontor och 1 300 helårsanställda. Bokföringsverksamheten sköts genom data. Arbetet faktureras och förutsätter kontant betalning. Debiteringen går så till att varje anställd har ett visst timpris som debiteras den kund den anställde för tillfället utfört tjänster åt. Uppgifter härom noteras för varje anställd på blanketter som efter var månads utgång lämnas till central databehandling. Resultatet härav ligger sedan till grund för faktureringar, vilka görs fem gånger per år. Den första årliga sammanställningen sker i mars och avser arbete utfört till och med den sista februari. Tre eller fyra veckor efter månadsskiftet febr/mars kommer materialet till de olika byråerna som sedan behöver en eller två veckor på sig för att ur de olika tjänstemännens listor ställa samman fakturaunderlag för varje kund. Dessa skall sedan, kund för kund, datastansas och, via data, går sedan fakturor ut till de olika kunderna. Härigenom uppkommer fördröjning på ytterligare några veckor. Fyra av de årliga faktureringarna är preliminära, den femte avser årlig slutfaktura. Dateringen av de olika fakturorna är "tillyxad". Fakturan kommer till kunden två eller tre veckor efter fakturadatum, men eftersom varje faktura har 30 dagars förfallotid har kunden sedan en eller två veckor på sig att betala. Tyngdpunkten i Driftsbyråns arbete ligger i tiden sedan resp kunds räkenskapsår upphört. Bokslutsarbete pågår hela hösten och byrån gör även självdeklarationer i febr. Det går inte att göra dessa tidigare, eftersom erforderliga deklarationsblanketter ej föreligger dessförinnan. Driftsbyrån har vidare regelmässigt anstånd till den sista maj med inlämnande av deklarationer. Sålunda var den deklaration som avsåg det bokslutsår som utgick d 30 juni 1979 klar i mars 1980. Första möjliga tillfälle för slutfakturering beträffande denna var därför det tillfälle vars underlag togs fram per den sista april. Det blev alltså för Simiaprodukters vidkommande debiterat i den faktura som daterades d 19 juni 1980. Det har följaktligen i verkligheten inte varit fråga om någon eftersläpning med faktureringen och inte heller fråga om någon inbyggd kreditgivning. Troligen har det inte förekommit några påtagliga dröjsmål med Simiaprodukters betalningar tidigare. I varje fall har ingenting gått till inkasso. Normalt skickar datan ut kravbrev tills dessa stoppas av en betalning. Beträffande fakturan av d 19 juni 1980 kan sägas att kravbrev gick ut d 31 aug, d 30 sept och d 31 okt 1980. Vid nästa månadsskifte skulle kravet normalt gå till inkassering genom ett inkassoföretag. Inkasseringen sköts av Lantbrukarnas Riksförbunds ekonomiavdelning. Driftsbyrån begär aldrig förskottsbetalning av sina kunder, eftersom man inte kan veta vad som skall inträffa under året eller hur stor kostnaden skall bli. På Simiaprodukters kontor sköttes endast kassabok eller kassarapport, någon riktig dagbok fördes inte. Simiaprodukters huvudbok databehandlades av Driftsbyrån på gängse sätt. Simiaprodukter hade även så kallad utvidgad databokföring, vilken delvis sköttes genom Driftsbyråns Stockholmskontor. Faktureringen härför gick från Stockholm till Driftsbyråns Västerviks-kontor och därifrån till Simiaprodukter. Simiaprodukter investerade de sista verksamhetsåren i nya kontorslokaler m m. Sommaren 1980 var företagets resultat dåligt rent siffermässigt men det behövde inte betyda att man stod på gränsen till en konkurs. Vad beträffar årsbokslutet per d 30 juni 1980 kan det sägas att detta från början bestod av en råblans. Denna framtogs med utgångspunkt i den sista månadslistan för huvudboken. Man fick på så sätt fram ett ackumulerat resultat utan inventering. Det var lång väg kvar till ett färdigt bokslut och den riktigaste beskrivningen är att på hösten 1980 befann sig bokslutet på ett diskussionsstadium. Det beställda tertialbokslutet krävde för sin tillkomst bearbetning av siffrorna i det tidigare bokslutet inklusive en inventering. Driftsbyrån upplyste d 4 dec 1980 Simiaprodukter om att företaget var likvidationsmässigt. Det hade räckt med de muntliga uppgifterna Simiaprodukter fick för att företaget skulle kunna fatta beslut om att lämna in konkursansökan. Driftsbyrån upplyste vidare företaget om att byrån ville ha betalt på sätt företaget uppgivit innan man lämnade ut tertialbokslutet. De 16 800 kronorna betalades därefter kontant medan fakturorna betalades över postgiro. Sålunda hade Driftsbyrån, då bokslutet lämnades ut, kontroll över att de 16 800 kronorna var betalda, men ej någon kontroll över fakturabetalningen. Driftsbyrån litade emellertid på att G.N. och N.M. skulle betala. Driftsbyrån insåg vid tidpunkten att Simiaprodukter var på obestånd. Företagets borgenärer har emellertid gynnats av betalningen. Den har skett med sedvanliga betalningsmedel, inte gällt avsevärt belopp och dessutom varit helt ordinär. Den är sålunda inte återvinningsbar enligt 35 § KL. Den har inte heller varit otillbörlig. Driftsbyrån har haft laglig rätt att innehålla tertialbokslutet. Betalningen har, såsom anförts, inte varit extraordinär. Den är sålunda inte heller återvinningsbar enligt 30 § KL. Käromålet bestrids därför, utom såvitt avser ett belopp om 1 970 kr 90 öre, vilket belopp Driftsbyrån medger att återbetala jämte yrkad ränta därå. Beloppet i fråga hänför sig till fakturan d 19 juni 1980 och avser slutlikvid för bokslutsåret 1979. Det bestridda beloppet vitsordas såsom skäligt i och för sig liksom yrkad ränta.

Konkursboet anförde ytterligare: Konkursbouppteckningen visar att tillgångarna värderats till 2 800 000 kr medan skulderna uppgår till 3 900 000 kr. Sedan tillgångarna realiserats har de visat sig värda endast 2 000 000 kr. Beloppet kommer att tillfalla inteckningshavare och gå till täckning av konkurskostnader. Oprioriterade borgenärer kommer inte att få någon utdelning. - Med begreppet "kontant" betalningsmedel förstås i fall som detta betalning som varken sker i förskott eller i efterskott. Betalningen skall ske samtidigt som den prestation den motsvarar. Sker betalning på detta sätt kan det inte uppstå någon förlust för några borgenärer, eftersom betalaren samtidigt som betalningen sker tillgodoförs motsvarande värde. Driftsbyråns debiteringsrutiner har medfört lång eftersläpning. Byråns tjänster har därför lämnats under förutsättning ej av kontant betalning utan i stället av efterskottsbetalning. Vidare har byrån tillämpat "mjuka kravrutiner" därigenom att man inte lämnat obetalda krav till inkasso förrän efter nästan sex månader. Något uttryckligt anstånd med betalning har dock ej lämnats. Simiaprodukter har underlåtit att betala och Driftsbyrån har ej vidtagit någon åtgärd. Detentionsrätt föreligger som en allmän rättsprincip som kommit till uttryck i 14 § köplagen. Undantag från denna princip föreligger om det som innehålles saknar marknadsvärde. Simiaprodukter hade ingen anledning att frukta att Driftsbyrån skulle utöva någon detentionsrätt. Företagets utveckling hade varit brant fallande, vilket Driftsbyrån haft kännedom om i ett par år. Sommaren 1980 stod det klart att aktiekapitalet snart skulle vara förbrukat. Simiaprodukter kände till att Driftsbyrån visste om detta. Driftsbyrån fick i sept klart för sig att företagets dåliga utveckling fortsatte. Driftsbyrån hade särskild anledning att begära förskott, då det preliminära årsbokslutet var klart. Driftsbyrån hade emellertid inte kunnat klandrats om den redan i juni begärt förskott eller avbrutit sitt arbete för Simiaprodukter. Då Driftsbyrån nu lämnade sitt besked till Simiaprodukter har N.M. kommit att ställas mot väggen och troligen har han handlat i panik. Företaget borde ha givits rådrum. Subjektivt befann man sig i en klar nödsituation. Personer som står bakom ett aktiebolag kan hållas personligen ansvariga för gäldenärsbrott, enligt 13 kapaktiebolagslagen samt för skatteskulder. Görs detentionsrätt gällande måste denna ha full juridisk täckning. Det krävs vidare konnexitet mellan fordringen och det innehållna. Simiaprodukter skulle med det preliminära bokslutet per d 30 juni 1980, med dagbokföringen och sina verifikationer kunnat vända sig till en annan bokföringsbyrå. Denna skulle med ledning av materialet ha kunnat göra ett tertialbokslut för en relativt ringa kostnad. Betydelsen av Driftsbyråns tidigare arbete var vid denna tid överspelat. Det tidigare årsbokslutet skulle inte behöva vara klart för att kunna ligga till grund för ett tertialbokslut. Det skulle ha räckt med ungefärliga uppgifter i detta, eftersom det skulle användas fem veckor efter det datum det avsåg. 30 § KL är tillämplig av följande skäl: Simiaprodukter var insolvent vilket Driftsbyrån kände till. Betalningen är därför otillbörlig. Den har gynnat en borgenär framför andra. Betalningen som sådan har ej varit till nytta även om den prestation som avsågs med betalningen varit det. Då Driftsbyrån ställde villkor fick Simiaprodukter kännedom om sin förlust och sin likvidationsplikt. Detta var vad Simiaprodukter egentligen behövde veta. N.M. betalade emellertid i panik. Betalningen kan därför ha varit onyttig till hela sitt belopp. Detta bör också leda till att den anses otillbörlig. Eftersom betalning har skett är frågan om detentionsrätt nu utan betydelse. 35 § KL är tillämplig av följande skäl: Betalningen har inte varit ordinär, varken generellt eller mot bakgrunden av parternas förhållanden. Simiaprodukter var vant att få fakturor. Av denna anledning är betalningen av 16 800 kr inte ordinär. Övrig betalning har visserligen skett efter fakturering men i en tvångssituation och med frångående av Driftsbyråns vanliga mjuka kravrutiner. Den är således ej heller ordinär. Beloppet, drygt 53 000 kr, är alltid att anse som stort. I detta fall har boets storlek ingen betydelse, utdelningen för den siste av de prioriterade borgenärerna påverkas av utgången i målet. 30 § KL åberopas i första hand.

Driftsbyrån anförde till ytterligare utveckling av sin talan: Begreppet kontantbetalning syftar inte endast på tillfällen då betalaren får motprestationen samtidigt som betalningen sker utan kan också appliceras i andra, mera sofistikerade sammanhang. I förevarande fall är det fråga om kontantbetalning. Driftsbyrån har utfört uppdragen under förutsättning av kontant betalning. Kontant efterskott måste accepteras som kontant betalning om datarutiner skall kunna användas. En kund kan inte ändra förutsättningen för kontant betalning genom att ensidigt ta sig kredit. Betalning från företaget har troligen skett rättidigt tidigare. Simiaprodukter har ej beviljats kredit, vare sig vid detta tillfälle eller tidigare. Det har heller ingen betydelse att affärsförhållandet varit långvarigt. När det ifrågasätts att tillämpa detentionsrätt måste man klargöra vad det är för material som skall innehållas och vad det är för fordran som skall betalas. Simiaprodukter befann sig då betalning krävdes inte i någon nödsituation, man kunde ha nöjt sig med de siffror man fick per telefon. Möjligen hoppades man att med tertialbokslutet tillgängligt kunna få stöd för fortsatt drift. Företagets utveckling hade varit dålig men läget var under kontroll hösten 1980. Den framräknade förlusten om 500 000 kr i december det året kom som en överraskning för vederbörande tjänsteman vid Driftsbyrån. Hade Driftsbyrån då eller tidigare övergivit Simiaprodukter skulle det ha skadat dess borgenärer. Företaget skulle ej ha kunnat vända sig till någon annan redovisningsbyrå för att få fram ett tertialbokslut, om företaget skulle kunna fortsätta sin drift. Innehållet i Driftsbyråns dataminne är alltför viktigt för att kunna bortses ifrån. Det krävs vidare ingångsuppgifter för att göra ett tertialbokslut. Det går inte att skilja de olika räkenskapsåren ifrån varandra. 30 § KL är inte tillämplig, enär betalningen inte varit otillbörlig. 35 § KL är inte heller tillämplig eftersom betalningen inte rört avsevärt belopp och, på grund av Driftsbyråns detentionsrätt, ej varit extraordinär.

Konkursboet fullföljde talan i Göta HovR och yrkade helt bifall till käromålet.

Driftsbyrån bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Maiander och Ström samt adj led Swantesson och Jörneklint, referent) anförde i dom d 12 jan 1983:

Båda parter sökte revision. Konkursboet (ställföreträdare, konkursförvaltaren advokaten B.H.) yrkade helt bifall till sin talan. Driftsbyrån (ombud advokaten R.B.) yrkade att HD, med fastställande av TR:ns dom, måtte ogilla konkursboets återvinningstalan.

Betänkande

HD (JustR:n Erik Nyman, Palm, Broomé, referent, Gad och Lind) beslöt följande dom: