NJA 1984 s. 323

Domskäl

TR:n (lagmannen Svanberg, rådmannen Erfors och tingsfiskalen Nilsson) anförde i dom d 16 sept 1981: Yrkanden m m. Den 5 juli 1977 hände en olycka utanför Palissadporten i Visby ringmur. En cyklist, E.L., som cyklade inifrån staden på Skeppargatan till muren och ut genom denna störtade, ca 8 m från muren, ned från en avsats därvid han skadades genom att ådraga sig en fraktur på sjunde kotan i halskotpelaren.

Visby omges av en ringmur som byggdes på 1 100-1 200-talet. I muren finns ett flertal portar och andra öppningar. Utanför muren finns s k "gravar", dvs fördjupningar, som bildats när sten bröts för uppförande av ringmuren och som delvis har haft en försvarsteknisk betydelse och bitvis uppnår ett betydande djup.

Vid syn på platsen har följande noterats: Skeppargatan går i svag stigning i riktning söderut mot Södra Slottsgränd, som löper längs ringmuren enkelriktad i öst-västlig riktning i form av en brant backe. När man kommer från Skeppargatan måste man ha passerat i stort sett halva Södra Slottsgränd för att ha full uppsikt åt vänster (österut). Vid hörnet till Skeppargatan är Södra Slottsgränd 5,15 m (östra sidan) respektive 8,50 m (västra sidan) bred. Mitt för Skeppargatans mynning finns en 1,8 m bred öppning i ringmuren den s k Palissadporten. Muren är på västra sidan om öppningen 1,05 m hög och 1,55 m bred samt på östra sidan betydligt högre. Från öppningen, som är stensatt med gatsten, leder en grusgång i sluttning ner mot en trappa. Avståndet mellan yttersidan av muren och trappan är 8,30 m. Höjden på avsatsen omedelbart öster om trappan är 1,15 m. Området utanför muren består av kuperad vildvuxen ängsmark. Den nämnda gången har mest karaktär av stig.

E.L. har i anledning av den inträffade olyckan yrkat förpliktande för Gotlands kommun att till honom utge 17 000 kr, varav 7 000 kr avseende ersättning för sveda och värk samt 10 000 kr för lyte och stadigvarande men, jämte ränta. Han har förbehållit sig rätt att framdeles föra talan angående kvarstående lyte och men.

Gotlands kommun har bestritt käromålet, men vitsordat det yrkade beloppet som i och för sig skäligt.

E.L. har anfört: Tillsammans med tre kamrater, B., L. och A., hade han seglat till Visby dit de anlänt på söndagen d 3 juli 1977. De hade hyrt cyklar och kört omkring i Visby ett par dagar, varvid de fått en allmän uppfattning om staden. På kvällen tisdagen d 5 juli 1977 omkring kl 22.00 skulle de besöka restaurang Solhem. De hade blivit något åtskilda enär E.L. varit på Södertorg och köpt korv. Kamraterna hade stannat och frågat efter Solhem. De cyklade Skeppargatan framåt, B. och L. i tätgruppen, A. något efter och E.L. sannolikt 100 m längre bak. B. och L. upptäckte trappan så sent att de inte hann bromsa in helt utan rullade med cyklarna ner för denna. Inte heller A. hann bromsa utan rullade ner på samma sätt. När E.L. därefter kom och upptäckte backen, reagerade han annorlunda och försökte svänga undan åt vänster. Framhjulet tog därvid i kantstenen och E.L. voltade över framdelen på cykeln samt hamnade på huvudet nedanför avsatsen och skadades. Numera finns på platsen dels ett svart järnräcke och dels en ståndare med skylt, vilka inte fanns vid olyckstillfället. Där Skeppargatan slutar vid Södra Slottsgränd fortsatte även vid olyckstillfället gatstensbeläggningen genom öppningen i muren. Grusgången utanför muren sluttar brant nedåt. På yttre sidan av muren var det mörkare än på Skeppargatan-Södra Slottsgränd men inte helt nermörkt.

E.L. har till grund för sin talan anfört: Den väg där olyckan inträffat måste, särskilt för en på platsen obekant, uppfattas som en gång- eller cykelstig. Särskilt vid skymning eller mörker är vägen ägnad att skapa misstag om sin natur. Det finns ingen sträckstenskant på Södra Slottsgränd, inga varningsmärken, förbudsskyltar eller andra anordningar, som markerar att vägen endast är avsedd för gångtrafik. Kommunen borde ha insett risken att någon skulle kunna komma till skada på sätt E.L. gjort. Kommunen har genom underlåtenhet att vidtaga lämpliga åtgärder för att varna cyklister eller hindra cykeltrafik vållat E.L:s skada. I första hand åberopas att kommunen genom sin underlåtenhet brustit i sitt ansvar som väghållare av allmän väg. I andra hand åberopas att kommunen genom sin underlåtenhet brustit i sitt administrativa ansvar; dvs det ansvar kommunen, som ägare till ett markområde upplåtet åt allmänheten, har för att detta är anordnat på ett icke riskabelt sätt.

Kommunen har genmält: Hålet i muren är inte ägnat för fordonstrafik, vilket bl a framgår av en skylt, som visar att fordonstrafiken skall gå till höger ner för Södra Slottsgränd. När man kommer från Skeppargatan in på Södra Slottsgränd är sikten så dålig att man måste stanna innan man passerar. Det finns ett flertal portar och öppningar i ringmuren. Från de flesta är det en backe ner i gravarna. Någon liknande olyckshändelse har kommunen trots detta inte varit inblandad i. Att man numera satt upp ett trappräcke är för att underlätta för gångtrafikanter. Det åligger varje trafikant att vara uppmärksam och försiktig.

Kommunen har till grund för bestridandet anfört: Kommunen är ägare till marken och denna är upplåten till allmänheten. Något väghållaransvar enligt lagen om allmänna vägar föreligger inte. Det bestrids att trappan är en farlig anordning och att kommunen skulle ha en skyldighet att sätta upp varningsmärken. Kommunen har inte haft anledning antaga att en normalt aktsam cyklist skulle köra som E.L. gjort. Någon underlåtenhet eller vårdslöshet föreligger därför inte från kommunens sida.

Domskäl. E.L. har hörd under sanningsförsäkran uppgivit i huvudsak vad han tidigare anfört.

På E.L:s begäran har vittnesförhör hållits med O.L.. och T.A...

Vittnena L. och A. har vid synen markerat en plats 4,5 m från avsatsen som den där E.L. hamnade efter fallet.

Av deras berättelser framgår: De hade seglat till Visby och kom dit söndag förmiddag. Samma eller nästkommande dag hyrde de cyklar och körde runt inom och utom Visby. De kände sig därefter ganska hemmastadda i staden. På tisdagskvällen skulle de till restaurang Solhem. L. och B. cyklade först och därefter A.. E.L. kom ett stycke efter de andra. L. och B. stannade på Skeppargatan och frågade två förbipasserande om vägen. Dessa sade att det bara var att fortsätta Skeppargatan rakt fram så låg Solhem "snett upp till vänster". Sällskapet fortsatte och körde ut genom porten. L. upptäckte trappan men var då så nära att han inte hann stanna. Samidigt som L. cyklade ner för trappan skrek han en varning. När L. kommit ner för trappan tog det 5-6 m innan han kunde stanna. Sedan kom E.L. cyklande, gjorde en volt i luften sittande på cykeln och blev liggande på marken. Det var mörkt utanför muren.

På kommunens begäran har vittnesförhör hållits med gatuchefen I.P., som därvid uppgivit: Han anställdes 1947 på dåvarande byggnadskontoret, vilket hade samma uppgifter som gatukontoret har idag. Han har under hela denna tid inte hört talas om att det hänt någon liknande olycka trots att det finns en del likartade portar och öppningar i muren utan varningsmärken. Det är riktigt att man försett trappan med räcke men detta har skett för att hjälpa gångtrafikanter under den kalla årstiden. Även om räcket är avsett för fotgängare utgör det även en signal för cyklister. Gatstensbeläggningen såväl på Södra Slottsgränd som i muröppningen har tillkommit efter olyckan. Tidigare var det tjärindränkt makadam på Södra Slottsgränd med ogräs och självsådda buskar intill muren. Man brukar sätta upp blå skyltar för att markera var det är cykelbana. Om man skulle sätta upp varningsskyltar på alla farliga platser i Visby skulle det bli "förfärligt många" sådana. Från speciellt antikvariskt håll är det ett önskemål att man sätter upp så lite skyltar som möjligt.

TR:n gör följande bedömning.

Den ifrågavarande gången är inte allmän väg.

Visby är belägen på kalkbergsterrasser mot havet. Staden är planerad under medeltiden och har i stort sett bibehållit sin stadsplan. De äldre delarna av Visby öppnar åtskilliga risker för såväl cyklister som andra trafikanter. Smala gator och gränder, branta backar, skymda korsningar, utskjutande trappstenar samt ringmuren med dess portar och öppningar dominerar stadsbilden i trafikhänseende. Det bör därför krävas särskild aktsamhet av den trafikant, som ger sig in i Visby innerstad. Det är helt omöjligt att vidtaga varningsåtgärder vid varje trafikfarlig punkt. Detta torde envar, som besöker Visby, inse.

Av vittnet P:s uppgifter framgår att gatorna kring muröppningen inte var stensatta vid olyckstillfället och att det fanns buskar och ogräs intill muren. Detta förhållande måste ha framhävt gångens karaktär av en stig, som löper ut i den innerstaden omgivande terrängen. Vid färd med cykel på en stig har man anledning förvänta vissa hinder, som man måste vara uppmärksam på.

Kommunen har i och för sig haft att räkna med att cyklister under dagtid kunde ge sig ut på gången, men att dessa med hänsyn till stigens beskaffenhet och Visbys speciella förhållanden skulle köra försiktigt och uppmärksamt samt därför lägga märke till trappan. Under kvällstid har kommunen däremot inte haft anledning att räkna med att en cyklist skulle bege sig från den belysta Södra Slottsgränd genom muren ut i den mörka terrängen. Kommunen har därför inte brustit i normal aktsamhet genom sin underlåtenhet att varna cyklister eller hindra cykel trafik.

På grund härav är kommunen inte ansvarig för den skada som drabbat E.L..

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Referenten, hovrättsrådet Krön, med vilken assessorn Holtz instämde, var skiljaktig och anförde: Såsom TR:n funnit kan gången inte anses utgöra allmän väg.

Det har i målet från kommunens sida inte gjorts gällande att E.L. vållat olyckan genom annan oaktsamhet än att med kännedom om de speciella topografiska förhållandena i Visby vid mörker färdas ut genom muren på okänd väg. Oavsett om så är fallet eller om ren olyckshändelse förevarit, föreligger till bedömande frågan om det ålegat kommunen att den genom lämpliga varningsanordningar exempelvis genom skyltning, genom anläggande av sträckstenskant eller uppförande av trafikhindrande räcke, bort förebygga det inträffade samt om underlåtenhet härutinnan kan såsom vållande läggas kommunen till last.

Kommunen har till sitt fredande anfört bl a att dylika ingrepp i stadsbilden av antikvariska skäl måste göras restriktivt. Vid en genomgång av det fotografiska material som åberopats av E.L., vilket återger samtliga murgenombrott, kan konstateras att behov av skyddsanordning, utöver den aktuella, kan anses föreligga endast vid den s k Dalmansporten och där vill det synas som mindre uttalat. HovR:n antecknar att cykelturismen i Visby har avsevärd omfattning; inte mindre än 6 000 cyklar finns att hyra. Det saknas enligt HovR:ns mening fog för antagande att cykling under mörker skulle ha så låg frekvens att man kan bortse från risken för olyckshändelser enbart på grund härav. Med hänsyn till det anförda och då, enligt vad som vid synen kunnat iakttas, passagen i fråga utgör en avsevärd fålla för cyklister samt då de risker som följer av de topografiska och byggnadstekniska förhållandena måste vara väl kända av kommunen, får det anses att kommunen åsidosatt sitt åliggande att till förebyggande av olyckor göra erforderliga anordningar för trafikanternas säkerhet och därigenom genom försummelse vid sin myndighetsutövning vållat olyckan. E.L:s talan i huvudsaken skall därför vinna bifall.

E.L. sökte revision och yrkade bifall till sin i målet förda talan.

Kommunen bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. HD har i samband med huvudförhandling i målet hållit syn på platsen för olyckan både i dagsljus och i kvällsbelysning. Härvid har iakttagits bl a följande.

Den s k Palissadporten är inte någon regelrätt port med valv eller andra markeringar i själva muren utan endast en öppning i denna. Närmast väster om öppningen utgörs muren av en ganska låg barriär medan den på den östra sidan har en höjd av flera meter. Mellan muren och bebyggelsen söder därom finns ett grönområde. Dess centrala del upptas av ett nedsänkt, av stödmurar omgivet tämligen plant område, vilket utgör platsen för det sedan länge försvunna Visborgs slott. Den stig på vilken E.L. färdades löper från Palissadporten i en sluttning ned mot en trappa i stödmuren och fortsätter vid foten av trappan snett fram åt höger mot en liknande trappa i stödmuren på den motsatta sidan. Från Palissadporten är det svårt att upptäcka den närmaste trappan och bilda sig en klar uppfattning om nivåskillnaden mellan områdena ovanför och nedanför stödmuren. Detta gäller i synnerhet under mörker, eftersom någon belysning inte finns inom området. Både i dagsljus och vid kvällsbelysning framträder däremot stödmuren på den motsatta sidan av det nedsänkta området och den där befintliga trappan tydligt. Stigen utgörs inte av någon anlagd väg med tydlig avgränsning mot omgivande terräng utan framstår snarast som en upptrampad gångs tig. Muren - som löper längs sydsidan av Södra Slottsgränd - är, som HovR:n anmärkt, på kvällen starkt belyst av gatlyktor, medan terrängen närmast bortom öppningen ligger i mörker. För en cyklist som under mörker färdas på Skeppargatan fram mot korsningen med Södra Slottsgränd är stigen därför inte synlig, om han inte fortsätter fram mot muröppningen så att cykelbelysningen faller på stigen eller så att han får möjlighet att se dess fortsättning längre fram åt höger.

Såsom TR:n och HovR:n funnit är den stig där olyckan inträffade inte att hänföra till allmän väg. Den är ostridigt belägen inom ett område som ägs av kommunen och är upplåtet till allmänhetens begagnande.

Avgörande för bedömningen av kommunens skadeståndsansvar är, om det kan läggas kommunen till last som försummelse att några särskilda åtgärder inte hade vidtagits till förebyggande av en sådan olycka som den inträffade.

Kommunen har framhållit att Visby med sin speciella topografi och ålderdomliga bebyggelse innehåller många faromoment som trafikanterna måste ta i beaktande och att det av antikvariska hänsyn är önskvärt att begränsa antalet skyltar i den gamla stadsmiljön. Synpunker av detta slag kan emellertid inte befria kommunen från skyldighet att vidta åtgärder för att varna trafikanterna eller på annat sätt begränsa olycksriskerna på platser där opåräkneliga hinder finns. Detta är särskilt påkallat eftersom Visby just på grund av sin unika karaktär besöks av ett mycket stort antal turister som inte är hemmastadda på platsen. Det förtjänar också påpekas att, som E.L. framhållit, risken för en olycka sådan som den inträffade hade kunnat avsevärt begränsas med relativt billiga och föga miljöstörande anordningar.

Frågan blir då om kommunen skäligen hade bort räkna med att cyklister skulle ge sig ut på stigen och där inte i tid lägga märke till trappan. E.L. har i detta sammanhang hänvisat till den ändring i skadeståndslagens regler om jämkning av skadestånd vid medvållande på den skadelidandes sida som trädde i kraft d 1 jan 1976 och som innebar att sådan jämkning när det gäller personskada får ske endast om uppsåt eller grov vårdslöshet ligger den skadelidande till last. E.L:s ståndpunkt synes vara att frågan om vilken grad av oaktsamhet från trafikanternas sida som kommunen haft att räkna med skall bedömas enligt det synsätt som sålunda präglar medvållA.eglerna.

Med den åsyftade lagändringen genomfördes en i första hand av sociala hänsyn motiverad förstärkning av den skadelidandes skydd. Det har emellertid inte varit avsett att genom den nya lagstiftningen förändra bedömningen av själva vållandefrågan. Reglerna om jämkning på grund av medvållande kan därför inte läggas till grund för några slutsatser om hur kommunen hade bort handla för att undgå skadeståndsansvar. Kommunens skyldighet att vidta skadeförebyggande åtgärder måste dock bedömas med utgångspunkt i att kommunen har att räkna med en viss grad av oförsiktighet från trafikanternas sida.

När det gäller att mot denna bakgrund ta ställning till vad kommunen skäligen hade bort räkna med är att beakta att stigen inte framstod som en anlagd väg och att det inte heller i övrigt fanns något som antydde att den skulle vara avsedd som cykelled, att det syntes att den ledde ut i kuperad terräng samt att - även om den närmaste trappan i synnerhet i kvällsljus var svår att upptäcka - stödmuren och trappan på den motsatta sidan av det nedsänkta området syntes tydligt också i kvällsbelysning. Sannolikheten för att ens en föga förtänksam person skulle på cykel ge sig ut på stigen genom Palissadporten och därvid färdas som om det inte fanns någon risk för uppdykande hinder måste bedömas som ringa. Att E.L. och hans tre kamrater likväl misstog sig härutinnan torde delvis ha berott på speciella omständigheter. Kamraterna hade nämligen frågat en person om vägen till Solhem och därvid fått anvisning på passagen genom Palissadporten och E.L. själv, som kom något efter de andra, hade sett dem cykla ut där och kan antas ha haft viss brådska för att hinna ifatt dem.

Med hänsyn till det anförda kan kommunen inte anses vållande till E.L:s skada genom att inte ha vidtagit särskilda skadeförebyggande åtgärder. E.L:s skadeståndstalan skall följaktligen ogillas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.