NJA 1985 s. 3

Domskäl

TR:n (rådmännen Naumann och Krüger samt tingsfiskalen Wallén) anförde i dom d 26 april 1983:

Vittnesförhör har på parternas begäran ägt rum med civilingenjören H.R-O. och på AMS' begäran med ombudsmannen B.H.. De har bl a uppgivit följande.

H.R-O.: Han är avdelningschef för Skanskas väg- och anläggningsavdelning i Malmö. Avdelningen liksom övriga nu berörda avdelningar i länet är självständiga enheter ingående i bolagets Skåneregion. För regionen finns en förvaltningschef som är vice verkställande direktör i bolaget. Varje avdelning har sin bokföring och gör sitt bokslut. Avdelningschefen är ansvarig för avdelningens ekonomi och för offerter till kunder. Han handhar personaladministrationen inom avdelningen samt svarar självständigt för inköp, beställningar och marknadsföring. Avdelningen utför såväl mindre arbeten för några tusen kr som stora för åtskilliga milj kr. Avdelningschefen rapporterar fortlöpande avdelningens ekonomiska ställning och han är i orderhänseende underställd regionchefen. Avdelningscheferna brukar ungefär varannan månad ha sammankomster för att diskutera bl a frågor om löner till anställda på avdelningarna för att uppkommande problem skall lösas likformigt. Efter sommaren 1981 började arbetstillgången minska och efter samråd med övriga avdelningschefer uppkom tanke på att införa tredagarsvecka. Frågan togs upp på ett gemensamt möte under ledning av Hans Höllgren som hos regionchefen var ansvarig samordnare av vägfrågor i Skåne. Efter två sammanträden med fackliga representanter d 2 och 15 okt 1981 hänsköts frågan om driftsinskränkningen till central förhandling d 17 nov 1981. Enär förhandlingarna i okt ej lett till något resultat, fick avdelningscheferna själva ta ställning till vilka uppsägningar de behövde göra och varsla om dessa. H.R-O. och de andra berörda avdelningscheferna samrådde med bolagets jurist om hur lång varseltid som var erforderlig. Denne utläste ur propositionen till lagen att de kunde avdelningsvis varsla på två månader eftersom avdelningarna var fristående enheter och ej uppsade över 25 man vardera. Så skedde också och därvid var H.R-O. liksom övriga avdelningschefer införstådd med att det totala antalet uppsagda översteg 25. Efter det att varslen inlämnats till länsarbetsnämnden ifrågasattes därifrån om det ej borde ha varit ett gemensamt varsel. H.R-O. svarade att de bedömt att varslen rätteligen skulle fördelas på avdelningarna såsom skett. Vid ett senare telefonsamtal från AMS i dec 1981 föreslog byråchefen Kruse honom att utsträcka varseltiden till fyra månader. Då hade uppsägningarna emellertid skett och det var för sent att göra någon ändring.

B.H.: Han deltog i ett förhandlingssammanträde i okt 1981 och i den centrala förhandlingen i nov samma år. Därvid var det fråga om den driftsinskränkning som berörde Skåneregionens väg- och anläggningsavdelningar samt hamnavdelningen i Malmö och maskinavdelningen i Lomma. Det var bl a tal om tredagarsvecka och alternativ därtill. Vid sammanträdena diskuterades friställning av först 50 och senare 70 ytterligare arbetare. Därefter redogjorde avdelningscheferna för hur många varje avdelning avsåg friställa och vilka personer på resp avdelnings turordningslistor som skulle komma i fråga. - Vid lokala förhandlingar i enskilda arbetstvister har B.H. brukat förhandla med avdelningschefen eller någon denne underordnad.

AMS har som skriftlig bevisning ingivit och åberopat protokoll från de omnämnda förhandlingarna i okt och nov 1981 till styrkande att Skanska vid dessa uppträtt som en part och att det därvid varit en samordnad verksamhet från arbetsgivarsidan för nu ifrågavarande avdelningar.

Domskäl. Fråga är i målet om Skanska såsom arbetsgivare åt samtliga 60 varslade haft att iakttaga en varseltid på fyra månader eller om dess ifrågavarande avdelningar var för sig ägt möjlighet varsla för sin arbetsstyrka och då, med hänsyn till att antalet per avdelning ej översteg 25, kunnat varsla på två månader. - Lagtexten föreskriver varselskyldighet för arbetsgivare utan att närmare ange om denne kan uppträda annat än som en enda enhet. I lagens förarbeten uttalas det (prop 1973:129 s 290) att arbetsgivare som driver "olika fristående verksamheter inte är skyldig lämna varsel "om han avser att samtidigt genomföra driftsinskränkningar, var och en berörande färre än fem arbetstagare vid flera av dessa verksamheter, trots att driftsinskränkningarna sammanlagt berör minst så många arbetstagare". I utredningen som föregått propositionen (SOU 1973:7) lämnas samma uppgift i specialmotiveringen till lagens 1 § men därtill utsägs i motiveringen till 2 § att "I fråga om bedömningen av hur stort antal arbetstagare som berörs av en i denna paragraf avsedd driftsinskränkning kan hänvisas till vad som under 1 § anförts beträffande frågan om minst fem arbetstagare berörs". Det framgår inte vad som avses med dessa uttalanden, om de skall uppfattas som undantag till lagregeln eller uttolkning av densamma. I avsaknad av ytterligare kommentarer får man anta att uttalandena gjorts för att klargöra, att hos samma arbetsgivare kan samtidigt uppkomma behov av mer än en driftsinskränkning och att varje driftsinskränkning skall behandlas i varselhänseende för sig, under förutsättning att den endast berör en av flera olika fristående verksamheter. En arbetsgivare har således rätt att agera som särskild varselskyldig person i var och en av de olika fristående verksamheterna, men endast om det rör sig om skilda driftsinskränkningar. Emellertid är orden "olika" och "fristående" inte kommenterade eller exemplifierade. Vid sådant förhållande har man enligt TR:ns mening att utgå ifrån att med "olika" förstås verksamheter som till sin art eller möjligen bransch helt skiljer sig åt samt att "fristående" är något som visserligen är i ekonomisk intressegemenskap med övrig verksamhet men ändå utövas i hög grad åtskilt från denna. De citerade uttalandena ur förarbetena är inte särskilt lättförståeliga och kan möjligen uppfattas ha annan innebörd. - De nu ifrågavarande avdelningarna får enligt vad som framkommit om deras verksamhet anses i så hög grad självständiga, att de måste sägas vara "fristående" från varandra. Däremot är främst vägavdelningarna men även de till dessa anslutande hamn- och maskinavdelningarna så anknutna till likartad verksamhet att de - som följdriktigt nog alla drabbades av en och samma driftsinskränkning - inte kan sägas vara "olika" i förarbetenas mening. Eftersom det föreligger en enda driftsinskränkning som därtill berört avdelningar med likartad, ehuru fristående verksamhet kan det inte godtagas att varje avdelning varslar för sig. Rätteligen skulle Skanska ha varslat för hela antalet om 60 personer och hade då måst finna sig i fyra månaders varseltid. Bolaget har således låtit komma sig till last sådant objektivt förfarande som kan medföra skyldighet att utge varselavgift. Vad angår den subjektiva sidan har avdelningscheferna uppenbarligen varit behöriga taga ställning till utfärdande av varsel. De har valt att dela upp varslet avdelningsvis. Någon inskränkning i deras behörighet att varsla gemensamt för samtliga med fyra månaders varseltid har ej gjorts gällande. Tvärtom har enligt H.R-O. varslet lagts på sätt som skett efter inhämtad information från bolagsjuristen. De har därvid använt den kortare tiden fastän verksamheterna berördes av en och samma driftsinskränkning och därtill inte fyllde kravet på att vara olika. Den som anser sig kunna vinna en fördel av en undantagsbestämmelse måste noggrant undersöka att denna i sin helhet passar in på sakförhållandet. Så har alltså ej skett i förevarande fall. Genom att vidtaga varselåtgärder utan att först ha satt sig ordentligt in i gällande bestämmelser har avdelningscheferna ådragit bolaget ansvar för oaktsamhet, vilken med hänsyn till samtliga omständigheter får anses grov. Bolaget bör därför utge varselavgift.

I fråga om avgiftens storlek m m gör TR:n följande överväganden. I målet är ostridigt att 60 personer berörts av varslet. Den omständigheten att tre av dessa återanställts innan de lämnat sina tidigare arbeten hos bolaget föranleder ej till att utgå från mindre antal än 60. TR:n anser uppenbart att varselskyldigheten icke kan anses fullgjord förrän varslet skriftligen ankommit till länsarbetsnämnden. Bolaget har därför försummat sig under nio påbörjade veckor. Såsom utvecklats ovan har bolaget velat stödja sig på uttalanden i lagens förarbeten som kan förefalla svårtydbara. Några tidigare avgöranden som kunde vara vägledande har enligt uppgift ej förekommit. Det har upplysts i målet att Skanska inte gjort sig någon nämnvärd ekonomisk vinst av den alltför korta varsel tiden, enär bolaget faktiskt haft merparten av berörd personal kvar under den tid av fyra månader som varseltiden bort utgöra. Fastän bolagets ekonomi är god samt ett större antal personer berörts av det felaktiga varslet hör likväl med hänsyn till förenämnda skäl varselavgiften kunna bestämmas till 100 kr per man och vecka. Anledning att sätta beloppet än lägre eller att helt befria från avgift föreligger ej.

Domslut

Domslut. Skanska förpliktas jämlikt 17 § lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder utge varselavgift till statsverket med 54 000 kr.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HovR:n i allt väsentligt åberopat samma omständigheter som antecknats i TR:ns dom. Skanska har dock tillagt bl a att gällande kollektivavtal (anläggnings- och vägavtalen) definierar självständiga enheter som sådan "enhet inom företaget som har en administrativ och resultatmässig självständighet samt eget personalansvar".

I HovR:n har fonogramutskrifter av vittnesförhör vid TR:n med H.R-O. och B.H. föredragits. Av vittnesförhöret med H.R-O. framgår, utöver vad som antecknats i TR:ns dom, att beslut om större investeringar fattas av Skanskas styrelse.

På bolagets begäran har i HovR:n vittnesförhör ägt rum med byrådirektören vid länsarbetsnämnden i Malmö Arne Jönsson. Denne har berättat: Under 1981 hade han flera samtal med en företrädare för entreprenadföretaget SIAB rörande driftsinskränkning vid företagets enheter i Bjuv och Malmö. Jönsson godtog att dessa enheter varslade om inskränkningen var för sig. Grunden för denna bedömning var att enheterna var självständiga och hade geografiskt avgränsade verksamhetsområden. Han känner till det nu aktuella fallet med Skanska, vilket man noga pratade igenom på länsarbetsnämnden. Denna driftsinskränkning berörde fler arbetstagare än hos SIAB och de olika enheterna var belägna på kortare avstånd från varandra. Maskinavdelningen kunde inte existera separat.

Den redovisning som lämnats för lagtext och förarbeten ger inte någon bestämd ledning för tolkning av arbetsgivarbegreppet i lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder. Uppenbart torde emellertid vara att i bolag där verksamheten bedrivs i flera län skall i fråga om varselskyldigheten den verksamhet som bedrivs i varje län ses som en enhet för sig. När det gäller denna skyldighet synes även i annat fall viss möjlighet finnas att behandla delar av samma bolag som skilda enheter. Om fall där så skulle kunna ske ger emellertid lagtext och förarbeten ej någon närmare vägledning. Det uttalande från departementschefen som närmast torde vara av intresse har av AMS betecknats som ett ord i förbigående. HovR:n anser därför att vad som i denna lag skall avses med arbetsgivare får tolkas utifrån allmänna överväganden om syftet med lagen. En sådan prövning gör det klart att delar av ett bolag som drivs med självständigt personalansvar och med egen ekonomisk resultatredovisning ej enbart på grund av berörda förhållanden kan ses som skilda enheter i lagens mening. Det geografiska avståndet mellan olika enheter kan ej heller anses ha en avgörande betydelse vid tolkningen. HovR:n anser således att mycket stränga krav måste uppställas för att av samme arbetsgivare inom ett och samma län bedrivna verksamheter skall ses som skilda i lagens mening. Endast för det fallet att verksamheterna kan ses som helt artskilda och därför också ha ett intresse för skilda arbetsmarknader kan enligt HovR:ns uppfattning en uppdelning ske av det antal personer som varslas om uppsägning.

Utifrån de allmänna överväganden som ovan angetts har Skanska brutit mot varselreglerna. Bolaget har således med hänsyn till antalet berörda arbetstagare haft att varsla minst fyra månader före driftsinskränkningen eller senast d 1 sept 1981.

Det kan ej anses visat att överträdelsen skett uppsåtligen. I frågan om Skanskas handlande kan anses grovt oaktsamt är till en början att beakta att lagstiftningen allmänt sett kräver en hög grad av uppmärksamhet av arbetsgivaren. De exempel som i förarbetena lämnas på fall av grov oaktsamhet visar också att det ej krävs så mycket för att en grov oaktsamhet skall anses föreligga. Av utredningen i målet framgår att Skanska varit tveksamt i fråga om den rätta tolkningen av lagen. Som framgått av vad tidigare redovisats är detta i och för sig förståeligt. I sådant läge har det emellertid ålegat Skanska att hos ansvarig myndighet höra efter om den lagtolkning till vilken bolaget kommit varit den riktiga. Eftersom bolaget ej gjort detta och bolagets tolkning av lagen visat sig felaktig måste bolagets medvetna risktagande bedömas som en grov oaktsamhet.

Vid bedömning av storleken av den avgift som bolaget skall åläggas att betala bör beaktas att AMS ej ens gjort gällande att det föreligger någon fast praxis i fråga om tolkningen av den omtvistade bestämmelsen. Av ett i målet åberopat vittnesförhör framgår fastmera att länsarbetsnämnden i Malmö synes ge lagen en tolkning som HovR:n enligt vad tidigare redovisats funnit vara felaktig. I målet är fråga om en lagstiftning där enskild eller juridisk person kan komma att åläggas sanktioner som har många likheter med de påföljder som tillämpas inom straffrätten. Det förhållandet att lagstiftningen ej ansetts kunna utformas med den klarhet och stringens som anses skola utmärka en strafflagstiftning måste emellertid i så måtto beaktas, att till dess rättspraxis klarlagts avgifterna måste bestämmas till belopp som närmast får ses som symboliska. HovR:n finner därför att avgiften bör nedsättas till 10 000 kr.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar endast på det sätt TR:ns domslut att den varselavgift som Skanska skall utge till statsverket bestäms till 10 000 kr.

Referenten, hovrättsassessorn Rosqvist, och hovrättsrådet Pering var av skiljaktig mening och anförde:

Rosqvist: Lika med majoriteten finner jag att Skanska underlåtit att varsla om driftsinskränkning enligt vad som föreskrivs i lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder och att detta inte skett uppsåtligen.

Som majoriteten vidare anfört ger varken lagtexten eller förarbetena till lagen någon bestämd ledning för tolkning av arbetsgivarbegreppet. Inte heller har det, såvitt känt, utbildats någon praxis för tolkningen. Skanska har vidare obestritt uppgett att dess nu ifrågavarande avdelningar i flera andra hänseenden behandlas som självständiga enheter. Mot denna bakgrund kan bolagets handlande enligt min mening inte anses ha varit grovt oaktsamt. Vid sådant förhållande kan bolaget inte åläggas att utge varselavgift. Jag lämnar därför statens talan i målet utan bifall.

Pering: Skanskas verksamhet är som TR:n antecknat uppdelad på fem regioner, varav Skåneregionen är en. Enligt bolagets uppgift är omsättningen inom nämnda region ca en miljard per år. Bolaget har vidare anfört: Väg- och anläggningsavdelningen i Malmö utgör en självständig driftsenhet. I juli 1981 hade avdelningen 41 tjänstemän och 118 kollektivavtalsanställda i sin tjänst. Avdelningen anställer folk och utfärdar anställningsbevis i eget namn. Den säger också upp anställningsavtalen. Längsta uppsägningstid inom byggbranschen är fyra månader med hänsyn till branschens speciella arbetsvillkor. När avdelningen behöver maskiner eller annan utrustning för sin verksamhet, har den full frihet att skaffa sådan från vilket håll den vill. Man är således inte bunden till den maskinavdelning som finns i Lomma utan kan använda den leverantör eller uthyrare som bjuder lägsta pris för sina tjänster. Inte heller är maskinavdelningen i Lomma, som också har egna anställda och eget budgetansvar, bunden vid att leverera till maskinavdelningarna inom Skanska utan konkurrerar på lika villkor med andra liknande rörelser om kunderna på marknaden. AMS får varannan månad statistikuppgifter från de olika driftenheterna/avdelningarna och känner väl till driftsläget och organisationen. I gällande kollektivavtal definieras självständiga driftsenheter som enheter med "eget administrativt och resultatmässigt ansvar". Det uttryck som återges i prop 1973:129 på s 290 om "olika fristående verksamheter" synes ha tillkommit utan närmare övervägande. Med uttrycket torde dock närmast avses självständiga driftsenheter.

AMS har i målet vitsordat att det uttryck, som i propositionen på s 290 av departementschefen använts för att definiera begreppet arbetsgivare, nämligen olika fristående verksamheter, måste tas med försiktighet och egentligen inte ger någon nämnvärd vägledning. Från AMS' sida har sagts att uttrycket får anses vara "ord i förbigående". AMS har därutöver anfört: För att komma tillrätta med ovissheten om vad som menas med detta dunkla uttryck bör man fästa mest avseende vid att enheten är verksam inom samma rörelseområde. Även andra kriterier kan bli aktuella och det blir i slutomgången en samlad bedömning av samtliga omständigheter som kommer att bli avgörande för frågan. Den i 22 § lagen om anställningsskydd omnämnda turordningen, som skall fastställas för varje enhet för sig, kan inte ge ledning i förevarande fall eftersom denna turordning gäller olika arbetstagarkategorier.

Uppenbarligen ger i förevarande fall varken lagtexten eller förarbetena någon säker ledning hur begreppet arbetsgivare i 1974 års lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder skall tolkas. Enighet synes råda mellan parterna om att alltför stort avseende inte bör fästas vid det uttryck - olika fristående verksamheter - som använts av departementschefen i propositionen.

I svensk lagstiftning finns inte ännu möjlighet att döma juridisk person till böter. Den lagstiftning som är att tillämpa i förevarande mål är dock så utformad att den i mångt och mycket påminner om någon form av företagsböter eller sanktionsavgifter. Såväl AMS som Skanska har tillgång till juridisk sakkunskap. Man har vid tillämpning av bestämmelserna om varselskyldighet kommit till skilda resultat. Goda skäl har anförts för såväl den ena som den andra sidans ståndpunkt. Efter övervägande härav och vad i övrigt förekommit i målet och även om den tolkning som AMS gett uttryck för är den riktiga finner jag inte AMS ha styrkt att Skanska uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att varsla om driftsinskränkning enligt vad som föreskrives i lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder. Jag ogillar därför AMS' talan i målet.

Domskäl

Domskäl. Enligt 1 § 1 st lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder - främjandelagen - skall arbetsgivare, som avser att genomföra driftsinskränkning enligt 2 eller 3 §, inom tid som anges där skriftligen varsla länsarbetsnämnden i det län där driftsinskränkningen genomförs, om minst fem arbetstagare berörs därav. I 2 § avses varsel om sådan driftsinskränkning som kan medföra uppsägning och i 3 § varsel om sådan driftsinskränkning som kan medföra bl a permittering. I den förra §:n, som här är av intresse, föreskrivs att varsel skall lämnas minst två månader före driftsinskränkningen, om högst 25 arbetstagare berörs av uppsägning, minst fyra månader före driftsinskränkningen, om fler än 25 men högst 100 arbetstagare berörs av uppsägning, och minst sex månader före driftsinskränkningen, om fler än 100 arbetstagare berörs av uppsägning.

Varken i nu nämnda eller i andra bestämmelser i främjandelagen anges närmare vad som i lagen avses med arbetsgivare. Bortsett från föreskriften, att varsel skall lämnas till länsarbetsnämnden i det län där driftsinskränkningen genomförs, ger lagtexten inte någon ledning för bedömningen av ett sådant fall som föreligger i detta mål eller alltså när ett företag har olika, i stor utsträckning självständiga underavdelningar med huvudsakligen samma slag av verksamhet i ett och samma län.

Skanska har till stöd för sin ståndpunkt åberopat ett uttalande i specialmotiveringen till främjandelagen, enligt vilket en arbetsgivare som "driver olika fristående verksamheter" är skyldig att lämna varsel, om han avser att vid flera av dessa verksamheter samtidigt genomföra driftsinskränkningar och var och en av dessa berör färre än fem arbetstagare (prop 1973:129 s 290). Detta uttalande tillåter emellertid i sig inga bestämda slutsatser i förevarande tolkningsfråga. I förarbetena till den samtidigt med främjandelagen utfärdade lagen (1974:12) om anställningsskydd har beträffande den där begagnade termen "verksamhet" anförts att därmed bör avses vad som på den privata sektorn kallas rörelse, exempelvis verkstadsrörelse (a prop s 263 och 265). Detta talar närmast emot Skanskas ståndpunkt.

Syftet med främjandelagens varselregler är arbetsmarknadspolitiskt. Genom förfarandet med varsel innan beslutade driftsinskränkningar genomförs skall arbetsmarknadsmyndigheterna beredas rådrum att hjälpa de friställda arbetstagarna till nya lämpliga arbeten eller göra insatser av annat slag för dem. Ju fler arbetstagare som berörs desto längre rådrum har ansetts önskvärt (a prop s 205 f). Ett annat skäl som anförts vid lagens tillkomst är att arbetsgivarna genom rättsligt sanktionerade regler om varsel vid planerade driftsinskränkningar förmås att planera sin verksamhet för längre tid än som många gånger förut skett (SOU 1973:7 s 253).

Med hänsyn till det anförda talar övervägande skäl för att när, såsom här är fallet, ett företag har en decentraliserad organisation med väsentligen självständiga underavdelningar, som bedriver i huvudsak samma slag av verksamhet, ett gemensamt varsel skall lämnas för samtliga berörda avdelningar inom samma län. Skanska hade följaktligen bort iaktta en varseltid av fyra månader i stället för den iakttagna tiden av två månader före driftsinskränkningen.

För att varselavgift skall utgå förutsätts i 17 § 1 st främjandelagen att arbetsgivaren uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att varsla enligt lagens föreskrifter. Förarbetena innehåller på denna punkt, efter ett återgivande av nu nämnda förutsättning, endast det uttalandet att den som av ren glömska lämnar varsel någon dag för sent eller som av misstag försummar att lämna uppgift i något av de hänseenden som föreskrivs i 5 § därför ofta torde kunna gå fri från påföljd (a prop s 305). Detta uttalande ger intryck av att något större mått av oaktsamhet inte krävs för att oaktsamheten skall betraktas som grov i lagens mening. Det bör dock inte uppfattas så att varje försummelse som ligger över den nivå som antyds däri är att anse som grov oaktsamhet.

Såsom reglerna om varsel och varselavgift är uppbyggda skall frågan huruvida Skanska förfarit uppsåtligen eller grovt oaktsamt bedömas efter förhållandena vid den tidpunkt då varslen lämnades.

Skanska har anfört att, när varselfrågan aktualiserades, cheferna för de berörda avdelningarna överlade sinsemellan om huruvida avdelningarna borde lämna varsel gemensamt eller var för sig. Efter att också ha läst i propositionen angående främjandelagen och i en av AMS utfärdad broschyr rörande lagen samt konsulterat Skanskas bolagsjurist i Malmö stannade de för det senare alternativet.

Bolagets företrädare synes sålunda ha försökt sätta sig in i gällande rättsregler på området innan varsel lämnades. Den felbedömning som därvid gjordes får ses mot bakgrund av att det förut berörda, av Skanska åberopade uttalandet i lagförarbetena, betraktat för sig, kan synas ge visst stöd för Skanskas tolkning. Att beakta är också att främjandelagens varselregler i huvudsak bygger på tidigare överenskommelser mellan AMS och centrala organisationer och att enligt den senaste av dessa, vilken träffades år 1968, varsel skulle lämnas till länsarbetsnämnden i det län där berörd driftsenhet var belägen. Varselskyldigheten var alltså knuten till driftsenhet. En anknytning till driftsenhet gäller också bl a enligt anställningsskyddslagens regler om turordning vid uppsägning och permittering.

På grund av det anförda kan Skanskas felaktiga tillämpning av varselreglerna inte anses ha skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Den mot Skanska förda talan skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut lämnar HD den mot Skanska förda talan utan bifall.