NJA 1984 s. 137

Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Sellert) anförde i dom d 6 maj 1983:

Domskäl. Ansvarsfrågan.

K.H. har redovisat sin inställning till åklagarens ansvarsyrkanden sålunda: I vad angår S vidgår han, att han tilldelat denne knuffar, men förnekar att han utdelat slag. Han vidgår, att han kastat A. i golvet, men förnekar att han knäat denne i nacken. Han förnekar, att han slagit J, men vidgår att han gripit tag i dennes nacke. Han har icke våldfört sig å N. I vad avser B förnekar han, att han utdelat örfilar, men utesluter icke att han på något sätt utövat fysisk påverkan för att få B att sitta ner i en stol. Han kan inte minnas att han "konfronterats" med Kr. Vad angår E och Ka förnekar han, att han tilldelat dessa örfilar och slag, men vidgår att han gripit tag i deras nackar. Beträffande V vidgår han, att han tilldelat denne ett lätt slag i avsikt att freda sig mot angrepp från V:s sida, men bestrider att han i övrigt använt våld mot V. Även i de fall, någon form av våld förekommit, bestrider han ansvar, eftersom han inte haft uppsåt att misshandla.

Av utredningen - utöver K.H:s egna uppgifter vittnesmål av mentalskötaren B.M.B., skötarna P.S. och C.U., vikarierande skötarna M.M. och A.M.M., skötaren B.N., f d överläkaren N.S.B., förste skötaren G.K., skötaren E.J. och sjukvårdsföreståndaren U.B.L. samt av rätten vid syn å ifrågavarande avdelning gjorda iakttagelser - framgår följande. Å avdelning 13 på Malmö Östra sjukhus finns 27 vårdplatser. Dessa är praktiskt taget alltid belagda. Patienterna är i huvudsak alkohol- eller senildementa män, de flesta i hög ålder. Å avdelningen tjänstgör - utöver K.H. som avdelningsföreståndare - 16 skötare, i huvudsak kvinnor. Sedan några år tillbaka tillämpas på avdelningen s k gruppvård, vilket innebär att för varje patient är avdelad två skötare. Dessa tjänstgör i lag på så sätt, att åtta är i tjänst mellan kl 7 och 17.30, fyra mellan kl 17.30 och 20 samt två mellan kl 20 och 7. Å avdelningen finns rum för patienter med antingen en eller två bäddar. Vidare finns där dagrum, två matsalar, sanitära utrymmen m m. Avdelningsföreståndaren har eget tjänsterum. Avdelningen är låst - övriga avdelningar med manliga patienter är öppna. - K.H. har varit anställd på Östra sjukhuset sedan slutet av 1960- talet. Under 1981 utsågs han till föreståndare för avdelning 13 efter att under några år ha varit biträdande föreståndare där. Dessförinnan hade han under åtskilliga år åtnjutit tjänstledighet "på heltid" i och för fackligt förtroendeuppdrag. Den 29 nov 1982 anmälde tre vikarierande skötare till ovannämnda U.B.L.att K.H. förövat misshandel av patienter. Några dagar senare tog U.B.L. kontakt med sjukvårdsdirektören och rapporterade vad som framförts till henne, varefter sjukvårdsdirektören gjorde polisanmälan.

K.H. har uppgivit: Klientelet är mycket svårskött; flertalet patienter är motsträviga i allt. Hälften äter inte själv utan måste matas. Man måste ibland "ta i hårdhänt". Han har emellertid aldrig hört någon säga, att han använt "överdrivet våld". Patienterna angriper inte så sällan personalen med klösande, spottloskor och "fälleben". Man får så småningom viss immunitet häremot, men ibland reagerar man och då genom att "ta tag", skaka om patienten eller tillsäga denne att lugna sig. Han bedömer sig själv som "relativt auktoritär", vilket kan göra att hans personal kan "känna sig trampad på tårna". Bl a har han gång efter annan påtalat för sen ankomst men också ofta förebrått personal, som inte följt gällande föreskrifter. Sannolikt var det åtskilliga som inte tyckte om hans "auktoritära hållning". Måhända är han "föremål för en komplott".

TR:n övergår härefter att behandla de olika fall, i vilka åklagaren påstår att våld har förövats.

Beträffande S har åklagaren uppgivit: S är i 80-årsåldern. Han är besvärlig i vården och kniper ibland medpatienter. Det är svårast vid morgontoaletterna. Vid ett tillfälle kom K.H. och lyfte upp S från en duschstol och kastade ner honom i sängen. Därefter tilldelade K.H. S ett antal knytnävsslag mot kroppen.

K.H. har uppgivit: Han kommer väl ihåg S. Denne väger ca 90 kg och är senildement. S är en mycket besvärlig patient - svårast på morgnarna i samband med uppstigning. När personalen försökte klä på S, klädde denne av sig. När S skulle duschas, blev vårdaren våtare än S. Han har vid ett tillfälle lyft upp S och därefter satt denne "hårt" ner i sängen. Han har däremot icke utdelat några slag.

I denna del har B.M.B. hörts och därvid uppgivit: Vid det aktuella tillfället - någon gång 1979 eller 1980 - satt S i en duschstol. Hon skulle klä på honom. Han ryckte henne i håret och skulle slåss, men hon var van vid sådan behandling. Hon var ensam med S men hon var inte rädd för honom och kunde mycket väl själv klarat av honom. K.H. kom förbi, ryckte upp S ur duschstolen och kastade ner denne på sängen. Det var inte långt mellan sängen och stolen. Därpå tilldelade K.H. S flera slag på kroppen. Hon vet inte om det var med öppen eller knuten hand; hon tror att handen var knuten. K.H. höjde handen vid slagen. S skrek, när han fick slagen. Dagen efter iakttog hon blåmärken på S:s armar och bröst. Hon anser att till och med kastandet av S på dennes säng var överdrivet våld.

TR:n finner genom vittnesmålet styrkt, att K.H. gentemot S förfarit på sätt, åklagaren gjort gällande. TR:n återkommer - liksom beträffande övriga fall - senare tillfrågan om brottsrubriceringen.

Beträffande A har åklagaren uppgivit: A är i 65-årsåldern. Han är svår att handskas med på morgnarna. Svårigheterna är mest framträdande, när A skall badas. Vid det första tillfället slog K.H. A:s huvud i golvet; vid det andra tryckte K.H. ner A i golvet och satte sitt ena knä i nacken på denne.

K.H. har berättat: A var en besvärlig patient i 65-årsåldern, som led av schizofren demens. A vägde 80-90 kg men hade inga fysiska handikapp. Personalen var rädd för A. Denne kunde ibland få häftiga, ilskna anfall. Vid ett tillfälle, när A skulle bada, tog han för att lugna A livtag - brottartag - på A och lade denne på golvet. Han förnekar däremot, att han vid något tillfälle lagt sitt knä mot A:s nacke eller hals.

P.S. och A.M.M. har hörts i denna del.

P.S. har berättat: Vid det första tillfället kastade K.H. inte A utan snarare drog ner honom på golvet. Denne slog därvid huvudet i golvet. Hon uppfattade "omkulldragandet" som brutalt, eftersom hon tyckte, att K.H. riktade "ett sådant ursinne mot A

A.M.M. har uppgivit: Två vårdare skulle duscha A. Hennes iakttagelser börjar i samband med att hon såg att A blev omkullknuffad på golvet utanför den sal, där hon befann sig. Hon minns inte om det var K.H. som knuffade omkull A. Hon såg däremot K.H. sitta på huk över A, K.H. satte upp ena knät vid örat på A. Hon anser det var "onödigt våld", eftersom där var två vårdare omkring A och dessa kunde "klarat av" honom utan ingripande av K.H.. Hon blev upprörd över vad hon sett men glömde sedan av händelsen.

Genom vittnesmålen är styrkt, att K.H. mot A förfarit på sätt, åklagaren gjort gällande.

Om J har åklagaren uppgivit: J är i 50-årsåldern. Han är alkoholdement och är orolig särskilt vid måltiderna. K.H. grep tag i J och utdelade ett slag med öppen hand i nacken.

K.H. har berättat: Vid det aktuella tillfället hade J varit orolig hela dagen. När J skall fram till matbordet, knuffar denne undan alla som är i vägen. Han vidgår, att han fattat grepp i nacken på J och placerat denne i en stol. Han fick ingripa även när J satt vid bordet och ville resa sig. Även då tog han hårt för att hålla J kvar. Han har även hållit J över axlarna. Personalen har bett honom men han har även ingripit spontant; han har ej sett någon skada av sitt förfarande mot J.

Även i denna del har P.S. och A.M.M. hörts. P.S. har uppgivit, att hon sett K.H. dela ut "en flat lusing" mot J, att denne därvid hukade sig, vilket skulle indikera att det var ett icke lätt slag i nacken, att detta skett upprepade gånger samt att hon uppfattade behandlingen som onödig. A.M.M.v åter har förklarat att K.H. kraftigt grep tag i J:s nacke och röt åt honom; greppet efterlämnade röda märken i nacken. Det var enligt hennes mening att bruka onödigt våld.

Genom vittnesmålen är styrkt, att J av K.H. tilldelats slag i nacken.

I vad angår N har åklagaren anfört: N är i 70-årsåldern och lider av schizofreni samt är tidvis våldsam. Vid det nu aktuella tillfället höll N ett skohorn i handen och gick emot K.H.. Denne tog ett grepp om N och fick ner N i en stol. Han tilldelade därefter N flera slag med knuten hand i bröstet. Härav uppkom blåmärken.

K.H. har berättat: N kunde inte "klara sig" på öppen avdelning. N ville emellertid inte bli flyttad till avdelning 13. Han kan erinra sig episoden med skohornet. N satt i dagrummet till höger om ingången till hans expedition. När han lämnade expeditionen, reste N sig och högg till med skohornet. Han grep då tag i N - ett brottargrepp - och fick ner denne i en stol. Han höll kvar N i stolen ett par minuter, tills annan personal hann att "avväpna" N. Av skohornet fick han rodnad på ena kinden.

C.U. har vittnat: N gick emot K.H. med ett skohorn för att slå K.H.. K.H. blev antagligen chockad; han "slängde" ner N mot en stol, varvid N först hamnade på stolens karm och sedan gled ner på själva sitsen. Därefter slog K.H. N i bröstet. Han utdelade flera "rätt hårda" slag med knuten hand. N såg chockad ut. Hon tror sig ha iakttagit blåmärken på N senare. Enligt hennes mening var det på sin plats att tvinga ner N i stolen men icke att tilldela denne slag. Hon uppfattar K.H:s behandling av N vid ifrågavarande tillfälle som "kriminellt". Helt allmänt anser hon att K.H:s behandling av patienter är olämplig.

Genom vittnesmålet är styrkt, att K.H. mot N förfarit på sätt, åklagaren gjort gällande.

Om B har åklagaren anfört: B var besvärlig och saknade kontakt med verkligheten. Vid måltider gick han ofta upp från bordet. Det hände också vid upprepade tillfällen att han tillgrep andras matportioner.

K.H. har uppgivit: B är senildement och i 60-70-årsåldern. Han är mycket orolig och tungarbetad. Han sköter varken naturbehov eller annat själv. B vill ofta ta andras mat. Han äter mycket fort och har ej "mättnadsbegrepp". Han vidgår att han tryckt B på skuldrorna för att få denne att sitta. Han kan också ha tagit nackgrepp på B.

M.M. har vittnat: B var besvärlig och "kämpade emot för minsta lilla". Vid tre tillfällen har hon sett B få örfilar av K.H.. Hon har även sett K.H. knuffa ner B i en stol. När B tog emot örfilarna, grimaserade han, men glömde nog bort incidenten lika fort. Örfilarna från K.H. har troligen främst berott på irritation; B blir inte bättre av att man brukar våld mot honom och hon tror att K.H. är medveten härom. Hon uppfattade K.H:s beteende som kriminellt.

Genom vittnesmålet är styrkt, att K.H. tilldelat B flera örfilar. Vidare är genom K.H:s egna uppgifter, som i viss mån vinner stöd av vittnesutsagan, ådagalagt att K.H. tryckt ner B i en stol.

Beträffande Kr har åklagaren uppgivit: - - -.

TR:n finner vad i denna del förekommit icke kunna föranleda ansvar för misshandel. Åtalet skall därför ogillas.

När det gäller E har åklagaren uppgivit: E är i 25-årsåldern och lider av någon slags hjärnskada. E har starkt nedsatt syn. E har svårt att hålla urin. Denne har vid många tillfällen spolat ned sina underkläder. Man har sett K.H. slå E och ta onödigt hårt i nacken på denne.

K.H. har uppgivit: E kom från psykiatriska kliniken och var mycket arbetsam efter suicidalförsök. Han har flera gånger tagit honom i nacken. E stod ofta rakt fram på golvet i dagrummet och kastade sitt vatten. Han kunde mycket väl ha gått in på toaletten för att förrätta sina behov. E höll sig bättre, när man skakade eller grep tag i honom. Han sökte få urinerandet "tidsindelat". Bara man rörde vid eller knuffade till denne skrek han. Han kan ha knuffat E, när denne vid ett tillfälle stod i vägen för honom. E var någon gång aggressiv.

I denna del har vittnesmålet avgivits av P.S. och B.M.B..

B.M.B. har uppgivit: E hade - som så många gånger förr - stoppat ned sina underkläder i toaletten, sannolikt därför att han kissat på sig. Hon hade därefter bytt på E och var på väg till expeditionen. Hon mötte K.H. på vägen dit och talade om vad som skett. När hon vände ryggen åt K.H. och E, hörde hon en smäll och skrik från E.

P.S. har berättat: Vid ett tillfälle, då E kissat på sig, kom K.H. förbi och fick reda på vad som förevarit. K.H. tog då ett nackgrepp på E och ledde in honom på toaletten. K.H. utdelade slag med öppen hand i E:s nacke.

Genom vittnesmålen får K.H. anses övertygad om att mot E ha förfarit på sätt åklagaren påstått.

Beträffande Ka har åklagaren uppgivit: Ka är i 60-årsåldern och lider av alkoholdemens. Han är tjatig och besvärlig. En gång, när Ka skulle göras i ordning, kom K.H.. Ka spottade mot K.H.. Denne gav då Ka några örfilar och slag i nacken.

K.H. har uppgivit: Ka var en mycket besvärlig patient. Denne satt ständigt i rullstol men enligt K.H:s mening var detta icke nödvändigt. Ka ville emellertid vara kvar i stolen. Han vidtog då åtgärder för att "träna" honom. Vid ett tillfälle har han "skakat om" Ka riktigt ordentligt. Detta var vid en dispyt om träningen". Själv har han ofta blivit bespottad av patienter. Ka knuffade ofta till både andra patienter och personal med rullstolen. Han brukade ta reson när man "skakade om" honom.

C.U. har i denna del uppgivit: Vid ett tillfälle såg hon K.H. tilldela Ka en örfil. Denne hade då spottat K.H. i ansiktet. Slaget var ganska hårt och "onödigt". En annan vårdare var också närvarande och såg detta. Även denna kollega ansåg K.H:s förfarande onödigt.

Genom vittnesmålet är styrkt, att K.H. tilldelat Ka en örfil. Däremot är det inte visat att K.H. i övrigt våldfört sig å Ka på sätt, åklagaren påstått.

Om V har åklagaren uppgivit: V är i 70-80-årsåldern och svårskött - särskilt om morgnarna. Vid ett tillfälle tog K.H. ett grepp över nacken och huvudet och fick ner V på golvet.

K.H. har uppgivit: V är senildement. Vid ett tillfälle hade avdelningen fått en ny lift. Med hjälp av denna skulle V placeras i badkaret. Han sökte bistå personalen men fick då slag av V. Han yttrade då: "Vad håller du på med" och knuffade V ifrån sig. Man var två-tre man. Nu efteråt framstår hans handlande som onödigt.

I denna del har B.M.B. och B.N. hörts. Den sistnämnda har uppgivit: V utdelade ett slag med knuten näve mot K.H., varpå K.H. slog tillbaka med knuten hand i bröstet på V. Hon såg efter dagen därpå om någon blånad fanns på V:s bröst men kunde inte finna någon.

B.M.B. har berättat: V var stark och slogs gärna. Var man två vårdare om honom, kunde man dock bemästra situationen. Vid ett tillfälle slog V K.H.. K.H. slog tillbaka i bröstet på V med knuten hand. Blånad iakttogs på V:s bröst efteråt. Detta hände under sommarhalvåret 1982. Hon har även sett K.H. ta nackgrepp på V. Hon minns inte om det var vid samma tillfälle. V satt en gång på en sängkant och var bråkig. K.H. var också närvarande och tog tag i V:s nacke eller lade armen om V:s nacke och bräckte honom neråt. Greppet lugnade inte V.

Genom den sålunda redovisade utredningen är styrkt, att K.H. mot V förfarit på sätt åklagaren gjort gällande.

K.H. är således utom i vad avser Kr och till del även Ka övertygad om de gärningar, som åklagaren gjort gällande. Vad K.H. invänt om bristande uppsåt förtjänar inte avseende. Gärningarna är därför att bedöma som misshandel. När det gäller ställningstagandet tillfrågan huruvida misshandeln är att bedöma som normalfall eller som ringa är att beakta icke bara det våld, som använts, utan också att detta riktats mot värnlösa personer. TR:n vill här anmärka, att samtliga i målet som vittnen hörda personer låtit förstå, att viss handgriplighet måste förekomma vid skötsel av patienter av det slag, varom här är fråga, något som f ö ligger i sakens natur. Samtliga har emellertid också varit överens om att någon form av våld absolut icke är på sin plats och enligt vedertagen ordning ej heller får förekomma. Med utgångspunkt från nu angivna synpunkter finner TR:n K.H:s förfarande beträffande S, N, B i vad angår örfilarna, E, Ka och V vara att bedöma som normalfall av misshandel men i övrigt att rubricera som ringa brott.

Påföljdsfrågan.

De brott, varom K.H. övertygats, är av sådan art att han av hänsyn till allmän laglydnad bör ådömas påföljd som innebär frihetsberövande, om inte tungt vägande individualpreventiva hänsyn eller andra särskilda omständigheter talar mot en sådan påföljd. Sådana skäl är icke för handen. Påföljden skall således vara fängelse.

Domslut

Domslut. TR:n dömde K.H. jämlikt 3 kap 5 § BrB för misshandel till fängelse 2 mån.

Åtalet såvitt avsåg misshandel av Kr ogillades.

K.H. fullföljde talan i HovR:n över Skåne ock Blekinge och yrkade att åföljden måtte bestämmas till villkorlig dom.

Åklagaren bestred ändring.

Domskäl

Domskäl. K.H. har i HovR:n erkänt de gärningar för vilka TR:n fällt honom till ansvar. Till utveckling av sin inställning har K.H. anfört att han inte har något minne av vissa av gärningarna men i dessa fall godtar vittnenas uppgifter.

HovR:n finner att K.H. begått de gärningar som TR:n funnit honom skyldig till. Dessa är att bedöma på sätt TR:n angett.

HovR:n gör följande bedömning i påföljdsfrågan.

K.H:s brottslighet är av mycket allvarlig art. Det förhållandet att våldshandlingarna riktats mot sjuka och värnlösa personer gör att det finns särskild anledning att genom en sträng straffpåföljd reagera mot K.H:s brottslighet trots att de fysiska skador som uppkommit till följd av K.H:s handlande är obetydliga.

Samtidigt är att beakta att K.H. inte erhållit någon egentlig utbildning för den ofta svåra och grannlaga uppgiften att avgöra i vilka fall och i vilken utsträckning tvång bör och får användas för att motverka oros- och våldstendenser bland patienterna. Denna uppgift har naturligen blivit särskilt svår sedan det under senare år blivit alltmera uppenbart att användning av orosdämpande psykofarmaka har betydande negativa effekter. Det har inte ens påståtts från åklagaren att sjukhusledning eller vederbörande överläkare lämnat någon närmare vägledning i dessa frågor.

Vidare kan anföras att K.H. varit sjukskriven i ca 6 månader i anledning av de anklagelser som riktats mot honom, att han numera är omplacerad till annan tjänst vid sjukvårdsförvaltningen med en något lägre lön än tidigare samt att han är ostraffad och lever under ordnade sociala förhållanden.

Vid ett ställningstagande tillfrågan om en frihetsberövande påföljd skall användas är även att beakta att statsmakten under senare år genom olika åtgärder försökt begränsa användningen av sådan påföljd. Härvid har senast fr o m d 1 juli 1983 (SFS 1983:240 se bl a s 70 o f särskilt s 72) möjligheterna vidgats att - även i fall där stor hänsyn skall tas till den allmänna laglydnaden - använda villkorlig dom jämte ett högt bötesstraff.

HovR:n finner vid en sammanvägning av nu anförda omständigheter och vad i övrigt förekommit att påföljden bör bestämmas till villkorlig dom jämte ett mycket högt bötesstraff. Vad gäller det antal dagsböter som skall utdömas gör HovR:n följande övervägande.

Som framgått av vad tidigare anförts är en av anledningarna till att HovR:n anser sig kunna använda påföljden villkorlig dom den lagändring som genomförts fr o m d 1 juli 1983. K.H:s brott har begåtts före denna tidpunkt, varför föreskriften i 2 kap 10 § 1 st regeringsformen skall beaktas. Detta får anses innebära att lagändringen visserligen i princip skall tillämpas på brott begångna före d 1 juli 1983 men att de nya bestämmelserna om förhöjt bötesmaximum ej är tillämpliga. HovR:n anser att K.H:s brottslighet är av sådan art att antalet dagsböter rätteligen bort bestämmas till ca 150. En sådan straffmätning är som tidigare redovisats ej möjlig. HovR:n har därför att överväga om detta också skall leda till att fängelse skall utdömas.

Det förhållandet att BrB har en sådan systematik att den i nu aktuellt fall förhindrar en övergång från 2 månaders fängelse till villkorlig dom jämte 150 dagsböter måste anses synnerligen anmärkningsvärt. HovR:n anser det inte rimligt att enbart detta förhållande skall föranleda att K.H. dömes till fängelse. Med hänsyn även till att ett så högt bötesstraff som 120 dagsböter kan utdömas, har HovR:n stannat för att döma till villkorlig dom jämte 120 dagsböter.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut att påföljden bestäms till villkorlig dom jämte 120 dagsböter å 60 kr.

Referenten, hovrättsassessorn Rosqvist, med vilken hovrättsrådet Pering förenade sig, var skiljaktig och fastställde TR:ns dom.

Till utveckling av sin mening anförde hovrättsrådet Pering: Om K.H. är följande upplyst. Vid 25 års ålder - år 1955 - anställdes han inom mentalvården. De första åren av sin anställning fick han genomgå sexveckorskurser i mentalvård och i början av 1960-talet en tvåårig utbildning. Under 1970-talet var han ledig 4 år från sina egentliga arbetsuppgifter och sysslade som facklig förtroendeman på heltid enbart med fackliga frågor. Han fick sedan utbildning för att kunna bli förste skötare och erhöll så småningom tjänst som sådan. Då de aktuella händelserna inträffade var han avdelningsföreståndare. Under 1950- och 1960-talet vann psykofarmaka insteg inom mentalvården. När K.H. återvände till mentalvårdsarbetet på 1970-talet efter sin fackliga period hade det gått så långt att patienterna satt som "slöa kollin runt väggarna". Det kom en reaktion häremot och K.H. deltog aktivt i arbetet att återföra patienterna till något som mer liknade ett normalt liv. Olägenheterna med denna senare ordning, om vilken alla personalkategorier var ense, var att patienterna blev oroligare och mer aktiva samt dessutom mer svårskötta. Några närmare instruktioner hur svårigheter med oroliga och bråkiga patienter skulle bemästras fanns inte i annan mån än att det var förutsatt att man inte fick använda mer våld än nöden krävde.

De av K.H. förövade misshandelsbrotten har begåtts mot ett flertal patienter och pågått under en tid av mer än 2 år. Misshandeln har avsett örfilar, knytnävsslag på kroppen samt slag och knäande i nacken. Misshandeln har orsakat smärta och är i flertalet fall att bedöma som normAlf All av misshandel låt vara att de inte kan anses i och för sig som svårare fall inom denna ram.

Vid BrB:s ikraftträdande uttalades att misshandel som icke kunde anses vara av bagatellartad natur normalt bör förskylla fängelse. De av K.H. begångna brotten kan inte anses bagatellartade.

Vid övervägande av frågan om hänsynen till allmän laglydnad kräver att fängelsepåföljd användes eller om villkorlig dom jämte ett bötesstraff kan tillämpas finner jag följande synpunkter böra beaktas.

De av K.H. begångna brotten har förövats i hans tjänst vari han normalt själv utsatts av patienterna för kränkande behandling som dock inte utgör någon akt av medveten handling från deras sida. Det har således i målet upplysts att vårdare inte sällan blir bespottade och utsatta för sparkar och slag. Normalt kan detta dock inte berättiga till någon form av våldsutövning.

Å andra sidan framgår av utredningen att patienterna utgjorts av huvudsakligen senildementa och alkoholdementa män som saknat möjligheter att själva använda sig av normala utvägar att reagera mot övergrepp, exempelvis genom att anmäla till sjukhusledningen eller vända sig till förtroendenämnden inom sjukvården med sina klagomål.

Med hänsyn till att misshandeln förövats vid upprepade tillfällen under en tid av mer än 2 år, att misshandeln riktat sig mot skyddslösa och försvarslösa personer samt att K.H. intagit ställning av avdelningsföreståndare som man dels haft anledning ställa stora krav på i form av korrekt uppträdande dels borde ha haft möjlighet att ta till föredöme vid behandlingen av patienterna kan, även om man beaktar att K.H. såvitt känt tidigare är ostraffad, annan påföljd enligt min mening inte komma i fråga än fängelse.

Av de uppgifter som lämnats i målet framgår att K.H. så fort anmälan om misshandel i dec 1982 kom till sjukvårdsledningens kännedom avstängdes från tjänstgöring, att han under ca ett halvt år var sjukskriven på grund av psykisk insufficiens, att han sedan början av juni 1982 - med bibehållen anställning vid sjukvårdsförvaltningen i Malmö - har sin tjänstgöring förlagd till sjukvårdsförvaltningens centraladministration samt att hans lön undergått viss mindre minskning.

Under nu angivna förhållanden bör vid påföljdsbestämningen fångelsestraffet med stöd av 33 kap 9 § BrB sättas något lägre än som annars bort följa på brotten. Jag saknar därför anledning till ändring av den påföljdsbestämning som TR:n gjort.

Domskäl

Domskäl. Beträffande förhållandena på avdelning 13 vid Östra sjukhuset har, utöver vad som antecknats i TR:ns dom, upplysts följande. På avdelningen vårdas de mest svårskötta av sjukhusets patienter. Endast ett fåtal av patienterna blir utskrivna. Avdelningen anses tungarbetad och svårskött. Under 1970- talet ändrades formerna för vården på så sätt att bruket av psykofarmaka minskades kraftigt. Till följd därav blev patienterna mera aktiva, vilket medförde att större krav ställdes på personalen.

Såsom domstolarna funnit har K.H. gjort sig skyldig till misshandel vid ett flertal tillfällen. Frågan i vilka fall brotten är ringa bör bedömas på sätt domstolarna gjort.

De av K.H. begångna misshandelsbrotten har ägt rum på en sjukhusavdelning för psykiskt sjuka och förövats mot där intagna patienter, av vilka flertalet varit äldre män som lidit av senildemens eller alkoholdemens. Misshandelsbrotten har alltså riktats mot omhändertagna och sjuka personer, som saknat förmåga att själva skydda sig mot övergrepp. Misshandeln har avsett ett flertal patienter och ägt rum under en längre tid. K.H., som i egenskap av föreståndare för avdelningen haft anledning tillse att patienterna behandlades på ett korrekt och lämpligt sätt, har begått misshandelsbrotten i sin tjänst som föreståndare. Patienterna på avdelningen har visserligen varit svårskötta och vården av dem har ställt stora krav på personalen, varvid det i viss utsträckning varit erforderligt med handgripliga åtgärder vid skötseln av dem. Med hänsyn till vad som sagts i det föregående måste emellertid K.H:s gärningar, oaktat de inte orsakat annat än lindriga skador, anses vara av allvarlig art.

På grund av det anförda bör annan påföljd än fängelse för K.H:s brott inte komma i fråga utan att starka skäl därför föreligger med avseende på K.H:s personliga förhållanden. I detta hänseende är följande upplyst.

K.H. är inte tidigare straffad. Han anställdes inom mentalvården vid 25 års ålder år 1955. Han genomgick en skötarkurs på 6 månader och senare, i början av 1960-talet, en tvåårig utbildning till mentalskötare. På 1970-talet var han ledig från vårdarbetet under 4 år, då han i stället sysslade med facklig verksamhet. Han utsågs i febr 1981 till föreståndare för avdelning 13, efter att ha varit biträdande föreståndare under några år. - Med anledning av anmälan om de aktuella händelserna avstängdes K.H. i slutet av 1982 från sin tjänstgöring vid avdelningen. Han var därefter sjukskriven under ungefär ett halvt år på grund av psykisk insufficiens. I mitten av 1982 blev han omplacerad till sjukvårdsförvaltningens centraladministration, där han sedan dess varit sysselsatt med beredskapsplanering. För kort tid sedan har för denna syssla inrättats en särskild tjänst som assistent, vilken K.H. erhållit. Den lön som han uppbär i detta arbete understiger med ungefär 500 kr i månaden den lön som han skulle ha haft som föreståndare för avdelning 13.

Varken nu anförda eller övriga omständigheter utgör tillräckliga skäl att frångå ett fängelsestraff för de misshandelsbrott som K.H. gjort sig skyldig till. Anledning saknas att bestämma straffet till kortare tid än vad TR:n gjort, 2 månader. Härvid har även beaktats de följder brotten haft i fråga om K.H:s anställningsförhållande.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut fastställer HD TR:ns domslut.