NJA 1984 s. 200

Domskäl

Skäl. RB innehåller i 50 kap 7 § 2 st för vad i tvistemål och i 51 kap 7 § 2 st för vad i brottmål likalydande bestämmelser om avvisning av vadetalan för fall, där vadekäranden inte efterkommer föreläggande att avhjälpa brist i vadeinlagan. (Motsvarande bestämmelser finns för besvär till HovR i 52 kap 6 § 2 st, för revision i 55 kap 7 § 2 st och för besvär till HD i 56 kap 7 § 2 st.) Bestämmelserna föreskriver för de avsedda fallen, att vadetalan skall avvisas om bristen består däri att inlagan ej innehåller bestämt yrkande eller att grunderna för vadetalan ej är tydligt angivna eller om bristen eljest är så väsentlig att inlagan är otjänlig som grund för rättegång i HovR:n.

Enligt lagens avfattning är formligt yrkande och tydligt angivande av grund för yrkandet oeftergivliga krav för upptagande av vadetalan till prövning. Eftersom enligt förarbetena till RB avvisning av vadetalan på grund av brist i vadeinlagan bör ske endast när bristen är så väsentlig att inlagan är otjänlig som grundval för rättegång i HovR:n (NJA II 1943 s 631 och s 660 f, jämförda med s 520) kan bestämmelsernas ordalydelse sägas bygga på förutsättningen att underlåtenhet att i inlagan ange yrkande och grund för yrkandet alltid innebär att inlagan är otjänlig som grund för rättegång i HovR:n.

Den nämnda förutsättningen måste också normalt anses vara för handen i tvistemål, eftersom HovR:n i sådant mål inte får döma över annat eller mera än vad part i behörig ordning yrkat i den instansen; i dispositiva tvistemål äger HovR:n inte heller beakta andra omständigheter än parten där åberopat till stöd för sitt yrkande. Parts yrkanden i HovR:n, och i många fall också hans åberopanden där, ger alltså ramen för HovR:ns och motpartens verksamhet i tvistemål.

Vad som nu sagts gäller också i brottmål beträffande enskilt anspråk. I fråga om ansvar är vid flergärningsbrottslighet inriktningen av vadekärandens ändringssökande också i viss utsträckning avgörande för vilken eller vilka gärningar som skall bli föremål för HovR:ns prövning. När det väl står klart att talan fullföljts beträffande viss gärning medför däremot den för brottmål gällande officialprincipen att det för omfattningen av HovR:ns prövning av frågan om ansvar för gärningen saknar rättslig betydelse vilken ändring den tilltalade yrkat och vilka grunder han åberopat till stöd för sitt ändringsyrkande.

Med hänsyn till det anförda framstår det i brottmål ofta som förhållandevis mindre angeläget att lagens krav på angivande av ändringsyrkande och av grund för yrkandet upprätthålls med stränghet. Detta förhållande, i förening med att det beträffande tilltalad i brottmål är särskilt angeläget att part inte onödigtvis skall riskera rättsförlust på formella grunder, förklarar en sedan länge utbildad praxis enligt vilken tilltalads underlåtenhet att vid överklagande i fråga om ansvar framställa ett formligt ändringsyrkande och att tydligt ange grund för yrkandet inte obetingat föranleder avvisning. Den fullföljda talan har prövats såvida fullföljdsinlagan trots bristen ansetts inte vara otjänlig som grundval för rättegång i den högre rätten. Otjänlighetsrekvisitet kan därvid sägas ha avgränsats i huvudsak så, att talan upptas när fullföljdsinlagan, sammanställd med vad som tidigare förekommit i målet, rimligen inte kan ge anledning till tvivel om vad den tilltalade eftersträvar med sitt överklagande och en precisering av yrkande och grund skulle med hänsyn till officialprincipen vara utan betydelse för omfattningen av den högre instansens prövning. (Se t ex NJA 1965 C 323, 1966 C 34, 1970 s 296, 1974 s 533, 1979 C 318 och 1983 C 50, jfr 1979 s 312.)

I prop 1983/84:78 har visserligen framlagts förslag om bl a skärpta krav på innehållet i fullföljdsinlagor, och föredragande departementschefen har i propositionen givit uttryck åt uppfattningen att nuvarande praxis, där domstolarna inte sällan godtar även mycket bristfälliga fullföljdsinlagor, är otillfredsställande. I omedelbar anslutning härtill har emellertid departementschefen också uttalat, att en så ingripande påföljd som avvisning bör få användas bara vid allvarligare brist i inlagan (prop s 37 ff). I vilka fall en brist av nu förevarande slag bör anses vara så allvarlig att den bör föranleda avvisning av tilltalads överklagande har inte i förslaget angivits närmare än att så bör ske när en fortsatt rättegång inte utan väsentlig olägenhet kan föras på grundval därav. Intill dess förslaget lett till lagstiftning kan vad som förekommit i lagstiftningsärendet inte anses utgöra skäl mot att följa den praxis som i det föregående beskrivits. Förevarande mål rörande utdömande av vite, på vilket enligt 18 § RP brottmålsregler är tillämpliga, är således att bedöma i linje med nämnda praxis.

Bolagets vadetalan har enligt vadeinlagan riktat sig såväl mot TR:ns beslut under rättegången att ogilla en av bolaget framställd invändning om rättegångshinder som mot TR:ns dom, varigenom det bolaget förelagda vitet utdömdes. Härav framgår utan vidare att bolaget önskade att åklagarens talan om utdömande av vitet måtte i första hand avvisas med bifall till den gjorda invändningen om rättegångshinder och i andra hand helt eller delvis ogillas. Mot bakgrund av den ståndpunkt bolaget intog i TR:n, innebärande att vitesföreläggandet av två skäl inte var lagligen grundat, kan man praktiskt sett bortse från eventualiteten att bolaget skulle ha avsett att i HovR:n begränsa sig till att begära en jämkning av vitesbeloppet; en sådan begränsning skulle dessutom inte ha befriat HovR:n från skyldighet att pröva huruvida vitet lagligen kunde till någon del utdömas. Avsaknaden av formliga ändringsyrkanden kan med hänsyn till det anförda inte anses ha inneburit någon större olägenhet för vare sig HovR:n eller åklagaren såvitt gäller frågorna om upptagande av och bifall till yrkandet om utdömande av vitet.

Vad härefter gäller avsaknaden av anförda grunder för att bolaget borde befrias från vitet är det väsentligt att, såsom redan anmärkts, HovR:n haft att vid prövning av vadetalan självmant bedöma, huruvida vitesföreläggandet var lagligen grundat. HovR:n hade således haft att ta ställning till båda de skäl som bolaget vid TR:n anfört till stöd för sin uppfattning att vitesföreläggandet var olagligt, oavsett om bolaget också i HovR:n åberopade dessa skäl eller något av dem. Enligt de för brottmål gällande reglerna hade bolaget för övrigt varit oförhindrat att på vilket stadium som helst under målets handläggning i HovR:n åberopa nya omständigheter till stöd för sin talan. På grund av det anförda kan inte heller bolagets underlåtenhet att ange grunderna för sin vadetalan i vitesfrågan anses ha inneburit någon mera betydande olägenhet för HovR:n eller motparten.

Vid TR:n framställde bolaget också ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader, för den händelse åklagarens talan lämnades utan bifall. Av vadeinlagan kan i och för sig inte utläsas att bolaget önskade vidhålla detta yrkande även i HovR:n. En ovisshet huruvida talan skulle anses fullföljd även beträffande rättegångskostnad har emellertid inte kunnat få föranleda avvisning av vadetalan i huvudsaken.

På grund av det anförda finner HD att bolagets vadeinlaga inte kan anses ha varit otjänlig som grund för rättegång i HovR:n och att HovR:n därför inte bort på grund av vadeinlagans brister avvisa vadetalan.

Slut. Med undanröjande av HovR:ns beslut visar HD målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.

Referenten, JustR Knutsson, och JustR Palm var av skiljaktig mening huvudsaken och anförde: Bolaget har till stöd för sin besvärstalan anfört att vadeinlagan inte kan anses otjänlig som grund för rättegång i HovR:n. Om behov av ett klarläggande förelegat hade HovR:n enligt bolaget, i stället för att avvisa vadetalan, bort anordna en förberedande förhandling med stöd av 51 kap 12 § RB. Bolaget har vidare anfört att dess ombud vid telefonsamtal med föredraganden i HovR:n d 13 dec 1982 anmälde att en komplettering skulle inges påföljande dag; HovR:n borde enligt bolaget med hänsyn till detta besked ha dröjt med sitt beslut i avvaktan på kompletteringen.

I sin vadeinlaga har bolaget inte angett vare sig yrkanden eller grunder för sin vadetalan. Inlagan har sålunda varit behäftad med brister av sådan beskaffenhet som enligt 51 kap 7 § 2 st RB skall föranleda att vadetalan avvisas om föreläggande att avhjälpa bristerna inte efterkommits. Visserligen har detta stadgande i rättspraxis getts en restriktiv tillämpning. Sålunda finns flera exempel på att en fullföljdsinlaga har godtagits trots att den inte innehållit något formellt yrkande. Det har emellertid då varit fråga om förhållandevis okomplicerade fall, där något tvivel inte gärna kunnat råda om innebörden av partens talan. I förevarande mål har bolaget under handläggningen i TR:n gjort olika invändningar av både materiell och processuell art. Även om det får anses ha stått klart att syftet med bolagets fullföljda talan var att undgå skyldighet att utge det förelagda vitet har det inte varit möjligt att med tillräcklig säkerhet bedöma ramen för bolagets talan i HovR:n. Bolaget har genom sitt ombud också förutskickat att inlagan skulle kompletteras. Med hänsyn till det anförda anser vi att HovR:n haft fog för sin åtgärd att avvisa bolagets vadetalan. Möjligheten att anordna förhandling enligt 51 kap 12 § RB är inte avsedd att utnyttjas för att komma till rätta med brister av detta slag.

Vad beträffar telefonsamtalet från bolagets ombud d 13 dec 1982 framgår av HovR:ns yttrande att samtalet omgående anmäldes för HovR:ns ordförande men att avvisningsbeslutet då redan hade utlämnats för expediering. Då ombudets besked sålunda inte nådde HovR:n förrän efter det att handläggningen av målet hade avslutats finns ej heller på denna grund skäl att upphäva avvisningsbeslutet.

Vi fastställer HovR:ns beslut.