NJA 1985 s. 258

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Eneström) anförde i dom d 28 sept 1983:

Domskäl. G.J. har erkänt gärningen, därvid hon dock åberopat följande omständigheter: Efter förtäringen d 25 april 1983 fick hon genom sin dotter besked om att hennes make, som då arbetade "skift", inte kunde ta sig från arbetsplatsen annat än genom att hon hämtade honom med makarnas bil. G.J. ringde på grund av spritförtäringen till sin makes arbetsplats och bad att få tala med maken men arbetsplatsen, som sökte honom, fick ej tag på maken. I panik tog hon då bilen för att hämta maken. Hon måste, för att komma till sagda arbetsplats, bl a färdas på motorväg.

G.J:s erkännande styrks av övrig åberopad utredning i målet. Gärningen är att bedöma som åklagaren gjort.

G.J. förekommer ej i kriminalregistret.

På begäran av G.J:s försvarare har TR:n förordnat om personundersökning beträffande G.J.. I personundersökningen säges sammanfattningsvis, att G.J. är gift och har två barn, att G.J. de senaste åren halt problem av "såväl hälsomässig, arbetsmässig som ekonomisk natur" men nu erhållit ett lättare "ryggvänligare" arbete, som betyder "ofantligt mycket för henne", att "G.J. lever under socialt välordnade förhållanden" samt att "eventuellt fängelsestraff anses" "kunna knäcka G.J. rent psykiskt sett samt stjälpa hennes nuvarande, positivt ändrade situation".

G.J. har vidare i påföljdsfrågan åberopat intyg.

Intyget, som utfärdats av doktor B.L-D., var fogat till domen.

Beträffande rattfylleri av den svårhetsgrad, varom i målet är fråga, kräver hänsynen till allmän laglydnad att påföljd, som inte innebär frihetsberövande, tillämpas endast om särskilda skäl talar därför. Vad målet framkommit angående G.J. finner TR:n ej utgöra sådana särskilda skäl. På grund därav och omständigheterna i övrigt finner TR:n annan påföljd än fängelse ej kunna komma i fråga. Vid bestämmande av fängelsetidens längd beaktar TR:n i målet åberopat analysbevis, utvisande att alkoholkoncentrationen i G.J:s blod - blodprov togs d 26 april 1983 kl 01.26 - med tillräcklig grad av säkerhet beräknas ha uppgått till minst 2,81 promille.

Domslut

Domslut. TR:n dömde G.J. jämlikt 4 § 1 mom trafikbrottslagen för rattfylleri till fängelse 2 mån.

G.J. fullföljde talan i HovR:nför Västra Sverige och yrkade villkorlig dom jämte böter, i andra hand nedsättning av fängelsestraffet.

Åklagaren bestred ändring.

Domskäl

Domskäl. G.J. har hörts ånyo i HovR:n och därvid lämnat samma uppgifter som för hennes del antecknats i TR:ns dom med följande tillägg: På kvällen d 25 april 1983 fick hon besök av en väninna och drack under tiden fram till klockan omkring 23 två groggar, vardera innehållande ca åtta cl starksprit. Då hon beslöt sig för att köra och hämta maken kände hon sig inte påverkad av spriten men insåg att hon ej var lämplig som bilförare. Vägsträckan mellan bostaden vid Fagottgatan och makens arbetsplats var ca en mil och utgjordes till större delen av motorväg. Då hon kört ungefär halva sträckan fick hon punktering med påföljd att bilen gick av vägbanan.

Som TR:n funnit har G.J. gjort sig skyldig till rattfylleri. Omständigheterna i samband med brottet är inte mildrande.

Ifråga om påföljden är följande att beakta.

G.J. har uppgivit bl a. Under 1976 sökte hon doktor B.L-D. på grund av nervösa besvär och ordinerades då lugnande tabletter. Besvären återkom då hennes moder avled i okt 1982. För att döva sin oro har hon av och till druckit alkohol, mest vin. Förtäringen har oftast ägt rum de kvällar maken på grund av sitt arbete varit borta från hemmet men har upphört under 1984. Hon intager inte och har inte ordinerats lugnande medicin efter moderns bortgång. Ingen på hennes arbetsplats känner till att hon gjort sig skyldig till rattfylleri. Ett fängelsestraff skulle hon uppleva som en sådan skam att hon måste lämna det arbete som kafeteriabiträde som hon innehar sedan febr 1983.

Överläkaren L.O.N. vid statens rättspsykiatriska station i Örebro har i ett av HovR:n infordrat, d 16 nov 1983 dagtecknat läkarintyg enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål uttalat, att G.J. har en tendens till ångestneurotiska reaktioner, att hennes alkoholmissbruk till stor del torde vara ett uttryck för hennes försök att genom alkoholintag hantera sin oro och ängslan, dvs ha karaktär av s k sekundär alkoholism, att den psykiska störning hon företer visserligen inte är av sådan dignitet att straffrättslig särbehandling är aktuell men att, då hon genom sina neurotiska besvär torde ha svårt att klara av ett fängelsestraff, vägande skäl föreligger att enligt 33 kap 4 § BrB döma henne till villkorlig dom, av hänsyn till allmän laglydnad förenad med ett kraftigt bötesstraff

Annat har inte framkommit än att G.J. lever under goda sociala och ekonomiska förhållanden. Hon har på grund av en ryggåkomma haft svårigheter att få lämpligt arbete samt företer psykisk störning med tendens till bl a ångestneurotiska reaktioner. Även om ett fängelsestraff skulle medföra betydande påfrestningar för G.J. kan dock vad som framkommit om hennes person och förhållanden inte anses innefatta särskilda skäl att icke ådöma henne en frihetsberövande påföljd. Grund för tillämpning av 33 kap 4 § BrB föreligger inte. Påföljden bör därför såsom TR:n funnit bestämmas till fängelse, som dock kan begränsas till 1 mån.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar endast på så sätt TR:ns dom att straffet bestämmes till fängelse 1 mån.

Nämndemännen Berg och Wennerström var skiljaktiga och anförde: Lika med majoriteten finner vi G.J. övertygad om rattfylleri. Vad som genom läkarintyget enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål framkommit angående G.J:s fysiska och psykiska hälsa anser vi utgöra särskilda skäl att inte ådöma henne fängelse. Då hon får anses vara i behov av övervakning, bestämmer vi påföljden till skyddstillsyn jämte 100 dagsböter å 30 kr.

Domskäl

Domskäl. Såsom domstolarna funnit har G.J. gjort sig skyldig till rattfylleri. Med hänsyn till den höga alkoholkoncentrationen i blodet, 2,81 promille, och till att körningen till stor del ägde rum på en riksväg måste brottet betraktas såsom förhållandevis allvarligt.

Vid bedömningen av påföljdsfrågan har följande omständigheter särskild betydelse.

Av det i HovR:ns dom återgivna läkarintyget d 16 nov 1983, avgivet enligt 7 § lagen (1964:452) om personundersökning i brottmål av överläkaren L.O.N. vid statens rättspsykiatriska station i Örebro, framgår bl a, att G.J. har en tendens till ångestneurotiska reaktioner och försöker genom alkoholförtäring hantera sin oro och ängslan, ett alkoholmissbruk som sålunda har karaktär av s k sekundär alkoholism.

I HD har företetts ytterligare två läkarintyg, utfärdade d 22 mars 1984 och d 11 mars 1985 av överläkaren vid psykiatriska kliniken på centralsjukhuset i Karlstad G.J-M..

I det första intyget anförs bl a att G.J:s alkoholkonsumtion ökat en hel del under den gångna tiden och att hon hade vissa fobier, som bl a tog sig uttryck i en stark panikkänsla vid alla former av instängdhet. Läkaren uttalar i intyget som sin bestämda uppfattning att G.J. är för psykiskt labil, med benägenhet för starka ångestreaktioner och kortslutningsreaktioner, för att kunna klara av ett fängelsestraff. Därtill kom enligt läkaren en alkoholproblematik som var på väg att bli påtaglig och ytterligt destruktiv för hennes framtida liv.

Enligt det andra intyget kunde om G.J:s psykiska status anföras att G.J. blivit alltmer pressad av situationen med ett ständigt hotande fängelsestraff. Hon var från psykiatrisk synpunkt mycket påtagligt i farozonen för att utveckla ett allvarligt psykiskt insufficienstillstånd, om hon blev föremål för ett fängelsestraff. Av henne uttalade suicidtankar skulle man ta synnerligen allvarligt och läkaren hyste mycket stor oro för att G.J. skulle sätta sina planer i verket om hon måste underkasta sig ett fängelsestraff.

Med hänsyn till vad som sålunda framkommit anser HD, att det finns särskilda skäl att trots brottets art inte ådöma G.J. frihetsberövande påföljd.

Vid valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn är att märka att sådan tillsyn och hjälp som kan beredas inom ramen för kriminalvård i frihet är ämnad för fall då det gäller att motverka risken att den tilltalade fortsätter brottslig verksamhet. Enbart ett behov av stöd eller hjälp avses bli tillgodosett genom andra organ än frivården, främst socialtjänsten (prop 1982/83:85 s 75). Detta har kommit till uttryck i den jämkning av lagtexten i 28 kap 1 § BrB som skedde i samband med 1983 års ändringar i BrB. I paragrafens 1 st infördes då lydelsen, att skyddstillsyn får ådömas för ett brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till den till talades personliga förhållanden finns anledning anta att påföljden kan bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet. Därigenom markerades sambandet mellan behovet av övervakning och hjälpåtgärder, å ena sidan samt risken för återfall i brott, å den andra. Samtidigt ändrades förutsättningarna för villkorlig dom för att göra det möjligt att i större utsträckning använda denna påföljd för förstagångsbrottslingar och andra tillfällighetsbrottslingar. Därmed försköts också gränsen mellan villkorlig dom och skyddstillsyn, så att en ökad användning av den förra påföljden i stället för den senare möjliggjordes.

G.J. lever under ordnade förhållanden. Enligt vad hon berättat besöker hon sedan nov 1984 regelbundet psykiatriska kliniken vid centralsjukhuset i Karlstad, företrädesvis för samtalsterapi. Under sådana omständigheter finns inte anledning att anta att skyddstillsyn är påkallad för att avhålla G.J. från fortsatt brottslighet.

På grund av det anförda bör påföljden för G.J. bestämmas till villkorlig dom. Av hänsyn till den allmänna laglydnaden bör hon därjämte ådömas bötesstraff.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut beträffande påföljden dömer HD G.J. till villkorlig dom jämte 100 dagsböter om 30 kr.