NJA 1985 s. 85
En åklagare justerade åtalet i samband med att han vid huvudförhandlingen slutförde sin talan. För att möjliggöra förnyade förhör med målsäganden och ett vittne företogs på begäran av försvaret målet till fortsatt huvudförhandling. Fråga huruvida åklagaren genom att inte företa åtalsjusteringen tidigare ådragit sig skyldighet enligt 31 kap 4 § RB att ersätta den tilltalades kostnad för försvaret vid den fortsatta huvudförhandlingen.
Kammaråklagaren B.W. väckte under åberopande av 2 § a) och 7 § lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område åtal vid Malmö TR mot T.M. för hälsofarligt kvacksalveri enligt följande: T.M., som under firma M.-institutet AB driver en chiro- och akupunkturpraktik på (adress uteslutet här) i Malmö, har under utövning av verksamheten vid ett tillfälle under febr- mars 1980 på sin mottagning obehörigen förmått S.B., som lider av epilepsi, att avbryta den antiepileptiska medicinering läkare ordinerat henne genom att rekommendera henne att ta endast tre av de fem tabletter Ergenyl läkaren ordinerat, under påstående att medicinen varit allt för stark för henne. Till följd av den minskade medicineringen har S.B. under april och maj 1980 drabbats av ökad anfallsfrekvens, vilket nödvändiggjort akutintagning d 13 maj 1980 på medicinska kliniken i Malmö. Genom sin rekommendation till S.B. har T.M. av oaktsamhet förvärrat hennes sjukdomstillstånd eller framkallat fara för ett förvärrande av hennes sjukdomstillstånd, med ökad risk för skador vid fall som följd.
TR:n meddelade dom d 21 okt 1981.
Efter att ha redogjort för utsagor av T.M., S.B. och i målet hörda vittnen anförde TR:n i domskälen: Epilepsi är upptagen bland de behandlingsförbjudna sjukdomar som särskilt anges i 2 § a) lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Beträffande de behandlingsförbjudna sjukdomarna gäller - i motsats till beträffande de i 1 § samma lag angivna förfarandena - att blotta befattningen med dem straffas, alldeles oavsett om behandlingen orsakar skada eller fara för skada (prop 1960:141 s 140 ff). Med föreliggande gärningspåstående - det har exempelvis inte påståtts att T.M:s befattning med S.B. i övrigt skulle innefatta överträdelse av behandlingsförbudet för epilepsi - blir för ansvarsfrågan i första hand avgörande vad som kan anses styrkt beträffande vad T.M. uttalat angående S.B:s medicinering.
TR:n fann styrkt att T.M. hade rekommenderat S.B. en minskning av ergenyldosen från fem till tre tabletter dagligen. Däremot ansågs utredningen i målet inte med tillräcklig styrka ha visat att T.M. åsamkat eller framkallat fara för sådan skada som avsågs i kvacksalverilagen. Alldeles oavsett hur härmed förhåller sig är dock T.M., anförde TR:n, förfallen till ansvar för hälsofarligt kvacksalveri enbart genom att han rekommenderat S.B. minskad ergenyldos och därmed brutit mot det i 2 § a) kvacksalverilagen upptagna behandlingsförbudet för epilepsi.
TR:n dömde T.M. för hälsofarligt kvacksalveri till 80 dagsböter.
HovR:n över Skåne och Blekinge
T.M. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade frikännande.
B.W. bestred ändring.
HovR:n höll huvudförhandling i målet d 24 maj 1982. Vid förhandlingen ägde förhör rum med bl a S.B. såsom målsägande och med vittnet S.J..
I samband med sin slutplädering förklarade sig B.W. justera åtalet på följande sätt: Såsom tillägg till ansvarsyrkandet i TR:ns dom påstås följande: T.M. har dessutom befattat sig med S.B:s epilepsi i strid mot behandlingsförbudet genom att ge henne vitamintabletter och rekommendera henne vara ute i friska luften och aktivera sig så mycket som möjligt samt, vilket påstås i andra hand, vid ett senare besök, då hon känt sig piggare och fråga uppkommit om eventuell minskad medicinering, ifrågasätta den av läkaren ordinerade medicinen genom att säga att en minskning av medicinen vore mycket möjlig med fortsatt ökad aktivitet från hennes sida, vilket påverkat henne minska ergenyldosen på sätt nämnts.
Försvararen yrkade att, om åtalsjusteringen godtogs, ny huvudförhandling skulle hållas.
HovR:n god tog åtalsjusteringen och beslöt att sätta ut målet till fortsatt huvudförhandling d 28 maj 1982, till vilken förhandling S.B. och S.J. skulle kallas.
Vid den fortsatta huvudförhandlingen ägde förnyade förhör rum med S.B. och S.J.. T.M. yrkade att, för den händelse han fälldes till ansvar, åklagaren skulle åläggas att på grund av försumlig processföring ersätta hans kostnader för den fortsatta huvudförhandlingen med 700 kr, avseende ombudsarvode.
HovR:n (hovrättslagmannen Cosmo, hovrättsrådet Åhberg, adj led Bergman, referent, samt nämndemännen Selin och Florén) meddelade dom d 18 juni 1982.
HovR:n fann utrett att T.M. - på sätt åklagaren efter sin justering av åtalet i första hand gjort gällande - överträtt behandlingsförbudet avseende epilepsi. Beträffande T.M:s med det ursprungliga åtalet avsedda förfarande gav bevisningen i HovR:n ej anledning till annan bedömning än den TR:n gjort. HovR:n fastställde därför TR:ns domslut.
Under rubriken Frågan om åklagarens rättegångskostnadsansvar anförde HovR:n i domskälen: T.M:s yrkande om kostnadsersättning av åklagaren grundar sig på att denne justerat åtalet först efter sitt slutanförande i HovR:n då det var för sent att uppta bevisning. Åklagaren har som skäl för att göra justeringen hänvisat till vad TR:n i sina domskäl uttalat på s 9 1 st tredje meningen (återgivet här ovan). HovR:n har funnit åklagaren i och för sig berättigad till åtgärden. Emellertid innebär justeringen en betydande ändring av det ursprungliga åtalet. Åklagaren - som före huvudförhandlingens början utformat justeringen - borde ha gjort denna i ett tidigt skede av huvudförhandlingen och senast innan målsäganden och vittnena fått avträda. Åklagaren borde ha insett att han genom att förfara på annat sätt riskerade att förlänga rättegången och vålla T.M. kostnader.
På grund av det anförda finner HovR:n att åklagaren visat sådan försummelse att han enligt 31 kap 4 § 2 st RB bör åläggas att betala T.M:s kostnad för den fortsatta huvudförhandlingen.
Förhandlingstiden vid detta tillfälle har uppgått till en och en kvarts timme. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt får det av T.M. fordrade beloppet anses skäligt. I domslutet förpliktade HovR:n B.W. att ersätta T.M. för rättegångskostnader i HovR:n med 700 kr, avseende ombudsarvode.
B.W. anförde besvär och yrkade upphävande av HovR:ns beslut om skyldighet för honom att ersätta rättegångskostnad.
T.M. lät sig inte avhöra.
Riksåklagaren avgav yttrande i målet. Han uttalade som sin uppfattning att någon försummelse i det åberopade lagrummets mening inte kunde läggas B.W. till last.
Avslutningsvis anförde riksåklagaren följande: Enligt skadeståndslagen gäller numera som huvudregel att arbetstagaren, i offentlig eller enskild tjänst, inte blir ansvarig för skada som han vållat i tjänsten. Endast i undantagsfall, nämligen när synnerliga skäl föreligger, kan han göras ansvarig. Bestämmelsen i 31 kap 4 § RB, som i sak är en skadeståndsregel för fall som det här aktuella, är emellertid oförändrad sedan införandet och kan sägas vara ett uttryck för en helt annan syn på den enskilde tjänstemannens ersättningsskyldighet än den som numera råder. Det i sagda bestämmelse stadgade ansvaret går sålunda långt utöver vad som följer av den allmänna skadeståndsrättsliga regleringen. Det borde därför, som jag ser det, förtjäna att övervägas huruvida åklagares ersättningsansvar jämlikt 31 kap 3 och 4 §§ alltjämt bör finnas kvar. I allt fall finns mot bakgrund av den skadeståndsrättsliga utvecklingen anledning att endast i extrema undantagsfall, då fråga är om flagranta fall av försummelse eller vårdslöshet, tillämpa bestämmelsen i 31 kap 4 §. Om i B.W:s utförande av talan skulle kunna inläsas någon grad av försummelse är den dock uppenbarligen inte av sådan beskaffenhet.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Fröding, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. B.W. har - utöver vad som framgår av HovR:ns dom - till utveckling av sin talan anfört bl a följande: Vid inläsningen av målet inför förestående huvudförhandling i HovR:n avfattade han i sitt hem den skriftliga åtalsjusteringen. Hans avsikt var att inge justeringen endast för den händelse bevisläget fordrade det. Detta innebar att ett övervägande härom kunde ske först efter det bevisningen förebragts. I övervägandet att justera åtalet var det väsentligt att de nya ansvarspåståendena återgav vad som redan berörts i TR:n och som bekräftats i HovR:n. Han räknade därför ej med att justeringen skulle vålla någon större olägenhet för vare sig den tilltalade eller domstolen. Efter ingivandet av justeringen menade ordföranden att denna nödvändiggjorde fortsatt huvudförhandling med omförhör med målsäganden och vittnet S.J.. B.W. anförde då att han inte förstod att en fortsatt huvudförhandling med nya förhör skulle kunna tillföra utredningen något av värde då sakfrågorna i justeringen redan var klarlagda. De nya förhör som sedan hölls gav ej något nytt i sak som tidigare ej belysts under rättegången. Han anade inte, när justeringen gjordes, och kan fortfarande inte inse, att det varit erforderligt med nya förhör. Han bestrider därför att han förfarit culpöst. Om den fortsatta huvudförhandlingen var onödig, var också merkostnaderna onödiga. I så fall kan det näppeligen åvila honom att betala dessa. Han hänvisar till uttalanden av Ekelöf i dennes arbete Rättegång III, 2 uppl, s 169 ff. Av vad där sägs torde framgå att för rättegångskostnadsansvar krävs såväl att part vållat onödiga kostnader som att han, då det yrkande, som haft merkostnader som följd, framställdes, bort inse detta. Ekelöf menar att ett åtal aldrig är onödigt, då detsamma bifallits. Ekelöfs uttalanden ger stöd för B.W:s påstående att HovR:n saknat grund för sitt ställningstagande. Merkostnaderna har ej varit onödiga. Detta måste HovR:n ha förbisett eller också har HovR:n missförstått innehållet i 31 kap 4 § RB.
Enligt 31 kap 4 § RB är, såvitt nu är av intresse, åklagare skyldig ersätta kostnad som han genom vårdslöshet eller försummelse vållat statsverket eller den tilltalade. Av förarbetena till lagrummet (NJA II 1943 s 404) framgår emellertid att den ersättningsskyldighet, som kan åläggas enligt förevarande §, endast omfattar kostnader av den art som avses i 1 och 2 §§ i samma kap. Kostnadsansvaret omfattar således icke kostnader som icke skäligen varit påkallade för utredningen eller för tillvaratagande av den tilltalades rätt.
B.W. har jämlikt 45 kap 5 § RB i och för sig varit berättigad att beträffande åtalet göra den justering som skett. Självfallet bör varken en ändring av väckt åtal eller en justering av detta ske i ett sådant skede av handläggningen av målet att den tilltalade överrumplas och blir betagen möjligheten att bemöta den eller de nya omständigheter som åberopas. I förevarande fall omfattade åtalsjusteringen dels ett tillägg till den ursprungliga gärningsbeskrivningen och dels ett andrahandsyrkande. Tillägget bestod i att T.M. lades till last att han - förutom att han förmått S.B. att på visst sätt avbryta föreskriven medicinering - jämväl behandlat henne genom att ge henne vitamintabletter och rekommendera henne att vara ute i friska luften och aktivera sig så mycket som möjligt. T.M. hade såväl i TR:n som vid den första huvudförhandlingen i HovR:n uppgivit att han gjort detta. Om dessa åtgärder skulle anses falla in under behandlingsförbudet i den s k kvacksalverilagen eller ej utgör en rättslig bedömning och påkallade icke att målet utsattes till fortsatt huvudförhandling. Beträffande andrahandsyrkandet att T.M. skulle ha ifrågasatt en minskning av den av läkare föreskrivna medicineringen och därigenom påverkat S.B. att minska ergenyldosen hade såväl T.M., S.B. som S.J. tidigare ingående hörts om de närmare omständigheterna rörande minskningen av tabletterna. De förhör som sedermera hölls vid den fortsatta huvudförhandlingen tillförde inte utredningen härvidlag något ytterligare av värde.
Såsom HovR:n uttalat borde B.W. ha gjort åtalsjusteringen senast innan målsäganden och vittnena fått avträda. Emellertid innebar åtalsjusteringen ingenting nytt utöver vad de hörda personerna redan uttalat sig om. B.W. har därför haft fog för sin åsikt att det icke varit nödvändigt att sätta ut målet till fortsatt huvudförhandling. De merkostnader som uppkommit på grund av denna har således icke skäligen varit påkallade för tillvaratagande av T.M:s rätt. B.W. skall därför icke åläggas någon ersättningsskyldighet.
Slut. HD upphäver överklagade beslutet samt förordnar att T.M. själv skall stå sina kostnader för den fortsatta huvudförhandlingen i HovR:n.
HD (JustR:n Fredlund, Welamson, Knutsson, Palm och Bergqvist, referent) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. B.W. har i HovR:n justerat åtalet mot T.M. dels genom att såsom ett tillägg till det ansvarspåstående som prövats av TR:n göra gällande att T.M. överträtt kvacksalverilagens förbud mot behandling av epilepsi redan genom att ge S.B. vitamintabletter samt rekommendera henne att vara ute i friska luften och aktivera sig så mycket som möjligt, dels genom att i andra hand, för den händelse HovR:n inte skulle finna visat att T.M. rekommenderat S.B. att minska den henne av läkare ordinerade ergenyldosen, yrka ansvar för att T.M. i varje fall har ifrågasatt den av läkaren ordinerade medicinen genom att säga att en minskning vore mycket möjlig med fortsatt ökad aktivitet från S.B:s sida, vilket påverkat henne att minska ergenyldosen.
För huvudförhandling i brottmål gäller att ansvarspåståendet skall framställas och den tilltalades inställning därtill efterhöras vid förhandlingens början. Därmed läggs en grund för den fortsatta förhandlingen. Efterföljande förhör med målsägande och tilltalad jämte bevisupptagning med bl a vittnesförhör har till ändamål att klarlägga om åtalet sådant det har framställts vid början av förhandlingen är styrkt. En åtalsjustering som sker under eller efter det skede av förhandlingen som ägnas åt utredningen av själva saken utgör följaktligen en efter förhållandena mer eller mindre betydelsefull förskjutning av själva grunden för vad som dessförinnan har förekommit under det skedet. I vissa lägen kan det otvivelaktigt ännu sent under en huvudförhandling vara befogat att åklagaren justerar sitt åtal, såsom när justeringen föranleds av att nya och oförutsedda uppgifter lämnas av någon som hörs under förhandlingen. Det kan då ofta också visa sig behövligt att komplettera utredningen inför rätten, t ex genom ytterligare förhör med redan hörda personer. Eftersom emellertid vid en huvud förhandling inför domstol strävan skall vara att varje förhör med målsägande och tilltalad och all därpå följande bevisupptagning skall kunna ske med utgångspunkt i ett bestämt och slutgiltigt bevisterna, är det angeläget att komplikationer av denna art i möjligaste mån undviks. Åtalsjusteringar bör följaktligen göras så tidigt som möjligt. Självfallet måste dock åklagaren i varje enskilt fall tillåtas nödvändigt rådrum för att överväga och fatta beslut i saken.
B.W. har förklarat att han redan när han förberedde sig inför huvudförhandlingen i HovR:n började överväga att justera åtalet mot T.M. och att han redan då skrev det tillägg till ansvarspåståendet och det andrahandsyrkande som senare fick utgöra hans i samband med slutförandet av talan vid huvudförhandlingen i HovR:n d 24 maj 1982 anmälda åtalsjustering. Tillägget föranleddes av att B.W. efter läsning av TR:ns dom kom till resultatet att även de i tillägget angivna åtgärderna av T.M. var att betrakta som överträdelse av kvacksalverilagen. Andrahandsyrkandet hade sin grund i överväganden rörande möjligheterna att även i rättegången inför HovR:n styrka det i första hand gjorda påståendet, att T.M. uttryckligen hade rekommenderat S.B. att minska ergenyldosen. B.W. ansåg sig emellertid inte böra justera åtalet om ej bevisläget i HovR:n enligt hans bedömande krävde det. Han fann det därför nödvändigt att uppskjuta sitt beslut till dess att alla förhör hade hållits i HovR:n. Först då kunde han nämligen veta om de uppgifter som T.M. själv och övriga hörda personer lämnat inför TR:n hade blivit bekräftade inför HovR:n.
Vad B.W. sålunda anfört utgör, mot bakgrund av vad som har sagts i det föregående och med hänsyn till innehållet i TR:ns dom, inte godtagbara skäl att, såvitt gäller tillägget till det ursprungliga ansvarspåståendet, vänta med åtalsjusteringen till dess att han skulle slutföra sin talan. I fråga om andrahandsyrkandet har B.W:s ställningstagande berott av hur tillförlitlig han före huvudförhandlingen ansåg bevisningen till stöd för förstahandspåståendet vara och därmed hur stort behovet av andrahandsyrkandet föreföll honom. Även med beaktande av svårigheterna att bedöma saken i efterhand måste det anses att B.W. bort framställa andrahandsyrkandet redan vid början av huvudförhandlingen i HovR:n. I alla händelser har det inte funnits fog att framställa yrkandet först sedan målsägande och vittnen tillåtits lämna HovR:n.
B.W:s åtalsjustering föranledde T.M:s försvarare att begära att handläggningen av målet skulle fortsätta med huvudförhandling vid ett senare tillfälle så att förnyade förhör skulle kunna hållas med S.B. och S.J.. HovR:n fattade också beslut om en sådan fortsättning. När nya omständigheter åberopas till stöd för åtalet, kan det bara i undantagsfall komma i fråga att bedöma en begäran av försvaret om nya förhör med dem som redan hörts i saken såsom opåkallad. I det nu förevarande fallet saknas grund för en sådan bedömning. Inte heller kan B.W., när han valde tidpunkt för åtalsjusteringen, anses ha haft skäl att utesluta att fortsatt huvudförhandling och förnyade förhör skulle begäras och beslutas. Han har därmed på sätt som anges i 31 kap 4 § RB vållat T.M. kostnad för försvaret vid den fortsatta huvudförhandlingen och är enligt lagrummet ersättningsskyldig härför.
Riksåklagaren har anfört att det kostnadsansvar för den enskilde åklagaren som föreskrivs i 31 kap 4 § RB synes oförenligt med vad som numera allmänt gäller i fråga om arbetstagares ersättningsansvar för skada som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten (se 4 kap 1 § skadeståndslagen) och har ifrågasatt om det inte mot bakgrund av rättsutvecklingen på skadeståndsrättens område finns anledning att endast i extrema fall av försummelse eller vårdslöshet tillämpa RB:s regel. Beträffande RB:s bestämmelser om åklagares ersättningsansvar, som lämnades oförändrade vid skadeståndslagens tillkomst, är emellertid att märka, att ersättningsansvaret motsvaras av ett sådant ansvar även för den tilltalade och att regleringen inte innefattar något arbetsgivaransvar för statsverket.
B.W. har invänt, att vid ersättningens bestämmande hänsyn bör tas till den kostnadsökning för försvaret vid den första förhandlingen som skulle ha inträtt, om åtalsjusteringen skett tidigare och detta medfört att förhandlingen förlängts. En eventuell sådan kostnadsökning får emellertid bedömas som försumbar.
HovR:ns beslut att ålägga B.W. ersättningsskyldighet skall på grund av det anförda stå fast.
Slut. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit i överklagade delen av domen.