NJA 1985 s. 594

Val av påföljd för sjukkassebedrägeri.

Helsingborgs TR

Allmän åklagare yrkade vid Helsingborgs TR ansvar å T.J., född 1946, för bedrägeri enligt följande: T.J. har under tiden d 23 juli 1979-d 16 aug 1982 till försäkringskassan i Helsingborg vid 11 tillfällen gjort sjukanmälningar och vid 5 tillfällen anmälan om tillfällig vård av barn. Härvid har T.J. genom att dels på försäkran för sjukpenning eller föräldrapenning lämna oriktiga uppgifter, dels inge läkarintyg och dels förtiga att han arbetat vilselett och förmått tjänsteman hos försäkringskassan att under tiden d 13 aug 1979-d 28 sept 1982 till honom utbetala sjukpenning och föräldrapenning för 150 dagar med 23 679 kr, som han ej varit berättigad till.

Kristianstads läns allmänna försäkringskassa yrkade skadestånd.

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Leche) anförde i dom d 20 sept 1984:

Domskäl. T.J. har erkänt att han har gjort sig skyldig till bedrägeri på det sätt och i den omfattning, som åklagaren har angivit i sin gärningsbeskrivning.

T.J. har bl a uppgivit följande: Under den aktuella tidsperioden hade han och hans hustru en hygglig ekonomi. T.J. saknade dock förmågan att "hålla i pengarna". Hans inkomster gick till "småkladd och kompisar". Han ville inte tala om sin ekonomiska belägenhet för hustrun, eftersom han var rädd att detta kunde leda till äktenskapsskillnad mellan dem. Han ansåg inte att hans förfarande drabbade någon enskild person.

TR:n finner T.J:s erkännande vinna stöd av utredningen i målet. Han är sålunda förfallen till ansvar för bedrägeri.

T.J. förekommer inte tidigare i kriminalregistret. Det är upplyst att han innehar anställning som fastighetsskötare vid Aktiebolaget Helsingborgshem samt att han bor med hustru och två barn i eget hus i Kvidinge.

TR:n gör i påföljdsfrågan följande bedömning. Förutsättning föreligger i och för sig att meddela T.J. villkorlig dom. Avgörande i förevarande mål är emellertid huruvida villkorlig dom eventuellt i förening med ett kraftigt bötesstraff av hänsyn till allmän laglydnad kan anses vara en tillräckligt ingripande påföljd. Därvid bör beaktas att det allmänna sjukförsäkringssystemet vilar på bl a den principen att försäkringskassorna måste kunna förlita sig på att de uppgifter, som den enskilde medborgaren lämnar om bl a sitt hälsotillstånd och sina arbetsförhållanden, är riktiga. Om tilltron till dessa uppgifter inte längre föreligger, finns risk att försäkringssystemet skadas, enär det totala antalet sjukfall är så stort att det ur såväl ekonomisk som administrativ synpunkt är helt ogörligt att kontrollera riktigheten av alla lämnade uppgifter. Mot bakgrund härav och i beaktande av att T.J:s brottslighet avsett 150 dagar under en tidsperiod på tre år samt till storleken av det belopp han oriktigt tillskansat sig, anser TR:n att hänsynen till den allmänna laglydnaden väger så tungt att endast en frihetsberövande påföljd kan komma i fråga. T.J. skall därför ådömas ett kort fängelsestraff.

Domslut

Domslut. TR:n dömde T.J. jämlikt 9 kap 1 § BrB för bedrägeri till fängelse 1 mån.

T.J. förpliktades att till försäkringskassan utge skadestånd med 23 138 kr jämte ränta.

HovR:n över Skåne och Blekinge

T.J. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade, att HovR:n skulle bestämma påföljden till villkorlig dom eller skyddstillsyn.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Cosmo, hovrättsrådet Åhberg, referent, samt nämndemännen Nordström och Florén) meddelade d 28 jan 1985 följande dom: HovR:n fastställer TR:ns dom såvitt nu är i fråga.

Hovrättsrådet Ekstedt var skiljaktig och anförde: T.J. har i HovR:n åberopat ett läkarintyg av bitr överläkaren K. med specialistkompetens i allmänpsykiatri. Intyget visar att T.J. reagerade på TR:ns dom med en depression som var så kraftig att han sökte akut till psykiatrisk klinik och rekommenderades att låta lägga in sig för vård. Enligt intyget motsatte sig T.J. dock detta och fick i stället behandling i öppen vård som lett till en stabilisering av hans psykiska tillstånd. Det anges att det finns en betydande risk för återfall i det depressiva tillståndet med risker för suicidaltankar och att hans psykiska hälsotillstånd inte är så stabilt att han skulle klara av en fängelsevistelse.

T.J:s personliga förhållanden ger i och för sig förutsättningar för en icke frihetsberövande påföljd. Hans psykiska tillstånd och andra personliga problem ger härvid inte anledning till att skyddstillsyn bör väljas utan frågan är i stället om han bör dömas till villkorlig dom.

Mot valet av villkorlig dom står såsom TR:n angett den hänsyn som bör tas till intresset av allmän laglydnad. Detta intresse gör sig i och för sig gällande med en viss styrka vid brott av det slag som här är i fråga. T.J:s brott är också allvarligt på grund av de belopp han har tillskansat sig och den tid under vilken brottsligheten pågått. Det bör emellertid också beaktas att det inte finns något särskilt försvårande moment i sättet på vilket T.J. utfört brotten. Det fängelsestraff som TR:n ansett nödvändigt av hänsynen till allmän laglydnad har också kunnat sättas så lågt som till 1 mån.

Enligt min mening är brottsligheten inte sådan att det är oundgängligen nödvändigt att T.J. skall dömas till fängelse med de risker det har för hans hälsa och framtid. Intresset av allmän laglydnad kan beaktas genom att en icke frihetsberövande påföljd kombineras med böter. Det bör också beaktas att T.J. är skyldig att betala ett betydande skadestånd. Jag anser därför att påföljden bör bestämmas till villkorlig dom jämte 100 dagsböter å 25 kr.

HD

T.J. (offentlig försvarare advokaten T.P.) sökte revision och yrkade, att påföljden måtte bestämmas till villkorlig dom jämte böter eller skyddstillsyn jämte böter.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Inger Nyström).

HD (JustR:n Brundin, Sven Nyman, Bengtsson, Broome, referent, och Bergqvist) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. T.J. har, som domstolarna funnit, gjort sig skyldig till bedrägeri.

Från individualpreventiv synpunkt finns förutsättningar för att döma T.J. till villkorlig dom. Fråga är emellertid, om hinder mot en sådan påföljd möter av hänsyn till allmän laglydnad och om i stället fängelse skall väljas.

I fråga om sjukkassebedrägeri måste, på samma sätt som vid de flesta andra brott jfr t ex NJA 1984 s 740), undersökas vilken påföljd som i det enskilda fallet framstår som den lämpliga med hänsyn till gärningen och gärningsmannens förhållanden. Härvid är, av skäl som TR:n har varit inne på, att beakta det angelägna i att förebygga missbruk av sjukförsäkringssystemet från de försäkrades sida. Många gånger kan emellertid en kännbar ekonomisk sanktion i form av ett bötesstraff som komplement till en icke frihetsberövande påföljd vara en adekvat reaktion på ett vinningsbrott av förevarande slag (jfr prop 1982/83:85 s 70 f).

Den brottslighet som T.J. har gjort sig skyldig till vittnar inte om någon förslagenhet men är likväl onekligen av allvarlig beskaffenhet. Den sträcker sig över lång tid och har kommit att avse ett ganska stort belopp. T.J:s handlande, som inte haft sin grund i någon pressad familjeekonomisk situation, röjer en påtaglig brist på förståelse för kravet på lojalitet hos de försäkrade mot den allmänna sjukförsäkringen.

Mot detta är att väga de förhållanden som knyter an till T.J:s person och som talar mot att han skall undergå ett fängelsestraff. T.J. har uppenbarligen på flera sätt tagit starkt intryck av upptäckten av brotten och den följande lagföringen. Han har i målet åberopat ett läkarintyg av biträdande överläkaren K.R., med specialistkompetens i allmän psykiatri. Intyget visar att T.J. reagerade på TR:ns dom med en depression som var så kraftig att han sökte akut till psykiatrisk klinik och med tanke på föreliggande självmordsrisk rekommenderades att låta lägga in sig för vård. Enligt intyget motsatte sig T.J. dock detta och fick i stället behandling i öppen vård, vilken ledde till en stabilisering av hans psykiska tillstånd. Det anges att, om fängelsestraffet måste avtjänas, det finns en betydande risk för återfall i det depressiva tillståndet med åtföljande allvarliga suicidaltankar. Sammanfattningsvis uttalas att T.J:s psykiska hälsotillstånd inte är så stabilt att han skulle klara av en fängelsevistelse. - Av personutredningen framgår vidare att T.J. och hans familj med anledning av det inträffade flyttade till annan ort, främst för att T.J. skulle kunna frigöra sig från en för honom olämplig kamratmiljö.

Vad sålunda och i övrigt har kommit fram om T.J:s person,

främst det som rör hans sköra psykiska läggning, utgör enligt HD:s mening tillräckligt starka skäl att underlåta att döma T.J. till fängelse. Påföljden bör alltså i stället bestämmas till villkorlig dom, som dock skall förenas med ett strängt bötesstraff.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut på det sättet att påföljden bestäms till villkorlig dom jämte 100 agsböter om 25 kr.