NJA 1986 s. 10

HovR:n för Övre Norrland fastställde genom slutligt beslut d 22 nov 1984 ett beslut av kronofogdemyndigheten i Haparanda, varigenom myndigheten hade ogillat ett yrkande av T.N. om betalning enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs lönegarantilagen) för en fordran som T.N. hade gjort gällande i sin faders konkurs.

T.N. (ombud förbundsjuristen P.W.) ansökte hos HD om resning under påstående att den rättstillämpning som låg till grund för HovR:ns beslut uppenbart stred mot lag.

Som bakgrund till resningsärendet intas här HovR:ns beslut d 22 nov 1984, som var av följande lydelse:

Handlingarnas innehåll. S-E.N. försattes, efter egen ansökan, i konkurs d 13 jan 1984 vid Haparanda TR. Han hade i juni 1979 på kredit köpt en lastbil med släp. Han drev vid konkursutbrottet åkerirörelse under firma S-E N:s åkeri. I rörelsen var hans son T.N. anställd sedan 1979, inledningsvis som extra förare för att biträda fadern vid längre transporter. S-E.N. har varit ansluten till Kalix Lastbilcentral, som omhänderhaft merparten av rörelsens räkenskaper. Avräkning mellan lastbilcentralen och S-E.N. har ägt rum två gånger per månad. S-E.N. blev fr o m d 1 sept 1980 sjukskriven på grund av hjärtbesvär och förtidspensionerades sedermera, enligt uppgift d 1 jan 1983 efter att dessförinnan ha haft sjukpenning och bidrag. - S-E.N. hade köpt åkeriets fordonskombination av Strömbergs Bil AB i Kalix (nedan kallat bolaget) för ett kreditbelopp om 267 861 kr. Över köpet hade upprättats avbetalningskontrakt med äganderättsförbehåll. Sedan S-E.N. inte följt avbetalningsplanen träffade han i sept 1981 överenskommelse med bolaget av innebörd att S-E.N. till bolaget överlät sin andel i lastbilcentralen. Efter ytterligare betalningsförsummelser utbetalade lastbilcentralen - med fullmakt från S-E.N. - d 31 okt 1983 10 700 kr till bolaget. På ansökan av bolaget verkställde sedermera kronofogdemyndigheten d 29 dec 1983 återtagning av lastbilen och släpet, varefter bolagets återstående fordran hos S-E.N. kom att uppgå till 147 863 kr. Tillgångarna i konkursen uppgick till ca 45 000 kr och skulderna till ca 320 kr. Bland förmånsberättigade borgenärer upptogs i konkursbouppteckningen T.N. för fordran på lön m m om 69 574 kr.

Den 31 jan 1984 yrkade T.N. hos kronofogdemyndigheten betalning enligt lönegarantilagen med belopp som framgick av en till kronofogdemyndigheten d 1 febr 1984 inkommen skrift från konkursförvaltaren, vari T.N:s fordran angavs enligt följande.

Lön d 1 jan-d 30 sept 1983 41 298 kr

Uppsägningslön d 1 okt-d 2 dec 1983 12 659 kr

Semesterersättning under uppsägningstid

d 1 okt-d 2 dec 1983 1 519 kr

Semesterersättning 1982 4 921 kr

Semesterersättning 1983 9 177 kr

---------

69 574 kr

I överklagade beslutet lämnade kronofogdemyndigheten T.N:s yrkande utan bifall. Som skäl för beslutet anförde kronofogdemyndigheten: Lönen omfattar en tid av sex månader. På grund av den långa tid som förflutit under vilken löntagaren ej uppburit ersättning för sin arbetsinsats, har värdet av löntagarens arbete övergått till att bli ett lån till arbetsgivaren. Lönegarantilagen är därför ej tillämplig.

Yrkande m m i HovR:n. T.N. har yrkat att HovR:n bifaller hans vid kronofogdemyndigheten framställda betalningsanspråk.

Staten har bestritt ändring.

Till stöd för besvären har T.N. anfört bl a att någon överenskommelse om att lönen skulle stå inne som ett lån aldrig träffats och inte heller varit på tal.

Staten har i huvudsak anfört följande: T.N. är att betrakta som närstående till gäldenären enligt såväl 12 § förmånsrättslagen som 29 a § KL. Staten hävdar i första hand att omständigheterna är sådana, att T.N. måste anses vara den som bedrivit verksamheten sedan d 1 juli 1983 eller att han i vart fall måste anses ha haft ett väsentligt inflytande över verksamheten. På grund härav kan enligt 2 § 1 st lönegarantilagen jämfört med 12 § 3 st förmånsrättslagen någon betalning inte utgå till honom. I andra hand hävdar staten att T.N:s lönekrav med hänsyn till omständigheterna är oskäliga.

Häremot har T.N. anfört bl a följande: Staten har inte belägg för att han till någon väsentlig del skött verksamheten. Han har varken haft fullmakt att utanordna likvida medel eller i övrigt deltagit i administrationen av företaget.

HovR:ns skäl. Enligt 12 § 3 st förmånsrättslagen skall arbetstagare, som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet, ej ha förmånsrätt för sin lönefordran. Vidare följer av 2 § 1 st lagen om statlig lönegaranti vid konkurs att betalning enligt garantin inte utgår för lönefordran som ej har förmånsrätt.

Av utredningen i målet framgår att T.N. inte ägt någon andel i faderns företag. Enligt HD:s uttalande i rättsfallet NJA 1980 s 743 framgår emellertid att 12 § 3 st förmånsrättslagen också gäller för det fallet att en arbetstagare visserligen själv inte ägde någon andel i gäldenärsföretaget men hans närstående ägde väsentlig andel däri. För att T.N. skall frånkännas förmånsrätt - och därmed även rätt enligt lönegarantilagen - måste således fastställas att han haft väsentligt inflytande över företagets verksamhet. Även om det förefaller sannolikt att - som staten anfört - T.N. är den ende som kan ha skött verksamheten efter det att fadern blivit sjuk, finner HovR:n, i brist på närmare utredning i detta avseende, ej tillförlitligen styrkt att han haft ett sådant väsentligt inflytande, att han på grund härav saknar förmånsrätt. Statens första hands invändning kan således inte vinna beaktande.

Staten svarar enligt lönegarantilagen endast för sådan arbetstagares fordran som kan göras gällande i konkursen. T.N. - som är närstående i den mening som avses i 29 a § KL äger jämlikt 100 a § samma lag inte göra gällande fordran på lön i konkursen i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt.

Den verksamhet som åkeribolaget bedrev var av tämligen begränsad omfattning. T.N. måste ha insett att åkeribolaget befann sig i en dålig ekonomisk situation. Han har trots denna vetskap fortsatt sin anställning under sex månader utan lön. Med hänsyn härtill kan enligt HovR:ns mening T.N. inte skäligen göra gällande någon fordran på lön och semesterersättning i konkursen. Härav följer att han ej kan anses berättigad till betalning enligt lönegarantilagen.

På grund av det anförda bör besvären lämnas utan bifall.

HovR:ns avgörande. HovR:n fastställer kronofogdemyndighetens beslut att ogilla T.N:s yrkande om betalning enligt lönegarantilagen.

Mot HovR:ns beslut får enligt 9 § lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs talan ej föras.

Resningsärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Forsström, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Enligt 2 § lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs utgår betalning enligt garantin för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979). I sistnämnda lagrum föreskrivs i 3 st att förmånsrätt bl a ej tillkommer fordran på lön som framställs av bl a närstående till konkursgäldenären under förutsättning av att denne själv eller tillsammans med närstående äger väsentlig andel i företaget och hade väsentligt inflytande över driften. Vidare stadgas i 100 a § KL att den som är att anse som närstående - bl a barn till konkursgäldenären - inte får göra gällande fordran på bl a lön i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt.

HovR:n har med tillämpning av 100 a § KL funnit att T.N. inte skäligen kan göra gällande någon fordran på lön och semesterersättning i konkursen till följd varav han inte är berättigad till betalning enligt lönegarantilagen.

HovR:n har således haft att göra en skälighetsbedömning. HovR:ns rättstillämpning kan inte anses uppenbart stridande mot lag.

På grund av det sagda lämnar HD resningsansökningen utan bifall.

HD (JustR:n Welamson, Persson, Bengtsson, Ehrner och Bergqvist) upptog först till omröstning frågan om ansökningen borde delges riksskatteverket. JustR:n Persson och Bengtsson fann därvid att så borde ske, medan JustR:n Welamson, Ehrner och Bergqvist ej fann anledning därtill föreligga.

HD (JustR:n Welamson, Ehrner och Bergqvist, referent) fattade därefter följande slutliga beslut: Staten svarar enligt föreskrifterna i lönegarantilagen för betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i konkurs. Betalning på grund av garantin utgår för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. I 12 § 3 st förmånsrättslagen föreskrivs bl a, för det fall att gäldenären är näringsidkare, att arbetstagare som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet inte skall ha förmånsrätt enligt paragrafen för lön. Enligt 100 a § KL får den som skall anses som närstående till gäldenären inte i konkurs göra gällande fordran på bl a lön i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt och i intet fall för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes. Som närstående till gäldenären skall enligt 29 a § KL anses bl a gäldenärens barn.

Till stöd för sin begäran om betalning enligt lönegarantilagen åberopade T.N. att han hade arbetat som lastbilschaufför i faderns åkerirörelse och att han hade en fordran på lön och semesterersättning motsvarande det belopp som han begärde att utfå av staten på grund av garantin.

HovR:n fann i sitt beslut att det inte kunde anses tillförlitligen styrkt att T.N. hade haft sådant väsentligt inflytande över verksamheten i faderns rörelse att han av det skälet skulle frånkännas förmånsrätt för sitt anspråk på lön och semesterersättning. Däremot fann HovR:n, under hänvisning till 100 a § KL, att T.N. inte skäligen kunde göra gällande någon fordran på lön och semesterersättning i konkursen. Såsom skäl angav HovR:n att verksamheten i åkerirörelsen hade varit av tämligen begränsad omfattning, att T.N. måste ha insett att rörelsen befann sig i en dålig ekonomisk situation och att han trots denna vetskap fortsatt sin anställning sex månader utan lön. Eftersom staten svarar enligt lönegarantilagen endast för fordringar som kan göras gällande i arbetsgivarens konkurs, kunde enligt HovR:n T.N. inte anses berättigad till betalning enligt lagen.

T.N. har gjort gällande att den rättstillämpning som ligger till grund för HovR:ns beslut uppenbart strider mot lag. Som skäl har han i huvudsak åberopat att han under den tid som hans fordran avser har utfört heltidsarbete som chaufför i åkerirörelsen och att det inte har kunnat begäras av honom att han skulle med anledning av företagets ekonomiska svårigheter på eget initiativ lämna sin anställning.

Stadgandet i 100 a § KL har bland lagens regler om återvinning till konkursbo en motsvarighet i 33 § som innehåller föreskrifter om återgång av bl a lönebetalning till den som är gäldenären närstående. När betalningen uppenbart har överstigit vad som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt skall betalningen under vissa ytterligare förutsättningar gå åter till belopp motsvarande överskottet. Av förarbetena (prop 1975:6 s 216 ff, 264 ff) framgår att den föreskrivna skälighetsbedömningen skall göras på samma sätt i de skilda fall som åsyftas med de båda lagrummen, dock med den skillnad som följer av att enligt 100 a § ett lönekravs oskälighet inte behöver vara uppenbar för att kravet skall kunna avvisas av konkursboet. Det framgår vidare av vad som anförs i motiven att bedömningen principiellt skall gälla frågan huruvida lönekravet är skäligt med hänsyn till den nytta som gäldenären haft av det arbete som kravet avser. Att kravet på vanligt sätt bygger på avtal om lön för arbetet och därmed överhuvud kan göras gällande mot gäldenären är då underförstått.

Det synes i målet inför HovR:n inte ha satts i fråga att T.N. under den tid som avses med lönekravet har utfört arbete som chaufför i faderns åkerirörelse och att kravet har beräknats med utgångspunkt i vad som är normal, kollektivavtalsenlig lön för sådant arbete. När HovR:n vid sin bedömning att enligt 100 a § KL inte någon del av T.N:s lönefordran fick göras gällande i konkursen uttalade, att åkeriets verksamhet var av tämligen begränsad omfattning, kan HovR:n därför inte ha åsyftat att nedvärdera T.N.:s arbetsinsats i och för sig. Omständigheten synes i stället ha anförts av HovR:n som underlag för bedömningen att T.N. måste ha insett att åkeriet befann sig i en dålig ekonomisk situation. Denna påstådda insikt är visserligen ovidkommande vid bedömning av vad som kan vara ett skäligt lönekrav i och för sig. Vad HovR:n lagt till grund för sin bedömning är emellertid att T.N., trots sin enligt HovR:n konstaterade vetskap om åkeriets dåliga ekonomiska situation, fortsatt sin anställning under sex månader utan lön. Det kan visserligen starkt ifrågasättas, om detta förhållande har utgjort ett godtagbart skäl för att vid en bedömning enligt 100 a § KL frånkänna T.N. rätt att göra sin lönefordran gällande i konkursen. Beslutet kan emellertid i varje fall inte anses grundat på rättstillämpning som uppenbart strider mot lag. HD lämnar därför T.N:s resningsansökan utan bifall.

JustR:n Persson och Bengtsson var av skiljaktig mening och anförde: I målet har inte gjorts gällande annat än att T.N. under den tid som avses med lönekravet har utfört arbete som chaufför i åkerirörelsen och att kravet har beräknats efter vad som är normal, kollektivavtalsenlig lön för sådant arbete. HovR:n har haft denna utgångspunkt för sin bedömning. HovR:ns beslut innebär att den, efter en skälighetsbedömning enligt 100 a § KL, funnit att T.N. inte får i konkursen göra gällande sin lönefordran och därför inte heller har rätt till betalning enligt lönegarantilagen. Som grund för beslutet har HovR:n anfört att T.N. fortsatt sin anställning under sex månader utan lön, trots att han måste ha insett att åkeriet befann sig i en dålig ekonomisk situation.

Den som grund för beslutet anförda omständigheten är emellertid ovidkommande vid en bedömning enligt 100 a § KL. Med hänsyn härtill och då bedömningen lett till att T.N. frånkänts all rätt till betalning enligt lönegarantilagen måste HovR:ns beslut anses uppenbart stridande mot lag. Eftersom resningsansökningen inte delgivits motparten är vi emellertid förhindrade att bifalla den.

JustR Bengtsson tillade för egen del: I målet har resningsbestämmelsen i 58 kap 1 § 4 RB åberopats i ett fall där domstolen gjort en skälighets bedömning enligt 100 a § KL. Man kan här ställa den principiella frågan, om redan den omständigheten att prövningen gällt en skälighetsregel skulle utesluta resning på grund av rättstillämpning som "uppenbart strider mot lag". Så långt anser jag inte att man kan gå. Resningsregeln kan enligt sina motiv åberopas när den lagtolkning som ligger till grund för avgörandet i fråga klart och oemotsägligt framstår som oriktig (se NJA II 1940 s 172), en princip som fått en ganska vittgående tillämpning (jfr Welamson, Rättegång VI, 2 uppl s 224 ff med flera exempel). På senare år har lagstiftaren i allt större utsträckning reglerat civilrättsliga frågor genom skälighetsbestämmelser, där lagtexten på sin höjd - som i det aktuella fallet - ger en mera allmän ledning för bedömningen men regelns väsentliga innebörd framgår av motiven. Vissa regler av denna typ kan anses åtminstone delvis ange rättsläget med samma grad av precision som en mera allmänt formulerad lagbestämmelse av traditionell utformning: om förhållanden av ett angivet slag föreligger, råder inget tvivel hur skälighetsbedömningen skall ske. Också vid skälighetsregler finns det behov av den prövningsmöjlighet som den åberopade resningsgrunden ger. (Jfr om liknande frågor Cars, Om resning i rättegångsmål s 196 ff.) Fäster man vikt vid den ofta anförda synpunkten att en bestående oriktig dom kan undergräva förtroendet för rättsskipningen, kan detsamma sägas gälla fall av klart oriktig skälighetsbedömning; avgörandet kan rentav te sig särskilt stötande när domstolen underlåtit att utnyttja den möjlighet att komma till rimligt resultat i den enskilda tvisten som lagstiftaren här har gett. - När skälighetsprövningen som i T.N.:s fall förekommit i ett avgörande som inte får överklagas går det för övrigt inte att rätta till oriktiga bedömningar på annat sätt än genom resning.

Det saknas därför skäl för att generellt undanta skälighetsregler när det gäller resningsmöjligheten enligt 58 kap 1 § 4. Men det är tydligt att regelns utformning måste medföra en mycket restriktiv tillämpning av resningsbestämmelsen (jfr NJA 1953 s 120). Om en uppenbart lagstridig rättstillämpning torde det i stort sett bara kunna bli tal, när skälighetsregelns förarbeten i förening med lagtexten (i den mån denna ger någon ledning) på ett otvetydigt sätt anger, att en sådan bedömning som domstolen gjort aldrig varit lagstiftarens syfte; utgången ter sig utan något som helst tvivel oskälig i lagbestämmelsens mening.

I T.N:s fall framträder inte lagstridigheten fullt lika tydligt. Man kan inte säga att lagstiftaren uttryckligen tagit avstånd från det resultat som HovR:n kommit till: att T.N. helt skulle gå miste om lön och semesterersättning enligt lönegarantilagen. Emellertid har HovR:n inte byggt sitt resonemang på det synsätt motiven till 100 a § KL anvisar - att det väsentliga är arbetets nytta för gäldenären - utan uteslutande på ett argument, som att döma av motiven är ovidkommande vid denna skälighetsprövning. Med den bedömning som lagstiftaren avsett synes man omöjligen kunna helt ogilla T.N:s talan. Resultatet framstår därtill enligt min mening som klart oskäligt, om man utgår från de skyddssynpunkter som ligger bakom lönegarantilagstiftningen. På grund av dessa omständigheter i förening har jag efter viss tvekan kommit fram till att även detta fall är sådant att rättstillämpningen får anses uppenbart stridande mot lag.