NJA 1984 s. 19
Yrkande av medlem i vägförening om undanröjande av refuger med stolpar som föreningen anordnat på en av sina vägar har ansetts kunna prövas enligt handräckningslagen (1981:847). Yrkandet har ogillats, eftersom anordningarna inte medfört något påtagligt intrång i sökandens rätt som nyttjare av vägen.
HD
Algusereds vägförening i Släps socken, Kungsbacka kommun, bildades genom förrättningsutlåtande d 20 nov 1970 enligt 3 kap lagen (1939:608) om enskilda vägar. Stadgar för föreningen fastställdes d 23 okt 1972. Enligt punkt 4 i förrättningsutlåtandet skulle vägar och mark i övrigt vara vägföreningens med läge, sträckning och begränsning enligt gällande byggnadsplan. Föreningen fick dock bestämma att väg eller del därav tills vidare skulle byggas eller iståndsättas samt underhållas till viss mindre bredd, dock inte mindre än som erfordrades för regelmässigt förekommande biltrafik eller den bredd som föreskrevs under punkten 5 i utlåtandet. Enligt denna punkt skulle en vägföreningens väg inom byggnadsplanelagt område anses färdigbyggd eller iståndsatt när vägkropp och vägbana åstadkommits till sådan bredd och beskaffenhet att asfaltering eller oljegrusbeläggning kunde ske utan ytterligare vägbyggnadsåtgärder till en nyttig vägbredd av minst 4 m.
Vid föreningssammanträde d 22 juni 1981 beslöts att "hastighetsdämpande åtgärder, s k väggupp" skulle införas. Härefter lät föreningens styrelse anordna farthinder på två ställen på den inom föreningens område belägna Rothlins väg. Hindren bestod av ca 15 cm höga och 400 cm långa refuger som från vardera vägkanten sträckte sig mot mitten av vägbanan. Refugerna var asfalterade och försedda med avfasad betongkantsten. Den fria körbanan mellan refugerna utgjorde ca 300 cm och var belagd med ett 5 cm högt extra asfaltlager med 5 cm djup och med längsgående urspårning. På refugerna och närmast körbanan hade satts upp vita plaststolpar.
S.L., som är medlem i föreningen, hemställde hos LSt:n i Hallands län att LSt:n måtte "låta undanröja väghindren på Rothlins väg". Han hänvisade till ett beslut av LSt:n d 15 april 1980, varigenom föreningen vid äventyr av handräckning genom vederbörande kronofogdemyndighet hade ålagts att ta bort betonghinder som hade placerats på två ställen på Rothlins väg. S.L. gjorde gällande att de nya hindren var minst lika farliga och olämpliga som de tidigare förbjudna. Han anförde vidare bl a att värdet av minst ett dussin fastigheter minskades genom försämrad trafikbarhet.
Föreningen bestred bifall till ansökningen och anförde bl a. Anordningarna medför ingen annan inskränkning för trafikanterna än att man måste dämpa farten något och svänga in mot vägens mitt när man passerar dem. Syftet med åtgärderna är att dämpa fordonets hastighet och därigenom förekomma olycksfall. I området bor många barn, och kör motorfordonen för fort blir riskerna för olyckor stora. Den ena anordningen är byggd intill en korsande väg. Härigenom tvingas trafikanterna att köra långsamt och ut mot korsningens mitt, när de passerar denna, varigenom trafiksäkerheten ökar. Anordningarna medför ingen trafikfara; om så skulle krävas, kan man köra rakt över dem. - Utbyggnaden av anordningarna grundas på ett beslut vid årsmötet d 22 juni 1981. Någon talan mot beslutet har inte förts inom den i 88 § sista st lagen om enskilda vägar (EVL) angivna tiden, och beslutet har alltså vunnit laga kraft. Detta förhållande torde utesluta en tillämpning av 191 § UL, i vart fall då fråga är om åtgärder av så liten betydelse för medlemmen som de nu ifrågavarande. Skulle varje beslut, vars verkställighet innebär att ett bestående förhållande rubbas, kunna utan tidsgräns angripas via 191 § UL skulle ju 88 § sista st EVL mista en stor del av sin betydelse. Dessutom kan anmärkas att S.L. kan ingripa med stöd av 87 § EVL om byggandet av avsmalningarna skulle innebära att vägföreningen åsidosätter sina skyldigheter beträffande väghållningen. Redan av nu angivna skäl bör S.L:s ansökan lämnas utan bifall. - Det har på senare tid blivit vanligt att man på både allmänna och enskilda gator och vägar bygger avsmalningar och vägbulor för att dämpa fordonens hastighet. Även om ett utlåtande enligt EVL inte uttryckligen skulle säga något därom, torde sådana anordningar i och för sig inte stå i strid med utlåtandets bestämmelser om vägarnas bredd och anordning i Övrigt. En vägförening som efter styrelse/stämmobeslut på lämpligt sätt bygger sådana anordningar kan alltså inte anses ha själv tagit sig rätt. Även på denna grund bör S.L:s ansökan lämnas utan bifall.
LSt:n (förste länsassessorn Persson) anförde i beslut d 4 juni 1982: Enligt 79 § EVL skall, då vägförening finnes böra komma till stånd, särskilt utredas bl a hur vägföreningens vägar bör utföras till läge, sträckning, bredd, byggnadssätt och anordning i övrigt. Skriftligt utlåtande angående sådana frågor skall upprättas enligt bestämmelserna i 80 § i nämnda lag. Ändring av vad som beslutats i utlåtandet kan endast ske på det sätt som anges i 85 § samma lag.
Av utredningen framgår, att det i utlåtandet angående bildande av Algusereds vägförening d 20 nov 1970 bestämts, att vägföreningens vägar skall ha en nyttig vägbredd av minst 4 m. De påtalade åtgärderna har vidtagits för att dämpa fordonens hastighet. Varken nämnda eller annat syfte med åtgärderna kan emellertid anses medföra rätt för vägföreningen att frångå vad som beslutats om vägbredd i utlåtandet.
I målet får anses utrett, att vägföreningens åtgärd att bygga refuger med stolpar inneburit inskränkning i S.L:s nyttjande av vägen och att därigenom ett bestående förhållande rubbats. Handräckning skall därför meddelas för borttagande av refugerna med stolpar. Skäl till handräckning för borttagande av övriga i ansökningen omnämnda anordningar har inte visats föreligga.
LSt:n ålägger styrelsen för Algusereds vägförening att genast borttaga refugerna och stolparna vid äventyr av handräckning, som på sökandens begäran må meddelas av vederbörande kronofogdemyndighet.
Föredraganden, förste länsnotarien Johansson, var av skiljaktig mening och anförde: Av utlåtandet 1970 angående bildande av Algusereds vägförening framgår bl a att en vägföreningens väg inom byggnadsplanelagt område skall anses färdigbyggd eller iståndsatt när vägkropp och vägbana åstadkommits till sådan bredd och beskaffenhet, att asfaltering eller oljegrusbeläggning utan ytterligare vägbyggnadsåtgärder kan ske till en nyttig vägbredd av minst 4 m.
Sökanden och svaranden har var för sig beskrivit ifrågavarande anordning på ett i huvudsak likartat sätt. Det får anses klarlagt att anordningarna kort sagt består av dels refuger med stolpar och dels extra asfaltlager mellan refugerna. Refugerna och asfaltlagren synes ej hindra utnyttjande av den genom utlåtandet bestämda minsta vägbredden enär man kan köra rakt över dem. Däremot får stolparna, även om de omedelbart knäcks vid påkörning, anses innebära hinder att använda vägen och att därigenom ett bestående förhållande rubbats. Handräckning skall därför meddelas för borttagande av stolparna.
LSt:n bifaller ansökningen endast på så sätt att styrelsen för Algusereds vägförening ålägges att genast borttaga stolparna vid äventyr av handräckning, som på sökandens begäran må meddelas av vederbörande kronofogdemyndighet.
Vägföreningen anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att LSt:ns beslut skulle upphävas.
HovR:n (hovrättslagmannen Löfstedt, hovrättsrådet Lindquist, referent, och adj led Östberg) lämnade i utslag d 9 juli 1982 besvären utan bifall.
Hovrättsrådet Baagøe var av skiljaktig mening och anförde: Vägföreningens åtgärd att bygga refuger som minskar den i utlåtandet föreskrivna minsta bredden från 4 till 3 m är enligt min mening att jämställa med sådan underlåtelse att vederbörligen bygga väg som behandlas i 87 § EVL. Detta lagrum ger föreskrifter om hur i dylikt fall rättelse skall kunna vinnas. S.L:s begäran kan därför icke prövas i handräckningsväg. Det överklagade utslaget skall därför undanröjas.
Vägföreningen anförde besvär och yrkade att HD skulle ogilla S.L:s yrkande om handräckning.
S.L. bestred ändring.
Statens lantmäteriverk avgav yttrande i målet.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Sandstedt, hemställde i betänkande om följande utslag: Skäl. Till grund för sin besvärstalan har vägföreningen bl a åberopat att de aktuella avsmalningarna endast medfört en obetydlig inskränkning i framkomligheten på vägen och att beslutet om hastighetsdämpande hinder fattats av vägföreningens årsstämma. Några besvär har inte anförts över beslutet. Enligt vägföreningen har S.L. dock möjlighet att få lagligheten av beslutet prövad av LSt:n jämlikt 87 § EVL, varför frågan icke bör avgöras handräckningsvis.
S.L. har vidhållit att refugerna utgör hinder för den normala biltrafiken. Därjämte har han påpekat att framkomligheten för utryckningsfordon försämras.
Lantmäteriverket har tillstyrkt bifall till besvären. - Enligt yttrandet förutsätter verket att handräckning inte kan komma i fråga i den mån de av vägföreningen vid tagna hastighetsbegränsande anordningarna ligger inom ramen för föreningens befogenheter och har beslutats i behörig ordning. I den mån anordningarna innebär ett befogenhetsöverskridande från vägföreningens sida kan däremot, från den angivna utgångspunkten, handräckning bli aktuell.
Verket anför bl a följande. Enligt punkt 4 i det nu aktuella utlåtandet skall vägföreningens vägar och viss mark i övrigt vara vägföreningens med läge, sträckning och begränsning enligt gällande byggnadsplan. Vägföreningen får emellertid utan hinder härav bestämma att väg eller del därav skall tills vidare byggas eller iståndsättas samt underhållas till en mindre vägbredd, dock inte mindre än som erfordras för regelmässigt förekommande biltrafik eller den bredd som föreskrivs under punkt 5 i utlåtandet. Enligt den punkten skall en vägförenings väg inom byggnadsplanelagt område anses färdigbyggd eller iståndsatt när vägkropp och vägbana åstadkommits av sådan bredd och beskaffenhet att asfaltering eller oljegrusbeläggning utan ytterligare vägbyggnadsåtgärder kan ske till en nyttig vägbredd av minst 4 m.
I fråga om tolkningen av ovannämnda punkter uttalar verket: Utlåtandet innehåller inte någonting om hastighetsbegränsande anordningar. Sådana anläggningar är en tämligen ny företeelse. Det torde bl a av den anledningen finnas få utlåtanden enligt 3 kap EVL som reglerar denna typ av anordningar. Detta förhållande bör emellertid enligt lantmäteriverkets uppfattning inte hindra att den ifrågavarande tekniken används vid förvaltningen av vägföreningens vägar om föreningen finner det lämpligt. Anordningarnas tillåtlighet får i detta fall bedömas mot bakgrund av vad som vid förrättningen har varit syftet med vägar funktion och utlåtandets bestämmelser om vägstandard, vägbredd m.m. Refugerna med stolpar minskar körbanans bredd mer än ner till 4 m. Bestämmelsen om en nyttig vägbredd av minst 4 m har emellertid inte kommit till för att reglera den nu uppkomna situationen. Syftet med bestämmelsen torde i stället vara att ge vägarna en sådan bredd att de kan användas för regelmässigt förekommande biltrafik (jfr punkten 4 i utlåtandet). Avsikten med de hastighetsdämpande anordningarna är just att, på ett sätt som föreningen funnit lämpligt, reglera den aktuella vägens användning för detta ändamål. Vid körning me åsyftad hastighet torde det vara fullt möjligt att passera anordningarna trots att vägbanan just där inte håller 4 m bredd. Anordningarna torde därför inte strida mot utlåtandets syfte.
Verket anför därjämte följande. Utförandet av väganordningar av den här aktuella typen bör anses höra till förvaltningen av vägarna och bör alltså kunna beslutas av vägföreningen. Vid utförandet bör dock föreningen samråda med trafiknämnden i kommunen eller LSt:n så att anläggningarnas utformning och lokalisering blir acceptabla från trafiksäkerhetssynpunkt. - Sammanfattningsvis uttalas: Enligt lantmäteriverkets uppfattning bör vägföreningen inte anses ha överskridit sina befogenheter när den låtit bygga de hastighetsbegränsande anordningarna. I vart fall är det inte klart att något befogenhetsöverskridande har skett. S.L:s ansökan om handräckning bör därför, enligt lantmäteriverkets uppfattning, inte bifallas.
HD finner, i likhet med lantmäteriverket, att de hastighetsdämpande åtgärder som vägföreningen utfört inte kan anses motverka syftet med utlåtandets bestämmelse angående vägens minsta bredd. Beslut om anordningarna har fattats vid föreningens sammanträde och mot nämnda beslut har besvär inte anförts enligt 88 § EVL. Vid dessa förhållanden kan inget obehörigt utövande av vägföreningens befogenheter anses föreligga. Då någon olovlig inskränkning således inte ägt rum såvitt avser S.L:s rätt att nyttja föreningens väg skall beslutet om handräckning upphävas.
Slut. Med upphävande av HovR:ns och LSt:ns utslag lämnar HD S.L:s ansökan om handräckning utan bifall.
HD (JustR:n Westerlind, Mannerfelt, Knutsson, referent, och Broomé) beslöt följande utslag:
Domskäl
Skäl. S.L:s framställning till LSt:n om att "låta undanröja" vissa refuger med stolpar som vägföreningen anordnat på en av sina vägar får, såsom LSt:n funnit, anses ha innefattat en begäran om handräckning enligt den då gällande 191 § UL. Av 5 § 1 st lagen (1981:775) om införande av UB följer att bestämmelserna i handräckningslagen (1981:847) är att tillämpa i målet.
De utförda anordningarna har ombesörjts av vägföreningens styrelse på grundval av ett beslut som fattats vid sammanträde med föreningen. Mot ett sådant beslut kan enligt 88 § sista st lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL) medlem av föreningen på vissa grunder anföra besvär hos LSt:n. LSt:ns beslut kan efter besvär överprövas av KammarR (93 § 2 st EVL) och i sista hand av RegR. Beslut av en vägförenings styrelse kan inte överklagas, men den enskilde medlemmen torde ha vissa möjligheter att påkalla att den av styrelsen avgjorda frågan behandlas på sammanträde, varefter överprövning kan ske enligt den nyss angivna ordningen (jfr RÅ 1963 not K 510 och 511). I administrativ praxis har vidare ansetts att LSt kan ingripa i fråga om anordningar liknande de i målet aktuella med stöd av 87 § EVL (Rättsfallsreferat från RegR och KammarR:na, RRK 1972, K 2:24). Också mot ett sådant beslut kan talan föras enligt 93 § 2 st EVL.
S.L., som är medlem i vägföreningen, har grundat sin talan om handräckning på att föreningens beslut rörande trafikanordningarna och det närmare utförandet av dem är olämpligt från trafiksynpunkt. Han får emellertid tillika anses ha gjort gällande att anordningarna medför intrång i hans rätt såsom nyttjare av vägen. Den omständigheten att det finns vissa möjligheter att ingripa mot en vägförening i administrativ ordning med stöd av förut angivna bestämmelser i EVL kan inte anses hindra att en talan av den art som förs i målet tas upp till prövning. För bifall till en ansökan om handräckning med anledning av åtgärd som vägförening har vidtagit inom ramen för väghållningen måste emellertid krävas dels att det står klart att föreningen har överträtt sina befogenheter eller åsidosatt sina skyldigheter dels att det intrång som uppkommit för sökanden är påtagligt. De av Algusereds vägförening anlagda refugerna inverkar inte i sådan grad på S.L:s möjlighet att utnyttja vägen att sistnämnda krav är uppfyllt. Redan detta förhållande hindrar att hans begäran om handräckning vinner bifall.
Slut. Med upphävande av HovR:ns och LSt:ns utslag lämnar HD S.L:s ansökan om handräckning utan bifall.
JustR Palm var skiljaktig och anförde: S.L:s framställning - - - se HD:s utslag - - -93 § 2 st EVL.
S.L. för talan i egenskap av medlem i föreningen och trafikant på den väg det är fråga om. Talan grundas på att enligt S.L:s mening föreningens beslut rörande trafikanordningarna och det närmare utförandet av dem är olämpligt från trafiksynpunkt. Den har av LSt:n också uppfattats avse frågan om beslutet är behörigen fattat med hänsyn till innehållet i det förrättningsutlåtande som skall ligga till grund för väghållningen. Prövningen i båda dessa hänseenden måste med hänsyn till regleringen i EVL anses förbehållen LSt:n och förvaltningsdomstolarna i den administrativa ordning som förut angetts och faller alltså inte inom allmän domstols kompetensområde (jfr NJA 1983 s 546). På grund härav kan yrkandet om borttagande av anordningarna inte prövas enligt handräckningslagen.
Jag upphäver på nu anförda skäl HovR:ns och LSt:ns utslag och avvisar S.L:s ansökan om handräckning.