NJA 1983 s. 802
Fråga om erforderligt underlag för rättens prövning av ansökan om tillåtelse enligt 19 kap 13 § ÄB för boutredningsman att överlåta dödsbos fastighet.
HD
D.S. avled d 10 okt 1968 och bouppteckning efter henne inregistrerades vid Skellefteå TR under år 1969. Den 16 april 1980 förordnade TR:n att dödsboet efter D.S. skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman samt utsåg advokaten Lars Marcusson att i sådan egenskap handha förvaltningen.
M. hemställde i end 27 jan 1981 till Skellefteå TR inkommen ansökan att TR måtte tillåta honom att i egenskap av boutredningsman försälja dödsboet tillhöriga fastigheten Stensjön 2:6 i Byske, Skellefteå kommun.
Dödsbodelägarna bereddes tillfälle att yttra sig över ansökningen. Av de fem delägarna bestred B.N. och A.S. ansökningen. De övriga lät sig inte avhöra.
TR:n (lagmannen Lundström, rådmannen Johansson och tingsfiskalen Rebane) anförde i slutligt beslut d 23 mars 1981:
Skäl. I bouppteckning efter D.S. har bland tillgångarna upptagits fastigheten Stensjön 2:6 i Byske, Skellefteå kommun. Av vid inskrivningsmyndigheten i Skellefteå domsaga förd fastighetsbok framgår att lagfart å fastigheten beviljats d 29 jan 1969, nr 221, för dödsboet efter D.S.
M. har som skäl för ansökan i huvudsak angivit: Försök från delägarna att komma överens om fastighetens skiftande eller försäljning har misslyckats. Boutredningsmannen har föreslagit att endera skulle fastigheten försäljas inom dödsbodelägarnas krets eller skulle man försälja fastigheten på öppen marknad och därefter fördela pengarna mellan delägarna. Dödsbodelägarna har inte kunnat enas och det har visat sig att stor oenighet råder dem emellan. Fastigheten har ett taxeringsvärde på 65 000 kr varav skogsbruksvärdet är 49 000 kr och byggnadsvärdet 14 000 kr. Arealen består av 3 ha åker, 78 ha skogsmark, 1 ha tomt och 16 ha övrig mark. I huvudsak torde delägarna vara oense om värdet på fastigheten och ingen dödsbodelägare synes heller ha möjlighet att utlösa den andre till det marknadsvärde som fastigheten kan betinga. En försäljning förhindrar inte B.N. att inlägga anbud på fastigheten och förvärva densamma därest hon kan antas bli högstbjudande eller godtas av övriga dödsbodelägare. B.N. och A.S. har bl a anfört att B.N. vill förvärva fastigheten genom att lösa ut övriga dödsbodelägare.
På grund av de skäl som sökanden anfört och då i ärendet ej framkommit någon omständighet som talar för att försäljning av dödsboet tillhörig fastighet är olämplig, bör enligt TR:ns mening försäljning av fastigheten tillåtas.
Slut. TR:n finner skäligt tillåta M. att i egenskap av boutredningsman i dödsboet efter D.S. försälja dödsboet tillhörig fastighet Stensjön 2:6 i Byske, Skellefteå kommun.
B.N. och A.S. anförde besvär i HovR:n för Övre Norrland och yrkade att HovR:n måtte lämna boutredningsmannens ansökan utan bifall.
M. samt de övriga dödsbodelägarna bestred ändring.
HovR:n (hovrättsråden Böhme och Björling, hovrättsassessorn Åkesson, referent, samt adj led Bondesson) anförde i slutligt beslut d 19 nov 1981: Enligt 19 kap 13 § ÄB får ett dödsbos fasta egendom inte överlåtas av boutredningsmannen utan att samtliga delägare lämnat sitt samtycke. Om samtycke inte kan erhållas kan emellertid enligt samma lagrum rätten på ansökan tillåta åtgärden. Detta bör ske endast om starka skäl talar för en överlåtelse. I allmänhet brukar styrkan i dessa skäl kunna bedömas i förhållande till en avtalad eller tillämnad överlåtelse. I detta fall däremot finns, såvitt handlingarna utvisar, ingen sådan överlåtelse. Det föreligger inte heller någon annan utredning om de villkor varunder en överlåtelse kan tänkas komma till stånd. Vid angivna förhållanden finner HovR:n, att den sökta åtgärden inte kan tillåtas.
HovR:n upphäver det överklagade beslutet och lämnar boutredningsmannens ansökan om tillstånd till försäljning av dödsboets fastighet Stensjön 2:6 i Byske, Skellefteå kommun, utan bifall.
M. anförde besvär och yrkade att HD med ändring av HovR:ns beslut måtte tillåta honom att försälja dödsboets fastighet.
B.N. och A.S. bestred ändring.
Ärendet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr L. hemställde i betänkande att HD måtte meddela slutligt beslut enligt följande: Skäl. Av handlingarna i ärendet framgår att det sedan några år råder djup oenighet mellan dödsbodelägarna om värdet av dödsboets fastighet. Det har därför inte varit möjligt att företa arvskifte eller att sälja fastigheten till dödsbodelägare. M. har i detta läge erhållit medgivande från tre av de fem dödsbodelägarna att efter anbudsförfarande sälja fastigheten till högstbjudande. Dödsbodelägarna B.N. och A.S. har motsatt sig detta. Med hänvisning till den uppkomna situationen har M. i sin egenskap av boutredningsman i enlighet med bestämmelserna i 19 kap 13 § ÄB begärt rättens tillstånd till försäljning.
M. har till stöd för sin talan i HD sammanfattningsvis anfört att det för erhållande av rättens tillstånd bör vara tillräckligt att redogöra för den uppkomna situationen och det därav betingade dödläget. Han har tillagt att tillräckliga garantier för att dödsbodelägarnas intressen kommer att tillgodoses vid en försäljning dels finns i kravet att boutredningsmannens insikt och förmåga enligt 19 kap 3 § AB skall motsvara uppdragets beskaffenhet och dels genom det förhållandet att boutredningsmannen kan ådra sig skadeståndsansvar gentemot dödsboet eller dödsbodelägare för de åtgärder han vidtar.
HD gör följande bedömning.
Enligt förarbetena till den år 1974 upphävda 15 kap 16 § FB skulle rättens prövning av frågan om förmyndare skulle få sälja omyndigs fasta egendom avse en individuell rättshandling, varvid om möjligt ett avtalsförslag skulle underställas rätten. Tillstånd kunde också ges till försäljning på auktion om bestämmelser om lägsta försäljningspris och om övriga betalningsvillkor meddelades. Kunde ett skäligt bud inte vinnas på dessa villkor, måste förslag om ändring av villkoren underställas domstolen. (Prop 1949:93 s 154 jämfört med NJA II 1924 s 441-442.) Tillståndsprövningen överflyttades 1974 till överförmyndaren varvid regeln intogs i 15 kap 15 § FB men i övrigt avsågs uppenbarligen ingen förändring ske i frågan hur tillståndsprövningen skall ske.
19 kap 13 § ÄB är hämtad från 2 kap 13 § 1933 års lag om boutredning och arvskifte. Någon motsvarighet till ovan nämnda uttalande finns inte i förarbetena till dessa. (Prop 1958:144 s 130 jämfört med NJA II 1933 s 141-142.) Inte heller i övrigt innehåller förarbetena några upplysningar hur rätten skall gå till väga vid tillståndsprövningen.
Bestämmelsen i 19 kap 13 § ÄB är en inskränkning i den allmänna befogenhet som boutredningsmannen har enligt 19 kap 11 § samma balk att fritt och självständigt företa alla till förberedande av bodelning och arvskifte erforderliga åtgärder. Bestämmelsen har enligt förarbetena införts för att understryka att en fastighetsförsäljning kan ha stor betydelse för dödsboet och att en överlåtelse därför inte bör ske utan starka skäl. Om M:s tolkning av regeln vore riktig skulle tillståndsprövning en bli illusorisk. Motsvarande krav på underlaget bör därför ställas vid tillståndsprövning enligt nämnda bestämmelse som vid den som sker enligt 15 kap 15 § FB. M. har varken ingivit något avtalsförslag eller i övrigt lämnat några upplysningar om de villkor varunder en försäljning kan tänkas komma till stånd. På grund härav skall det slut vartill HovR:n kommit fastställas.
Slut. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.
HD (JustR:n Hesser, Holmberg, Ulveson, Persson och Ehrner, referent) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Av handlingarna i ärendet framgår att det sedan några år råder djup oenighet mellan dödsbodelägarna om värdet av dödsboets fastighet Stensjön 2:6. Det har därför inte varit möjligt för dödsbodelägarna att enas om hur de skall förfara med fastigheten för att få till stånd en slutlig avveckling av boet. Det synes främst ha varit för att lösa de problem som orsakats av oenigheten om fastighetens värde som M. förordnades till boutredningsman. M. har därefter erhållit medgivande från tre av de fem dödsbodelägarna att efter anbudsförfarande sälja fastigheten till högstbjudande. Dödsbodelägarna B.N. och A.S. har motsatt sig detta. Med hänvisning till den uppkomna situationen har M. i enlighet med bestämmelserna i 19 kap 13 § ÄB begärt rättens tillstånd till försäljning.
M. har till stöd för sin talan i HD sammanfattningsvis anfört att det för erhållande av rättens tillstånd bör vara tillräckligt att redogöra för den uppkomna situationen och det därav betingade dödläget. Han har tillagt att tillräckliga garantier för att dödsbodelägarnas intressen kommer att tillgodoses vid en försäljning finns dels i kravet att boutredningsmannens insikt och förmåga enligt 19 kap 3 § ÄB skall motsvara uppdragets beskaffenhet dels i det förhållandet att boutredningsmannen kan ådra sig skadeståndsansvar gentemot dödsboet eller dödsbodelägare för de åtgärder han vidtar.
B.N. och A.S. har i HD uppgivit, att B.N. är villig att lösa ut övriga dödsbodelägare för ett fastigheten åsatt värde av 210 000-250 000 kr, att det är de som nyttjar fastigheten och att vad som återstår för skifte i stort sett endast är fastigheten.
Bestämmelsen i 19 kap 13 § ÄB att boutredningsman inte får överlåta dödsbo tillhörig fastighet utan antingen skriftligt samtycke av dödsbodelägarna eller tillstånd av rätten är en inskränkning i den allmänna befogenhet som boutredningsmannen har enligt 19 kap 11 § samma balk att företa alla för boets utredning erforderliga åtgärder. Det är därför uppenbart att bestämmelserna i 19 kap 3 § 1 st ÄB om vad som skall iakttas vid val av boutredningsman och reglerna i 19 kap 18 § samma balk om boutredningsmannens skadeståndsansvar inte i något fall kan utgöra tillräckliga skäl att bifalla en boutredningsmans ansökan om tillstånd till försäljning av dödsbos fastighet.
Marcusson har uppenbarligen och sannolikt på goda grunder utgått ifrån, att ett av honom enligt 23 kap 8 § 2 st ÄB genomfört arvskifte, som innebär att ideella andelar i fastigheten utläggs på de olika delägarnas lotter, inte skulle lösa motsättningarna mellan dödsbodelägarna. Dessa motsättningar utgör därför i och för sig skäl för en försäljning av den oskiftade fastigheten.
I förevarande bo synes en snabb försäljning inte vara påkallad för att skapa likvida medel till avveckling av förfallna skulder. I vart fall under sådana förhållanden bör rättens tillstånd förutsätta att underlag för rättens bedömning finns i form av uppgifter om pris och övriga försäljningsvillkor, som boutredningsmannen tänkt sig eller redan uppnått i förhandlingar med en tilltänkt köpare.
M. har inte ingivit något avtalsförslag och ej heller i övrigt lämnat några upplysningar om de villkor varunder en försäljning kan tänkas komma till stånd. Han har endast förklarat att försäljning skall ske till högstbjudande efter anbudsförfarande. Ett sådant underlag måste i detta fall anses otillräckligt.
På anförda skäl skall det slut vartill HovR:n kommit fastställas.
Slut. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.