NJA 1985 s. 468

Domskäl

TR:n (tingsfiskalen Zelano) anförde i dom d 27 febr 1984:

Domskäl. Staten har som stöd för sin talan anfört i huvudsak följande: I första hand görs gällande att genom betalningssäkringen, de samtidigt gjorda utmätningarna och delgivningen d 17 maj 1982 avskars M.H. från sin rätt att kvitta, även om han haft en motfordran redan då, eftersom J.R:s fordran hos M.H. grundar sig på ett löpande skuldebrev och kronofogdemyndigheten är att jämställa med borgenär enligt 18 § skuldebrevslagen. I andra hand görs gällande att M.H. inte har rätt att kvitta eftersom han dels under tiden d 17 maj 1982 till d 10 maj 1983 över huvud taget ej ägde någon motfordran att göra kvittning gällande, dels d 17 maj 1982 delgavs förbud att betala till annan än kronofogdemyndigheten, dels underlät att betala på förfallodagen, dels förvärvade motfordran först efter förfallodagen. M.H. har alltså, i strid med sina skyldigheter enligt skuldebrevet och UB, underlåtit att följa anmaning att betala till kronofogdemyndigheten och det förhållandet att han sedermera förvärvat en motfordran skall ej kunna ge honom ett bättre rättsläge än han annars skulle ha haft. Som stöd för detta åberopas 121 § KL analogt. För det tredje görs gällande att M.H. inte kan använda motfordran för kvittning eftersom hans förvärv av denna är en skentransaktion med syfte dels att undgå betalningsskyldighet, dels att gynna Sierramar SA framför andra borgenärer som J.R. har. Detta stöds av att M.H. tecknar ensam Sierramar SA:s firma, att överlåtelsen ej är specificerad till belopp, att M.H. ej gjort någon motprestation, dvs överlåtelsen är av benefik natur, att domen d lo maj 1983 grundar sig på J.R:s medgivande och att räntebetalningarna för J.R:s fordran hos M.H. fullföljts ända fram till betalningssäkringen skedde men sedan uteblivit.

M.H. har som stöd för sin talan anfört i huvudsak följande: M.H. arbetade tidigare som verkställande direktör för en arkitektfirma i Göteborg. Han kom i kontakt med J.R. genom att han köpte en fastighet i Spanien genom denne, som var agent för Sierramar SA. Detta bolags verksamhet bestod i försäljning av fastigheter i Spanien. Senare skilde M.H. sig och ville bryta upp från sin tillvaro i Sverige. Genom J.R:s förmedling köpte han en större andel av Sierramar SA. Han lånade en del av köpeskillingen av J.R.. Detta lån är den i målet aktuella fordringen på 24 000 engelska pund. Under år 1981 förskingrade J.R. avsevärda belopp för Sierramar SA, närmare bestämt 1 475 000 kr, och använde pengarna i en egen rörelse i Sverige. De förskingrade medlen utgjordes av handpenningar från 65 fastighetsköpare. Genom att bolaget förlorade dessa köpare blev den totala förlusten för bolaget uppskattningsvis ca 6,5 milj kr. J.R. dömdes till fängelse i 2 år 4 mån för grov förskingring. Möjligheten att få ut något skadestånd av J.R. bedömde bolaget som obefintlig. Vidare hade bolaget lätt dåligt rykte genom J.R:s handlande och verksamheten avstannade. Det fanns två delägare i bolaget, M.H. och en P.S.. M.H. hade fullmakt att i alla sammanhang teckna bolaget. Han överlät bolagets skadeståndsfordran mot J.R. till sig själv. Det är riktigt att han inte erlade någon betalning för överlåtelsen, men denna var inte benefik utan vederlaget bestod i att han arbetat för bolaget i över ett år utan att ta ut någon lön. M.H. väckte talan mot J.R. för att få ut skadeståndet. Efter förhandlingar mellan parterna satte M.H. ner kravet till 350 000 kr, vilket J.R. då medgav att betala. Därefter använde M.H. ford ringen till den nu aktuella kvittningen. M.H. har rätt att kvitta. Betalningssäkring och utmätning kan ej jämställas med överlåtelse, vilket medför att 18 § skuldebrevslagen ej är tillämplig. Konkurslagens 121 § kan ej tillämpas analogt. Det är ej fråga om en skenöverlåtelse. Det är riktigt att M.H. slutade att betala ränta efter betalningssäkringen, men det berodde på anmaningen att inte längre betala något till J.R..

Parterna har i och för sig vitsordat varandras uppgifter i sak.

TR:ns bedömning:

Av lydelsen av 18 § skuldebrevslagen framgår att kvittningsrätten endast bortfaller vid överlåtelse. Med överlåtelse avses normalt bara fång genom köp, byte eller gåva. I Tiberg, Skuldebrev, växel och check, 1981, s 90, sägs följande angående bl a 18 §: "Reglerna om invändningsrättens bortfall gäller vid överlåtelser av alla slag, benefika likaväl som onerösa, och de gäller enligt den allmänna regeln i 10 § skuldebrevslagen även vid pantsättning. Någon motsvarande förbättring av en fordrings kvalitet uppkommer inte vid de familjerättsliga fången och inte heller till förmån för konkursbo eller utmåtningsborgenärer. "Sålunda medför stadgandet i 18 § skuldebrevslagen inte att M.H. genom de aktuella utmätningarna förlorat sin rätt att kvitta och så ej heller genom betalningssäkringen.

Enligt allmänna obligationsrättsliga kvittningsregler synes varken det förhållandet att M.H. är i dröjsmål med betalningen av huvudfordran eller det förhållandet att han förvärvat motfordran först efter det att huvudfordran förfallit till betalning, utgöra hinder mot kvittning (jämför Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, 1979, s 35-36). Medför då det förhållandet, att huvudfordran dessutom är föremål för betalningssäkring och utmätning att rätten till kvittning bortfaller eller inskränkes. Något stadgande av den innebörden finns inte i UB och ej heller i lagen om betalningssäkring. Stadgandet i 121 § KL är avsett för konkurssituationen och något stöd för att tillämpa stadgandet analogt synes inte finnas. Snarare synes rättsläget vara sådant att de allmänna kvittningsreglerna gäller om inte något annat är stadgat. De av staten i andra hand åberopade omständigheterna utgör således inte hinder för kvittning.

Utmärkande för ett skenavtal är att kontrahenterna i fullt samförstånd givit rättshandlingen annat innehåll än det, som överensstämmer med deras verkliga vilja och mening. Vad som framkommit i målet ger, enligt TR:ns mening, inte belägg för annat än att både Sierramar SA och M.H. avsett att M.H. verkligen skulle förvärva bolagets skadeståndsfordran mot J.R..

Käromålet skall således ogillas.

Domslut. 1. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Av handlingarna i målet framgår bl a följande. Kronofogdemyndighetens verkställighet d 15 april 1982 avsåg ett beslut om betalningssäkring för fordran på beräknade tillkommande skatter och avgifter i anledning av vissa eftertaxeringar av J.R.. Vid verkställigheten tog kronofogdemyndigheten i förvar den av M.H. utfärdade reversen av d 16 jan 1981 jämte pantbrev. Reversen var ett löpande skuldebrev. Fordringen på grund av samma skuldebrev utmättes d 2 nov 1983 för betalning av en statens fordran mot J.R. på 100 000 kr, grundad på en dom av HovR:n för Västra Sverige d 12 okt 1982, varigenom J.R. enligt valutalagen ålagts att såsom särskild rättsverkan utge detta belopp till staten. Om skatt eller avgift som avsågs med beslutet om betalningssäkring var här inte fråga.

Statens talan i målet innefattar ett yrkande med stöd av 4 kap 23 § och 9 kap 11 § UB om förpliktande för M.H. att utge 100 000 kr på grund av utmätningen av J.R:s fordran på M.H.. Vidare yrkar staten fastställelse av att samma fordran, vilken tagits i anspråk genom betalningssäkringen, uppgår till 24 000 engelska pund jämte ränta. Hinder att med verkan mellan parterna pröva denna fastställelsetalan kan inte anses föreligga.

Målet gäller alltså statens rätt dels på grund av utmätningen, dels på grund av betalningssäkringen. Frågan blir då i vad mån M.H:s kvittningsförklaring d 16 maj 1983 medförde att J.R:s på skuldebrevet grundade fordran upphörde att gälla. M.H. har i detta hänseende invänt bl a att en betalningssäkring inte kan få samma rättsliga verkan som en överlåtelse och att något hinder för kvittning inte föreligger enligt UB, lagen om betalningssäkring eller allmänna rättsprinciper.

Lagbestämmelser saknas om sekundogäldenärs möjlighet att efter utmätning eller betalningssäkring med ianspråktagande av ford ringen mot honom fullgöra sin betalningsskyldighet genom kvittning av motfordran hos huvudgäldenären. HD har emellertid i beslut d 27 mars 1985, SÖ 198 (* NJA 1985 s 223. *) , beträffande betalningssäkrad fordran på grund av enkelt skuldebrev - med tillämpning av den princip som kommit till uttryck i 28 § skuldebrevslagen - ansett att en sekundogäldenär, som jämlikt 6 kap 3 § UB delgivits förbud att betala till annan än kronofogdemyndigheten, inte är berättigad till kvittning gentemot huvudgäldenären av motfordran som förvärvats först efter delgivning av betalningsförbudet. Beslutet bygger på tanken att betalningssäkring i det aktuella avseendet skulle vara att likställa med utmätning, där samma regel anses gälla.

Det kan synas konsekvent att även i fråga om löpande skuldebrev, som omhändertagits av kronofogdemyndigheten på grund av utmätning eller betalningssäkring, följa skuldebrevslagens reglering. Detta skulle innebära att sekundogäldenärens kvittningsmöjlighet här inskränks till de undantagsfall som anges i 18 § samma lag. För en sådan princip talar att en utmätnings- eller betalningssäkringsborgenär rimligen bör få tillgodogöra sig det särskilda värde hos ett löpande skuldebrev som kan ligga i att en förvärvare i så stor utsträckning är skyddad mot kvittningsinvändningar. Av betydelse är vidare att vid utmätning och betalningssäkring av löpande skuldebrev, som tas i förvar, sekundogäldenären enligt 6 kap 2 § UB inte behöver underrättas om åtgärden och att följaktligen en tillämpning av principen i 28 § skuldebrevslagen knappast ter sig lämplig; i de fall där sådan underrättelse underlåts skulle sålunda sekundogäldenären - om han inte på annat sätt fått vetskap om åtgärden - kunna åberopa motfordringar som förvärvats ända fram till dess ford ringen mot honom indrivs, något som skulle minska den avsedda effektiviteten hos verkställighetsåtgärden. En regel av denna innebörd ter sig inte heller påkallad av hänsyn till sekundogäldenären, som normalt måste räkna med risken att det löpande skuldebrev han utfärdat blir överlåtet med påföljd att han väsentligen går miste om sin kvittningsrätt.

Kvittningsmöjligheterna kan emellertid avskäras med stöd av bestämmelserna i 18 § skuldebrevslagen endast till skydd för just den fordran för vars skull utmätning eller betalningssäkring har ägt rum före kvittningen. Det saknas skäl att på grund av utmätningen eller säkringsåtgärden frånkänna kvittningsförklaringen verkan till förmån för andra fordringar som staten eller enskild borgenär till äventyrs kan inneha mot huvudgäldenären och som efter kvittningen skall föranleda utmätning eller säkring hos denne. För deras vidkommande bör en kvittningsförklaring, riktad till kronofogdemyndigheten såsom innehavare av det löpande skuldebrevet, ha giltighet, om kvittningsförutsättningar i övrigt föreligger - något som kan få betydelse bl a om den första utmätningen eller betalningssäkringen hävs.

I enlighet härmed bör den förevarande tvisten bedömas på följande sätt.

Såvitt angår riksskatteverkets fastställelsetalan, avseende verkan av att ford ringen har tagits i anspråk genom betalningssäkring, har inte M.H. åberopat någon omständighet som enligt 18 § skuldebrevslagen utgör grund för kvittning i detta sammanhang. Denna talan skall därför bifallas.

Vad åter beträffar yrkandet om förpliktande för M.H. att till kronofogdemyndigheten utge 100 000 kr framgår av det förut sagda att beslutet om betalningssäkring inte omfattar statens fordran på J.R. på grund av hovrättsdomen. Sedan M.H. d 16 maj 1983 har avgett kvittningsförklaring med en motfordran, till beloppet överstigande ford ringen mot M.H., har denna senare fordran inte kunnat utmätas för statens fordran på J.R. enligt hovrättsdomen, förutsatt att villkoren för kvittning varit uppfyllda. I målet kan inte anses visat att så ej skulle vara fallet. Riksskatteverkets av utmätningen föranledda talan rörande beloppet 100 000 kr skall följaktligen lämnas utan bifall.

Med hänsyn till vad HovR:n anfört i sitt yttrande till HD får också frågan om utgivande av den i målet aktuella reversen jämte pantbrev anses ha varit under HovR:ns bedömande och ha omfattats av riksskatteverkets revisionstalan. M.H:s yrkande i detta hänseende bör, på grund av bedömningen rörande riksskatteverkets fastställelsetalan, lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut, såvitt statens på utmätningen d 2 nov 1983 grundade talan om förpliktelse för M.H. att utge 100 000 kr ogillats.

I övrigt ändrar HD på följande sätt HovR:ns domslut.

M.H:s skuld till J.R. enligt skuldebrev d 16 jan 1981 fastställs med verkan mellan parterna i målet till 24 000 engelska pund jämte 20 procent ränta därå från d 21 jan 1982 tills full betalning sker.

Staten befrias från skyldigheten att till M.H. utge de under punkt 2 i TR:ns domslut angivna handlingarna.

Litteratur: Lindskog, Kvittning, 1984, s 444 f och 495 ff, Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s 544.