NJA 1984 s. 824

Domskäl

Skäl. Enligt 5 kap 1 § 3 UB skall bl a arbetsredskap och annan utrustning som behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet undantas från utmätning till skäligt värde. Om egendomen har sådant värde, att den ej kan undantas enligt denna regel, får enligt 5 kap 4 § utmätning ske med förbehåll att gäldenären efter egendomens försäljning skall av den behållna köpeskillingen få ut visst skäligt belopp för att kunna anskaffa vad han behöver i den sålda egendomens ställe.

Den här återgivna bestämmelsen i 5 kap 1 § 3 UB har i sak oförändrad överförts från 65 § 1 st 3 i den tidigare gällande utsökningslagen. Till grund för bestämmelsen låg ett förslag av lagberedningen i betänkandet SOU 1964:57 Utsökningsrätt III. Enligt beredningens förslag skulle i lagtexten anges en fast värdegräns, 3 000 kr, med möjlighet att undanta mera av särskilda sociala skäl. Beredningen hade övervägt att, eventuellt efter mönster av stadgandet i 1 kap 6 § lagen om allmän försäkring, förorda en bestämmelse om indexreglering av beloppet 3 000 kr. Eftersom det inte ansågs lämpligt att på en enstaka punkt genomföra en så betydelsefull nyhet avstod emellertid beredningen härifrån (betänkandet s 221). I regeringens proposition (1968:130 s 109 f) intogs inte någon bestämd beloppsgräns. Departementschefen ansåg det önskvärt att om möjligt undvika en i pengar angiven gräns, eftersom en sådan småningom blir föråldrad. Tanken på en indexreglering av gränsen låg enligt departementschefen naturligtvis nära till hands, men en sådan skulle dock enligt hans mening inte passa så väl i sammanhanget. Man skulle därigenom inte undgå att utmätningsmannens egen skälighetsbedömning vid egendomens värdering blir avgörande i de enskilda fallen - han måste ju ändå alltid pröva vad en försäljning kan väntas in bringa. Departementschefen tog i stället fasta på ett vid remissbehandlingen framfört förslag att begagna samma bestämning som i lagrummets punkt 1, alltså "skäligt värde". Enligt departementschefen behövde en sådan bestämning inte föranleda speciella tillämpningsproblem. Avsikten var att arbetsredskap och annan utrustning skulle undantas i ungefärligen den utsträckning som beredningen hade tänkt sig med sin bestämning. Propositionsförslaget gav emellertid enligt departementschefens mening bättre möjlighet att ta hänsyn till de ändringar i den allmänna uppfattningen som en fortsatt standardhöjning och utvecklingen i övrigt kunde komma att medföra.

Riksskatteverket har i sitt yttrande i detta mål anfört att innebörden av uttrycket "skäligt värde" i 5 kap 1 § UB skall ses mot bakgrunden av uttalandena i förarbetena. Vad som i det särskilda fallet utgör skäligt värde bör enligt verket prövas med hänsyn till samtliga omständigheter. Vad som uttalades i förarbetena kan enligt verket emellertid tjäna till vägledning, om man beaktar att beloppet 3 000 kr vid tiden för lagberedningens förslag utgjorde 60 procent av det då gällande basbeloppet och om man vid bestämningen av vad som skall betraktas som ett skäligt värde tillämpar ett gränsbelopp som står i samma förhållande till det vid utmätningstillfället gällande basbeloppet. Riksskatteverket har påpekat att i ett tidigare avgörande av HD (NJA 1973 s 84) egendom undantogs från utmätning till ett värde som ungefärligen motsvarar vad som skulle ha blivit resultatet av en sådan beräkning.

Som riksskatteverket har anfört torde lagberedningens förslag och departementschefens i anslutning därtill gjorda uttalanden i 1968 års proposition ha varit ägnade att utgöra en riktpunkt för tolkningen av uttrycket skäligt värde under tiden närmast efter den nya lagregelns tillkomst. Med hänsyn till den fortgående penningvärdeförsämringen och förändrade förhållanden i övrigt är numera möjligheterna att söka ledning i förarbetena vida mindre. Å andra sidan synes man i den praktiska tillämpningen hos kronofogdemyndigheten knappast kunna undvara något slags riktmärke i pengar räknat för bestämmandet av vad som i hithörande fall skall betraktas som skäligt värde. En beräkning efter den princip som riksskatteverket har föreslagit torde mot den bakgrunden ha ett berättigande. Den strider i och för sig inte mot vad som uttalades i förarbetena om indexreglering. Eftersom förändringarna i de ekonomiska och sociala förhållandena som bör inverka på skälighetsbedömningen emellertid bara delvis och ofullständigt återspeglas i utvecklingen av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, är det dock tydligt att en så beräknad hållpunkt för att bestämma vad som i lagens mening är ett skäligt värde måste användas med största urskillning. I enlighet med vad som gällt vid lagregelns tillkomst bör vid tillämpningen i varje enskilt fall göras en helhetsbedömning, vid vilken hänsyn tas bl a till egendomens art och det behov den är avsedd att fylla. Vidare bör en jämförelse göras med det alternativ som anges i 5 kap 4 §. Därvid har myndigheten att beakta i vilken utsträckning den egendom som kommer i fråga för utmätning har ett övervärde utöver vad som bör förbehållas för anskaffande av ersättningsföremål (jfr SOU 1964:57 s 256) och vilka möjligheterna är att göra en sådan ersättningsanskaffning.

I detta mål är ostridigt att T.W. behöver en bil för att kunna fullgöra sitt arbete som journalist och att detta skall beaktas i utmätningsärendet. Kronofogdemyndigheten har i sitt yttrande till HD förklarat att den utmätta bilen vid värdering i juni 1984 kunde bedömas ha ett exekutivt värde av omkring 16 000 kr. Vad T.W. har anfört ger inte anledning att frångå denna bedömning. Utredningen får vidare anses ge vid handen att T.W. har möjlighet att för det förbehållna beloppet 12 000 kr anskaffa en för sitt behov användbar bil i tillräckligt gott skick. Vid dessa förhållanden skall T.W:s besvär lämnas utan bifall.

Slut. HD lämnar besvären utan bifall.

JustR Vängby var av skiljaktig mening och anförde: I målet är ostridigt att T.W. behöver en bil för att kunna fullgöra sitt arbete som journalist och att detta skall beaktas i utmätningsärendet. Fråga är allenast om den utmätta bilens värde är sådant, att den enligt 5 kap 1 § 3 UB kan undantas från utmätning, eller om T.W. i stället skall enligt 5 kap 4 § UB förbehållas visst belopp för att skaffa annan bil i den utmätta bilens ställe.

I fråga om förarbetena till beneficiereglerna och innehållet i riksskatteverkets yttrande hänvisar jag till den redogörelse som lämnats i HD:s beslut.

En låsning av gränsen för skäligt värde enligt 5 kap 1 § 3 UB till viss andel av basbeloppet skulle - hur önskvärd en schablonartad tillämpning än skulle vara för att befordra snabbhet och förutsebarhet i det exekutiva förfarandet - strida mot bl a det i propositionen 1968:130 uttalade önskemålet att hänsyn skall kunna tas till en förbättrad social standard. Det är också troligt att prisutvecklingen är olika för olika slag av arbetsredskap. De motivuttalanden som gjordes under förarbetena får därför ges en mer allmänt vägledande innebörd. I litteraturen (Torkel Gregow, Utsökningsrätt, Stockholm 1983) har saken uttryckts så, att med ledning av motivuttalanden och med beaktande av penningvärdets fall kan förmodas att värdet får uppgå till 10 000-15 000 kr, kanske något högre. En sådan bedömning synes mig rimlig både med hänsyn till ungefärlig nivå och till att på så sätt värdet anges inom vissa ramar.

Det måste nämligen enligt min mening vid bestämmande av värdegränsen vara möjligt att beakta också vilket slags egendom det är fråga om. Härvid bör hänsyn kunna tas till att gäldenären skall kunna använda egendomen även på något längre sikt. Personbilar är utsatta för snabb förslitning och gäldenären kan därför behöva en bil i något bättre skick än det allra nödvändigaste. Detta bör kunna föranleda att - inom den förut angivna ungefärliga ramen - ett högre värde medges för en bil än för exempelvis en flygel, som kan antas bevara sin användbarhet jämförelsevis oförändrad under en längre tid.

Vad som nu anförts om bestämmande av skäligt värde hänför sig i första hand till värdet på den egendom som kan komma i fråga för undantagande enligt 5 kap 1 § 3 UB. Det är emellertid inte möjligt att vid bestämmande av detta värde bortse från bestämmelsen i 5 kap 4 § UB om förbehållande av visst skäligt belopp. Med tanke på ovissheten om vilket utbyte som kan komma att erhållas vid en exekutiv auktion torde det ofta vara mer ändamålsenligt att utgå från vilket belopp som skäligen krävs för att skaffa vad som behövs i den utmätta egendomens ställe. Vad som förut sagts om skäligt värde bör då kunna tillämpas också på förbehållsbeloppet. Hänsyn måste härvid tas till exekutionskostnaderna. Om man inte med någon grad av säkerhet kan räkna med att vid en exekutiv försäljning få ut mer än vad som svarar mot skäligt förbehållsbelopp och exekutionskostnaderna, finns det inte någon anledning att föranstalta om försäljning. Eljest skulle ju, som lagberedningen uttryckte det (SOU 1964:57 s 256), hela utmätningsåtgärden vara praktiskt misslyckad; gäldenärens ekonomiska ställning skulle försämras men borgenären skulle inte få någon likvid att tala om, kanske ingen alls. Den gäldenärens egendom som är i fråga bör i sådant fall i stället undantas från utmätning.

Den utmätta bilen har i yttrande av kronofogdemyndigheten d 21 juni 1984 bedömts ha ett exekutivt värde av ca 16 000 kr. Med beaktande av de riktlinjer som enligt det förut anförda bör läggas till grund för bestämmande av skäligt värde enligt 5 kap 1 § 3 UB och med hänsyn till riskerna för att en försäljning skulle inbringa väsentligt mindre än som beräknats, finner jag bilens värde ej kunna antas vara högre än att den skäligen bör undantas från utmätning.

På grund av det anförda prövar jag rättvist att, med ändring av HovR:ns beslut, häva utmätningen av bilen.