NJA 1986 s. 217

Andrahandspantsättning av överhypotek enligt factoringavtal, om vilken åtgärd factoringföretaget men ej fakturagäldenärerna underrättats, har ansetts gällande mot pantsättarens borgenärer. 31 § 1 st, jämfört med 10 §, skuldebrevslagen.

HovR:n

(Jfr 1980 s 197)

DR-Bolaget Nordvästskåningen AB försattes i konkurs vid Ängelholms TR. I konkursen yrkade AB Smålänningen i bevakningsinlaga rätt till utdelning med 471 629 kr jämte ränta att utgå med förmånsrätt enligt 4 § förmånsrättslagen. Fordringsbeloppet avsåg leveranser till DR-Bolaget under tiden d 30 juni-d 30 sept 1981. Som säkerhet för fordringen angavs överhypotek i fakturor som DR-Bolaget diskonterat hos "Independent Leasing" (rätteligen Independent Factoring AB).

Konkursförvaltaren bestred i anmärkningsskrift bevakningen såvitt rörde yrkad förmånsrätt samt anförde att AB Smålänningen ej ägde panträtt i de hos "Independent Leasing" belånade fakturafordringarna.

Tvisten hänsköts till TR:ns prövning.

AB Smålänningen anförde: Den 24 aug 1978 ingick DR-Bolaget avtal med factoringföretaget Independent Factoring AB angående belåning av fakturafordringar, varigenom DR-Bolaget till Independent Factoring AB pantförskrev samtliga sina fakturafordringar. Om denna pantsättning har DR-Bolagets kunder i fråga underrättats vid faktureringen. Mellan DR- Bolaget och AB Smålänningen har härefter d 28 febr 1979 träffats avtal angående bl a tryckning av den av DR-Bolaget utgivna annonstidningen Nordväst-Skåningen. På grund av försenade betalningar har avtalet ändrats beträffande betalningsplan. DR-Bolaget har vidare genom pantförskrivning d 30 jan 1979 till säkerhet för DR-Bolagets förpliktelser mot AB Smålänningen pantförskrivit samtliga de till Independent Factoring AB i första hand pantförskrivna fakturafordringar, som uppstått eller uppstod i DR-Bolagets rörelse, samt de för dessa fordringar inflytande betalningarna, i den mån nämnda fordringar eller betalningar icke behövde tagas i anspråk för DR-Bolagets förbindelser gentemot Independent Factoring AB. Om denna pantförskrivning i andra hand har factoringföretaget underrättats av DR-Bolaget. Genom att överhypoteket i kundfordringarna sålunda pantsatts till säkerhet för AB Smålänningens fordringsanspråk samt factoringföretaget underrättats härom i enlighet med 1936 års lag om pantsättning av lös egendom, som innehaves av tredje man, har förmånsrätt uppkommit för AB Smålänningen. För sakrättsligt skydd har ej härjämte erfordrats att de pantsatta fordringarnas gäldenärer - DR-Bolagets kunder - underrättats om sekundärpantsättningen. Detta krav kan ej upprätthållas beträffande andrahandspantsättning vid s k factoring. Skuldebrevslagen kan inte anses tillämplig, däremot gäller 1936 års lag.

Konkursförvaltaren anförde: Vad som gäller om enkla skuldebrev är analogiskt tillämpligt beträffande pantsättning av kundfordringar vid s k factoring. För att pantsättning av enkelt skuldebrev skall bli gällande mot pantsättarens borgenärer förutsätts enligt 31 § 1 st, jämfört med 10 §, skuldebrevslagen att gäldenären blivit underrättad om åtgärden av pantsättaren eller den till vilken pantsättning skett. Skuldebrevslagen är tillämplig även beträffande andrahandspantsättning. Kravet på underrättelse till gäldenären gäller således även vid andrahandspantsättning av enkla skuldebrev och 1936 års lag om pantsättning av lös egendom är icke att tillämpa. Någon förmånsrätt har därför ej uppkommit för AB Smålänningen genom ifrågavarande pantförskrivning.

TR:n (tingsdomaren Wullt) anförde i slutligt beslut d 10 febr 1983:

Skäl. Skuldebrevslagen och inte 1936 års lag är att tillämpa vid andrahandspantsättning av enkla skuldebrev och sålunda även av sådana kundfordringar varom i målet är fråga. Det är ostridigt att gäldenärerna - DR-Bolagets kunder - icke underrättats om andrahandspantsättningen till AB Smålänningen. Andrahandspantsättningen har därför ej kunnat göras gällande mot DR-Bolagets övriga borgenärer. AB Smålänningen äger följaktligen inte åtnjuta förmånsrätt i konkursen.

TR:ns avgörande. TR:n fastställer att AB Smålänningen icke äger åtnjuta förmånsrätt i konkursen.

AB Smålänningen anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n måtte bifalla bolagets talan om förmånsrätt.

Konkursboet bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Aspelin, hovrättsråden Lindelöf, referent, och Lehammar samt hovrättsassessorn Orton) anförde i beslut d 3 okt 1983: AB Smålänningen har till utveckling av sin talan i HovR:n anfört: Vid factoring skulle det leda till praktiska olägenheter, om alla kunder skulle behöva underrättas om en sekundärpantsättning, som sker sedan fakturering ägt rum. Även andra omständigheter talar för att endast primärpanthavaren-factorn skall behöva underrättas för att sakrättsligt skydd skall uppstå. I motsats till vad som gäller beträffande pantsättning av enstaka entreprenadfordringar kan icke kunderna vid factoring veta, om det finns något överhypotek just på deras skuld, eftersom fordringen mot dem är pantsatt för factorns hela fordran mot säljarföretaget; huruvida factorn får tillgodogöra sig allt på en viss kundfordran beror alltså på hur övriga kunder betalar. Factorn skall enligt avtalet kräva kunderna på full betalning, tills hela factoringförhållandet avvecklats. I praktiken kan man därför bortse från möjligheten att en kund kan betala med befriande verkan direkt till säljarföretaget. - Konkursbolagets fordran på factoringbolaget kan även jämföras med en redovisningsfordran vilken pantsättes till AB Smålänningen. Av factoringavtalets allmänna villkor framgår, att pantsättningen är mycket snarlik ett fakturaköp. Det är tillräckligt att underrätta factorn, om avtalet med denne innebär fakturaköp och inte fakturalån. Eftersom det är svårt att skilja mellan vad som är fakturaköp och fakturalån, är det även av detta skäl önskvärt att det räcker att underrätta factorn vid sekundär pantsättning också när den första transaktionen är ett fakturalån.

I målet är fråga om pantsättning och andrahandspantsättning vid factoring.

Lika med TR:n finner HovR:n lagen (1936:81) om skuldebrev men däremot icke lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man vara att tillämpa vid andrahandspantsättning av sådana kundfordringar varom i målet är fråga.

Ett väsentligt syfte med den i skuldebrevslagen föreskrivna skyldigheten att underrätta gäldenären är att avskära pantsättaren från den faktiska möjligheten att förfoga över det pantsatta. Denuntiation av andrahandspantsättning enbart hos primärpanthavaren (factorn) utgör ej hinder för kunderna att med befriande verkan erlägga betalning motsvarande andrahandspanthavarens pant (överhypoteket) till pantsättaren. För att förhindra detta erfordras att även kunderna underrättas om andrahandspantsättningen, vilket som regel torde kunna göras utan större svårigheter. Sådana underrättelser har i förevarande fall ostridigt icke lämnats. På grund härav har, såsom TR:n funnit, andrahandspantsättningen icke kunnat göras gällande gentemot konkursbolagets övriga borgenärer. Besvären kan därför icke vinna bifall.

HovR:ns avgörande. HovR:n fastställer det slut vartill TR:n kommit.

HD

AB Smålänningen (ombud advokaten A.P.) anförde besvär och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

Konkursboet (ställföreträdare, konkursförvaltaren advokaten Å.E.) bestred ändring.

Svenska Bankföreningen och bankinspektionen avgav efter förordnande av HD yttranden i målet.

Bankföreningen anförde i yttrande d 17 april 1985: Målet gäller hur en fullbordad andrahandspant i fakturafordring uppkommer: Krävs det för att detta skall ske denuntiation med resp fakturagäldenär eller är denuntiation med förstahandspanthavaren tillfyllest?

Den i målet gjorda förstahandspantsättningen har gjorts inom ramen för factoring. Denna form av kredit är ett för lagstiftningen okänt begrepp. Det betyder i och för sig inte att den är oreglerad, utan bara att den faller under de civilrättsliga och andra bestämmelser som avser den faktiska verklighet som döljs bakom begreppet factoring. Detta har den nackdelen att de bestämmelser som i olika sammanhang kan vara att tillämpa ursprungligen är ämnade och ofta bäst lämpade för enstaka rättshandlingar, medan ett av de viktigaste kännetecknen på factoring är att den avser en masshantering av fakturafordringar, vilka antingen belånas hos kreditgivaren - factorn - eller förvärvas av denne. Skillnaden mellan fakturabelåning - kreditgivning mot pantsäkerhet i fordringarna - och fakturaköp - varvid factorn förvärvar fordringarna - är i praktiken ganska små. Den viktiga skillnaden finns dock att fakturafordringarna inte i det förra men väl i det senare fallet ingår i factorns egen balansräkning.

Någon särskild lagstiftning om factoring med hänsyn tagen till masshanteringen av fakturor finns alltså inte. Det förhållandet att man därför får söka lösningarna på rättsfrågor i samband med factoring i befintlig lagstiftning som inte är inriktad på masshantering kan, som nämnts, medföra vissa nackdelar. En sådan skulle kunna vara svårigheterna att praktiskt genomföra andrahandspantsättning av fakturafordringar i samband med factoring.

Frågan i detta mål gäller - liksom i målet NJA 1980 s 197 - om skuldebrevslagen eller lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man är att tillämpa i fråga om kraven på denuntiation. I ett yttrande i 1980 års rättsfall angav bankföreningen att det vore angeläget att det enligt svensk rätt kunde anses tillräckligt med denuntiation med förstahandspanthavaren särskilt i samband med factoring, dvs föreningen ansåg det angeläget att 1936 års lag och inte skuldebrevslagen skulle tillämpas. HD:s beslut blev emellertid det att denuntiation enligt vad som anges i skuldebrevslagen var en nödvändig förutsättning för att andrahandspanträtt skulle uppkomma. Domstolen uttalade sig emellertid endast om den i målet aktuella frågan om pantsättning av en enstaka fordran. De skäl på vilka bankföreningen byggde sitt yttrande i målet har alltjämt bärkraft, särskilt såvitt avser factoring. Med tanke på den fortsatta utvecklingen av factoring som kreditform är skälen kanske än starkare i dag.

Håstad har i Sakrätt avseende lös egendom (s 206 f) pekat på de svårigheter som skulle uppstå vid andrahandspantsättning i samband med factoring, om samtliga fakturagäldenärer skulle behöva denuntieras för att en giltig andrahandspanträtt skulle uppkomma. Också andra författare, såsom Rodhe i Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland 1973 (s 244 ff) har tangerat detta problem.

En denuntiation med samtliga gäldenärer låter sig tämligen enkelt göra när andrahandspantsättningen är känd i sådan tid före faktureringen att ett meddelande därom kan lämnas i resp faktura. Annorlunda är förhållandet när andrahandspantsättningen aktualiseras efter det att fakturering skett. Om 31 § skuldebrevslagen vore analogiskt tillämplig, skulle särskilda meddelanden behöva tillställas samtliga gäldenärer, vilket vid masshantering av fakturor av ekonomiska och praktiska skäl vore mycket svårt att genomföra. I samband med kontokortskrediter och andra sådana krediter som skall amorteras i rater är det återigen enklare, eftersom det är möjligt att denuntiera gäldenärerna i samband med de återkommande aviseringarna.

Andrahandspantsättning i samband med factoring skulle således många gånger vara förenad med mycket stora praktiska svårigheter, om samtliga fakturagäldenärer skulle behöva denuntieras. Sådan denuntiation torde för övrigt inte fylla något väsentligare ändamål i dessa fall. Håstads beskrivning i det nyss anförda arbetet påvisar också detta. Denuntiation har två väsentliga uppgifter, dels att informera gäldenären på sådant sätt att han inte riskerar att betala till fel person, dels att klargöra bevisläget i fråga om det aktuella rättsförhållandet, dvs skänka "publicitet" åt pantsättningen. Ingen av dessa uppgifter synes påkalla denuntiation med fakturagäldenärerna i det aktuella fallet. I samband med factoring kan gäldenärerna oavsett denuntiation om andrahandspantsättning inte underlåta att betala till factorn, eftersom gäldenären tidigare underrättats om att fakturafordringarna överlåtits till factorn. Denuntiationen saknar därför betydelse för frågan om till vem gäldenären kan betala med befriande verkan. Publicitetskravet borde vara tillgodosett genom denuntiation med förstahandspanthavaren. Varken fakturagäldenärer eller borgenärer kan således lida skada vid utebliven denuntiation med fakturagäldenärerna vid factoring.

Att vid factoring denuntiation med förstahandspanthavaren vore tillräcklig för att en sakrättsligt giltig andrahandspanträtt skulle uppkomma kunde ha nyttiga effekter utan att komma i konflikt med vare sig fakturagäldenärernas eller förstahandspanthavarens intressen. Nyttan skulle främst visa sig däri att möjligheter till andrahandspantsättning och därigenom vidgade kreditmöjligheter för fakturaborgenärer skulle öppnas. Det skulle således finnas fördelar att vinna med ett sådant HD:s ställningstagande i målet.

I det aktuella målet är, till skillnad mot i 1980 års rättsfall, fråga om factoring och alltså om en masshantering. Nämnda rättsfall rörde andrahandspant i en enstaka fordran grundad på kontrakt. Skillnaderna mellan omständigheterna i de båda målen är således mycket tydliga. I det förra målet kunde t ex de praktiska olägenheterna av denuntiation med gäldenären inte antas ha någon framträdande betydelse. De principiellt mycket stora skillnaderna mellan omständigheterna i de båda målen motiverar enligt bankföreningens mening att i det nu aktuella målet låta den speciella situationen - det rena factoringförhållandet, vilket medfört bl a att fakturagäldenärerna denuntierats om att factorn förvärvat fakturafordringarna - föranleda att tillämpning av 1936 års lag godtas som tillfyllest för giltig andrahandspantsättning.

Bankinspektionen anförde i sitt yttrande d 26 sept 1985:I målet är fråga om pantsättning och andrahandspantsättning vid factoring. Rättsfrågan gäller hur en sakrättsligt skyddad andrahandspanträtt i fakturafordringar uppstår för sekundärpanthavaren. Krävs det denuntiation med respektive fakturagäldenär eller är denuntiation med förstahandspanthavaren tillfyllest? Tvisteläget kan också uttryckas så att det är fråga om 31 § skuldebrevslagen eller lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man (pantsättningslagen) skall tillämpas.

Målet gäller fakturahandlingar, inte enkla skuldebrev. I fråga om förstahandspantsättning är det emellertid helt klart i praxis att 31 § skuldebrevslagen skall tillämpas analogt, fakturagäldenären skall denuntieras.

Om man sålunda jämställer fakturafordringar med enkla skuldebrev, vill bankinspektionen ifrågasätta om det inte av vanliga lagtolkningsprinciper följer att föreskrifterna i 31 § skuldebrevslagen skall tillämpas och inte 1936 års pantsättningslag. Skuldebrevslagen innehåller nämligen en specialreglering för visst slag av lös egendom, nämligen enkla skuldebrev och vad därmed jämställes, bl a fakturafordringar. En allmän lagtolkningsprincip är ju att en specialreglering skall tillämpas framför en allmän reglering, oaktat den enligt sin ordalydelse omfattar även det specialreglerade området. Denna princip synes också HD ha tillämpat i rättsfallet NJA 1980 s 197.

Godtages detta resonemang, synes utrymme inte finnas för att anlägga de lämplighetssynpunkter som Svenska Bankföreningen framhållit i sitt yttrande under hänvisning till Torgny Håstads arbete (Sakrätt avseende lös egendom, s 206 f). Dessa synpunkter kan i och för sig ha visst fog.

Innan inspektionen går in på lämplighetssynpunkterna vill inspektionen nämna att det inte är ovanligt att inspektionen hos banker och finans bolag har måst påpeka att denuntiation inte har skett och att därför giltig pantsättning inte ägt rum. Det har emellertid rört sig om förstahandspantsättningar. Något fall där inspektionen haft att ta ställning till andrahandspantsättning har veterligen inte förekommit.

Vad angår lämplighetssynpunkterna är en denuntiation av andrahandspantsättning till fakturagäldenärerna utan tvivel betungande och har inte samma betydelse för att skydda fakturagäldenärerna som vid förstahandspantsättning. Praktiska synpunkter talar därför för alternativet att inte kräva denuntiation vid andrahandspantsättning.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Svensson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. HD finner, i linje med rättsfallet NJA 1980 s 197, att skuldebrevslagen är att tillämpa vid sådan andrahandspantsättning varom i målet är fråga.

Någon denuntiation av kunderna enligt 31 § skuldebrevslagen har ostridigt inte ägt rum i fråga om andrahandspantsättningen av kundfordringarna. Såsom domstolarna funnit har därför denna pantsättning inte kunnat göras gällande gentemot konkursbolagets övriga borgenärer. AB Smålänningens fordran i konkursen åtnjuter alltså ingen förmånsrätt.

Domslut

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

HD (JustR:n Höglund, Vängby, referent, Jermsten och Lind) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. I målet är fråga om giltigheten mot tredje man av en säljares andrahandspantsättning av kundfordringar, som säljaren tidigare pantförskrivit i ett factoringförhållande till säkerhet för factorns fordran på honom. Närmast gäller frågan, huruvida för giltigheten krävts att kunderna blivit underrättade om andrahandspantsättningen. AB Smålänningen, i det följande benämnt Smålänningen, har gjort gällande att det för giltigheten inte krävts att kunderna blivit underrättade, medan konkursboet menat att sådan underrättelse varit nödvändig.

Som framgår av TR:ns beslut var det bakomliggande factoringavtalet ingånget d 24 aug 1978 mellan Tidningsbolaget Nordvästskåningen AB såsom säljare och Independent Factoring AB såsom factor. Avtalet innebar i huvudsak följande. Factorn åtog sig att lämna säljaren en kredit kallad fakturalån mot pant av samtliga dennes fortlöpande fakturerade kundfordringar uppkomna mot köpare i säljarens rörelse, avseende utgivning av DR-tidning. Fakturalånet angavs som en löpande kredit och fick tas i anspråk intill ett högsta belopp om 500 000 kr vid var tid. Säljaren förband sig å sin sida att till factorn pantförskriva samtliga sina fakturafordringar och att efter hand som fakturering skedde till factorn insända sina fakturakopior avseende samtliga fakturafordringar jämte pantsättningshandling enligt formulär som tillhandahölls av factorn. Factorn skulle pröva fakturafordringarna och snarast möjligt meddela säljaren, om viss fakturafordran inte kunde godtas såsom belåningsbar pant. För ianspråktaget kreditbelopp gällde utom gränsen 500 000 kr den begränsningen att säljaren aldrig fick häfta i skuld till factorn för högre belopp än som motsvarade 80 procent av summan av de fakturafordringar som säljaren vid varje tillfälle tillställt factorn och som godtagits för belåning. Som ytterligare säkerhet för lånet och sina övriga skulder till factorn pantsatte säljaren samtliga de fakturafordringar som factorn mottagit enbart för betalningsmottagning. Avtalet angavs gälla fr o m dag för undertecknandet t o m d 31 dec 1978 med tre månaders uppsägningstid. Uppsades ej avtalet från någondera sidan löpte det därefter med tre månaders ömsesidig uppsägningstid. Avtalet innehöll även vissa bestämmelser om rätt för factorn att uppsäga avtalet till upphörande på tid som factorn bestämde.

I avtalet hänvisades vidare till "på omstående sida tryckta" allmänna villkor, som bl a innehöll vissa minimikrav för att en kundfordring skulle kunna godtas som pant. Till dessa hörde att den till kunden sända fakturan skulle liksom den kopia som tillställdes factorn vara försedd med viss angiven text, tryckt på fakturans framsida. Texten hade följande lydelse: "Vår fordran enligt denna faktura har överlåtits till Independent Factoring AB, Box 7463, 103 92 Stockholm 7, varefter den överlåtits till Uplandsbanken. Betalning skall ske till Independent Factorings bank- eller postgirokonto enligt nedan, som disponeras av banken.

Genom andrahandspantsättningen, som skedde d 30 jan 1979, pantförskrev DR-bolaget till säkerhet för sina förpliktelser mot Smålänningen samtliga de till Independent Factoring AB i första hand pantförskrivna fakturafordringar som uppstått eller uppstod i DR bolagets rörelse samt de för dessa fordringar inflytande betalningarna, i den mån nämnda fordringar eller betalningar inte behövde tas i anspråk för DR-bolagets förbindelser gentemot factoringföretaget.

I målet är ostridigt att factorn men inte DR-bolagets kunder underrättats om andrahandspantsättningen.

Såsom HD funnit i rättsfallet NJA 1980 s 197 är skuldebrevslagen och inte lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man att tillämpa vid andrahandspantsättning av enkelt skuldebrev. Analogivis får, i överensstämmelse med vad HD vidare uttalade i samma rättsfall angående fordran på grund av entreprenadavtal, detsamma anses gälla i fråga om andra fordringar, som inte grundar sig på löpande skuldebrev (se även NJA II 1936 s 114 f). Det innebär att gäldenären skall enligt vad som föreskrivs i 31 § 1 st, jämfört med 10 §, skuldebrevslagen underrättas om pantsättningen för att denna skall bli gällande mot pantsättarens borgenärer.

Kravet på underrättelse - denuntiation - tjänar två syften. Det ena är att pantsättningen skall bli känd för andra än parterna och därmed kunna kontrolleras av utomstående. Därigenom försvåras helt diktade eller till sin tidpunkt oriktigt angivna transaktioner till skada för borgenärerna. Det andra är att pantsättaren genom denuntiationen skall avskäras från möjligheten att förfoga över det pantsatta (se NJA II 1936 s 112 f och 116 f).

Vid factoring föreligger emellertid särskilda förhållanden, som dels medför stora praktiska svårigheter att upprätthålla kravet på underrättelse till gäldenärerna (säljarens kunder), dels gör det tvivelaktigt om en sådan underrättelseskyldighet är meningsfull. Det finns därför fog att undersöka om det för andrahandspantsättningens giltighet mot säljarens borgenärer kan anses tillräckligt att, såsom skett i det nu föreliggande fallet, underrättelse om andrahandspantsättningen gått till factorn men inte till säljarens kunder såsom gäldenärer.

Tydligt är att önskemålet att kunna kontrollera rättshandlingar av det slag som här är i fråga blir tillgodosett så snart underrättelse om pantförskrivningen skett till någon utomstående. Från kontrollsynpunkt får alltså kravet på denuntiation anses uppfyllt i föreliggande fall genom att underrättelse om andrahandspantsättningen gått till factorn.

När det gäller att avskära pantsättaren från möjlighet att förfoga över det pantsatta är till en början att skilja mellan betalningar, som influtit till factorn, och ej betalda kundfordringar.

Allteftersom betalningar på grund av de utfärdade fakturorna influtit till factorn, har denne blivit redovisningsskyldig mot säljaren i den mån betalningarna inte behövt tas i anspråk för att täcka factorns fordran på säljaren. Till den del andrahandspantsättningen omfattat redan influtna eller kommande betalningar till factorn har således factorn och inte kunderna intagit ställning av gäldenär i förhållande till säljaren. I fråga om betalningar som influtit till factorn har följaktligen denuntiationen under alla förhållanden skolat ske hos factorn och inte hos kunderna.

I fråga om ej betalda fakturafordringar - beträffande vilka kunderna och ej factorn varit gäldenärer i förhållande till säljaren - är först att märka innehållet i den underrättelse om factoringförhållandet som gått till kunderna. Genom denna har var och en av kunderna dels underrättats om att säljarens fordran enligt fakturan "överlåtits" till factorn och vidare till en angiven bank, dels anmodats att erlägga betalningen till ett factorns bank- eller postgirokonto, som disponerades av banken. I allt fall så länge rättsförhållandet mellan säljaren och factorn bestått har kunden med hänsyn till denna underrättelse inte kunnat med befriande verkan betala till säljaren. Viss tvekan på denna punkt skulle kunna hysas, om det varit möjligt att beträffande någon särskild kundfordring utröna huruvida den helt eller till viss del varit obehövlig för täckning av factorns fordran på säljaren. I den mån så varit fallet med fordringen får nämligen kunden anses ha ägt att med befriande verkan betala till säljaren. Factoringförhållandet är emellertid sådant att det - trots att kundfordringarna inte i sin helhet utan, som här, till 80 procent av sitt sammanlagda värde utgjort underlag för factorns säkerhet - inte varit möjligt att utröna huruvida en viss kundfordring varit helt eller delvis obehövlig för täckning av factorns fordran på säljaren. En särskild underrättelse till kunderna om andrahandspantsättningen vid sidan av den tidigare underrättelsen om "överlåtelsen" till factorn skulle följaktligen ha saknat betydelse för säljarens möjlighet att förfoga över kundfordringarna såvitt de omfattats av andrahandspantsättningen.

För det fall att factoringavtalet upphört att gälla skulle kunderna inte ha ägt förlita sig på ett meddelande därom enbart från säljaren med verkan att de i fortsättningen kunde betala till honom och inte till factorn. Ett sådant meddelande från factorn skulle åter ha medfört sådan ändring av betalningsmottagare. Factorn har emellertid till följd av den underrättelse han mottagit om andrahandspantsättningen varit förhindrad att så länge denna bestått medverka till att kunderna i fortsättningen betalade direkt till säljaren. Inte heller för det fall att factoringförhållandet upphört synes sålunda någon risk ha förelegat för att kunderna skulle komma att betala direkt till säljaren till skada för andrahandspanthavaren.

Den underrättelse som skett till factorn får sålunda anses ha varit tillräcklig för att avskära säljaren från att till skada för andrahandspanthavaren förfoga över kundfordringarna.

På grund av det anförda finner HD DR-bolagets andrahandspantsättning till Smålänningen vara gällande mot DR-bolagets övriga borgenärer. Smålänningens yrkande om förmånsrätt skall därför bifallas.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut förklarar HD AB Smålänningen berättigat att för sin fordran om 471 629 kr jämte ränta i konkursen erhålla förmånsrätt enligt 4 § 2 förmånsrättslagen (1970:979), såvitt avser den till Smålänningen pantförskrivna egendomen.

JustR Erik Nyman var av skiljaktig mening och gillade betänkandet.