lagen.nu

NJA 1984 s. 512

En elabonnent, som har gjort ingrepp i två elmätare och därmed åstadkommit att mätarna registrerat en mindre strömförbrukning än den verkliga, har dömts för olovlig kraftavledning.

(Jfr 1935 s 201 och 1949 s 35)

Allmän åklagare yrkade vid Kristianstads TR ansvar på elektrikern I.O., född 1951, jämlikt 8 kap 10 § BrB för olovlig kraftavledning enligt följande: I.O. har i Everöd, Kristianstads kommun, såsom abonnent av elektrisk ström från Sydkraft AB, i vart fall under tiden d 14 dec 1978-d 21 aug 1980 olovligen avlett elektrisk kraft genom att obehörigen göra ingrepp i två av kraftleverantören tillhandahållna elmätare. Härigenom har elmätarna kommit att registrera mindre strömförbrukning än den i verkligheten förbrukade, varigenom I.O. sålunda under nämnda tid debiterats för låga elavgifter.

TR:n (ordf rådmannen Hedvall) anförde i dom d 25 mars 1983:

Domskäl. I.O. har förnekat gärningen och uppgivit: Han är elektriker och har alltid arbetat inom detta yrke både såsom anställd och såsom egen företagare. Sedan år 1973 bor han och hans familj i egen villafastighet i Everöd. Det finns två barn i familjen, 8 och 12 år gamla. Vid något tillfälle i febr 1978 frös fastighetens vattenmätare sönder. Det hade bildats en ispropp i vattenledningen. Han sökte, såsom han gjort vid tidigare tillfälle, töa upp isproppen med hjälp av en värmefläkt. Därvid lossnade vattenmätaren från vattenledningen och vatten sprutade under kraftigt tryck upp ur ledningen. Såväl vatten- som elmätare är placerade i ett utvändigt i väggen inbyggt skåp. Elmätaren är placerad ovanför vattenmätaren. En skiva skiljer de båda mätarna åt. Denna skiva hade han plockat bort, när han skulle töa upp vattenledningen. Vattnet sprutade upp mot elmätaren. Det tog en stund innan han kunde stänga av vattnet. Han såg att det hade bildats imma innanför elmätarkåpan och fick uppfattningen att det hade kommit in vatten i den. I ren panik, i rädsla att vattnet skulle börja koka och orsaka överslag, gjorde han med hjälp av en drillborr ett hål i kåpans botten. Kåpan var av plast. Han kom därvid inte i kontakt med mätarens rotorskiva. Han kontaktade vattenverket och fick vattenmätaren utbytt. Någon kontakt med elleverantören angående elmätaren tog han inte. Han är fullt medveten om att han borde ha gjort det. Att det skulle kunna uppstå några misstankar mot honom om fiffel med mätaren hade han inte någon tanke på. Vid polisförhör visade man honom att det fanns spår och märken på undersidan av rotorskivan på den aktuella elmätaren. De cirkelrunda spåren syns i verkligheten inte så tydligt som fotografi - - - utvisar. Där fanns emellertid spår. Hur dessa har uppstått kan han inte säga. Han har inte orsakat några spår och märken på rotorskivan. Han har således inte, såsom man misstänker, fört upp något föremål genom hålet på plastkåpans undersida för att bromsa upp rotorskivan i mening att räkneverket skulle registrera mindre strömförbrukning än vad som verkligen förbrukades. Han ifrågasätter om inte delar i det fasta godset under rotorskivan kan ha åstadkommit spåren i rotorskivan. Ifrågavarande elmätare (mätare nr 1) byttes d 14 dec 1978 ut mot en ny mätare (mätare nr 2). Han var inte närvarande när den nya mätaren sattes upp och lade aldrig märke till hur den var fäst eller hur det förhöll sig med plomberingen. Dörren till mätarskåpet var olåst. Den stängdes medelst en skjutregel. Han har inte manipulerat med mätare nr 2 för att få registrerad lägre strömförbrukning än vad som gick åt. Såsom elektriker skulle han inte ge sig på en sådan sak som att bryta plomberingar. Mätare nr 2 byttes ut i aug 1980. Nuvarande mätare utvisar inte högre strömatgång än vad tidigare mätare har gjort. Energisparare, innebärande sänkt nattemperatur, installerades år 1977/78.

På åklagarens begäran har såsom vittnen hörts ingenjören Ö.G. (född 1954) vid Sydkraft AB samt ingenjören G.O. (född 1919), ÄF Energikonsult.

G har uppgivit: Mätare nr 1 byttes ut med anledning av att Sydkraft övertog eldistribueringen för Everödsområdet. Först när den någon gång under 1980 skulle renoveras, konstaterade man att det fanns ett uppborrat hål på kåpans undersida. Mätaren låg således på lagret från 1978 till 1980. Manipulation med mätaren misstänktes och G fick i uppdrag att kontrollera den. Det uppborrade hålet satt rakt under rotorskivan. På denna fanns tre till fyra cirkelformade repor, varav en var särskilt markerad. Alla dessa cirklar kan ha åstadkommits via det uppborrade hålet. Kraften i rotorskivan varierar med strömförbrukningen. Om det sättes upp ett föremål mot skivan, går det lätt att stanna eller bromsa den och på så sätt inverka på registreringen av förbrukad ström. Dylika manipuleringar har tidigare förekommit. Han anser det osannolikt att reporna skulle kunna ha åstadkommits av något fast föremål i mätaren. Vatten kan ej komma in i denna. Vid provning tvättas mätaren med handdusch. Kondens bildas ytterst sällan och inte utan att packningen är dålig. Mätare nr 1 var en modern mätare. Han anser det uteslutet att det skulle ha kunnat komma in fukt i den. Det är för övrigt osannolikt att vatten skulle koka i en mätare, såvida inte fråga är om mycket hög strömförbrukning. Ett halvår efter misstanken om manipulation med mätare nr 1, troligtvis d 21 aug 1980, gjorde G utan att taga kontakt med I.O. därom tillsammans med två andra arbetstagare vid Sydkraft kontroll på platsen av mätare nr 2. När fondskåpet öppnades konstaterades att mätaren hängde snett, att de två nedre fästskruvarna saknades och att skyddskåpans båda plomberingar var brutna. Dessa plomberingar påsättes redan på mätarkontoret. Enligt instruktion för uppsättaren skall denne kontrollera plomberingarna vid uppsättningen. Det förefaller otroligt att plomberingen skulle ha missats både på mätarkontoret och av uppsättaren. Den enda plombering uppsättaren gör är den på plintblocket, och den var hel. Om mätaren snedvrides mer än tre grader försämras registreringen och om den lutas tillräckligt, stannar rotorskivan helt. Fästskruvarna plomberas ej. Det verkar osannolikt att uppsättaren skulle ha glömt att sätta dit dem. Eftersom fästskruvarna saknades, kunde skåpets läge ändras. Vid senare av G verkställt så kallat kalibreringsprov konstaterades att mätare nr 2 visade ca 7 % för låg strömåtgång. Denna felvisning är allt för hög för att bedömas som normal på en blott två år gammal mätare. Äldre mätare kan vid låg förbrukning komma att visa för lågt. Felprocenten på nyuppsatta mätare ligger inom + - 2 %. Felvisningen på mätare nr 2 kan endast förklaras på så sätt att den under plastkåpan befintliga justerskruven har ändrats i läge.

O har uppgivit: Vid granskning av mätare nr 1 i april 1981 konstaterade han att det var borrat ett hål på kåpans undersida och att det fanns repor på rotationsskivans undre sida. Dessa repor kan ha uppkommit genom att det stuckits upp ett föremål genom det uppborrade hålet mot skivan. I och för sig kan skivan ha kommit i kontakt med det undre fasta godset. Men i så fall skulle det inte ha uppkommit repor på flera ställen, såsom nu är fallet. Avståndet mellan skivan och det underliggande godset är mindre än 5 mm. Någon kontroll av utrymmet har han inte gjort. Mätaren var försedd med gummipackning. Det är ytterst sällan att en sådan gummipackning läcker. Efter tvättning och följande torkning av mätare i en värmetunnel har man någon enstaka gång kunnat konstatera att det uppstått en imfläck på kåpans insida. Missvisningen på mätare nr 2, 7 %, är ej särskilt hög. Det är emellertid inte tänkbart att den har uppkommit på annat sätt än genom justering. Det uppställda kravet på mätarnoggrannhet är + - 2 % och Sydkraft släpper inte ut mätare som ej håller kravet.

Av utredningen i målet har framkommit att skador och brister förekommit beträffande båda mätarna. I.O. har endast medgivit att han borrat hålet i kåpan till mätare nr 1. TR:n finner det anmärkningsvärt att I.O., som är elektriker till yrket, underlåtit att underrätta Sydkraft härom.

Det nämnda till trots kan TR:n emellertid icke finna styrkt, att I.O. skulle ha vidtagit sådana åtgärder med mätarna att dessa registrerat mindre strömförbrukning än den elektriska kraft I.O. i själva verket kommit i åtnjutande av.

Åtalet skall därför ogillas.

Domslut. Åtalet ogillas.

Åklagaren fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge med yrkande om bifall till åtalet.

I.O. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Winquist, referent, hovrättsassessorn Svensson samt nämndemännen Hansson och Degerman) anförde i dom d 3 okt 1983:

Domskäl. I HovR:n har I.O., G och O hörts på nytt. De har därvid i allt väsentligt berättat i enlighet med sina i TR:ns dom antecknade uppgifter, dock med följande ändringar och tillägg.

I.O.: I början av år 1979 anmälde han till Sydkraft att han ville byta ut säkringarna för 20 ampére mot säkringar för 16 ampére, vilket skulle medföra att den fasta avgiften blev lägre. Han gjorde sedan själv utbytet. Det är möjligt att han därvid inte kom att ändra säkringarnas passdelar, dvs bottenplattorna, utan endast propparna. Hans strömförbrukning uppgick år 1979-1980 till 18 700 kWh, d 15 aug 1980-d 11 aug 1981 till 18 570 kWh och innevarande år till 18 500 kWh. Innan han 1977-1978 installerade energispararen uppgick strömförbrukningen till 20 000 kWh.

G: Om det skulle ha kommit in vatten i mätaren kunde inget värre ha hänt än att det blivit kortslutning, varvid huvudproppen gått sönder. Missvisningen på mätare nr 2 uppgick till 7 %, och motsvarar ungefär ett varv på justerskruven. Denna är trög och ändrar inte läge utan yttre påverkan. Om mätare nr 2 saknat plombering måste såväl mätarkontoret och uppsättaren som en uppackare ha undgått att lägga märke härtill. Att så skulle ha varit fallet kan inte anses troligt. Han kan inte uttala sig om huruvida en avläsare skulle ha sett att plombering och skruvar saknades; det beror på hur observant denne är. En felvisning av 7 % medför ej någon större ekonomisk vinning.

O: Den 19 nov 1980 konstaterade han att passdelar för 25 ampère och patroner för 20 ampère var insatta för huvudsäkringen. Vid den tiden skulle huvudsäkringen haft endast 16 ampère. Han anser inte att reporna på rotorskivan kan ha förorsakats av något annat än ett föremål, som stuckits upp mot denna. Rotorskivan är troligen av aluminium och repas lätt.

För att styrka att mätare nr 1 var oanvänd när den sattes upp, har åklagaren i HovR:n åberopat ett utdrag från Sydkraft AB. Av utdraget framgår att mätarställningen d 26 mars 1973 var 32 kWh.

Åklagaren har vidare i HovR:n åberopat undersökningsprotokoll d 27 april 1983 från statens kriminaltekniska laboratorium angående undersökning av den undre rotorskivan på mätare nr 1. I protokollet har uttalats att med ledning av de vid undersökningen erhållna resultaten kan utsägas, att reporna i den undre rotorskivan har åstadkommits genom yttre påverkan med hjälp av ett hårt, spetsigt föremål, som uppenbarligen har ansatts genom befintligt hål i mätarens kåpa och att rotorn genom ett sådant angrepp enkelt kan bromsas eller stoppas, vilket medför att mätaren registrerat en för låg energiförbrukning.

HovR:n finner genom den sålunda förebragta bevisningen styrkt att I.O. gjort sådana ingrepp på ifrågavarande två elmätare att de kommit att registrera mindre strömförbrukning än vad i verkligheten förbrukats. Härigenom får I.O. anses olovligen ha avlett elektrisk kraft. Han har således gjort sig skyldig till olovlig kraftavledning enligt 8 kap 10 § BrB.

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut dömer HovR:n I.O. enligt 8 kap 10 § BrB för olovlig kraftavledning till 50 dagsböter å 40 kr.

Hovrättspresidenten Landahl var skiljaktig och anförde: Lika med majoriteten finner jag styrkt att I.O. gjort sådana ingrepp på ifrågavarande två elmätare att dessa kommit att registrera mindre strömförbrukning än den i verkligheten förbrukade.

Jag delar emellertid inte majoritetens uppfattning att denna gärning utgör olovlig kraftavledning enligt 8 kap 10 § BrB. Detta brott är i systematiskt hänseende ett tillgreppsbrott. I.O:s förfarande kan ej hänföras under denna gärningstyp. Han har tillgodogjort sig den elektriska kraften på ett helt lagenligt sätt. Det brottsliga i I.O:s handlande består i att han manipulerat elmätarna och på så sätt vilselett kraftleverantören beträffande strömförbrukningen. Såsom åklagaren anfört har I.O. till följd därav debiterats för låga elavgifter, vilket inneburit vinning för I.O. och skada för Sydkraft. Vad I.O. sålunda gjort sig skyldig till är att bedöma som bedrägeri.

Jag dömer I.O. jämlikt 9 kap 1 § BrB för bedrägeri till villkorlig dom jämte 25 dagsböter å 40 kr.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD måtte med ändring av HovR:ns dom, döma I.O. för bedrägeri.

I.O. gjorde gällande att han inte begått de gärningar som avsågs med åtalet och bestred i vart fall bifall till riksåklagarens yrkande.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Hesser, Vängby, Palm, Ehrner och Magnusson, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. HD har hållit huvudförhandling i målet och därvid hört I.O. på nytt.

Riksåklagaren har i HD justerat åtalet så att gärningsbeskrivningen har fått följande lydelse: "I.O. har i Everöd, Kristianstads kommun, såsom abonnent av elektrisk ström från Sydkraft AB, från något tillfälle under tiden d 16 febr-d 14 dec 1978 till d 21 aug 1980 olovligen avlett elektrisk kraft genom att obehörigen göra ingrepp i två av kraftleverantören tillhandahållna elmätare. Härigenom har elmätarna kommit att registrera mindre strömförbrukning än den i verkligheten förbrukade, varigenom bolaget vilseletts att under nämnda tid debitera I.O. för låga elavgifter, I.O. till vinning och bolaget till motsvarande skada."

När det gäller ingreppens karaktär har riksåklagaren påstått att I.O. beträffande mätare 1 har gjort hål i plastkåpans undersida och med ett spetsigt föremål har bromsat rotorskivan eller fått den att stanna och att han beträffande mätare 2 har öppnat kåpan och ändrat den där befintliga justerskruven. Riksåklagaren har ej; ansett sig kunna närmare ange hur stor vinning I.O. kan ha gjort.

I.O. har förklarat sig inte ha något att invända mot riksåklagarens justering av åtalet. Enligt HD:s mening faller justeringen inom ramen för vad som är tillåtet enligt 45 kap 5 § 3 st RB. Det ifrågavarande ansvarspåståendet skall därför tas upp till prövning.

I målet har beträffande mätare 1 framkommit följande. Mätaren var oanvänd när den sattes upp hos I.O. 1973. Den togs ner d 14 dec 1978 och befann sig därefter på ett lager hos Sydkraft. Under våren 1980 konstaterades, i samband med att mätaren skulle renoveras, att det fanns ett uppborrat hål på plastkåpans undersida och att det på den undre rotorskivan, ovanför hålet, fanns ett flertal repor, som delvis utgjorde koncentriska cirklar. Statens kriminaltekniska laboratorium, som har undersökt mätaren, har i protokoll d 27 april 1983 uttalat att reporna i rotorskivan har åstadkommits genom yttre påverkan med hjälp av ett hårt, spetsigt föremål, som uppenbarligen har ansatts genom hålet i mätarens kåpa, och att rotorn genom ett sådant angrepp enkelt kan bromsas eller stoppas, vilket medför att mätaren registrerar en för låg energiförbrukning.

I fråga om mätare 2 har följande uppgifter framkommit. Den sattes upp hos I.O. d 14 dec 1978 och hade enligt provning i nov 1978 en missvisning av - 0,4 %. Mätaren kontrollerades i aug 1980, troligen d 21, utan att kontakt dessförinnan hade tagits med I.O.. Därvid konstaterades att mätaren hängde snett, att de två nedre fästskruvarna saknades och att kåpans plomberingar var brutna. Enligt ett kalibreringsbevis, utfärdat av auktoriserad mätplats d 26 nov 1980, var missvisningen, under samma förutsättningar som vid provningen i nov 1978, - 7,49%.

I målet är vidare upplyst att I.O:s mätare har avlästs en gång om året, i aug, och att den avlästa elförbrukningen, fr o m perioden 1977-1978, har uppgått till 19 333, 21 103, 18 690, 19 154, 19 386 resp 18 092 kWh.

I.O. har i HD, liksom i TR:n och HovR:n, förnekat att han har begått de gärningar som avses med åtalet. Han har vidare uppgett bl a följande. Vid något tillfälle i febr 1978 gjorde han, av skäl som har angetts i TR:ns dom, ett hål i kåpan på mätare 1 med hjälp av en drillborr. Huruvida han därvid råkade komma åt rotorskivan vill han nu låta vara osagt. Han drog emellertid tillbaka borren så snart han hade gjort hålet. Han anmälde inte det skedda till Sydkraft. Han har aldrig senare fört upp något föremål mot rotorskivan. Han var inte närvarande när mätare 2 sattes upp och kan inte yttra sig om hur mätaren fästes eller om kåpan var plomberad på ett riktigt sätt. Han har själv aldrig vidtagit några åtgärder med mätare 2 och har heller aldrig upptäckt något anmärkningsvärt med fästanordningarna eller plomberingarna. Eftersom mätarskåpet var olåst har vem som helst kunnat komma åt mätaren.

När det först gäller frågan huruvida I.O. har vidtagit sådana åtgärder med mätare 1 som riksåklagaren påstått är det i och för sig tänkbart att I.O. gjorde hålet i plastkåpan utan att ha för avsikt att påverka rotorskivan och att skivan då fått någon repa. Med hänsyn till såväl utlåtandet från statens kriminaltekniska laboratorium som I.O:s egna uppgifter får det emellertid anses utrett att i varje fall en del av reporna uppkommit utan samband med att hålet borrades upp. Möjligheten av att dessa repor åstadkommits efter det att mätaren togs ner kan lämnas åt sidan. Reporna måste alltså ha uppkommit under den tid mätaren var uppsatt hos I.O., och deras förekomst och utseende kan inte rimligen förklaras på annat sätt än att I.O. med hjälp av ett spetsigt föremål har sökt bromsa eller stoppa rotorskivans rörelse.

Vad beträffar mätare 2 har båda de vittnen som hördes i TR:n och HovR:n förklarat att den uppkomna missvisningen måste bero på att justerskruvens läge har ändrats. Utredningen får anses visa att kåpans plombering har brutits efter det att mätaren sattes upp. Härigenom har justerskruven blivit åtkomlig. I.O., som är en erfaren elektriker, har haft kännedom om justerskruvens funktion och det är rimligtvis bara han som har haft intresse av att skruven rubbades.

De förut anförda siffrorna angående den årliga elförbrukningen motsäger inte att ström förbrukats utan att registreras, med hänsyn bl a till de avsevärda variationer som kan ifrågakomma på grund av klimatförhållanden, tillfälligt ökade behov av elström o dyl.

Sammantagna är omständigheterna sådana att det måste anses styrkt att I.O. gjort ingrepp i båda elmätarna på sätt riksåklagaren påstått samt att dessa ingrepp medfört att mätarna registrerat en mindre strömförbrukning än den verkliga. Han måste också anses ha haft uppsåt att åstadkomma denna effekt.

Vad därefter gäller frågan hur gärningarna skall rubriceras är följande att beakta.

Genom lagstiftning d 27 juni 1902 slogs fast att bortledande av elektrisk ström från en elektrisk anläggning skulle anses som tjuvnad, om gärningsmannen handlade i uppsåt att tillägna sig eller annan strömmen (20 kap 3 § 6 strafflagen), men annars som skadegörelse (19 kap 20 § samma lag). De båda nämnda bestämmelserna torde ha omfattat alla de fall där någon olovligen leder bort elektrisk ström (NJA II 1904 nr 6 s 61). Det ansågs sålunda onödigt att föra in en särskild bestämmelse om försnillning av elektrisk kraft.

Stöldbestämmelsen i 20 kap 3 § 6 strafflagen har tillämpats i bl a rättsfallet 1935 s 201. Bestämmelsen ansågs därvid omfatta även fall som annars skulle kunna bedömas som bedrägeri (se vidare SvJT 1936 s 595 f).

År 1942 sammanfördes bestämmelserna om olovligt avledande av elektrisk kraft till en gemensam bestämmelse om olovlig kraftavledning, omfattande såväl brott av rent skadegörande karaktär som brott vilka innebär förmögenhetsöverföring. Vid tillkomsten av BrB togs en motsvarande bestämmelse in i 8 kap 10 §. Straffet för olovlig kraftavledning är böter eller fängelse i högst två år.

Enligt Beckmans m fl kommentar till BrB (del I 1974 s 342 f) kan de gärningar som faller under 8 kap 10 § ses som olovligt brukande av den elektriska anläggningen. Då, såsom vanligen är fallet, kraftkällan befinner sig i annans besittning, kan brottet, även om den del av ledningen som det är fråga om befinner sig inom gärningsmannens besittningsområde, behandlas som en besittningsrubbning utan tillgrepp. Enligt kommentaren görs ingen skillnad mellan om uppsåt att tillägna sig kraften föreligger eller ej.

Bland senare rättsfall kan nämnas NJA 1949 s 35, som har kommenterats av Strahl i SvJT 1953 s 575 och av Jareborg i Brotten II, 1978 s 95. Rättsfallet har ansetts visa att kraftavledning kan vara olovlig även i det fallet att en person i och för sig har rätt till ström. Det avgörande är om den vidtagna åtgärden är olovlig.

De motivuttalanden m m som nu har återgetts ger vid handen att bestämmelsen om olovlig kraftavledning i 8 kap 10 § BrB har avsetts omfatta även sådana gärningar som i och för sig skulle kunna bedömas som stöld eller bedrägeri. Praktiska skäl talar också för att man så långt möjligt för in alla brott som har att göra med brukande av elektriska anläggningar under samma straffbestämmelse. Man undgår på det sättet olika gränsdragningsproblem, bl a sådana som rör besittningsbegreppet. Straffmaximum är också detsamma för olovlig kraftavledning som för stöld och bedrägeri.

På grund av det sagda anser HD att de gärningar som I.O. gjort sig skyldig till skall bedömas som olovlig kraftavledning. När det gäller straffet finns det inte anledning att avvika från vad HovR:n har bestämt.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1984-07-05
Målnummer
B988-83
Lagrum
8 kap. 10 § brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
NJA 1935 s. 201
NJA 1949 s. 35
Litteratur
Sökord
Elmätare
Olovlig kraftavledning
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation