NJA 1985 s. 155

Domskäl

Skäl.

Som grund för sitt yrkande om hävande av utmätningen av bilen synes M.J. i första hand åberopa att hon erbjudit alternativ säkerhet i form av pantbrev i en fastighet, vilka fanns i kronofogdemyndighetens besittning, och att "utmätning av ifrågavarande pantbrev torde kunna användas till den eventuella fordringens betalning med minsta kostnad, förlust eller annan olägenhet för henne". Vad M.J. sålunda uppgivit ger inte underlag för ett konstaterande att annan utmätningsbar egendom än bilen bort i första hand tas i anspråk enligt huvudregeln för utmätningsordningen i 4 kap 3 § UB.

I målet är ostridigt att M.J. behöver en bil för sin förvärvsverksamhet och att detta skall beaktas i utmätningsärendet.

Enligt 5 kap 1 § 3 UB skall bl a arbetsredskap och annan utrustning som behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet undantas från mätning till skäligt värde. Om egendomen har sådant värde, att den ej kan undantas enligt denna regel, får enligt 5 kap 4 § utmätning ske med förbehåll att gäldenären efter egendomens försäljning skall av den behållna köpeskillingen få ut ett visst skäligt belopp för att kunna anskaffa vad han behöver i den sålda egendomens ställe. De nämnda bestämmelserna i UB har i sak oförändrade överförts från 65 § 1 st 3 och 67 § 3 st i den tidigare gällande utsökningslagen.

Riksskatteverket har anfört att innebörden av uttrycket "skäligt värde" i 5 kap 1 § UB skall ses mot bakgrunden av uttalandena i förarbetena (lagberedningen i betänkandet SOU 1964:57 Utsökningsrätt III s 221 och prop 1968:130 s 109 f). Vad som i det särskilda fallet utgör skäligt värde bör enligt verket prövas med hänsyn till samtliga omständigheter. Vad som uttalades i förarbetena kan enligt verket emellertid tjäna till vägledning, om man beaktar att lagberedningen föreslagit beloppet 3 000 kr, som utgjorde 60 procent av det då gällande basbeloppet, och om man vid bestämningen av vad som skall betraktas som skäligt värde tillämpar ett gränsbelopp som står i samma förhållande till det vid utmätningstillfället gällande basbeloppet. I ett tidigare avgörande av HD (NJA 1973 s 84) undantogs egendom från utmätning till ett värde som ungefärligen motsvarar vad som skulle ha blivit resultatet av en sådan beräkning. Med hänvisning till det anförda hävdar verket att skäligt värde numera inte skall överstiga 12 000 kr. Beträffande tillämpningen av 5 kap 4 § UB gör verket gällande att begreppet skäligt belopp i lagrummet skall ha samma innebörd som skäligt värde i 5 kap 1 § samma balk. Riksskatteverket anför att det i detta mål ej finns skäl att höja det enligt 5 kap 4 § förbehållna beloppet, enär det belopp om ca 12 000 kr, som högst skulle kunna förbehållas gäldenären, enligt M.J:s egna uppgifter inte är tillräckligt för anskaffande av en sådan ersättningsbil, som erfordras i hennes verksamhet.

Såsom HD funnit i ett tidigare avgörande (slutligt beslut d 2 nov 1984, nr Sö 548) (* NJA 1984 s 824. *) torde en beräkning efter den princip som riksskatteverket har föreslagit ha ett berättigande, eftersom kronofogdemyndigheterna i den praktiska tillämpningen knappast kan undvara något slags riktmärke i pengar räknat. En så beräknad hållpunkt för att bestämma vad som i lagens mening är ett skäligt värde måste emellertid användas med största urskillning. I enlighet med vad som gällt vid lagregelns tillkomst bör vid tillämpningen i varje enskilt fall göras en helhetsbedömning, vid vilken hänsyn tas bl a till egendomens art och det behov den är avsedd att fylla. Vidare bör en jämförelse göras med det alternativ som anges i 5 kap 4 § UB.

Den utmätta bilen har av kronofogdemyndigheten bedömts ha ett exekutivt värde av omkring 35 000 kr. Enär M.J. ej ens påstått att det åsatta värdet är för högt föreligger inte anledning att frångå denna bedömning. Detta värde är under alla förhållanden för högt för att bilen skall kunna undantas från utmätning enligt 5 kap 1 § 3 UB. M.J:s behov av bil i förvärvsverksamheten får därför beaktas enligt reglerna om förbehåll i 5 kap 4 §. Någon utredning om vad det skulle kosta att anskaffa en godtagbar ersättningsbil föreligger inte i målet. I det senast nämnda avgörandet ansåg HD utredningen visa att en personbil av godtagbar kvalitet, vilken en journalist skulle använda i arbetet, borde kunna erhållas för 12 000 kr. M.J. har emellertid enligt vad som upplysts i målet behov av en förhållandevis kraftig personbil för olika uppgifter inom jordbruksrörelsen. Med hänsyn härtill föreligger i förevarande fall behov av ett högre förbehållsbelopp än 12 000 kr. Förbehållsbeloppet får dock inte överstiga vad som kan anses vara ett skäligt värde enligt 5 kap 1 § 3 UB. En beräkning av en riktpunkt för skäligt värde enligt den av riksskatteverket angivna principen ger med nuvarande basbelopp ett värde i storleksordningen 13 000 kr. Med utgångspunkt i detta riktvärde och med hänsyn till det särskilda krav som i förevarande fall får ställas på en ändamålsenlig bil anser HD att förbehållsbeloppet skäligen kan fastställas till 15 000 kr.

Slut. HD bifaller på det sättet besvären att utmätningen av bilen förenas med förbehåll enligt 5 kap 4 § UB att M.J. efter bilens försäljning skall av den behållna köpeskillingen få ut ett belopp av 15 000 kr.