lagen.nu

NJA 1983 s. 750

En sexårig flicka som står under båda föräldrarnas vårdnad bortförs av fadern från det gemensamma hemmet. I mål om ansvar på fadern för egenmäktighet med barn uppkommer frågan hur uttrycket "utan beaktansvärt skäl" i 7 kap 4 § BrB skall tolkas.

Allmän åklagare yrkade vid Lunds TR ansvar å programmeraren T.M. för egenmäktighet med barn enligt följande: T.M. har d 3 sept 1980 från sin och sin makas bostad i Genarp, Lunds kommun, egenmäktigt och utan beaktansvärt skäl bortfört sin dotter S. 6 år som stått under båda föräldrarnas vårdnad.

TR:n (ordf t f rådmannen Rosqvist) anförde i dom d 4 febr 1981:

Domskäl. T.M. har vidgått att han vid tillfället medfört S. till sin bostad i Vellinge men förnekat att han därigenom gjort sig skyldig till brott.

Han har uppgett: Han har varit gift med B-M.M. i omkring 8 år. De har tillsammans dottern S. som nu är 6 år gammal. Efter hand uppstod slitningar mellan makarna, vilka hade sin grund i B-M:s dåliga sinne för ekonomi. S. tog skada av stridigheterna mellan makarna. Det förekom att både han och B-M. reste hemifrån med S. utan att underrätta den andre eller rentav mot dennes vilja. Bortovaron avsåg då ett veckoslut eller någon gång längre tid. Under våren 1980 bestämde de sig för att skiljas och vidtog olika förberedelser för detta. Själv skulle han flytta till en lägenhet i Vellinge, vilken ställdes till hans disposition av hans mor. För att S. inte skulle behöva lida av en vårdnadstvist hade han bestämt sig för att avstå från vårdnaden om henne. Förhållandena i äktenskapet förbättrades emellertid och samlevnaden fortsatte. Efter en tid uppstod på nytt slitningar, som blev allt värre. Efter besök hos familjerådgivaren G.M. beslöt han sig för att lämna hemmet tillsammans med S. och flytta till lägenheten i Vellinge. Han tyckte sig ha blivit uppmanad till detta av M. och ansåg också att det skulle vara den bästa lösningen för S. Han var inte längre beredd att avstå från vårdnaden om henne. Den 3 sept genomförde han flyttningen medan B-M. var på sin arbetsplats. Han tog med sig sina egna och "90 procent" av S:s tillhörigheter. S. reagerade positivt på flyttningen. Åtgärden vidtogs på grund av omtanke om S.

B-M.M. har hörts som målsägande i anledning av åklagarens talan. På T.M:s begäran har G.M. hörts som vittne.

B-M.M. har uppgett: Hon och T. har under lång tid gått på familjerådgivning. Härvid diskuterades inte skilsmässa utan hur de skulle klara av sina problem. Ingen av dem ville att S. skulle bli indragen. När B-M. på kvällen d 3 sept kom hem från sin arbetsplats var S. och T. borta. Även deras kläder och andra tillhörigheter, såsom möbler och annat, var borta. Hon blev "chockad" och visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon tog emellertid kontakt med M. som ville att hon av hänsyn till S. skulle avvakta innan hon vidtog några åtgärder. Hon blev så upprörd av det inträffade att hon var tvungen att ta ledigt från sitt arbete. M talade senare om för henne var S. och T. fanns. Med hjälp av socialjouren fick hon först träffa S. och därefter ha henne hos sig under ett veckoslut. Sedan hon ansökt hos TR:n om stämning mot T. med yrkande om äktenskapsskillnad m m fick hon genom interimistiskt beslut d 19 sept vårdnaden om S. T. överlämnade därefter S. till henne.

M har uppgett: Han är inte familjerådgivare men har dock i sin tjänst deltagit i sådan rådgivning avseende makarna M. S. blev periodvis ett vapen i kampen mellan makarna. Vid ett tillfälle sade han till T.: "Vad skulle hända om du tog S. med dig och flyttade hemifrån?" Yttrandet var inte avsett som en uppmaning. På kvällen d 2 sept kom T. till hans bostad och berättade att han bestämt sig för att flytta med S. till Vellinge. M. uppfattade flyttningen som permanent och som dikterad av omtanke om S.

TR:n gör följande bedömning. Ansvar för egenmäktighet med barn bör inte inträda om skälig anledning finns för den åtalade gärningen. Det får antas att S. for illa av stridigheterna mellan makarna. Det är emellertid inte utrett att hon vid en separation mellan makarna på något sätt skulle ta skada av att vistas enbart tillsammans med B-M. i sin invanda miljö. Tvärtom skulle detta enligt TR:ns mening vara bättre för henne än att på sätt skedde flyttas till Vellinge för bosättning tillsammans med enbart T. En på detta sätt genomförd flyttning var även uppenbarligen ägnad att förvärra förhållandet mellan makarna. På grund av vad nu sagts anser TR:n att T. saknade skälig anledning för sin åtgärd. Han skall således dömas för egenmäktighet med barn.

Påföljden bestäms till böter. Med hänsyn till att T. enligt egen uppgift handlade av omtanke om S. och att han senare rättat sig efter TR:ns beslut i skillnadsmålet kan bötesstraffet hållas lågt.

Domslut. TR:n dömde T.M. jämlikt 7 kap 4 § BrB för egenmäktighet med barn till 20 dagsböter å 50 kr.

Såväl T.M. som åklagaren fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge. T.M. yrkade frikännande och åklagaren yrkade straffskärpning.

HovR:n (hovrättslagmannen Elliot, hovrättsrådet Lehammar, referent, samt adj led Erik Gerleman och Hed) fastställde i dom d 22 dec 1981 TR:ns dom.

T.M. sökte revision och yrkade frikännande.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Junestad, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Hesser, Holmberg, Ulveson, referent, Erik Nyman och Gregow) beslöt följande dom:

Domskäl. Om den ena av två makar som gemensamt har vårdnaden om ett barn egenmäktigt för bort barnet gör han sig enligt 7 kap 4 § BrB skyldig till brottet egenmäktighet med barn under förutsättning att bortförandet sker utan beaktansvärt skäl. Vad som i de ömtåliga fall det här gäller bör betraktas som beaktansvärda skäl kan emellertid vara föremål för tvekan. BrB:s förarbeten ger i det hänseendet föga ledning. Den ifrågavarande straffbestämmelsen tillkom på ett sent stadium i lagstiftningsarbetet, efter förslag av lagrådet. Som motiv för förslaget anförde lagrådet (prop 1962:10 s B 420; NJA II 1962 s 203):

Visserligen kan ena maken emellanåt ha anledning att taga makarnas barn med sig för att skydda dem mot övergrepp eller bespara dem skadliga intryck; motivet har även här betydelse och straff bör icke inträda, om skälig anledning fanns för åtgärden. Därvid bör tydligen bedömningen ske efter situationen sådan den tedde sig för maken i fråga. Det kan emellertid även inträffa, att ena maken vid en äktenskaplig kris egenmäktigt och utan rimlig anledning tar ett av makarnas barn med sig, kanske utomlands, och att det därefter blir förenat med stora svårigheter att återföra barnet, även om det är uppenbart att den här i riket kvarvarande maken bör ha vårdnaden. Dylika förfaranden kunna i hög grad inverka på barnets psykiska hälsa. Även om det så långt möjligt bör undvikas att inskrida med straff mot en make som i upprört tillstånd reser sin väg med makarnas barn, bör en sådan egenmäktighet kunna i flagranta fall beivras.

I lagrådets förslag till lagtext återfinns inte orden "utan beaktansvärt skäl"; där står i stället "utan skälig anledning". När stadgandet fick sin slutliga utformning, angavs endast att det formulerats i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit (se prop 1962:10 s C 196). Valet av uttrycket "utan beaktansvärt skäl" motiverades alltså inte.

Prövningen av vad som bör hänföras till beaktansvärda skäl för en gärning av ifrågavarande slag skall uppenbarligen ske med utgångspunkt i överväganden rörande barnets bästa och med bortseende från vårdnadshavarnas egna intressen av att ha barnet hos sig. Själva gärningen innebär i det särskilda fallet att barnet förs bort från den miljö där det vistas och över till en annan miljö. För att det skall vara ett bortförande i lagens mening torde krävas att avsikten med åtgärden är att barnet tills vidare eller i vart fall mer än blott tillfälligt skall vara skilt från sin tidigare miljö och någon som där har haft det under sin vårdnad. Hos barnpsykologisk expertis synes det vara en stadgad uppfattning att barn har stort behov av varaktiga förhållanden i fråga om relationer, miljö och miljöpåverkan och att detta behov är större ju yngre barnet är (se SOU 1979:63 s 106). Enighet torde också råda om att man, när det uppkommer stridigheter eller andra problem i en familj med barn, i första hand bör göra stora ansträngningar för att finna lämpliga lösningar i samförstånd, eventuellt med hjälp av rådgivande samhällsorgan. Om barnet, i den miljö där det vistas, riskerar att utsättas för övergrepp eller ohälsa eller att av andra skäl utvecklas ogynnsamt och där inte får det skydd eller stöd som det behöver, kan situationen vara sådan att det föreligger beaktansvärda skäl för en vårdnadshavare att egenmäktigt föra bort barnet till en annan miljö. Det bör emellertid då krävas att de risker barnet löper kan antas bli undanröjda eller motverkade genom miljöbytet.

Bedömningen av om beaktansvärt skäl till bortförandet fanns bör, i anslutning till vad lagrådet anfört, ske efter situationen sådan den tedde sig för den som förde bort barnet. Detta innebär emellertid inte att det för straffbarhet skulle krävas att gärningsmannen insåg att han handlade utan beaktansvärt skäl. Det är tillräckligt att han var medveten om de omständigheter som medför att gärningen är att anse som vidtagen utan sådant skäl.

I förevarande mål har T.M. i HD gjort gällande, att barnet S. vid en separation mellan makarna skulle ha tagit skada av att vistas enbart tillsammans med modern i hennes miljö, och vidhållit att han själv handlat helt av omtanke om barnet.

Beträffande omständigheterna vid den åtalade gärningen är bl a följande utrett. Sofia som vid tiden för gärningen, i sept 1980, var 6 år gammal hade dittills bott hemma hos båda föräldrarna. Sedan maj samma år hade hon emellertid, medan föräldrarna var på sina arbeten, vistats hos en kommunal dagpappa i hemorten Genarp. I föräldrarnas äktenskap rådde stridigheter som i och för sig kan ha påverkat S. ogynnsamt. Den 3 sept hämtade T.M, sin hustru ovetande, S. och flyttade med henne och en del av tillhörigheterna i hemmet till en lägenhet i Vellinge. Han avanmälde sedan Sofia hos dagpappan och anmälde henne i stället till förskolan i den nya orten.

Utredningen visar att T.M. egenmäktigt bortfört S. I målet har inte framkommit något som tyder på att S. skulle ha löpt risk att ta skada om hon fått vara kvar hos sin mor i den invanda miljön. Snarare var omständigheterna sådana att det innebar risker för henne att som skedde plötsligt skiljas från modern, dagpappan och det gamla hemmet. T.M. kan därför inte anses ha haft beaktansvärt skäl för sitt handlande.

HD finner alltså att T.M. har gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn och att HovR:ns domslut skall fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1983-11-23
Målnummer
B99-82
Lagrum
7 kap. 4 § brottsbalken (1962:700)
Litteratur
Sökord
Gemensam vårdnad
Egenmäktighet med barn
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2006 s. 708: Uttrycket "egenmäktigt bortför barnet" i 7 kap. 4 § första stycket andra meningen brottsbalken omfattar inte att en vårdnadshavare mot den andra vårdnadshavarens vilja håller kvar barnet på en plats...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation