NJA 1985 s. 741

Domskäl

Domskäl. Parterna är ense om att vårdnaden om deras barn skall tillkomma dem gemensamt. Vid sådant förhållande och då överenskommelsen inte är uppenbart stridande mot barnets bästa, skall förordnande om vårdnad meddelas i överensstämmelse med parternas önskan.

Med hänsyn till målets beskaffenhet uppskattar HovR:n skälig ersättning för det arbete som varit påkallat inom ramen för uppdragen som rättshjälpsbiträden för B.S:s del till 1 500 kr, motsvarande en tidsåtgång om fem timmar, och för M.F:s del till 2 400 kr, motsvarande en tidsåtgång om åtta timmar. Därutöver bör om buden ersättas för tidsspillan under en halv timme med 118 kr vardera.

Domslut

Domslut.

- Med undanröjande av TR:ns dom beträffande vårdnad och underhåll förordnar HovR:n att C.L. och E.S.L. gemensamt skall ha vårdnaden om barnet H..

- HovR:n fastställer ersättningar enligt rättshjälpslagen dels åt B.S. till 1 618 kr, varav 1 500 kr för arbete och 118 kr för tidsspillan, dels åt M.F. till 2 518 kr, varav 2 400 kr för arbete och 118 kr för tidsspillan.

B.S. och M.F. anförde besvär och yrkade var och en för sitt vidkommande bifall till sitt i HovR:n framställda ersättningsanspråk.

Domstolsverket bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Engström, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut:

Domskäl

Skäl. Enligt 22 § rättshjälpslagen (1972:429) har biträde rätt till skälig ersättning för bl a det arbete som uppdraget krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall enligt samma lagrum uppdragets art och omfattning beaktas samt hänsyn tas till andra omständigheter av betydelse såsom den skicklighet och omsorg uppdraget utförts med och den tid som lagts ned på uppdraget. Paragrafen fick sin nuvarande lydelse genom lag, som trätt ikraft d 1 jan 1982.

I förarbetena till lagändringen uttalas bl a att tidsfaktorn i allmänhet tillmätts alltför stor betydelse vid bedömningen av ersättningens skälighet och att större uppmärksamhet borde ägnas de övriga faktorer som skall bestämma arvodets storlek, även om tidsåtgången alltid måste vara en viktig faktor vid arvodesbestämningen (prop 1981/82:28 s 16).

Under förarbetena till rättshjälpsreformen anförde föredragande statsrådet att den tid som biträde kan behöva nedlägga kan variera högst avsevärt även mellan mål av likartad beskaffenhet samt att detta förhållande var särskilt påtagligt i fråga om familjemålen (prop 1972:4 s 278).

Det sagda torde framför allt gälla mål som rör vårdnad om barn. I sådana mål skall i första hand barnens intresse beaktas, vilket medför att samförståndslösningar bör eftersträvas i stor utsträckning. Att åstadkomma sådana i situationer där parterna har en starkt negativ eller oförsonlig inställning till varandra kräver i allmänhet ett avsevärt arbete utan omedelbar anknytning till rättegången. Sådant arbete får därför i vårdnadsmål godtas såsom arvodesgrundande i betydande utsträckning.

Såväl B.S. som M.F. har framhållit att tidsåtgången för envar av dem har betingats av att parterna, som under målets handläggning vid TR:n saknat biträden, varit starkt oense i vårdnadsfrågan och att biträdenas syfte varit att söka åstadkomma en samförståndslösning i fråga om vårdnaden. De har vidare anfört att, för det fall parterna inte kunnat enas, vårdnadsutredning hade blivit nödvändig med åtföljande förhandling i HovR:n.

I målet har ej ifrågasatts att den tid åtgått som biträdena redovisat.

De åtgärder B.S. redovisat i sin kostnadsräkning har huvudsakligen bestått i överläggningar med huvudmannen, C.L., samt med motparten, E.S.L., och dennas biträde. Åtgärderna måste mot bakgrund av det ovan anförda anses ha krävts för uppdragets fullgörande i målet. Den ersättning B.S. begärt får anses skälig i och för sig.

B.S:s kostnadsräkning avser tiden från och med d 24 mars 1982 till och med d 8 sept 1982. Hon har förstnämnda dag beviljat C.L. allmän rättshjälp i angelägenhet rörande äktenskapsskillnad m m och har därefter samma dag i anslutning till skriftlig vadeanmälan ingivit det av henne meddelade beslutet till TR:n, som ej vidtagit någon åtgärd i anledning härav. Talan mot TR:ns dom fullföljdes d 7 april 1982. Ansökan till HovR:n om allmän rättshjälp för C.L. inkom d 11 juni 1982 och bifölls d 15 juni 1982.

Enligt 16 § rättshjälpslagen äger advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå bevilja allmän rättshjälp bl a i rättslig angelägenhet rörande vårdnad om barn. Denna behörighet upphör när målet anhängiggjorts vid domstol (se prop 1978/79:90 s 207). B.S. har således inte varit behörig att på sätt som skett bevilja allmän rättshjälp. Hennes beslut härom är därför utan verkan. Giltigt beslut om allmän rättshjälp har förelegat först d 15 juni 1982, grundat på ansökan som inkommit till domstolen nästan tre månader efter det arbetet i ärendet påbörjats.

Huvudregeln beträffande ersättning för rättshjälpskostnader är enligt 19 § rättshjälpslagen att endast sådana kostnader ersätts som uppkommit efter beslutet om rättshjälp. Ersättning till biträde utgår dock även för tid efter det ansökan om rättshjälp ingetts. I undantagsfall kan ersättning utgå också för tid dessförinnan, dock endast om arbetet varit av mindre omfattning eller brådskande art och ansökningen gjorts utan väsentligt dröjsmål eller om eljest synnerliga skäl föreligger. Beträffande den tidsperiod under vilken biträdet skall få utföra arbete som berättigar till retroaktiv ersättning uttalas i förarbetena till lagrummet (prop 1978/79:90 s 209) att normalt högst någon månads dröjsmål bör kunna godtas. Om arbetets omfattning anförs att den längsta tid, som bör kunna godtas utan att ansökan görs, som huvudregel bör vara den tid som kan anses motsvara vad en advokat debiterar under en arbetsdag. Det framhålls dock att det även eljest bör finnas utrymme för retroaktiv ersättning bl a om extraordinära omständigheter är för handen.

Av kostnadsräkningen framgår att det arbete B.S. utfört innan ansökan om allmän rättshjälp inkom till HovR:n inte överstigit den tid som kan anses motsvara en dags arbete. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt bör ersättning till B.S. fastställas till det belopp hon yrkat.

M.F. har använt dubbelt så lång tid som B.S. för att fullgöra sitt uppdrag. Kostnadsräkningen ger vid handen att M.F. i avsevärt större utsträckning än B.S. vid personliga besök och vid telefonsamtal haft överläggningar med sin huvudman.

Den samförståndslösning i vårdnadsfrågan som uppnåtts i HovR:n har inneburit att E.S.L. avstått från att begära att hon i enlighet med TR:ns dom skulle ensam få vårdnaden om barnet. Det är därför naturligt att M.F. såsom biträde åt henne fått lägga ner avsevärt mer arbete än det B.S. utfört. Den ersättning M.F. yrkat får anses skälig.

Det arbete M.F. utfört innan ansökan om rättshjälp inkom till HovR:n har i huvudsak utförts i anslutning till upprättandet av ansökan om rättshjälp och genmäle i målet. Också M.F. bör därför tillerkännas yrkad ersättning.

Domslut

HD:s avgörande. HD ändrar på det sättet HovR:ns beslut, såvitt nu är ifråga, att HD fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt B.S. med ytterligare 750 kr och åt M.F. med ytterligare 2 100 kr, allt avseende arbete.