NJA 1985 s. 662

Allmän åklagare yrkade vid Uppsala TR ansvar å H.S. för bl a förberedelse till grov stöld under påstående att H.S. och en medtilltalad, T.C., d 19 nov 1984 i Uppsala i sällskap och samråd, med uppsåt att utföra eller främja grov stöld, anskaffat och innehaft en kofot, en huggmejsel, elsprängkapslar, 250 g sprängmedel, poltrådar och elkablar med kopplingsdosa samt att de därefter på kvällen samma dag i uppsåt att utföra eller främja tillgreppsbrottet transporterat det nämnda godset i en tillgripen bil. I dom d 12 dec 1984 fann TR:n åtalet styrkt i denna del samt dömde H.S. för förberedelse till grov stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel, narkotikabrott, olovlig körning och vissa trafikförseelser till fängelse ett år, varjämte villkorligt med given frihet från avtjänande av tidigare ådömt straff förklarades helt förverkad. Domen vann laga kraft mot H.S..

Härefter väcktes vid Gävle TR åtal mot H.S. och T.C. för grovt rån, varvid åklagaren påstod att de tilltalade tillsammans och i samråd d 19 nov 1984 i ett hus i Gävle medelst våld å en person vid namn L.L. hade stulit dennes plånbok, vilken innehöll omkring 18 000 kr i kontanter, ur hans byxficka. I sin dom d 15 mars 1985 fällde TR:n T.C. för grovt rån men fann att H.S. inte var överbevisad om att ha deltagit i våldet eller haft uppsåt att tillgrepp skulle genomföras med våld å person och bedömde den gärning han gjort sig skyldig till som grov stöld. Straffet för H.S. bestämdes till fängelse ett år, varvid med tillämpning av 34 kap 3 § 2 st BrB beaktades att brottet hade begåtts före Uppsala TR:s dom d 12 dec 1984. Även Gävle TR:s dom vann laga kraft mot H.S..

H.S. (ombud advokaten T.H.) ansökte i HD om resning beträffande Uppsala TR:s dom d 12 dec 1984.

Riksåklagaren bestred bifall till ansökningen.

HD avgjorde ärendet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Engström, hemställde i betänkande om följande beslut: Av utredningen i målet framgår bl a följande. I avsikt att tillgripa pengar ur ett kassaskåp anlände H.S. i sällskap med två andra personer i bil till den adress där kassaskåpet fanns. De medförde viss utrustning såsom kofot, huggmejsel, sprängkapsel, 250 g Dynamex och elkablar. Under det att H.S. väntade i bilen tog sig de båda andra in i lokalerna. Där befann sig kassaskåpets ägare. Denne rånades varvid hans plånbok tillgreps. Inget försök gjordes att bryta upp kassaskåpet. Under färden från brottsplatsen stoppades H.S. av polis, varvid brottsverktygen påträffades. H.S. åtalades och dömdes av Uppsala TR för förberedelse till grov stöld. Först sedan domen vunnit laga kraft åtalades och dömdes han för grov stöld avseende tillgreppet av plånboken.

H.S. har som grund för sin ansökan om resning anfört. Han skulle ha blivit frikänd från förberedelse till grov stöld om det fullbordade stöldbrottet varit känt för rätten vid tidpunkten för domen d 12 dec 1984. Genom de båda domarna har han för sin förberedelse till brott fällts till ansvar två gånger. H.S:s befattning med brottsverktygen sedan han misslyckats i sitt ursprungliga uppsåt kan inte utan vidare anses utgöra förberedelse till grov stöld. Någon ny brottsplan fanns inte och en eventuell risk för ett nytt brotts fullbordan har varit ringa.

För det fall H.S. genom de båda domarna kan anses ha blivit fälld till ansvar två gånger för förberedelse till grov stöld har i den senare processen inte beaktats det rättegångshinder domen d 12 dec 1984 utgjort. Den senare domen kan i sådant fall utgöra grund för resning i det tidigare målet.

Innehavet av brottsverktyg, vilket legat till grund för domen å förberedelse till grov stöld, ger emellertid vid handen att det planerade brottet, om det hade fullbordats, i väsentliga avseenden skulle ha avvikit från det som kommit till utförande. Sistnämnda brott har ej heller omöjliggjort ett genomförande av det planerade brottet. Anskaffandet och innehavet av brottsverktygen måste därför anses utgöra förberedelse till ett brott som i sådan utsträckning skiljer sig från det stöld brott för vilket H.S. genom Gävle TR:s dom fällts till ansvar att de båda brotten ej kan anses utgöra samma gärning. Uppsala TR:s dom har således inte utgjort rättegångshinder i målet vid Gävle TR. Vad H.S. i övrigt anfört utgör ej heller grund för resning.

HD lämnar ansökningen utan bifall.

HD (JustR:n Brundin, Sven Nyman, Broomé, referent, och Beckman) fattade följande slutliga beslut: Av utredningen i ärendet framgår bl a följande. Den 19 nov 1984 lastade H.S. och T.C. tillsammans i en bil i Uppsalatrakten den utrustning som anges i åtalet vid Uppsala TR för förberedelse till grov stöld och begav sig, senare åtföljda av ytterligare en person, till L.L:s villa i Gävle. Deras plan var redan från början att göra inbrott i ett kassaskåp i denna villa och tillgripa pengar ur detta. Då det oväntat visade sig att makarna L. var hemma, avstod H.S. från att gå in i villan och återvände till bilen, där han uppehöll sig medan rånet genomfördes. H.S. fick del av bytet från plånboksstölden. Något försök att bryta upp kassaskåpet gjordes aldrig. Under färden från brottsplatsen stoppades H.S. och T.C. av polis i Uppsala, varvid verktygen och sprängmedlen påträffades. Vid tidpunkten för Uppsala TR:s dom var tillgreppsbrottet i Gävle alltjämt ouppklarat. - I domskälen till domen d 15 mars 1985 konstaterade Gävle TR att H.S. genom lagakraftvunnen dom hade dömts beträffande "innehavet av sprängmedlen" för förberedelse till grov stöld men framhöll att detta förhållande inte ändrade bedömningen av den gärning för vilken H.S. var åtalad i målet vid Gävle TR.

H.S. har som en grund för sin resningsansökan anfört följande. Han skulle ha blivit frikänd från förberedelsen till grov stöld, om det fullbordade stöldbrottet hade varit känt för rätten vid tidpunkten för domen d 12 dec 1984. Genom de båda domarna har han för sin förberedelse till brott fällts till ansvar två gånger.

Enligt vad som föreskrivs i 23 kap 2 § 1 st BrB skall den som med uppsåt att utföra eller främja brott har begått en straffbar förberedelsehandling likväl inte dömas för förberedelse till brottet, om han är förfallen till ansvar för fullbordat brott (eller försök). Förberedelsehandlingen är i sådant fall att väga in som ett moment vid straffmätningen för det fullbordade brottet, eventuellt också vid bestämningen av svårhetsgraden. Mellan förberedelsehandlingen och det fullbordade brottet får anses föreligga sk lagkonkurrens.

Undantagsvis är emellertid straffvärdet av en brottsförberedelse inte beaktat eller tillräckligt uttömt genom att påföljd bestäms för ett fullbordat brott, fastän detta har något samband med förberedelsehandlingen. Så kan vara fallet, när förberedelsen har avsett flera brott vilka inte alla fullbordats eller när det fullbordade brottet väsentligt avviker från det som ursprungligen planerades. Straff får då i sk brottskonkurrens ådömas såväl för förberedelse som för fullbordat brott.

H.S. tog d 19 nov 1984 befattning med brottsverktyg och sprängmateriel som led i en plan att samma dag tillsammans med andra bryta sig in i L.L:s kassaskåp i dennes villa i Gävle och tillgripa pengar. Utredningen ger inte belägg för att H.S. hade knutit några planer på andra brott till den angivna utrustningen. Visserligen kom det stöldbrott, för vilket H.S. har funnits straffrättsligt ansvarig, inte till sin fullbordan i enlighet med den vid förberedelsen tänkta brottsplanen. Avvikelserna var emellertid inte så betydande att förberedelsehandlingen ej bör anses uppgå i det fullbordade brottet, grov stöld. Hade kännedom om denna stöld förelegat i rättegången vid Uppsala TR, skulle H.S. följaktligen inte ha fällts till ansvar särskilt för förberedelse till grov stöld.

Att det i straffrättsligt hänseende mellan två handlingar råder lagkonkurrens och att därför straff rätteligen skall ådömas endast för ett brott medför inte utan vidare att handlingarna vid tillämpningen av de processuella rättskraftsreglerna är att bedöma som en enda gärning i den bemärkelse som avses i 30 kap 9 § RB (jfr 45 kap 5 § 3 st samma balk). För normalfallen då en förberedelsehandling och ett fullbordat brott står i ett sådant förhållande till varandra som nyss angetts talar emellertid de ändamålsskäl, som bär upp rättskraftsreglerna, med övervägande styrka för att sk gärningsidentitet skall anses föreligga (se Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft, s 218 ff). I enlighet härmed och med den straffrättsliga bedömning som har gjorts ovan bör den av H.S. begångna förberedelsehandlingen och den fullbordade grova stölden anses utgöra en gärning i processuellt hänseende. Uppsala TR:s dom i fråga om förberedelsen har därför utgjort hinder för Gävle TR att pröva frågan om ansvar för H.S. beträffande den grova stölden; denna fråga skulle rätteligen ha kunnat tas upp endast efter resning till H.S:s nackdel i målet vid Uppsala TR.

Det förhållandet att Gävle TR har bestämt straffet för det fullbordade brottet med hänsyn tagen till straffet för förberedelsen till grov stöld och övriga brott för vilka H.S. dömts av Uppsala TR eliminerar inte behovet av att rätta till det fel i bedömningen av H.S:s brottslighet som har uppkommit. Den talan som förs i ärendet avser resning i målet vid Uppsala TR. Med hänsyn till vad som nyss har sagts om rättegångshinder i målet vid Gävle TR kan det emellertid synas ligga närmast till hands att genom extraordinärt rättsmedel angripa Gävle TR:s dom i fråga om H.S..

Sistnämnda dom har sålunda kunnat undanröjas efter besvär över domvilla enligt 59 kap 1 § 1 RB. Emellertid har nu den i 2 § samma kap föreskrivna fristen för domvillobesvär gått till ända utan att sådana besvär - vilka skall prövas av HovR:n - har anförts. Att en felaktighet utgör domvilla utesluter visserligen inte att den också kan utgöra grund för resning, och för ansökan om resning till förmån för den tilltalade gäller inte någon tidsgräns. Villkoren för resning synes dock i förevarande fall inte vara uppfyllda enligt någon av de i 58 kap 2 § RB angivna punkterna. Prövningen har därför nu att utgå från att Gävle TR:s dom i fråga om H.S. inte kommer att rubbas genom extraordinära rättsmedel.

När läget är det nu angivna, bör resning till förmån för den tilltalade kunna

medges beträffande den först meddelade domen, i detta fall Uppsala TR:s dom d 12 dec 1984. Det är härvidlag att uppmärksamma att åklagaren efter resning är med hänsyn till Gävle TR:s dom betagen den möjlighet som han annars - såsom en konsekvens av den här intagna ståndpunkten i rättskraftsfrågan - skulle ha haft att enligt 45 kap 5 § 3 st RB justera åtalet i målet och yrka ansvar för den fullbordade stölden.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att kännedomen om att förberedelsehandlingen hade lett till fullbordat brott, sammanställd med det förhållandet att slutlig dom föreligger beträffande detta brott, utgör omständighet som enligt 58 kap 2 § 3 RB berättigar H.S. till resning i fråga om den dom varigenom han har dömts för förberedelsebrott.

HD beviljar H.S. resning i det mål som har avgjorts genom Uppsala TR:s dom d 12 dec 1984, såvitt gäller dels frågan om ansvar för förberedelse till grov stöld, dels frågan om påföljd för den med domen avsedda brottsligheten.

HD förordnar att målet skall, i de delar i vilka resning har beviljats, på nytt tas upp av Uppsala TR och att, till dess annat föreskrivs, vidare åtgärd för verkställighet av domen inte får äga rum.

JustR Palm var av skiljaktig mening och anförde: Vid överläggning i resningsärendet d 26 sept 1985 voterade jag - i avsikt att ansökningen skulle avslås med hänvisning till möjligheten att anföra domvillobesvär över domen av Gävle TR d 15 mars 1985 - för att målet då skulle tas upp till avgörande omedelbart. Sedan jag överröstats i denna fråga och ärendet nu avgörs efter det att tiden för angivna besvär har gått ut, anmäler jag som skiljaktig mening följande.

Jag delar majoritetens uppfattning att den av H.S. begångna förberedelsehandlingen och den fullbordade grova stölden bör anses utgöra en gärning i processuellt hänseende och att därför Uppsala TR:s dom i fråga om förberedelsen utgjort hinder för Gävle TR att pröva frågan om ansvar för H.S. beträffande den grova stölden. Jag instämmer också i motiveringen i denna del men anser att HD:s beslut därefter, from det stycke som börjar med orden "Det förhållandet", bort ha följande lydelse.

Gävle TR:s dom har alltså kunnat efter domvillobesvär undanröjas på den grund som anges i 59 kap 1 § 1 RB. Enligt vad som nu kan bedömas hade riksåklagaren därefter kunnat med stöd av 58 kap 3 § RB utverka sådan resning till H.S:s nackdel som nämnts tidigare så att, efter åtalsjustering i målet vid Uppsala TR, en i förevarande hänseende materiellt "riktig" dom mot H.S. kunnat meddelas - dvs en dom avseende enbart det fullbordade brottet med en därefter anpassad påföljd. Fristen för domvillobesvär mot Gävle-domen har emellertid gått ut och prövningen i ärendet avser nu frågan om i denna situation resning kan beviljas i målet vid Uppsala TR.

Om domen av Gävle TR består, kan tydligen i målet vid TR:n i Uppsala resning inte beviljas i syfte att få till stånd den förut angivna åtalsjusteringen och domen avseende fullbordat brott. Frågan blir då om resning i stället kan medges i syfte enbart att i Uppsala-målet H.S. skall gå fri från ansvar för förberedelse till grov stöld. Den senare upptäckten att fullbordat brott begåtts kan emellertid inte anses som sådan vara en omständighet ägnad att leda till ansvarsfrihet i det målet. Och resningsbestämmelserna kan enligt min mening svårligen ges en sådan tolkning att den senare felaktigt meddelade domen kan läggas till grund för resning i det tidigare målet. Det kan anmärkas att om så sker resultatet visserligen nås att H.S. blir dömd enbart för det fullbordade brottet men samtidigt synes påföljden komma att stanna vid det reducerade straff som dömts ut genom Gävle-domen - reduceringen torde i vart fall inte kunna rättas till resningsvägen.

I frågan vilken av de två domarna som kan och bör angripas på grund av rättegångsfelet vill jag tillägga följande. Att en felaktighet utgör domvilla utesluter inte att den också kan ligga till grund för resning. Rättegångsfelet att ta upp till prövning en redan tidigare rättskraftigt avgjord ansvarsfråga har i praxis i flera fall lett till att, när fristen för domvillobesvär försuttits, resning har beviljats i det senare målet med hänvisning till 58 kap 2 § 3 RB (se Cars, Om resning i rättegångsmål, s 162). I förevarande fall har den tidigare domen varit känd i det senare målet. Mot bakgrund av tidigare praxis (se Welamson, Rättegång VI, 1978, s 223-226 angående tillämpningen av uppenbarbetsrekvisitet; se också beträffande begreppet "rättstillämpningrätt" det där anmärkta rättsfallet NJA 1969 s 195 rätt) finner jag det i denna situation inte vara uteslutet att i stället 58 kap 2 § 4 skulle kunna tillämpas efter resningsansökan avseende det senare målet; rättom en extensiv tolkning av rättresningsreglerna befinns motiverad för att undvika rättsförlust, när i fall som det förevarande den dömde uraktlåtit att anföra domvillobesvär över den senare domen, synes som jag ser det en sådan lösning i vart fall ligga närmare till hands än alternativet att bevilja resning i det först avgjorda målet.

Vad H.S. anfört om att han bör frikännas från rättförberedelsebrottet med hänsyn till att stölden redan fullbordats när han greps för förberedelsebrottet lämnar jag utan avseende med hänsyn till det sätt på vilket talan förts och bedömts i målet vid Uppsala TR.

Jag lämnar alltså H.S:s resningsansökan utan bifall.