NJA 1984 s. 637
Fråga om ansvar för rattonykterhet när blodprov inte tagits.
Mora TR
Allmän åklagare yrkade vid Mora TR ansvar å L.A., född 1965, för rattfylleri, vårdslöshet i trafik och olovlig körning enligt följande: L.A. förde på natten till d 1 maj 1983 en personbil söderut efter länsväg 1001 i Bonäs, Mora kommun, trots att han därvid var så påverkad av starka drycker att det kan antas att han inte på betryggande sätt kunde föra fordonet. L.A. förde vid tillfället fordonet utan att vara berättigad därtill genom körkortsinnehav. Framkommen till en vänsterkurva brast L.A. i omsorg och varsamhet genom att föra fordonet med för hög hastighet till följd varav fordonet gick av vägen och kolliderade med en lyktstolpe som skadades.
L.A. erkände vårdslöshet i trafik och olovlig körning men förnekade rattfylleri.
Domskäl
TR:n (ordf lagmannen Torgils) anförde i dom d 1 sept 1983:
Domskäl. Förhör har hållits med L.A.. Skiss och foto har åberopats. Vägförhållandena är kända för rätten.
Från utredningen antecknar TR:n följande. L.A:s föräldrar var inte hemma. Flera ungdomar samlades hos L.A. i hemmet i södra delen av Bonäs. Under tiden mellan kl 12 och 21.30 drack L.A. nästan 37 cl starksprit och sju eller åtta flaskor folköl. Ibland drack han öl till starkspriten. Större delen av starkspritkonsumtionen var nog avslutad under eftermiddagen. Under natten färdades flera ungdomar i bilen med L.A. som förare till Våmhus, där de fyllde bensin, och åter till Bonäs. Fastän L.A. ej hade mycken körvana, höll han en hastighet omkring 90 km/tim; han höll gaspedalen i ett läge hela tiden. I en vänsterkurva i norra delen av byn fick han möte. Bilens bakhjul släppte sitt väggrepp efter mötet, och bilen gick av vägen till vänster, knäckte en lyktstolpe och stannade liggande på taket vid en byggnad. Klockan var då omkring 01.30. L.A. fick skrubbsår. En kvinnlig passagerare blödde och fördes till sjukhus. Själv lämnade L.A. platsen och kom senare under natten till sitt hem. Vägen genom Bonäs är 5,7 m bred, och den kantas på flera ställen av byggnader som står nära vägen.
L.A. har tillagt: Inte vid något tillfälle var han så påverkad, att han hade svårigheter med balansen. När han slutade dricka på kvällen, var han ej så farligt påverkad. Under körningen var han ej alls påverkad.
L.A:s erkännanden vinner stöd av utredningen. I den delen är gärningarna att bedöma enligt åtalet.
L.A. har fört bil efter det att han under en tid av 9,5 timmar har druckit avsevärd mängd sprit och öl. Även om mycket talar för att han under körningen var så påverkad som avses i 4 § 1 mom trafikbrottslagen, finns så stort rum för tvivel i den frågan, att L.A. ej skall fällas för rattfylleri. Det finns emellertid ej utrymme för tvivel om att alkoholkoncentrationen i hans blod under körningen översteg 0,5 promille. På dessa skäl skall L.A. fällas till ansvar för rattonykterhet.
L.A. har efter avsevärd och utdragen alkoholkonsumtion utsatt sig själv, sina passagerare och andra för stor fara genom att orutinerad föra bilen med uppenbart alldeles för hög hastighet på en vägsträcka där vid möte eller annan trafikhändelse även den högsta tillåtna hastigheten 50 km/tim kan vara för hög. På grund av dessa omständigheter finner TR:n att påföljden ej kan stanna vid böter. Med hänsyn till L.A:s ålder bör påföljden bestämmas till villkorlig dom jämte böter.
Domslut
Domslut. TR:n dömde L.A. jämlikt 1 § 1 st, 3 § 1 st och 4 § 2 mom trafikbrottslagen för vårdslöshet i trafik, olovlig körning och rattonykterhet till villkorlig dom och 50 dagsböter å 10 kr.
Svea HovR
L.A. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet för rattonykterhet. Till utveckling av sin talan anförde L.A. bl a: För att någon skall kunna fällas för rattonykterhet fordras, att det är styrkt att alkoholhalten i hans blod under eller efter körningen uppgick till 0,5 promille. Eftersom blodundersökning i detta fall saknas, finns det ingen möjlighet att fastställa alkoholkoncentrationen i L.A:s blod vid tillfället. L.A. kan i avsaknad av blodanalys eller annan bevisning om hans olämplighet att föra bil ej fällas till ansvar för rattfylleri. Han kan då inte heller, på skäl som anförts, fällas för rattonykterhet.
Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Hedström, hovrättsråden Gehlin, referent, och Westin samt nämndemännen Friberg och Östman) anförde i dom d 1 nov 1983:
Domskäl
Domskäl. HovR:n har hållit huvudförhandling i målet, varvid L.A. hörts på nytt.
L.A:s uppgifter om hans alkoholförtäring berörda dag ger vid handen att han vid körningen måste ha haft en alkoholkoncentration i blodet som väl överstigit 0,5 promille. Han skall därför som TR:n funnit fällas till ansvar för rattonykterhet. Han har därutöver gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik och olovlig körning.
För vårdslöshet i trafik och olovlig körning som ej utgör grovt brott är ej stadgat strängare straff än böter. För rattonykterhet skall normalt ej ådömas fängelsestraff ens när alkoholkoncentrationen ligger nära promillegränsen för rattfylleri (se NJA 1981 s 308). I det föreliggande fallet är om alkoholkoncentrationen inte styrkt mera än att den väl överstigit 0,5 promille. Mot bakgrund härav kan varken rattonykterhetsbrottets samband med övriga brott eller andra omständigheter vid körningen anses påkalla ett fängelsestraff. Vid sådant förhållande bör som påföljd ej heller väljas villkorlig dom. Påföljden för L.A. bör således bestämmas till böter.
Domslut
Domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut endast på det sättet att påföljden bestämmes till 75 dagsböter å 10 kr.
HD
L.A. sökte revision och yrkade att åtalet för rattonykterhet skulle ogillas.
Riksåklagaren bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Camitz, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Något blodprov har inte tagits från L.A.. Till stöd för ansvarspåståendet avseende trafiknykterhetsbrottet föreligger därför inte någon blodprovsanalys. Som bevisning har åberopats L.A:s egna uppgifter och ett d 13 okt 1983 dagtecknat, i HovR:n ingivet, yttrande av professor Roger Bonnichsen. I yttrandet uttalar Bonnichsen med utgångspunkt i L.A:s egna uppgifter om alkoholförtäring att alkoholhalten i L.A:s blod enligt gängse beräkningsgrunder översteg 0,5 promille under körningen.
Systemet med en på blodalkoholhalten grundad fast promillegräns, vid vars överskridande ansvar för rattfylleri respektive rattonykterhet obligatoriskt inträder, infördes 1941. Av förarbetena till denna lagstiftning framgår att förekomsten av tillförlitliga metoder för blodanalys var en grundläggande förutsättning för att promilleregler skulle kunna införas och att avsikten var att blodprovsresultatet i praktiken skulle vara avgörande för ansvarsfrågan.
Vid sådant förhållande och med hänsyn till svårigheterna att från en för trafiknykterhetsbrott misstänkt person erhålla tillförlitliga och kontrollerbara uppgifter om alkoholförtäring bör i regel fällande dom i fråga om ansvar enligt promillereglerna inte meddelas på grund av uppgifter av detta slag. Detta gäller även om det föreligger ett på uppgifterna byggt sakkunnigutlåtande.
L.A. bör därför frias från ansvar för rattonykterhet.
Vid denna utgång i rattonykterhetsdelen bör L.A. ådömas ett lägre bötesstraff än det av HovR:n bestämda.
Domslut
Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut i ansvarsdelen att L.A. frikänns från ansvar för rattonykterhet och att antalet dagsböter bestäms till 40.
HD (JustR:n Hesser, Vängby, referent, Palm, Ehrner och Magnusson) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Något blodprov har inte tagits från L.A.. Till stöd för ansvarspåståendet avseende trafiknykterhetsbrottet föreligger därför inte någon blodprovsanalys. Som bevisning har åberopats L.A:s egna uppgifter och ett d 13 okt 1983 dagtecknat, i HovR:n ingivet yttrande av professor Roger B.
Systemet med en på blodalkoholhalten grundad fast promillegräns, vid vars överskridande ansvar för rattfylleri respektive rattonykterhet obligatoriskt inträder, infördes 1941. Av förarbetena till denna lagstiftning framgår att förekomsten av tillförlitliga metoder för blodanalys var en grundläggande förutsättning för att promilleregler skulle kunna införas. Vid sidan om dessa regler behölls en allmän bestämmelse om straff för förande av motorfordon i alkoholpåverkat tillstånd. Detta motiverades bl a med att blodprov inte alltid kunde tas. (Se NJA II 1941 s 159 f, 163 f och 166.) Det torde därför få antas, att lagstiftaren vid promillereglernas tillkomst ej förutsatt att alkoholkoncentrationen i blodet skulle styrkas på annat sätt än genom blodundersökning. Någon begränsning i sådant hänseende finns dock ej angiven i lagtexten och huvudregeln om fri bevis prövning gäller därför i princip vid tillämpningen av promillereglerna. Exempelvis kan analys av utandningsprov komma att användas för att styrka alkoholkoncentrationen i blodet (se direktiv, 1980:68, för utredningen Ju 1980:05 om alkoholutandningsprov som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott).
Frågan är emellertid i vad mån promillereglerna kan tillämpas när det över huvud taget inte finns någon teknisk bevisning om förekomsten av alkohol i kroppen. När promillereglerna ändrades år 1974 framhölls att syftet med lagändringen var att komma till rätta med tillbakaräkningsproblemet genom att låta blodprovsresultatet i praktiken vara avgörande för ansvarsfrågan. I sådana fall då alkoholhalten i blodprovet understeg promillegränsen i fråga borde därför tillbakaräkning företas endast undantagsvis, då det var uppenbart att promillegränsen varit uppnådd under eller efter färden (prop 1974:154 s 30 f). Det finns anledning till än större försiktighet i fråga om teoretiska beräkningar av alkoholkoncentrationen i blodet, när något blodprov inte tagits.
Till en början måste konstateras att alkoholkoncentrationen i blodet efter förtäring av en bestämd mängd alkohol varierar avsevärt med hänsyn till olika faktorer. Det bör dock vara möjligt att med stöd av sakkunnigutlåtande och med användande av betryggande säkerhetsmarginaler komma fram till vissa minsta värden för alkoholkoncentrationen. Uppgifter om spritkonsumtion är emellertid ofta otillförlitliga och osäkra. Med hänsyn härtill måste de praktiska möjligheterna att utan blodprov eller annan teknisk utredning styrka förekomsten av viss alkoholkoncentration i blodet betecknas som mycket små. Som regel bör därför för fällande dom enligt promillereglerna förutsättas att blodanalys skett.
I förevarande mål finns ej anledning ifrågasätta uppgiften i B:s yttrande att, om L.A. mellan kl 12 och 21.30 förtärt 37 cl starksprit och 7-8 flaskor folköl, alkoholhalten i hans blod enligt gängse beräkningsgrunder översteg 0,5 promille under körningen, som avslutades vid 01.30-tiden. L.A:s minnesbilder rörande omfattningen av alkoholförtäringen får emellertid - bl a med hänsyn till att denna ägt rum vid en fest tillsammans med andra ungdomar - antas vara oklara. Han har också själv betecknat sina uppgifter som osäkra. Någon annan bevisning om hans alkoholkonsumtion har inte förebragts. På grund av det anförda kan det inte anses styrkt att alkoholkoncentrationen i L.A:s blod under eller efter bilkörningen uppgick till 0,5 promille eller däröver. Han skall därför inte dömas till ansvar för rattonykterhet.
Även om det av HovR:n bestämda bötesstraffet skall sättas ner, när L.A. frikänns för rattonykterhet, förskyller hans brottslighet i övrigt med hänsyn till omständigheterna ett kännbart bötesstraff.
Domslut
Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut i ansvarsdelen att L.A. frikänns från ansvar för rattonykterhet och att antalet dagsböter bestäms till 50.