NJA 1984 s. 391

Mo och Domsjö AB, i det följande kallat bolaget, äger fastigheterna Flärke 4:12, 4:13 och 4:14 och H.S. äger fastigheten Flärke 4:28 i Gideå, Örnsköldsviks kommun.

Flärke 4:28 avsöndrades som torplägenhet genom grundavhandling d 25 april 1872 och tillerkändes därvid rätt till bl a gödselämne samt "fångskog, vedbrand, näfver, gärdsel och stör för husbehof men ej till afsala" å nuvarande Flärke 4:12-14. Servitutet är ej inskrivet i de tjänande fastigheterna. Flärke 4:28 har ursprungligen haft en areal av 15,04 ha men omfattar - sedan Flärke 4:57 avsöndrats år 1909 - numera 8,6 ha.

På ansökan av bolaget påbörjade fastighetsbildningsmyndigheten, specialenhet nr 1 i Västernorrlands län, förrättning för fastighetsreglering avseende upphävande av bl a detta servitut.

Myndigheten höll sammanträde d 30 juni 1977 och d 8 sept 1977. Bolaget yrkade därvid i första hand att servitutet ej skulle anses få utnyttjas, enär fastigheten ej användes för ursprungligt ändamål - jordbruk - utan för fritidsändamål, i andra hand att servitutet ej skulle få utnyttjas så länge husbehovsvirke fanns på den egna fastigheten samt i sista hand att ersättning skulle utgå efter det positiva värdet, varvid bolaget påtog sig hela förrättningskostnaden. H.S. yrkade i första hand att servitutet skulle få bibehållas och i andra hand ersättning efter gällande normer. I protokollet antecknades vidare bl a: "Flärke 4:28 är bebyggd med bostadshus om 6 x 11 m med 1 rum och kök samt oinredd vind. Huset uppvärms med vedspis, öppen spis och el. Fastigheten användes senast 1953 som permanentbostad och har sedan dess använts som fritidshus. Huset saknar vatten och avlopp. Vatten hämtas från brunn. Servitutet utnyttjas och vardera åren 1965 och 1970 togs ut 75 timmerstockar. H.S. uppger att han nu begärt anvisning för 150 timmerträd. Vidare säger H.S. att han avser utnyttja fastigheten som pensionärsbostad."

Fastighetsbildningsmyndigheten meddelade d 8 sept 1978 fastighetsbildnings- och ersättningsbeslut, varvid servitutet upphävdes och servitutslikviden bestämdes till 3 550 kr. Förrättningskostnaderna fördelades mellan parterna med 30 % å H.S. och 70 % å bolaget.

Som skäl för besluten anförde myndigheten bl a: Fastighetens byggnadsbestånd är sådant att den kan få långsiktig användning för fritidsändamål. Med utgångspunkt härifrån kan ett minskande av servitutsrättigheterna ej anses vara av sådan betydelse för fastigheten att hinder för upphävande föreligger enligt 5 kap 8 § FBL. Fastighetens totala graderingsvärde jämfört med servitutets graderingsvärde innebär även att hinder ej föreligger enligt 2 punkten samma lagrum. Rättigheten vad avser tagande av gödselämnen har ej utnyttjats under avsevärd tid och behövs ej för den härskande fastigheten på grund av ändrade förhållanden och kan sålunda upphävas med stöd av 7 kap 5 § 2 st FBL. Bolagets förstahandsyrkande överensstämmer ej med den praxis som för närvarande tillämpas vid fastighetsbildningsmyndigheten. Beträffande andrahandsyrkandet skulle detta vara avhängigt av i vad mån husbehovet av virke kan rymmas inom den egna fastigheten. Härvid bör såväl fastighetens ursprungliga som nuvarande skogsmarksareal få betydelse vid bedömningen. Fastigheten har ursprungligen haft en total areal om 15,04 ha och omfattar numera 8,6 ha enligt jordregistret. Av den ursprungliga arealen torde ca 10 ha utgjort produktiv skogsmark och av den nuvarande är ca 5 ha bergig och stenbunden skogsmark. Fastighetens areal kan ej anses avvika avsevärt från vad som ligger inom normala gränser för torpfastigheter. - Då Flärke 4:28:s skogsmarksareal ej utökats sedan servitutet tillkom finner förrättningslantmätaren det ej skäligt att godtaga andrahandsyrkandet. Vid likvidvärderingen har gjorts den bedömningen att fastighetens troliga långsiktiga användning kommer att bli för fritidsändamål. Åtgången av byggnadsvirke uppskattas till 1,5 m3 fub per år och av ved till 5 m3 fpb per år.

H.S. och bolaget anförde besvär över förrättningen hos Härnosands TR, fastighetsdomstolen.

H.S. yrkade i första hand att servitutet skulle bestå och i andra hand att ersättningen för servitutets upphävande skulle beräknas efter en uppskattad åtgång av byggnadsvirke till 5 m3 fub per år och av ved till 20 m3 fpb per år.

Bolaget yrkade att TR:n måtte med ändring av ersättningsbeslutet förordna att ersättning för upphävandet av servitutet inte skulle utgå. Bolaget förklarade sig vid bifall till detta yrkande berett att ensamt svara för förrättningskostnaderna.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

Till utveckling av sin talan anförde parterna i huvudsak följande.

H.S.: Flärke 4:28 används för närvarande som fritidsbostad under helger året om och under semester. Från bostaden i Domsjö till Flärke är avståndet 5 mil. Han avser att om 4 år begära halvtidspension och då bosätta sig i Flärke de tider han ej arbetar. Vid sin heltidspensionering 1988 avser han att helt bosätta sig på fastigheten. Denna är i behov av upprustning och modernisering. Det är därför av väsentlig betydelse för fastigheten att få behålla rätten att ta byggnadsvirke. Fastigheten har också behov av ved för uppvärmning av bostaden. - Rättigheterna representerar ett stort värde för fastigheten, helt oberoende av den användning fastigheten har. Det förhållandet att självständig jordbruksdrift ej förekommer på fastigheten medför inte att rättigheternas bestånd eller värde påverkas. Inte heller utgör det förhållandet att fastighetens virkesbehov helt eller delvis kan täckas från egen skogsmark - vars areal för övrigt är mindre nu än vid fastighetens tillkomst - skäl att ersättning för rättigheterna inte skall utgå vid upphävandet. Vad bolaget anför i dessa delar har ej stöd i rättspraxis. De av fastighetsbildningsmyndigheten tillämpade rotnettopriserna återspeglar antaganden om framtida långsiktiga värden på byggnadsvirke och ved och godtas därför. Virkesåtgången är dock högre än myndigheten bestämt. På fastigheten finns förutom bostadsbyggnad även sommarladugård och härbre. För underhåll och reparation av dessa byggnader kan beräknas åtgå 5 m3 fub per år. Vedåtgången kan beräknas till 20 m3 fpb per år vid permanent bosättning på fastigheten. Ersättningen skall därför - med användande i övrigt av fastighetsbildningsmyndighetens beräkningsmetod - bestämmas till ett högre belopp än vid förrättningen.

Bolaget: Den framtida användningen av Flärke 4:28 skall baseras på objektiva grunder och ej på nuvarande ägarens utsago. Fastigheten används i dag för fritidsboende. Jordbruket är definitivt nedlagt och torde med säkerhet ej återupptas. Det är heller inte sannolikt att helårsbosättning kommer att ske på fastigheten. Härför har denna bl a alltför låg standard med avseende på vatten och avlopp, värmesystem m m. För erforderlig upprustning och modernisering av fastigheten krävs byggnadslov och sannolikt också statliga lån. Av antagen kommunöversikt och av den praxis kommunens förmedlingsorgan tillämpar framgår att kommunen är mycket restriktiv i sin inställning till ytterligare permanent bosättning bl a i det glesbygdsområde det nu är fråga om. Fastighetens troliga långsiktiga användning får därför anses vara för fritidsändamål. Med detta användningssätt har skogsfångsrättigheterna inte till någon del sådan betydelse för Flärke 4:28 att de ej kan upphävas. - Någon ersättning skall vid sådant användningssätt inte utgå för rättigheterna eftersom dessa inte längre får utnyttjas. I första hand gör sålunda bolaget gällande att rättigheternas utnyttjande är direkt knutet till det användningssätt, som lägenheten hade vid tillkomsten, nämligen för jordbruksändamål. De ursprungliga förutsättningarna för servitutets utnyttjande har ändrats så väsentligt efter tillkomsten att ägaren av lägenheten numera ej har rätt att tillgodogöra sig någon som helst av de upplåtna nyttigheterna. Om TR:n ej delar detta synsätt menar bolaget i andra hand, att ersättning ej bör utgå av det skälet att Flärke 4:28 kan tillgodose sitt virkesbehov från egen skog. I skogsservitutets natur ligger att det skall komplettera den härskande fastigheten med nyttigheter som eljest saknats inom densamma eller finnes i otillräcklig omfattning. Ägaren har inte rätt att spara egen skog och hämta nyttigheterna enbart från tjänande fastighet. Dessa förhållanden är tillämpliga för Flärke 4:28, som har ett virkesförråd som betydligt överstiger 90 m3 sk per ha och en avkastning som uppgår till 17-19 m3 sk per år. Lägenhetens behov av såväl timmer- som veddimensioner kan därför numera täckas helt från egen skog. - Bolaget hävdar sammantaget att marknadsvärdet för Flärke 4:28 ej minskas genom att rättigheterna upphävs. Bolaget godtar emellertid i och för sig den av fastighetsbildningsmyndigheten antagna virkesåtgången på fastigheten liksom likvidvärderingen i övrigt.

I målet inhämtades yttrande från överlantmätarmyndigheten, som - med avstyrkande av såväl H.S:s som bolagets besvär - anförde bl a följande: Med anledning av de skäl bolaget anfört till stöd för sin talan kan följande nämnas. Motiven till att skogsservitut uppläts i stället för att vid försäljningar av mindre jordbruksfastigheter tilldela dessa erforderlig skogsmark torde till övervägande del sammanhänga med en önskan att hushålla med de tillgångar som skogen utgjorde. Ett servitut gav möjligheter att ta till vara t ex torr skog för ved och bete på myrmark bättre än vad som skulle bli fallet om enskild mark tilldelades de försålda lägenheterna. Tillskapandet av skogsservituten var således jordpolitiskt motiverade. Servituten har emellertid på grund av förändringar i brukandet förlorat mycket av eller hela sin betydelse. I de fall att rättigheten genom ändrade förhållanden kommit att ligga utanför servitutsbegreppet får servitutet reellt anses som upphört.

Flärke 4:28 som enligt jordregistret innehåller 8,60 ha är bebyggd med ett bostadshus med taxeringsvärdet 8 000 kr. Ägaren av den härskande fastigheten driver inte aktivt jordbruk på fastigheten. Det måste av bl a jordbruksekonomiska skäl bedömas som osannolikt att jordbruksdriften återupptas. Av remisshandlingarna framgår att fastigheten idag utnyttjas för fritidsändamål. Någon ändring av användningen inom överskådlig tid bedöms enligt vår mening inte som sannolik. Fastigheten har fortfarande sin uppvärmning baserad på vedeldning.

Mot bakgrund av de ändrade förhållanden som skett sedan rättigheterna uppläts och då främst att jordbruksdriften lagts ned får de rättigheter som har samband med jordbruksdriften anses ligga utanför servitutsbegreppet. Dessa ska inte ersättas. Det förhållandet att jordbruksdriften lagts ned innebär enligt överlantmätarmyndigheten emellertid inte att behovet för den härskande fastigheten av ved eller byggnadsvirke upphört. Det ursprungliga syftet med servituten att vara komplement till mindre jordbruksfastigheter gäller visserligen inte längre. Servitut kan dock behöva tillgodose behov som förekommer även vid ändrad användning. Servitutets föränderlighet gör att den härskande fastigheten, i den mån behov av ved och byggnadsvirke föreligger, bör ersätta förlusten av dessa rättigheter.

Bolaget har även framfört ståndpunkten att servitutets omfattning är beroende av i vad mån husbehovsvirket kan tas från den härskande fastigheten. Med anledning härav får överlantmätarmyndigheten anföra följande.

Upplåtelsen av skogsfångsservitutet kan ha avsett fastighetens totala behov av de skogsnyttigheter som avtalet anger. Avsikten kan givetvis också ha varit att servitutet endast avsåg att täcka det behov som inte kunde tillgodoses inom den härskande fastigheten. Att klarlägga avtalsparternas avsikter i detta avseende torde normalt vara omöjligt även om viss ledning kan läs av grundhandlingens ordalydelse, lägenhetens storlek, möjligheterna att tillgodogöra sig eventuell skog på lägenheten för annat ändamål än det som servitutet avser. Det får därför enligt vår mening antas att skogsfångsservituten normalt avser den härskande fastighetens totala husbehov av de nyttigheter som anges i servitutsupplåtelsen såvida någon begränsning inte finns angiven i avtalet. Detta innebär att om skogstillgången ökar inom härskande fastighet, t ex att odlad mark övergår till skogsmark, bör detta normalt inte beaktas vid bedömningen av behovet av husbehovsvirke.

Har emellertid den härskande fastigheten tillförts skogsmark så att fastighetens behov härigenom kan tillgodoses inom denna kan det enligt vår mening vara rimligt att anta att servitutsbelastningen upphört. Fastigheten har dock idag en mindre omfattning än den som gavs ursprungligen. Dess areal får anses som normal för torpfastigheter. Ingenting tyder heller på att servitutet vid upplåtelsetillfället begränsats att avse endast den mängd ved och byggnadsvirke som erfordras sedan fastighetens egna skogstillgångar ianspråktagits. Ersättning bör således utgå för förlusten av rätten till ved och byggnadsvirke.

TR:n höll syn i samband med huvudförhandlingen.

TR:n (rådmännen Olsgren och Lindqvist, fastighetsrådet Bergsjö och två nämndemän) anförde i utslag d 21 juni 1979:

Skäl. Flärke 4:28 används såsom fritidsfastighet. Fastighetens ägare har permanent bostad på annat håll. Vad som framkommit i målet ger enligt TR:ns mening ej stöd för annat antagande än att fastigheten även i framtiden kommer att användas för fritidsboende.

Enligt 15 § lagen om införande av FBL får skogsfångs- och betesservitut upphävas även om sådana omständigheter som avses i 7 kap 5 § FBL ej föreligger. I fråga om servitut som avser rätt att ta ved gäller visst undantag, som dock ej är aktuellt här, eftersom Flärke 4:28 inte används till stadigvarande bostad. TR:ns prövning skall på grund härav endast avse huruvida upphävande av servitutsrättigheterna är förenligt med de i 5 kap 4, 5 och 8 §§ FBL uppställda villkoren för fastighetsreglering. Kraven i 5 kap 4 och 5 §§ FBL på viss båtnad av regleringen och på förbättring av sökandens fastighet är enligt TR:ns bedömning uppfyllda. Med hänsyn till den användning den härskande fastigheten numera har kan förlusten av skogsfångsrättigheterna ej anses medföra att fastigheten blir i mindre mån än tidigare lämpad för sitt ändamål. Rättigheterna kan inte anses påverka den härskande fastighetens graderingsvärde. Hinder mot servitutets upphävande föreligger därför ej heller enligt 5 kap 8 § FBL.

Besvären i vad de avser att servitutsrättigheterna skall få bestå skall därför inte bifallas.

Vad härefter rör frågan om ersättning för de upphävda rättigheterna har bolaget hävdat att sådan ersättning ej skall utgå därför att rättigheterna numera ej får utnyttjas. Anledning härtill är enligt bolaget i första hand att rättigheterna är knutna till en på den härskande fastigheten bedriven jordbruksverksamhet och följaktligen ej får utövas vid annan användning av fastigheten, eller i andra hand att rättigheterna ej får utövas så länge de ifrågavarande nyttigheterna finns i tillräcklig omfattning inom den härskande fastighetens egna gränser. TR:n gör i dessa frågor följande bedömning.

I servitutets natur ligger att det skall komplettera den härskande fastigheten med rättighet eller nyttighet, som är av väsentlig betydelse för fastighetens ändamålsenliga funktion och som den ej kan tillgodose inom egna gränser. Servitutets innehåll bestäms således i princip av den härskande fastighetens behov, vilket när det gäller alsterservitut - dvs rätt att från tjänande fastighet ta växande naturalster, exempelvis skog - normalt maximeras av husbehovet. I begreppet husbehov ligger också den begränsningen av nyttigheten, att den måste förbrukas på härskande fastigheten. De sålunda angivna ramarna för servitutets innehåll innebär att detta kan variera från tid till annan beroende på hur den härskande fastigheten används vid olika tidpunkter. Rätten att utnyttja servitutet upphör följaktligen inte enbart av det skälet att den härskande fastighetens användningssätt förändras i jämförelse med förhållandena vid tillkomsten.

Gentemot den tjänande fastigheten har servitutsrätten den begränsningen att den ej får utnyttjas så att fastigheten betungas mer än nödvändigt. Detta lär emellertid inte utan vidare innebära - beträffande exempelvis skogsservitut - att ägaren av tjänande fastighet kan kräva att servitutshavaren i första hand skall tillgodose sitt behov av virke från den egna fastigheten och först när skogsbeståndet på denna fastighet ej räcker för täckande av husbehovet har rätt att utnyttja servitutet. Servitutshavaren torde vara skyldig att finna sig i jämkning av den rätt till uttag som förutsatts vid servitutsupplåtelsen endast i den mån skäl föreligger för ändring eller upphävande av servitutet enligt bestämmelserna därom i FBL och lagen om införande av FBL. För en reducering - såsom bolagets yrkande innebär - av uttagsrätten till noll bör krävas att omständigheterna är sådana att servitutet får upphävas. Upphävande av servitut utan rätt för servitutshavaren till ersättning lär emellertid kunna komma i fråga endast om servitutet bör anses övergivet eller till följd av ändrade förhållanden kommit att sakna betydelse för den härskande fastigheten.

Flärke 4:28 erhöll genom 872 års grundhandling dels äganderätten till viss mark - i jordregistret upptagen med en areal av 15,04 ha - dels bl a rättigheter till skogsfång utan annan inskränkning än att nyttigheterna fick användas "för husets behof men ej till afsala". Av grundhandlingen framgår att överlåtelsen avsåg en jordbrukslägenhet med åker och skogsmark. Det kan förutsättas att parterna överenskom om skogsfångsrättigheterna med hänsyn till det behov lägenheten ansågs ha utöver vad som kunde tas ut från egen mark.

Den till Flärke 4:28 hörande skogsarealen har minskats efter servitutets tillkomst. Med nuvarande användning av fastigheten som fritidsbostad har visserligen samtidigt fastighetens behov av servitutsrättigheterna minskat väsentligt. I dag kan sålunda endast rätten till byggnadsvirke och ved utnyttjas för förbrukning på fastigheten och åtgången av dessa förnödenheter får förutsättas vara avsevärt mindre än vid jordbruksdrift på fastigheten. Minskningen av virkes- och vedbehovet är emellertid inte av den omfattningen att servitutet upphört att äga betydelse för den härskande fastigheten. Det har ej påståtts att servitutet är övergivet.

På grund av det anförda kan det ej anses att servitutshavaren i detta fall skulle, på sätt bolaget gjort gällande, vara skyldig att avstå från servitutsrättigheterna utan ersättning.

Bolagets besvär kan därför inte bifallas.

Vad slutligen gäller H.S:s besvär över ersättningsbeslutet finner TR:n fastighetsbildningsmyndighetens bedömning av byggnadsvirkes- och vedåtgången skälig med hänsyn till byggnadsbeståndets omfattning och skick samt den härskande fastighetens användning. H.S:s besvär skall därför ogillas även i denna del.

Slut. Besvären lämnas utan bifall.

Såväl H.S. såsom bolaget anförde besvär i HovR:n för Nedre Norrland, varvid vardera parten yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

HovR:n (hovrättslagmannen Hedman, fastighetsrådet Jaensson, hovrättsassessorn Eberstein, referent, och adj led Hallström) fastställde i utslag d 18 nov 1980 TR:ns utslag.

Bolaget anförde besvär och yrkade att HD måtte, med ändring av HovR:ns utslag, befria bolaget från skyldighet att utge ersättning för det upphävda skogsfångsservitutet.

H.S. bestred bifall till besvären.

Statens lantmäteriverk anförde i yttrande, som infordrats av HD: Besvären avser endast ersättningsfrågan. Talan förs inte mot beslutet att upphäva servitutet. Detta beslut har alltså vunnit laga kraft.

I ersättningsfrågan yrkar bolaget, att någon ersättning med anledning av upphävandet av servitutet inte skall utgå. Bolaget anger två alternativa grunder för yrkandet. Den första grunden är att på grund av ändrade förhållanden servitutet numera inte längre ger någon rätt att ta virke på den tjänande fastigheten och att någon värdeförändring som kan ge anledning till ersättning därför inte uppstår. De ändrade förhållanden som åsyftas är att den härskande fastighetens användning har förändrats från jordbruk till fritidsändamål. Bolaget menar att genom denna förändring något behov av servitutet över huvud taget inte längre finns och att förutsättningar för utövning av servitutet - som tillkommit som husbehovsservitut för en jordbruksfastighet - därför numera saknas. Den av bolaget i andra hand framförda grunden är att fastighetens behov av naturalster, dvs ved och byggnadsvirke, numera är så ringa att det kan och skall tillgodoses genom användning av fastighetens egna skogstillgångar. Det sistnämnda resonemanget synes innebära att bolaget menar att ett husbehovsservitut avseende skogsfång inte bör få utnyttjas om nyttighet av sådant slag som servitutet avser finns på den egna fastigheten.

Innan synpunkter redovisas på de väckta frågorna lämnas här en kort sammanfattning av den allmänna utveckling som ägt rum i fråga om skogsservituten.Allmänt om skogsservitut och om verksamheten avseende upphävande av sådana servitut

Servitut som innefattar rätt till skogsfång har tidigare bildats i rätt stor utsträckning inom vissa delar av landet, särskilt i Norrland. I en del fall har de varit gällande av ålder. Vissa andra skogsservitut har tillskapats i samband med laga jorddelning, även om detta inte var tillåtet. Det ojämförligt största antalet har emellertid tillkommit genom avtal, vanligen i samband med jordavsöndring. Under större delen av 1800-talet var det vanligt särskilt i Norrland, att man vid försäljning av mark tillgodosåg mindre jordbrukslägenheters behov av skogsfång genom servitut.

Äldre servitut har i regel innefattat full skogsfångsrätt för husbyggnad, ved brand, stängsel och hässjevirke efter den härskande fastighetens eget val, s k fria servitut. Under slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet blev nya servitutsupplåtelser i regel till storleken mera begränsade. Ofta blev de maximerade till viss mängd virke. Stundom skulle avverkning bara få ske efter anvisning, s k anvisningsservitut. En del servitut begränsades med avseende på giltighetstiden till att avse viss tid eller servitutshavarens livstid.

Att skogsservitut uppläts i stället för att fastigheterna tilldelades skogsmark torde till övervägande del sammanhänga med en önskan att hushålla med de tillgångar som skogen utgjorde. Ett servitut kunde utövas på ett större område. Detta gav möjligheter att ta till vara t ex torrskog för ved och bete på myrmark bättre än vad som skulle bli fallet om enskild mark tilldelades de försålda lägenheterna. Tillskapandet av skogsservituten får således ses som ett led i en jordpolitik som hade till syfte att livnära så många människor som möjligt inom ett visst område. Fastigheterna eller torpen som de kallades bestod normalt av några ha åker - ofta några ha skogsmark - och av skogsservitutsrättigheter. Ofta kunde dock jordbruksdriften inte försörja en familj på dessa små fastigheter. Arbete såsom skogshuggning, skogskörslor, sågverksarbete och liknande fick därför tas utanför fastigheten.

När servituten tillkom utgjorde de i allmänhet nödvändiga komplement till jordbruksfastigheter. Dessa fastigheter var ofta mindre lägenheter, som på sina egna ägor inte hade tillgång eller otillräcklig tillgång till de nyttigheter servituten omfattade. Servituten var många gånger av så stor betydelse för sådana fastigheter att de utgjorde en förutsättning för bildande av sådana fastigheter. Genom de förändringar som har ägt rum under de senaste årtiondena i fråga om närings- och befolkningsförhållanden har de flesta jordbruksfastigheter av den typ, som det här är fråga om, förlorat sina förutsättningar att bestå som självständiga företag. Åker och betesmark har i stor utsträckning omförts till skogsmark. I dessa fall har de till fastigheterna hörande skogsservituten förlorat en stor del av den ursprungliga betydelsen som ett oumbärligt husbehovskomplement till fastigheter med självhushåll. I de fall då fastigheterna ännu används för jordbruk har servituten inte samma betydelse som när de bildades.

Behovet av ved har minskat i och med den övergång som skett främst till eluppvärmning eller oljeeldning. Behovet av virke till stängsel har också minskat genom ett allt mindre stängselbehov och övergång till andra stängseltyper än de tidigare vanliga gärdesgårdarna. Nyttan av att ur skogen själv kunna hämta byggnadsvirke har minskat genom nya byggnads metoder och förändrade prisrelationer mellan eget virke och nya byggnadsmaterial. Utvecklingen som den kännetecknades fram till mitten på 70-talet medförde att det blev mindre lönsamt för servitutshavaren att utöva ett skogsfångsservitut än tidigare med hänsyn taget till alternativkostnader för motsvarande förnödenheter och alternativa möjligheter för servitutshavaren att använda sin tid och sina övriga resurser.

Efter oljekrisen 1973 har synen på värdet av ved från energisynpunkt förändrats. Med stigande olje- och elpriser har intresset för att elda med träbränsle ökat. Utvecklingen tog alltså en annan inriktning än man tidigare hade bedömt. Man har därför funnit anledning att slå vakt om de servitut som avser rätt att ta ved till fastighet som används till stadigvarande bostad. Sådana servitut får i princip finnas kvar så länge de har betydelse för fastighetens bränsleförsörjning. En lagändring med detta syfte skedde år 1978. Mot bakgrund av den allmänna inställningen att skogsfångsservituten på sikt bör avskaffas fanns enligt lagstiftaren inte skäl att skydda vedservitut som tillkommer fritidsfastighet, oavsett hur stor del av året fastigheten används (prop 1978/79:38).

I och med att servitutsutövningen minskat har givetvis olägenheterna för de tjänande fastigheterna blivit mindre, men i den mån servituten utövas kvarstår olägenheterna. Också de servitut som inte utövas innebär ofta olägenheter i samband med t ex fastighetsrationalisering. Det har i lagstiftningssammanhang slagits fast att det från allmän synpunkt är önskvärt att skogsservituten avvecklas varvid dock, som nyss berörts, vissa vedservitut genom 1978 års lagändring har beretts ett särskilt skydd. Det har ansetts att avvecklingen bör ske successivt genom att servituten efter beslut vid fastighetsbildningsförrättning upphävs i varje särskilt fall, varvid ekonomisk gottgörelse kommer till stånd.

Sedan FBL trädde i kraft år 1972 har en relativt omfattande förrättningsverksamhet avseende upphävande av skogsservitut ägt rum främst i Västernorrlands län. Ofta aktualiseras upphävandefrågorna genom ansökningar från ägare till fastigheter som är belastade av servitut. I andra fall upphävs servitut som följdåtgärder vid fastighetsregleringar avseende marköverföring i rationaliseringssammanhang. En fast praxis har successivt utbildats i de olika rättstillämpningsfrågorna, i vissa fall efter överklaganden till domstol. I de principfrågor som nu är aktuella har praxis hittills varit i huvudsak den som återspeglas i förrättningsinstansens och domstolarnas avgöranden i förevarande mål.Det nu aktuella målet

Tillkomsten av skogsfångsservitutet innebar för den härskande fastigheten Flärke 4:28 en då sannolikt mer eller mindre oumbärlig befogenhet att utnyttja en naturlig produktion på den tjänande fastigheten. Befogenheterna bestod i att ta ved och virke. Produktionen förbrukades på den härskande fastigheten som var en mindre jordbruksfastighet avsedd för en familjs uppehälle. Nyttan var ett led i en självhushållning. Befogenheterna var inriktade på de ursprungliga ändamålen jordbruksdrift och bostad. Det var, som förut berörts, vanligt att skogsservitut användes för dessa ändamål. Den senare inträffade utvecklingen från aktivt jordbruk till fritidsfastighet har inneburit att jordbruksändamålet och en del av bostadsändamålet fallit bort. Denna utveckling innebär ett starkt minskat behov av skogsprodukter. Ett visst sådant behov kvarstår dock i och med att det har bedömts som sannolikt att fastigheten även i fortsättningen kommer att behöva använda byggnadsvirke för reparation och ved för uppvärmning av bostadsbyggnaden.

Det behov av skogsprodukter som fastigheten ännu har kvar har till karaktären inte förändrats. Det gäller produkter för samma ändamål som tidigare. De produkter som tas ut med stöd av servitutet förbrukas på fastigheten i anslutning till dess användning.

Till stöd för uppfattningen att något servitut inte längre föreligger i fall då den härskande fastigheten har övergått till användning för fritidsändamål hänvisar bolaget bl a till ett uttalande av dåvarande lantmäteristyrelsen år 1969. Uttalandet i fråga ingår i ett förslag till lagstiftning om förlängning av vissa tidsbegränsade skogsservitut, som lantmäteristyrelsen lade fram med anledning av särskilt uppdrag från Kungl. Maj:t.

Det åsyftade uttalandet bör i första hand ses i sitt sammanhang med den nämnda lagstiftningsfrågan. Uttalandet var avsett att ge ytterligare stöd för den i skrivelsen redan framförda och i och för sig fullt tillräckligt motiverade uppfattningen att tidsbegränsade servitut till förmån för fritidsfastigheter och bostadsfastigheter inte borde förlängas.

Som bolaget framhåller är uttalandet emellertid formulerat så att det syftar på skogsservitut i allmänhet och inte specifikt på tidsbegränsade skogsservitut. Uttalandet var också avsett att ha denna vidare innebörd. Det var ett uttryck för ungefär samma uppfattning som bolaget nu hävdar när det gäller skogsservitutens syfte och deras beroende av den härskande fastighetens användningsändamål.

Den av lantmäteristyrelsen framförda uppfattningen i det här berörda avseendet utvecklades inte närmare och berördes inte heller i den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet. Ställningstagandena i förlängningsfrågan kom att grundas på andra utgångspunkter.

I rättstillämpningen har det av lantmäteristyrelsen år 1969 framförda synsättet inte slagit igenom. I förrättningsverksamheten har man sett på saken på i huvudsak samma sätt som det vilket kommer till uttryck i fastighetsbildningsmyndighetens och domstolarnas ställningstaganden i det nu aktuella målet. Lantmäteristyrelsen och sedermera lantmäteriverket (LMV) har inte gjort något försök att styra tillämpningen i annan riktning. I lagstiftningsärendet år 1978 angående ökat skydd för skogsservituten såvitt avser rätten till ved utgick diskussionen och ställningstagandena i huvudsak från att skogsservituten lever kvar också sedan den härskande fastigheten övergått till bostads- eller fritidsanvändning. Att husbehovets omfattning och sammansättning påverkas av sådana förändringar är en annan sak.

Efter 1978 års lagändring finns det knappast utrymme för en sådan ändring av rättstillämpningen att skogsservituten anses upphöra automatiskt vid fastighetens övergång från jordbruksanvändning till bostadsanvändning. Lagändringens innebörd var att den gav skydd i visst avseende för skogsservituten efter den härskande fastighetens övergång till bostadsanvändning. Något sådant skydd infördes däremot inte för fall där fastigheten övergått till fritidsanvändning. Mot denna bakgrund synes det såvitt beträffar fritidsfastigheter i och för sig finnas möjlighet att i rättstillämpningen skapa ett prejudikat med den innebörd som bolaget syftar till, dvs att skogsservitut inte skall gälla efter fastighetens övergång till fritidsanvändning.

Som skäl för en sådan tillämpning kan i första hand hänvisas till att det inte finns något intresse från allmän synpunkt av att i servitutsform bereda skydd för fritidsfastigheters försörjning med ved och virke. Detta skäl räcker dock inte. Det krävs också att det kan göras gällande att servitutsrätt för fritidsfastighet avseende skogsprodukter faller utanför ramen för servitutsfiguren generellt sett eller åtminstone utanför ramen för vad som kan anses ha blivit avtalat vid upplåtelsen. I det förstnämnda av dessa avseenden torde det närmast vara servitutsbegreppet enligt före år 1972 gällande rätt som är relevant. Om man utgår från den numera gällande lagstiftningen är det i och för sig helt klart att skogsservitut för fritidsfastighet inte faller inom ramen för servitutsbegreppet och inte kan bildas, men detsamma gäller skogsservitut för jordbruksfastigheter, vilket inte hindrar att tidigare tillkomna skogsservitut för sådana fastigheter alltjämt godtas. När det gäller frågan vad som kan tolkas in i upplåtelseavtalet ger grundavhandlingen såväl i förevarande fall som i flertalet andra liknande fall ganska dålig vägledning. Med hänsyn till de nu berörda förhållandena är det tveksamt om det är möjligt att finna ett tillräckligt stöd för en restriktiv tillämpning av det slag som bolaget nu förespråkar och som lantmäteristyrelsen genom sitt uttalande år 1969 gav viss anslutning till.

Mot denna bakgrund bör man enligt LMVs mening i dag fästa stort avseende vid den praxis som har etablerats under FBLs hittillsvarande giltighetstid och det synsätt som kom till uttryck i 1978 års lagstiftningsärende. Det finns inte tillräckliga skäl att nu slå in på en annan väg även om det skulle befinnas möjligt. Den av bolaget i första hand åberopade grunden bör därför enligt LMVs mening inte godtas.

LMV övergår härefter till att behandla den av bolaget i andra hand anförda grunden, nämligen att den härskande fastighetens behov av naturalster är av så ringa omfattning att behovet helt kan och skall tillgodoses inom gränserna för den härskande fastigheten.

Vad bolaget vill göra gällande i principiellt avseende synes vara att ett husbehovsservitut bör få utnyttjas bara i den mån fastigheten verkligen har behov av att gå utanför de egna gränserna för att tillgodose behovet i fråga. I den mån behovet kan tillgodoses på fastighetens egen mark bör servitutet inte få användas. Det av bolaget förda resonemanget är i och för sig rimligt och saknar inte skäl. I rättsfallet NJA 1962 s 95, som bolaget har hänvisat till, tillämpades också en sådan princip. Det i rättsfallet aktuella skogsfångsservitutet hade emellertid en alldeles speciell historisk bakgrund. Det befanns därför att rättighetens innehåll skulle bedömas med utgångspunkt från reglerna i 1734 års lag om rätten till skogsfång på häradsallmänning. Enligt dessa regler hade häradsborna rätt att ta virke från häradsallmänning bara i den omfattning nyttigheten saknades på hemmanets egna ägor.

I fråga om husbehovsservitut i allmänhet avseende rätt till skogsfång är emellertid den äldre lagstiftningen om allmänningar knappast relevant. Inte heller några andra regler torde finnas som ger någon speciell utgångspunkt för tolkningen.

Upplåtelsehandlingarna ger i allmänhet inte någon vägledning i det aktuella avseendet. Normalt har i avtalen inte berörts frågan om betydelsen av skogstillgång på den egna fastigheten.

Ibland har dock detta skett. I rättsfallet NJA 1940 s 208 meddelades i upplåtelsen bestämmelse som klargjorde att servitutshavaren skulle ta virke och ved på den egna marken så länge det fanns tillgång därtill och först därefter skulle han få utnyttja den tjänande fastighetens skog. Med utgående från denna bestämmelse avgjordes i målet att en viss i utslaget angiven andel av husbehovet skulle anses belöpa på servitutet.

I det nu aktuella fallet ger formuleringarna i grundavhandlingen inte stöd för en liknande tolkning. I stället har man närmast anledning att av det nämnda rättsfallet motsättningsvis dra slutsatsen att eftersom någon begränsning av det slag som här diskuteras inte är angiven i den nu aktuella grundavhandlingen så skall man bortse från skogstillgången på den egna fastigheten när man tar ställning till servitutets innehåll.

Avgörandena i rättsfallen NJA 1913 B 418 och NJA 1915 B 809 synes ligga i linje med en sådan tolkning. I dessa rättsfall gjordes vid utbrytning av skogsservitut inga avdrag för virkesavkastning inom de härskande fastigheternas egna gränser. I rättsfallet NJA 1932 s 196 synes förekomsten av egen skog vid bildandet av de i målet omtvistade rättigheterna inte ha hindrat att rättigheterna i fråga godtogs som servitut av husbehovskaraktär.

I den praktiska tillämpningen vid upphävande av skogsservitut enligt FBL har skogstillgången på den härskande fastighetens egen mark vanligen inte beaktats. Tillämpningen är dock inte alldeles enhetlig. I ett fall ganska nyligen beaktades vedtillgången inom de härskande fastigheterna vid uppskattning av fastigheternas behov av brännved till grund för bestämmandet av ersättning. Beräkningarna godtogs av fastighetsdomstolen (Östersund 1982-04-14, UF 11).

En tolkning av den nu aktuella servitutsupplåtelsen innebärande att någon begränsning med hänsyn till egen skogstillgång inte anses finnas kan möjligen sägas ha visst stöd också genom upplåtelsens faktiska tillämpning. I vart fall tycks bolaget inte ha gjort någon invändning mot de uttag av timmer som servitutshavaren gjorde åren 1965 och 1970.

Det finns av anförda skäl enligt LMVs mening inte tillräckligt stöd för den av bolaget i andra hand åberopade grunden för yrkandet att någon ersättning inte skall utgå. Det förhållandet att den härskande fastigheten har övergått till att utgöra fritidsfastighet synes därvid inte leda till annan slutsats även om det med avseende på dessa fall finns vissa skäl för bolagets uppfattning vid en tolkning grundad på olika ändamålsöverväganden.

Till förebyggande av missuppfattning bör tilläggas att det förut sagda om förhållandet mellan skogsservitut och skog på egen mark inte innebär att man alltid helt skall bortse från skogstillgången på den härskande fastighetens mark vid bestämmande av ersättning efter upphävande av skogsservitut. Eftersom ersättningen i princip skall bestämmas med utgångspunkt från marknadsvärdeeffekterna av upphävandet bör skogstillgång på egen mark naturligtvis beaktas i den mån den påverkar den marknadsmässiga betydelsen av servitutet för den härskande fastigheten. T ex i fall då drivningsläget från den egna fastigheten är gynnsammare än från den tjänande fastigheten kan det vara ekonomiskt fördelaktigare för servitutshavaren att i första hand tillgodose behovet genom att utnyttja den egna skogstillgången. Servitutet får i sådana fall i motsvarande mån mindre betydelse och värde.

Sammanfattningsvis anser LMV emellertid att det inte finns skäl för bifall till bolagets talan och att det överklagade utslaget alltså bör lämnas utan ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Hult, Erik Nyman, referent, Bengtsson, Broomé och Magnusson) beslöt följande utslag: