NJA 1984 s. 447

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Adell) anförde i dom d 23 febr 1982:

Domskäl. Ansvarsfrågan. L.L. har erkänt, att han natten till d 8 nov 1981 fört bil i Malmö efter alkoholförtäring och därvid i höjd med Fridhemstorget fört bilen upp på norra gångbanorna till Regementsgatan- Erikslustvägen samt kört på en häck, en skylt för övergångsställe, en annonspelare samt en skylt för busshållplats. Vid påkörningen uppstod skador på bilen, annonspelaren och vägmärkena. L.L. erkänner, att han färdats ovarsamt. Han erkänner likaledes rattonykterhet men bestrider ansvar för rattfylleri.

L.L. har vidare anfört: Han befann sig vid den aktuella tiden i en mycket deprimerad sinnesstämning, beroende på hotande skilsmässa. Till lunchen ifrågavarande dag drack han en mindre kvantitet rödvin. Vid 20-tiden på kvällen besökte han goda vänner, hos vilka han blev bjuden på en smörgås. I samband därmed drack han ett par drinkar, innehållande uppskattningsvis 8-10 cl starksprit. Efter besöket hos vännerna åkte han taxi till sin bostad vid Vikingsbergsvägen. Han räknar med att han var hemma vid 24-tiden. Strax före kl 02.00 tog han sin bil och körde in mot staden. Därvid skedde ovannämnda påkörningar. Anledningen härtill var, att han i sitt deprimerade tillstånd beslutat att beröva sig livet. Visserligen hade han såsom läkare möjlighet att göra detta på annat sätt men ansåg det bättre, särskilt med hänsyn till sina två döttrar, att han omkom vid en trafikolycka. Då han råkade lägga in fel växel, hade påkörningen inte avsedd effekt. Bilen och de påkörda objekten blev emellertid skadade. Ett av bilens däck exploderade. Han lyckades dock köra hem bilen till villan vid Vikingsbergsvägen. Sedan han satt in bilen i garaget, tog han i villan fram en flaska whisky, ur vilken han hällde upp en drink om 20-25 cl som han förtärde. Då han var på väg till sitt medicinskåp för att hämta medel till det planerade självmordet, överraskades han av att polisen kom till villan. Han räknar med att han uppehöll sig ungefär 10 min i villan före polisens ankomst.

Vittnesförhör har ägt rum med taxichauffören R.J. och polisinspektören C.N., vilka var för sig uppgivit följande:

J: Han framförde vid tillfället sin taxi Tessins väg söderut. I korsningen med Regementsgatan framfördes L.L:s bil Regementsgatan västerut. När den passerade korsningen, måste trafiksignalerna i L.L:s färdriktning ha visat rött ljus, enär J för sin del hade grönt ljus. J, som följde efter L.L., såg dennes bil styra upp på gångbanan mellan Ribersborgsvägen och Regementsgatan, där bilen körde in i en häck och därefter sammanstötte med en annonspelare och några vägmärken. L.L. fortsatte efter trafikolyckan i riktning mot Vikingsbergsvägen, varvid J med sin taxi följde efter honom. J såg honom gå in i en villa, belägen vid nr 29 å nämnda gata. L.L. föreföll påverkad av något och gick kanske inte helt stadigt, även om man inte kan säga, att gången var ostadig. J hade tillkallat polis via växel och polisen anlände till villan endast någon minut efter det L.L. gått in i villan. I varje fall är det helt uteslutet, att denna tidrymd uppgick till så mycket som 10 min.

N: Han ingick i den polispatrull, som den aktuella dagen beordrades köra och leta efter en misstänkt rattfyllerist. Enligt inkomna anvisningar körde polispatrullen till fastigheten Vikingsbergsvägen 29, där bilföraren i fråga, L.L., gick in. Poliserna anlände till fastigheten en mycket kort stund efter det L.L. gått in i denna. De ringde på och blev av L.L. insläppta i villan. L.L. föreföll trött och hade vissa svårigheter att gå. För poliserna uppgav han, att han druckit ett glas whisky om 8-10 cl omedelbart före polispatrullens ankomst. Han hade dock svårt att finna glaset som han druckit ur. I köket fann han efter något letande två seltersglas, av vilka det ena luktade whisky. Någon flaska stod inte framme. Vid närmare efterforskning fann poliserna emellertid en delvis tömd whiskybutelj i barskåpet. Undersökningen resulterade i att L.L. medtogs till polishuset för blodprovstagning och läkarundersökning.

I målet har verkställts blodundersökning. Blodprov togs d 8 nov 1981 kl 03.35. Blodundersökningen ger vid handen, att alkoholkoncentrationen i L.L:s blod vid provtagningstillfället uppgick till minst 1,95 promille. L.L. lämnade inte urinprov. Den undersökande läkaren fann honom vara medelmåttigt påverkad av alkohol.

Genom vad sålunda upptagits finner TR:n följande utrett: L.L. har under körningen på Regementsgatan och trakten däromkring brustit i omsorg och varsamhet på sätt åklagaren påstått. Den oaktsamhet, han härigenom ådagalagt, kan ej anses ringa. Han är således övertygad om vårdslöshet i trafik. Vad härefter angår åtalet för rattfylleri, finner TR:n genom den verkställda blodundersökningen och övrig utredning styrkt, att L.L. under körningen haft en alkoholkoncentration i blodet, överstigande 1,5 promille. Det måste därför antagas, att han varit så påverkad av starka drycker, att han inte på betryggande sätt kunnat föra bil. L.L:s påstående, att han druckit betydande kvantiteter whisky efter körningen, måste därvid anses vederlagt genom J:s och N:s vittnesmål. TR:n vill framhålla, att stränga krav måste ställas å sanningshalten i ett påstående om spritförtäring efter körningen samt att detta sanningskrav i det aktuella fallet ej kan anses uppfyllt. L.L. skall således dömas för rattfylleri.

Påföljdsfrågan. L.L. har åberopat ett läkarintyg, av vilket framgår, att han vid tiden för körningen varit deprimerad till följd av pressande familjesituation med hotande skilsmässa samt att en frihetsberövande påföljd skulle kunna innebära avsevärd risk för fördjupad depression och fara för en suicidhandling.

TR:n finner, att vad sålunda upplysts angående L.L:s psykiska tillstånd vid tiden för körningen inte bör föranleda till annan påföljd än den för rattfylleri normala eller ett kortare frihetsstraff.

Den av L.L. åberopade bestämmelsen om påföljdseftergift kan ej anses tillämplig.

Domslut

Domslut. TR:n dömde L.L. jämlikt 1 § 1 st och 4 § 1 mom trafikbrottslagen (1951:649) för vårdslöshet i trafik och rattfylleri till fängelse 1 mån.

Domskäl

Domskäl. Liksom TR:n finner HovR:n att L.L. gjort sig skyldig till rattfylleri och vårdslöshet i trafik. Omständigheterna kring rattfylleriet är inte mildrande. Påföljdseftergift eller enbart dagsböter kan ej komma i fråga.

I målet har emellertid uppkommit fråga om det med hänsyn till L.L:s psykiska hälsa föreligger sådana särskilda skäl att L.L. bör ådömas en icke frihetsberövande påföljd. Förutom det i TR:ns dom omnämnda läkarintyget, vilket d 18 dec 1981 utfärdats av överläkaren M.B.H.N. (specialist i allm psykiatri), har efter förordnande av HovR:n professorn B.G. beträffande L.L. avgett sådant intyg som avses i 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål. G. har i HovR:n hörts som sakkunnigt vittne rörande L.L:s psykiska hälsa.

G. har i sitt intyg gjort följande sammanfattning och bedömning: L.L. är en 53-årig överläkare, som gjort sig skyldig till rattfylleri, enligt egen bestämd utsago ett suicidförsök. Hans stora aktuella problem är den genomgångna skilsmässan med dess följder och han visar vid diskussion av dessa förhållanden tecken på en allvarlig depression, präglad av tyngd och stark spänning. Det råder intet tvivel om att genomgående av ett frihetsstraff skulle för honom innebära ytterligare påfrestningar av så stor betydelse att risk för nya suicidförsök ej kan uteslutas.

G. har varit närvarande under den drygt två timmar långa huvudförhandlingen i HovR:n. Han har till komplettering av sitt intyg b l a uppgett: Han har 40 års erfarenhet som psykiater. Han är inte tidigare bekant med L.L.. Denne lider av en djupgående reaktiv depression, som har karaktär av vad G. benämner kall depression" i motsats till en "öppen, tung, varm depression". En kall depression utmärks av en, utåt visad, samlad attityd men där ytan är ett krampaktigt försvar, ett försök att dölja depressionen. Den sjuke är sammanbiten och på det viset litet svårtillgänglig. Sådana fall betraktar man som de allvarligaste, när det gäller t ex självmordsrisk. Hos L.L. fanns ingen klagan, ingen jämmer, men man såg den sammanbitna självbehärskningen. - Depressionen hos L.L. har sin grund i skilsmässan, som kom på ett chockartat sätt, och har förstärkts genom de händelser som är föremål för åtal. L.L:s uppgift att han vid bilfärden försökt beröva sig livet är enligt G.s mening trovärdig. En fängelsedom skulle öka risken för självmord, skulle bli "det definitiva klubbslaget". G. känner stor farhåga för att "det kunde hända något som vi inte vill skall hända" - G. är mycket försiktig med att göra den bedömningen att fängelse är contraindicerat på grund av fara för suicidhandling. Han har tidigare gjort det endast i två fall.

Läkarutlåtandena om L.L:s psykiska tillstånd grundas främst på L.L:s egna uppgifter om sin depression. Enligt HovR:ns mening förefaller dessa uppgifter i väsentliga avseenden vara föga trovärdiga eller i vart fall överdrivna. Således har L.L. uppgett att han redan under våren 1981 fått klart för sig att hans hustru övervägde att begära skilsmässa, vilket bekräftades genom brev från hennes juridiska ombud sedan makarna under hösten samma år separerat. Trots att L.L. sagt sig vara mycket deprimerad på grund av den förestående skilsmässan och trots händelsen d 8 nov 1981 har han hela tiden kunnat fullgöra sitt arbete som kirurg och har inte kontaktat M.B.H.N. förrän efter sistnämnda händelse. Det framstår vidare som utsiktslöst att försöka beröva sig livet genom att med en bil av typ Volvo 244 köra in i en häck, även om det i häcken skulle finnas - som L.L. i HovR:n påstått - staket med betongstolpar av normal storlek. L.L. har inte heller nämnt något om detta syfte med körningen vid det polisförhör och den läkarundersökning som företogs strax efter körningen.

Mot bakgrund av det anförda finner HovR:n inte visat att ett kort fängelsestraff skulle medföra större fara i psykiskt hänseende för L.L. än för andra människor som gjort sig skyldiga till rattfylleri. Det finns därför inte särskilda skäl att i målet välja annan påföljd än fängelse. Anledning till ändring av TR:ns straffmätning föreligger inte heller.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Referenten, hovrättsrådet Sjövall, med vilken hovrättslagmannen Aspelin förenade sig, var skiljaktig i påföljdsfrågan och yttrade: G. är en välkänd psykiater med mångårig erfarenhet av kliniskt arbete, och han har i sitt intyg och i sitt kompletterande vittnesmål lämnat en utförlig redogörelse för hur han uppfattar L.L:s depression. Hans bedömning överensstämmer med vad som uttalats av M.B.H.N., vilken sedan början av nov 1981 behandlat L.L. för hans psykiska sjukdomstillstånd. Med hänsyn härtill får vad som av de sakkunniga läkarna uttalats om de med ett frihetsstraff förenade riskerna för en suicidhandling av L.L. anses innefatta sådana särskilda skäl att trots brottens art påföljd som innebär frihetsberövande ej bör ådömas. Övervakning är ej erforderlig. L.L. bör därför dömas till villkorlig dom i förening med ett kraftigt bötesstraff. På grund härav bestämmer jag påföljden till villkorlig dom jämte 120 dagsböter om 175 kr.

Domskäl

Domskäl. Lika med TR:n och HovR:n finner HD att L.L. gjort sig skyldig till rattfylleri och vårdslöshet i trafik.

Vid huvudförhandling i HD har för bedömning av påföljdsfrågan L.L. hörts om sin nuvarande situation och förnyat vittnesförhör ägt rum med professorn B.G..

L.L. har därvid uppgivit följande. Han upprätthåller sin tjänst som kirurgöverläkare men har fortlöpande haft och har alltjämt kontakt med överläkaren M.B.H.N., som för ett halvår sedan haft planer på att lägga in honom för psykiatrisk behandling. Han är numera skild från sin hustru. Han har långsamt blivit psykiskt bättre men såväl inför förhandlingen i HovR:n som inför målets upptagande i HD har depressionen aktiverats.

G., som övervarit huvudförhandlingen i HD, har uttalat sig i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i HovR:ns dom med följande tillägg. Han kunde i sitt utlåtande ha åberopat sådana omständigheter som åsyftas i 33 kap 2 § BrB, men L.L. var så pressad att han inte ville föreslå rättspsykiatrisk undersökning. Nu föreligger inte anledning att döma till vare sig sluten eller öppen psykiatrisk vård. Att L.L. kunnat sköta sitt arbete är inte oförenligt med en sådan "kall depression" som G. konstaterat hos honom. Den äktenskapliga konflikten har visserligen ebbat ut men spelar hela tiden en stor roll. Det var massiv tyngd bakom hans depression. Alltjämt ligger samma personlighet bakom och det kan inte uteslutas att en fängelsedom skulle leda till nytt suicidförsök. G. vill därför varna för sådan påföljd.

Såväl M.B.H.N. som G. har i avgivna läkarintyg uttalat farhågor för att en frihetsberövande påföljd skulle kunna innebära fara för suicidhandlingar från L.L:s sida. G. har i HD förklarat sig inte heller nu, trots den tid som förflutit sedan den åtalade gärningen begicks, med hänsyn till L.L:s personlighetstyp kunna utesluta suicidhandlingar som följd av en frihetsberövande påföljd. G. har i HD, liksom i HovR:n, framhållit att han under sin långa praktik endast i två fall utöver L.L:s gjort den bedömningen att fängelse bör undvikas på grund av suicidrisk. Med hänsyn till vad som sålunda framkommit om L.L:s psykiska tillstånd finner HD sådana särskilda skäl föreligga att, trots brottslighetens art, frihetsberövande påföljd ej bör ådömas. Övervakning synes ej erforderlig. L.L. bör därför dömas till villkorlig dom. Av hänsyn till den allmänna laglydnaden bör L.L. därjämte ådömas ett kraftigt bötesstraff.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut beträffande påföljden dömer HD L.L. till villkorlig dom jämte 120 dagsböter å 125 kr.