NJA 1985 s. 649

Genom beslut d 23 nov 1981 ålade chefen för Skånska luftvärnsregementet B.F. disciplinbot 10 dagar om 17 kr för undanhållande och tjänstefel.

Riksåklagaren ansökte i HD om resning till förmån för B.F. och yrkade att disciplinboten skulle undanröjas.

B.F. lät inte höra av sig.

HD avgjorde ärendet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Wiking-Johnsson, hemställde i betänkande om följande beslut: Riksåklagaren har till stöd för sin resningsansökan anfört bl a att från regementet till vederbörande åklagarmyndighet inkommit en skrivelse med hemställan om åtgärder för beslutets hävande men att av förbiseende talan ej kom att föras mot beslutet före fullföljdstidens utgång.

Av utredningen framgår att B.F. vid tidpunkten för beslutet om disciplinbot var hemförlovad och således inte stod under militärt befäl. Vidare framgår att beslutet inte delgivits B.F. varför enligt 43 § militära rättegångslagen någon besvärstid för honom ännu inte börjat löpa.

Enär straff i disciplinmål enligt 8 § samma lag får åläggas endast den som står under militärt befäl hade beslutet rätteligen ej bort meddelas. Möjligheten att fullfölja talan mot beslutet står emellertid alltjämt öppen för B.F., till följd varav extraordinärt rättsmedel ej kan anlitas. På grund härav avvisar HD resningsansökningen.

HD (JustR:n Welamson, Knutsson, Persson, referent, Freyschuss och Lind) fattade följande slutliga beslut: Enligt 8 § militära rättegångslagen får straff åläggas i disciplinmål endast om den misstänkte står under militärt befäl och straffet finnes böra bestämmas till disciplinstraff. Om straff inte kan åläggas i disciplinmål skall enligt 22 § 1 st 1 militära rättegångslagen målet genast hänskjutas till åklagaren.

Riksåklagaren har till stöd för resningsansökningen åberopat 58 kap 2 § 3 RB och anfört i huvudsak följande. B.F. hemförlovades d 5 nov 1981 och stod följaktligen inte under militärt befäl, när beslutet om disciplinbot meddelades. Straff kunde därför inte åläggas honom i disciplinmål. Den 18 dec 1981 inkom till vederbörande åklagarmyndighet en skrivelse från regementet med hemställan om åtgärder för hävande av beslutet om disciplinbot. Åklagaren uppmärksammade inte skrivelsen med påföljd att talan mot beslutet inte kunde föras inom den tid - en månad från dagen för beslutets meddelande - som enligt 52 § militära rättegångslagen gällde för åklagaren. Regementschefen beslut har inte delgivits B.F..

Av riksåklagarens uppgifter framgår att beslutet om disciplinbot inte har vunnit laga kraft mot B.F., som enligt 43 § militära rättegångslagen har möjlighet att föra talan mot beslutet inom två veckor från den dag då han erhåller del av detta. B.F. själv skulle alltså i detta läge inte kunna ansökan om resning. Trots detta får riksåklagaren, mot vilken beslutet vunnit laga kraft, anses behörig att ansöka om resning till förmån för B.F. (jfr 20 kap 2 § 3 st RB och NJA II 1943 s 255). Att den begärda resningen i och för sig är till förmån för B.F. följer av att brotten på grund av preskription inte längre kan bli föremål för åtal.

Grunden för riksåklagarens ansökan är, som framgår av det anförda, att regementschefen fattat beslut i en fråga, som inte omfattades av den disciplinära bestraffningsrätten utan i stället skulle handläggas i annan ordning.

Enligt 59 kap 1 § 1 RB skall dom undanröjas på grund av domvilla om målet upptagits trots att sådant rättegångshinder förelegat, som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta. Föreskriften, som gäller också i fråga om beslut i disciplinmål (jfr 94 § militära rättegångslagen), innebär att sådant beslut skall undanröjas på grund av domvilla, om beslutet fattats av militär befattningshavare trots att någon disciplinär bestraffningsrätt inte har förelegat. Frågan huruvida rättegångsfel förekommit, som kan föranleda att beslutet undanröjs på grund av domvilla, kan emellertid inte nu prövas av HD.

Att en felaktighet utgör domvilla utesluter i och för sig inte att den också kan utgöra grund för resning. Det förhållandet att, enligt vad som numera blivit upplyst, B.F. inte stod under militärt befäl när beslutet om disciplinbot meddelades och B.F. därför i stället borde ha lagförts i annan ordning, kan emellertid inte utgöra grund för resning enligt det av riksåklagaren åberopade lagrummet. Det föreligger nämligen ingen sannolikhet för att ett åtal mot B.F. skulle ha lett till att han frikänts eller att brotten hänförts under mildare straffbestämmelse. Inte heller enligt någon av övriga punkter i 58 kap 2 § RB föreligger skäl till resning.

På grund av det anförda lämnar HD riksåklagarens ansökan utan bifall.