NJA 1984 s. 76

Tagande i förvar jämlikt 1 § lagen (1974:1065) om visst stöldgods m m av egendom, som någon innehar, har ansetts förutsätta att innehavaren själv åtkommit egendomen genom brott.

TR:n

(Jfr 1983 s 286)

Den 25 aug 1981 togs i beslag hos M.P. en guldfärgad "rova", märkt "Till E.L.H. Minne från 60-årsdagen, G.M. 19 13/2 54", samt ett armbandsur OMEGA, en guldfärgad halskedja, en guldfärgad ring och ett örhänge.

Allmän åklagare väckte talan mot M.P. vid Stockholms TR och yrkade att den beslagtagna egendomen skulle tas i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m m. Till grund för sin talan anförde åklagaren att föremålen uppenbarligen hade frånhänts annan genom brott och att ägare eller annan som hade rätt till godset inte var känd.

M.P. bestred åklagarens talan.

Domskäl

TR:n (ordf tf rådmannen Lindegren) anförde i dom d 8 febr 1982:

Domskäl. M.P. har uppgivit följande: Rovan vann han på spel medan han satt intagen på kriminalvårdsanstalten i Norrtälje. Mannen han spelade med föreföll vara svensk. De övriga föremålen har han köpt av en okänd person för 300 kr. Han kommer inte ihåg var detta köp ägde rum. Under denna tid använde han narkotika och han har därför svårt att minnas alla detaljer. Han har inte haft anledning att antaga att föremålen kunde vara stulna.

Åklagaren har upplyst att godset påträffades i en väska när M.P. greps på T-Centralen i Stockholm. Åklagaren har vidare anfört att M.P:s uppgifter vid förhandlingen skiljer sig från de uppgifter han lämnat vid polisförhör. Sålunda har M.P. vid förhör d 31 aug 1981 sagt att han köpt rovan av en utländsk man under vistelsen på kriminalvårdsanstalten i Norrtälje samt att övriga föremål köptes av en okänd man medan han väntade på en buss i Bollmora.

Av akten framgår att förundersökningen mot M.P. d 14 okt 1981 nedlagts av åklagaren på grund av bristande bevisning.

Hos M.P. har påträffats föremål som till sin beskaffenhet är att anse som stöldbegärliga. M.P. har inte förmått att på ett trovärdigt sätt redogöra för sin åtkomst av föremålen och hans berättelse inför TR:n avviker delvis från den berättelse han lämnat vid polisförhör. Omständigheterna är sådana att det kan hållas för visst att egendomen frånhänts annan genom brott och då M.P. ej kan anses i god tro åtkommit egendomen och det eljest ej är uppenbart obilligt att den tas i förvar skall åklagarens yrkande vinna bifall.

Domslut

Domslut. TR:n förordnar att den beslagtagna egendomen tages i förvar jämlikt 1 § lagen om visst stöldgods m m. Beslaget skall bestå.

Svea HovR

M.P. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade ogillande av åklagarens vid TR:n förda talan.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (bovrättslagmannen Groll, hovrättsråden Örtegren, referent, och Andersson samt adj led Lagerbielke) anförde i dom d 22 okt 1982:

Domskäl

Domskäl. M.P. har i HovR:n anfört bl a: Förundersökningen mot honom angående eventuellt häleri har nedlagts av åklagaren på grund av bristande bevisning. Enligt en i målet av åklagaren åberopad promemoria har vissa efterforskningar verkställts beträffande föremålen med negativt resultat. Det åligger inte M.P. att bevisa godsets förhistoria.

M.P. har som skriftlig bevisning åberopat ovannämnda promemona.

Beträffande "rovan" har M.P. uppgivit, att han vunnit den på spel medan han varit intagen på kriminalvårdsanstalten i Norrtälje. Enligt HovR:ns mening ger redan det förhållandet att en intern under straffverkställighet innehaft fickuret i fråga och att detta med hänsyn till de å uret förekommande graveringarna bör ha tillhört en man i nära nog 90-årsåldern anledning att antaga att uret varit åtkommet genom brott och att M.P. insett detta. Även övrigt gods, som avses med TR:ns dom, är av sådan beskaffenhet att det med hänsyn till M.P:s uppgift om hur det kommit i hans besittning kan antagas både att det av överlåtaren varit åtkommet genom brott och att M.P. insett detta. På grund av vad sålunda upptagits samt då godsets ägare inte är känd och det inte är uppenbart obilligt att godset tages i förvar finner HovR:n att så bör ske. TR:ns dom skall därför stå fast i nu berörda avseende.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

HD

M.P. sökte revision och yrkade att de föremål som hölls i förvar skulle återlämnas till honom.

Riksåklagaren medgav M.P:s talan och tillstyrkte upphävande av beslutet om hållande i förvar samt förordnande att beslaget ej längre skulle bestå.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ternert, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. Enligt 1 § 1 st lagen om visst stöldgods m m skall egendom som anträffas tas i förvar, om egendomen åtkommits genom brott och varken ägaren eller annan som har rätt till egendomen är känd och om förvarstagandet ej är uppenbart obilligt.

De föremål som avses med HovR:ns förordnande om tagande i förvar enligt 1974 års lag har påträffats hos M.P.. Till följd av innehavet anhölls M.P. såsom misstänkt för att ha kommit i besittning av föremålen genom stöld eller häleri. Förundersökningen lades emellertid ned i avsaknad av erforderligt underlag för åtal. Vid angivna förhållanden måste det vid bedömningen av frågan om egendomen skall tas i förvar kunna förutsättas att M.P. själv inte har åtkommit denna genom brott.

På grund av det anförda saknas laga stöd för förordnandet om tagande i förvar.

Med ändring av HovR:ns dom upphäver HD förordnandet om tagande i förvar.

Beslaget skall ej längre bestå.

HD (JustR:n Westerlind, Welamson, referent, Palm och Gad) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. De föremål som avses med HovR:ns förordnande om tagande i förvar enligt lagen om visst stöldgods m m har påträffats hos M.P.. Till följd av innehavet anhölls M.P. såsom misstänkt för att ha kommit i besittning av föremålen genom stöld eller häleri. Förundersökningen lades emellertid ned i avsaknad av erforderligt underlag för åtal. I förevarande mål har inte påståtts att egendomen av M.P. åtkommits genom brott.

Enligt 1 § 1 st i 1974 års lag skall egendom som anträffas tas i förvar, om egendomen åtkommits genom brott och varken ägaren eller annan som har rätt till egendomen är känd och om förvarstagandet ej är uppenbart obilligt. Med hänsyn till vad förut sagts aktualiseras i målet mot M.P. frågan, huruvida egendom som någon innehar kan tas i förvar enligt lagrummet under annan förutsättning än att innehavaren själv åtkommit egendomen genom brott.

Den återgivna lagtexten innefattar inte någon begränsning i det berörda hänseendet i vidare mån än att tagande i förvar inte kan ske hos någon som har rätt till egendomen. Förarbetena till 1974 års lag innehåller emellertid - närmast i anslutning till ett promemorieförslag om införande i 36 kap BrB av en ny paragraf 1 a § om förverkande av genom brott åtkommen egendom utan känd ägare - uttalanden som ger vid handen att lagstiftarens avsikt varit en annan. Departementschefen har otvetydigt givit uttryck åt ståndpunkten att det för tagande i förvar enligt det sedermera antagna lagförslaget av egendom som någon innehar är en förutsättning att denne själv åtkommit egendomen genom brott. (Se prop 1974:124 s 51 f; jfr DsJu 1973:14 s 36 f.)

Några vägande sakliga skäl synes i och för sig inte kunna anföras mot en så vidsträckt tolkning av 1 § i 1974 års lag som dess lydelse medger. Såsom HD funnit i rättsfallet NJA 1983 s 286 bör emellertid en sådan tolkning inte accepteras med hänsyn till departementschefens uttalanden i lagstiftningsärendet och till att det straffrättsliga inslag som präglar förfarandet talar mot en extensiv tolkning av lagen om visst stöldgods m m.

I rättsfallet har HD å andra sidan uttalat, att egendom torde kunna tas i förvar hos innehavare som ej är gärningsman under förhållanden motsvarande dem som med avseende på förverkande angivits i 36 kap 4 § 1 st d) BrB. Visserligen står reglerna om tagande i förvar sakligt sett tämligen nära reglerna om förverkande, och det kan därför vara naturligt att den krets av personer som kan träffas av ett ingripande avgränsas på motsvarande sätt beträffande båda instituten. En sådan tolkning möter emellertid samma betänkligheter som den av HD i 1983 års rättsfall avvisade. De synpunkter som talar för att egendom skall i något fall kunna tas i förvar hos innehavare som inte själv åtkommit egendomen genom brott kan inte anses vara av den styrka att de motiverar en tillämpning av 1 § i 1974 års lag till nackdel för den enskilda parten i strid med vad som enligt lagförarbetena åsyftats. Övervägande skäl får sålunda anses tala för att tagande i förvar enligt 1974 års lag av egendom som någon innehar förutsätter att innehavaren själv åtkommit egendomen genom brott.

På grund av det anförda saknas laga stöd för förordnandet om tagande i förvar.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom upphäver HD förordnandet om tagande i förvar.

Beslaget skall ej längre bestå.

JustR Knutsson var av skiljaktig mening beträffande motiveringen och anförde: Enligt min mening bör domskälen fr o m det stycke som inleds med orden "Den återgivna lagtexten..." ha följande lydelse:

Den återgivna lagtexten innefattar inte någon begränsning i det berörda hänseendet i vidare mån än att tagande i förvar inte kan ske hos någon som har rätt till egendomen. I förarbetena till lagen har emellertid departementschefen gjort vissa uttalanden, som till synes innebär att enligt hans mening egendom inte bör kunna tas i förvar hos innehavaren annat än om denne själv har åtkommit egendomen genom brott (prop 1974:124 s 51 f). Jag ifrågasätter om detta verkligen har varit departementschefens mening. En sådan begränsning i möjligheterna att ta egendom i förvar saknar inte bara stöd i den föreslagna lagtexten. Den avviker också från den ordning som hade föreslagits i den till grund för propositionen liggande promemorian. Där hade förordats att i 36 kap BrB skulle införas en ny 1 a § om förverkande av genom brott åtkommen egendom som saknade känd ägare men att reglerna i kapitlets 4 § inte skulle gälla för sådant förverkande, eftersom detta skulle medföra "en onödig begränsning av möjligheterna att använda sig av den föreslagna nya bestämmelsen" (Ds Ju 1973:14 s 36, a prop s 19). Något uttalande som tydligt anger att departementschefen har tagit avstånd från promemorians synsätt i detta hänseende förekommer inte i propositionen. Än mindre har några sakliga skäl anförts till stöd för en annan ordning.

Mot bakgrund av det anförda anser jag inte att departementschefens uttalanden i lagstiftningsärendet utgör tillräcklig anledning att i lagen intolka en så långtgående begränsning som här har berörts. Uttalandena ger dock, i enlighet med vad HD har anfört i rättsfallet NJA 1983 s 286, anledning till en viss restriktivitet i tillämpningen. Härvid synes det ligga nära till hands att - såsom också har skett i ett uttalande av HD i 1983 års rättsfall - knyta an till vad som enligt 36 kap 4 § BrB gäller i fråga om förverkande. Förvarstagande bör sålunda enligt min mening kunna komma i fråga hos innehavare som tillhör den i nämnda § angivna personkretsen men inte hos annan. Jag vill dock tillägga att, i fall då det inte kan konstateras att innehavaren har åtkommit egendomen genom brott och det inte heller finns någon som framför innehavaren gör anspråk på egendomen, förutsättningar för bifall till en förvarstalan ofta torde saknas redan av den anledningen att utredningen inte medger bestämda slutsatser i frågan om egendomen över huvud taget har varit föremål för någon brottslig åtkomst. I detta mål har inte framkommit omständigheter som föranleder att de beslagtagna föremålen kan tas i förvar hos M.P., trots att denne inte har övertygats om att själv ha åtkommit egendomen genom brott.

På grund av det anförda saknas laga stöd för förordnandet om tagande i förvar.