NJA 1985 s. 477

Domskäl

TR:n (ordf häradshövdingen Ålund) anförde i dom d 27 okt 1983:

Domskäl. Närmare hörd har I.W. utom annat uppgivit: Hon hade arbetat inom åldringsvården sedan troligen 1965. I mars 1975 hade hon blivit föreståndarinna för den då nyöppnade Bukärrsgården i Kungsbacka. Hennes arbetsuppgifter hade till uppskattningsvis 95 procent varit av administrativ och kameral natur, medan hon blott i ringa utsträckning ägnat sig åt direkt vård av de intagna. Sedan gammalt vore hon emellertid intresserad av åldringsvård och hon hade i mån av tid gärna samtalat med de intagna. I egenskap av föreståndarinna hade I.W. haft nyckel till det kassavalv, i vilket de intagnas personliga värdehandlingar kunde förvaras. Ytterligare tre föreståndarinnor hade haft motsvarande nyckel. De anställdas antal uppginge till omkring 30 och på hemmet funnes vid full beläggning sammanlagt 50 intagna. - På försommaren 1975 hade I.W. uppsökt A.G.A., vilken hon då ej tidigare kände, och berättat om Bukärrshemmet för honom. Det hade nämligen avsetts att A.G.A. skulle flytta in i hemmet. I juni samma år hade A.G.A. flyttat in. I.W. hade vid olika tillfällen samtalat med honom. Ganska snart hade hon funnit att han varit djupt förgrymmad på sin släkt och på ett par grannar vid namn H.. A.G.A. hade haft bankfack gemensamt med makarna H.. Dessa hade haft A.G.A:s fullmakt att få tillgång till bankfacket men A.G.A. hade ej själv haft nyckel till detta. I facket hade han haft bl a sina bankböcker, och det hade retat honom att makarna H. hindrat honom få tillgång till bankböckerna. Det hade varit ett ständigt tjat från A.G.A. om att han ej fått sina bankböcker. Vid något tillfälle hade I.W. "trampat i klaveret". Hon hade nämligen sökt hjälpa A.G.A. återfå sina bankböcker och hade för den skull talat med makarna H. Dessa hade emellertid tyckt att I.W. lade sig i något, varmed hon ej hade att göra. Slutligen hade de dock överlämnat bankböckerna, "men det tyckte inte H:s om". Vid något tillfälle mot slutet av 1975 hade A.G.A. för I.W. nämnt att han ville skriva ett testamente till hennes förmån. I.W., som trott att detta blott varit en nyck som han skulle glömma, hade avvärjande yttrat att något sådant säkert "skulle stöta på patrull" enär hon själv arbetade på hemmet. Han hade dock gång på gång återkommit till ämnet. I.W. hade vid något tillfälle yttrat att hon i sådant fall tänkte donera medlen till något ändamål. Hon hade nämligen tänkt att genom en donationsfond bereda de intagna framtida glädje. A.G.A. hade då svarat att egendomen skulle bliva hennes och att hon finge göra vad hon ville med den. Hon hade föreslagit honom att han själv genom ett testamente skulle tillskapa en sådan donationsfond, men han hade varit mycket envis att hon skulle ha tillgångarna. Hon hade ej känt till om han haft några nämnvärda medel på sina bankböcker. Däremot hade hon känt till att han ägde en fastighet, enär hon någon gång i bil skjutsat honom till hans gamla hem, som han velat se till samtidigt som han velat träffa sina grannar. Sedan A.G.A. under vintern 1975/76 upprepade gånger återkommit till frågan om ett nytt testamente hade I.W. slutligen tillmötesgått honom genom att söka få någon utomstående person som kunde hjälpa honom att upprätta testamentet. Hon hade kommit att tänka på en kriminalkommissarie vid namn Y.S., enär Y.S:s hustru vore sk dagmamma åt I.W:s barn. Hon hade talat med Y.S. om A.G.A:s önskemål. Y.S. hade yttrat något om att I.W. "säkert skulle få problem" för den händelse A.G.A. skulle tes tamentera henne egendom. Dock hade han ej avrått henne. Han hade föreslagit att en läkare skulle "titta på" A.G.A. och samtidigt hade han sagt sig själv vilja sammanträffa med A.G.A. för att förvissa sig om vad denne verkligen önskade och att han ej varit utsatt för påtryckningar. I.W. hade då bett distriktsläkaren B.H., som tillika tjänstgjorde som patientläkare på Bukärrshemmet, att undersöka A.G.A. och detta hade han gjort. I april 1976 hade testamentet upprättats av Y.S. enligt A.G.A:s önskan. Det hade undertecknats av A.G.A. och bevittnats av B.H. och en annan person, anställd på hemmet. I.W. hade ej varit närvarande vid tillfället och hon hade aldrig läst testamentet förrän detta offentliggjordes efter A.G.A:s död. A.G.A. hade dock efter undertecknandet berättat för henne att han "testamenterat allt" till henne. Testamentet hade legat inneslutet i kassavalvet och hade kvarblivit där till A.G.A:s död 1980. I.W. hade - såsom tidigare nämnts - haft nyckel till valvet, men ytterligare tre personer hade haft nyckel dit. Om A.G.A. önskat skulle han ha kunnat återkalla testamentet under de fyra år han ytterligare levde. Han hade varit helt klar till sinnet. Under år 1979 hade I.W. under tio månader varit ledig till följd av barnsbörd och hon hade således under den tiden ej ens teoretiskt kunnat påverka A.G.A.. Hon hade aldrig låtit denne få några särskilda förmåner till följd av testamentet utan hon hade uppträtt mot honom på samma sätt som mot övriga intagna. - Sedan A.G.A. oväntat snabbt avlidit hade I.W. underrättat hans släkt samt makarna H. om dödsfallet. Handlingarna i A.G.A:s mapp hade hon direkt överlämnat till Skandinaviska Enskilda Banken, som därefter gjort bouppteckning och förvaltat egendomen. I.W. hade ännu ej fått ett öre av A.G.A:s kvarlåtenskap. Den förhållandevis blygsamma behållningen på A.G.A:s bankräkningar hade åtgått till skatter och löpande utgifter för fastigheten. Denna vore numera uthyrd genom bankens försorg för att löpande kostnader skulle täckas. Om egendomen slutligen skulle tillfalla I.W. avsåg hon fortfarande närmast att bilda en fond av medlen. Denna fond borde i så fall få A.G.A:s namn. - I.W. tjänstgjorde numera ej på Bukärrsgården utan vore ledig för fortsatta högre studier.

Åklagaren har i anslutning härtill åberopat av Kungl socialstyrelsen utfärdade "Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor" nr 194/1967. I sagda anvisningar uttalas, bl a: Drickspengar få icke förekomma på ålderdomshem. Personalen bör under inga förhållanden mottaga penninggåvor och måste iakttaga största försiktighet även då det gäller andra gåvor. För all personal måste klargöras att pensionärer icke få påverkas i fråga om disposition av deras kvarlåtenskap. Även samtal som kan tolkas som en uppmuntran eller uppmaning till vårdtagaren att testamentera egendom till viss personal, till socialnämnden eller till annat allmänt ändamål måste undvikas. Pensionärer som önska hjälp med att ordna med sin kvarlåtenskap böra alltid hänvisas till neutral expertis.

I.W. har i anslutning härtill uppgivit: Hon hade känt till innehållet av socialstyrelsens råd och anvisningar. Genom att hänvisa A.G.A. till Y.S., som måste anses utgöra neutral expertis, hade hon följt dessa anvisningar. Hon hade aldrig vid något tillfälle föreslagit sig själv som förmånstagare i A.G.A:s testamente eller sökt påverka A.G.A. att upprätta ett testamente. Tvärtom hade hon sökt avråda honom trots att han varit envis. Sedan hon erfarit att testamentet upprättats och undertecknats hade hon för att undanröja varje tvekan vid ett telefonsamtal omnämnt testamentet för sin chef, hemvårdsinspektören S.L.. Denne hade ej haft något att erinra. I.W. hade sig bekant att L sedermera sagt sig ej kunna minnas ett sådant samtal. Hon visste likväl bestämt "att det faktiskt var så". Samtalet hade dessutom avhörts av en annan kvinna vid namn Inger E, anställd på hemmet.

På begäran av I.W. har B.H. (född 1944) och Y.S. (född 1924) hörts såsom vittnen. Dessa ha uppgivit i vad nu är av intresse:

B.H.: Han hade under den aktuella tiden varit patientläkare på Bukärrshemmet. Vid något tillfälle hade I.W. för honom omnämnt att A.G.A. önskade ändra sitt testamente. B.H. hade då sagt sig vilja träffa A.G.A.. Han hade tillkallat denne och de hade suttit och samtalat. Under samtalet hade B.H. - A.G.A. ovetande - underkastat denne det sk "femsaksprovet". Därvid hade han i tur och ordning visat fem olika föremål för A.G.A. och frågat denne om han visste vad han såg. Föremålen hade B.H. därefter nedstoppat i sin ficka. Efter ungefär tio minuters samtal om olika ämnen hade B.H. så frågat A.G.A., om denne mindes vad B.H. stoppat i fickan. A.G.A. hade utan svårighet kunnat rätt återgiva samtliga föremål. Enär närminnet vore bland det första som avtrubbades vid ålderdemens visade resultatet av undersökningen att A.G.A. varit helt klar. - H hade vid ett senare tillfälle bevittnat A.G.A:s namn på testamentet. A.G.A. hade dikterat detta. Först vid bevittnandet hade H blivit medveten om att I.W. blivit förmånstagare. Påföljande dag hade han tillsagt henne att han tyckte hon borde omtala testamentet för sina chefer "för att förekomma obehagligheter".

Y.S.: Han hade tidigare upprättat några testamenten och kände till formkraven. Någon gång, troligen i mars 1976, hade I.W., vilken Y.S. kände sedan tidigare, för honom nämnt att en intagen ville ändra ett tidigare testamente genom att uppsätta ett nytt testamente till hennes förmån. Y.S. hade yttrat att sådant brukade föranleda diskussioner. I.W. hade då sagt att hon i så fall skulle försöka övertala den intagne att ändra sina planer. Y.S. hade vid något tillfälle rätt I.W. att låta få läkarundersöka A.G.A. till undvikande av diskussion om dennes testamentshabilitet om han verkligen ville vidbliva sin önskan. I slutet av mars 1976 hade Y.S. haft besök av en vän, som vore kunnig på området. Han hade frågat sin vän om det mötte något hinder för I.W. att mottaga en testamentarisk gåva från en intagen. Vännen hade förklarat sig anse att han ej kunde se något hinder därutinnan. Y.S. hade därför någon tid senare rest ut till Bukärrshemmet och diskuterat testamentet med A.G.A.. Denne hade varit mycket irriterad över makarna H., som skulle ha uttagit pengar från hans bankkonton och även uttagit hans pensioner. Han hade sagt sig ej vilja göra polisanmälan men hade tillagt att han tyckte att B.H:s lätt nog. Y.S. hade yttrat att det "kunde bli tråkigheter" för I.W. om hon skulle få egendom genom testamente från A.G.A.. Denne hade blivit irriterad och yttrat: "Jag får väl testamentera till vem jag vill." Enär A.G.A. vaåt envis hade Y.S. då direkt uppsatt testamentet i kladd enligt hans anvisningar. Sedan så skett hade han meddelat A.G.A. att han skulle skriva ut testamentet enligt kladden och därefter återställa utskriften för undertecknande och bevittning. A.G.A. hade blivit irriterad över dröjsmålet och hade ej nöjt sig förrän det uppsatta kladdexemplaret blivit i vederbörlig ordning undertecknat och bevittnat. Y.S. hade sedermera utskrivit det nu föreliggande testamentet i enlighet med kladdens text. Vid underskrivandet och bevittnandet av det slutliga testamentet hade Y.S. ej närvarit. A.G.A. hade aldrig nämnt varför han önskade att just I.W. skulle få egendomen. – Y.S. hade i samband med testamentets tillkomst frågat I.W. om hon möjligen underskrivit någon försäkran att hon ej finge mottaga några gåvor. Detta hade hon besvarat nekande.

Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt förekommit har TR:n gjort följande överväganden.

Av utredningen i målet framgår, att A.G.A. - med ändring av tidigare testamentariska förordnanden - genom sitt d 9 april 1976 dagtecknade testamente förordnat att all hans kvarlåtenskap skulle efter hans död med full äganderätt tillfalla I.W.. Sedan A.G.A. d 20 jan 1980 avlidit, har äganderätten till hans egendom övergått till I.W..

För att hon därmed - genom att efter A.G.A:s död mottaga egendomen - skulle ha gjort sig förfallen till ansvar för mutbrott fordras emellertid, att hennes förfarande skulle innebära en otillbörlig belöning för I.W:s tjänsteutövning. Därvid fastslår TR:n till en början att I.W. under den av åtalet omfattade tiden varit arbetstagare och att hon följaktligen innefattas i den personkrets, som angives i 20 kap 2 § BrB.

Vid prövning av frågan huruvida övriga brottsrekvisit föreligga är till en början att beakta, att A.G.A. - såvitt visats - aldrig avsett att genom sitt testamentariska förordnande påverka I.W. till att giva honom särskilda förmåner eller att på annat vis åsidosätta sina tjänsteåligganden. Det har ej heller ens påståtts, att I.W. skulle ha förfarit otillbörligt i sin tjänst i förhållande till A.G.A..

Detta medför emellertid icke i och för sig att hennes förfarande i samband med testamentets tillkomst och egendomens mottagande skulle vara straffritt. Den åberopade bestämmelsen syftar nämligen även till att förebygga förehavanden, ägnade att hos allmänheten minska tilltron till opartiskheten hos olika befattningshavare och till det korrekta utförandet av deras åligganden. (Jfr Beckmans m fl kommentar till brottsbalken II, 4 uppl, p 383). Emellertid har i förarbetena till lagparagrafen uttalats att förmånen dock "i princip" skall vara inriktad på åtgärd, som hör till arbetstagarens tjänst. Även om detta uttalande är vagt formulerat synes det närmast tala emot att I.W:s förfarande skulle omfattas av lagbudet. Av vittnesbevisningen framgår, att A.G.A. ej i något avseénde - och således ej heller "i princip" - avsett en förmån, inriktad på åtgärd tillhörande I.W:s tjänst. I anslutning härtill erinras därom, att I.W. normalt ej haft med vården av de intagna att göra utan att hon huvudsakligen utfört kamerala sysslor. A.G.A:s testamente synes i stället ha tillkommit främst till följd av en önskan hos honom att ej vidare tillgodose makarna H, vilka han - med rätt eller orätt - ansett ha uppträtt mindre korrekt mot honom. Då han därvid besinnat, vem hans egendom skulle tillfalla i stället för makarna H, har han kommit att tänka på I.W., vilken han uppenbarligen i hög grad uppskattat.

Det synes ej vara något enastående, ej ens besynnerligt, att det hos en åldrande, ensam person, som är intagen på vårdhem, kan framväxa känslor av tillgivenhet, respekt, värme och även uppriktig vänskap mot personalen eller mot någon viss person bland denna. Under sådana omständigheter kan det för en sådan person te sig helt naturligt att giva uttryck åt sin tacksamhet för värme och vänlighet mot slutet av livet genom att insätta någon eller några befattningshavare som förmånstagare i ett testamente. (Jfr ock a a p 382.) Detta är vid A.G.A:s val av förmånstagare i stället för makarna H uppenbarligen vad som skett i här förevarande fall. Annat är således ej visat än att A.G.A. - jämte det att han velat borttaga makarna H som förmånstagare - skrivit 1976 års testamente som ett uttryck för respekt och vänskap gentemot I.W. och ej såsom belöning för hennes tjänsteutövning eller såsom påtryckning för erhållande av framtida förmåner. Testamentet kan därför ej anses ha tillkommit för I.W:s tjänsteutövning. Redan i fråga om detta rekvisit finner TR:n därmed att åklagaren ej förmått styrka sin talan.

Detta oaktat vill TR:n i avsikt att bidraga till gränsdragningen kring straffbara förfaranden fortsätta att granska övriga brottsrekvisit i det av åklagaren åberopade lagrummet.

Därvid upptager TR:n till en början begreppet "belöning". Det för mutbrottet betecknande är att någon till annan överlämnar pengar eller viss egendom i syfte att påverka mottagaren till framtida tjänster eller för att uttrycka tacksamhet för tidigare företagna åtgärder. I förarbetena till lagrummet beskrivs även förmåner av annat slag, jämställda med direkta gåvor. Ingenstädes har emellertid - såvitt TR:n kunnat finna - i förarbetena till lagen behandlats testamentariska förordnanden, syftande till en framtida egendomsöverföring. Detta är också naturligt, då sådana förordnanden icke synas ägnade att ens teoretiskt påverka förmånstagaren. Även om - såsom i förevarande fall - ett testamente skrivits och även deponerats i ett för testamentstagaren tillgängligt utrymme, kan detta ej hindra testator att därefter när som helst genom nytt testamente återkalla sina tidigare förordnanden. I detta sammanhang kan ej heller bortses från de praktiska svårigheterna vid den straffrättsliga avgränsningen av begreppet "belöning". Ju längre tid som hinner förflyta från upprättandet av ett testamente till dess testator avlider, desto mindre synes testamentet ha klaraktär av "belöning".

Om det således redan i och för sig synes tveksamt, huruvida ett testamentariskt förordnande ovillkorligen skall anses såsom "belöning", kommer därtill att det för straffbarhet fordras att belöningen skall vara "otillbörlig".

På sätt i förarbetena uttalats är bedömningen av vad som skall anses otillbörligt vansklig, varför den ej kan preciseras i lagtext utan blir beroende av sed och allmän uppfattning, växlande från tid till annan och olika på olika verksamhetsområden (a a p 385). Föredragande departementschefen uttalade i anslutning härtill, att bedömningen blir svårare när transaktionen allmänt sett icke har en tydlig och konkret inriktning på pliktstridighet men att det i regel blir avgörande om transaktionen allmänt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning.

Även om ett sådant uttalande synes otillfredsställande vagt, enär det i en rättsstat bör vara angeläget med klart utformade regler vid gränsdragningen mellan straffbara förfaranden och andra, synes det uppenbart att A.G.A:s testamente ej ens allmänt sett varit ägnat att påverka I.W:s tjänsteutövning, helst som ju denna huvudsakligen avsett annat än den dagliga vården av A.G.A.. Även om testamentet skulle trots ovan återgivna tveksamheter anses innefatta en "belöning" kan denna således i allt fall ej anses otillbörlig.

Till följd härav och då på sätt ovan upptagits ej heller styrkts att testamentet tillkommit för I.W:s tjänsteutövning finner TR:n att åklagaren ej förmått styrka sin talan. Åtalet skall förty ogillas.

TR:n har ej att i målet pröva huruvida I.W. må anses ha förfarit obetänksamt. I anslutning härtill anmärker TR:n att Kungl socialstyrelsens "råd och anvisningar" icke utgöra lag eller för domstol bindande föreskrift, och de föranleda - självfallet - ej till annan bedömning yid den straffrättsliga prövningen (Jfr ock a a 386.)

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Om Bukärrsgården har följande upplysts: Antalet pensionärer var 24, när I.W. tillträdde sin föreståndartjänst år 1975. Platsantalet har sedermera stigit till ca 50. Personalen, för vilken I.W. är chef, utgörs av 35 anställda. Fyra ålderdomshemsföreståndare alternerar. Föreståndarna skall enligt fastställd befattningsbeskrivning under hemvårdsinspektören svara bl a för arbetsledning såvitt avser all personal utom ekonomiföreståndaren, för personalfördelning och uppföljning av arbetet inom de olika avdelningarna samt för rumstilldelning och allmän tillsyn avseende pensionärerna.

I HovR:n har I.W., B.H. och Y.S. hörts på nytt, varvid de i allt väsentligt lämnat uppgifter som överensstämmer med vad som för deras vidkommande antecknats i TR:ns dom.

Av utredningen framgår att I.W. inför testamentets tillkomst d 9 april 1976 varit medveten om att A.G.A. avsåg att förordna henne till universell testamentstagare samt att hon medverkat till handlingens upprättande genom att ordna så att H och S tillkallades. Det är vidare utrett att I.W., när det efter A.G.A:s frånfälle i jan 1980 bekräftades att förordnandet ej återkallats och att det därför kunde antas inte vara utan verkan, ej avsagt sig rätten att taga testamente.

Genom vad sålunda och i övrigt förekommit är klarlagt att I.W. låtit åt sig utlova den testamentariska förmånen och att hon mottagit densamma. Med hänsyn till vad som framkommit om I.W:s anställning hos kommunen och personliga kontakter med A.G.A. - vilka inte alls kan anses ha haft sin grund i något privat vänskapsförhållande - måste hennes handlande till alla delar bedömas ha haft sådant samband med tjänsten som föreståndare på ålderdomshemmet att förmånen är att betrakta som en belöning för hennes tjänsteutövning. Anledning saknas att inte jämställa den testamentariska förmånen med vanlig gåva. Redan vetskapen om förordnandet har varit ägnad att skapa förväntan om dess verkställande. Möjligheten av en återkallelse synes inte ha haft någon avgörande inverkan i detta hänseende. Oavsett att pliktstridigt handlande inte har gjorts gällande, är det givet att redan den närliggande risken härför kunnat skada allmänhetens och de på Bukärrsgården boende pensionärernas förtroende för verksamheten på gården och tilliten till föreståndarnas integritet. Vid sådant förhållande måste belöningen anses ha varit otillbörlig, något som också framhävs genom förmånens stora ekonomiska värde.

På grund av det anförda finner HovR:n att I.W. ej kan undgå ansvar för mutbrott.

Vid påföljdens bestämmande bör beaktas att I.W. fått goda vitsord för sin tjänsteutövning. Hennes handlande vid testamentets tillkomst ligger så lång tid tillbaka att påföljd ej kunnat utdömas enbart därför. Hänsyn bör också tas till att varken lagstiftningen eller på förevarande område utfärdade råd och anvisningar, vilka för övrigt inte synes ha översetts med anledning av 1977 års reform av mutansvaret, uttryckligen påtalar risken av att godtaga testamentariska förordnanden som kan innefatta otillbörliga belöningar; angelägenheten av sådana bestämmelser är påtaglig med tanke på den hänsyn som testators vilja tillmäts när förordnande tillkommit i föreskriven ordning. Med beaktande av anförda omständigheter finner HovR:n det tillfyllest att döma till böter.

Då det inte kan anses uppenbart obilligt, skall enligt 36 kap 1 § BrB den egendom som I.W. erhållit genom A.G.A:s förordnande förklaras förverkad.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på så sätt TR:ns dom att HovR:n dels dömer I.W. jämlikt 20 kap 2 § BrB för mutbrott till 60 dagsböter å 20 kr, dels förklarar den egendom, som I.W. erhållit genom testamentet d 9 april 1976, förverkad.

Nämndemannen Axelsson var skiljaktig och fastställde TR:ns dom.

Domslut

Domslut. HD, som lämnar utan bifall åtalet i vad detta avser att I.W. låtit åt sig utlova otillbörlig belöning, ändrar endast på det sätt HovR:ns domslut att de böter som ådömts I.W. jämlikt 33 kap 9 § BrB efterges.

Domslut

Domslut. HD ändrar endast på det sätt HovR:ns domslut att antalet dagsböter bestäms till 30.