NJA 1986 s. 217

(Jfr 1980 s 197)

DR-Bolaget Nordvästskåningen AB försattes i konkurs vid Ängelholms TR. I konkursen yrkade AB Smålänningen i bevakningsinlaga rätt till utdelning med 471 629 kr jämte ränta att utgå med förmånsrätt enligt 4 § förmånsrättslagen. Fordringsbeloppet avsåg leveranser till DR-Bolaget under tiden d 30 juni-d 30 sept 1981. Som säkerhet för fordringen angavs överhypotek i fakturor som DR-Bolaget diskonterat hos "Independent Leasing" (rätteligen Independent Factoring AB).

Konkursförvaltaren bestred i anmärkningsskrift bevakningen såvitt rörde yrkad förmånsrätt samt anförde att AB Smålänningen ej ägde panträtt i de hos "Independent Leasing" belånade fakturafordringarna.

Tvisten hänsköts till TR:ns prövning.

AB Smålänningen anförde: Den 24 aug 1978 ingick DR-Bolaget avtal med factoringföretaget Independent Factoring AB angående belåning av fakturafordringar, varigenom DR-Bolaget till Independent Factoring AB pantförskrev samtliga sina fakturafordringar. Om denna pantsättning har DR-Bolagets kunder i fråga underrättats vid faktureringen. Mellan DR- Bolaget och AB Smålänningen har härefter d 28 febr 1979 träffats avtal angående bl a tryckning av den av DR-Bolaget utgivna annonstidningen Nordväst-Skåningen. På grund av försenade betalningar har avtalet ändrats beträffande betalningsplan. DR-Bolaget har vidare genom pantförskrivning d 30 jan 1979 till säkerhet för DR-Bolagets förpliktelser mot AB Smålänningen pantförskrivit samtliga de till Independent Factoring AB i första hand pantförskrivna fakturafordringar, som uppstått eller uppstod i DR-Bolagets rörelse, samt de för dessa fordringar inflytande betalningarna, i den mån nämnda fordringar eller betalningar icke behövde tagas i anspråk för DR-Bolagets förbindelser gentemot Independent Factoring AB. Om denna pantförskrivning i andra hand har factoringföretaget underrättats av DR-Bolaget. Genom att överhypoteket i kundfordringarna sålunda pantsatts till säkerhet för AB Smålänningens fordringsanspråk samt factoringföretaget underrättats härom i enlighet med 1936 års lag om pantsättning av lös egendom, som innehaves av tredje man, har förmånsrätt uppkommit för AB Smålänningen. För sakrättsligt skydd har ej härjämte erfordrats att de pantsatta fordringarnas gäldenärer - DR-Bolagets kunder - underrättats om sekundärpantsättningen. Detta krav kan ej upprätthållas beträffande andrahandspantsättning vid s k factoring. Skuldebrevslagen kan inte anses tillämplig, däremot gäller 1936 års lag.

Konkursförvaltaren anförde: Vad som gäller om enkla skuldebrev är analogiskt tillämpligt beträffande pantsättning av kundfordringar vid s k factoring. För att pantsättning av enkelt skuldebrev skall bli gällande mot pantsättarens borgenärer förutsätts enligt 31 § 1 st, jämfört med 10 §, skuldebrevslagen att gäldenären blivit underrättad om åtgärden av pantsättaren eller den till vilken pantsättning skett. Skuldebrevslagen är tillämplig även beträffande andrahandspantsättning. Kravet på underrättelse till gäldenären gäller således även vid andrahandspantsättning av enkla skuldebrev och 1936 års lag om pantsättning av lös egendom är icke att tillämpa. Någon förmånsrätt har därför ej uppkommit för AB Smålänningen genom ifrågavarande pantförskrivning.

TR:n (tingsdomaren Wullt) anförde i slutligt beslut d 10 febr 1983:

Skäl. Skuldebrevslagen och inte 1936 års lag är att tillämpa vid andrahandspantsättning av enkla skuldebrev och sålunda även av sådana kundfordringar varom i målet är fråga. Det är ostridigt att gäldenärerna - DR-Bolagets kunder - icke underrättats om andrahandspantsättningen till AB Smålänningen. Andrahandspantsättningen har därför ej kunnat göras gällande mot DR-Bolagets övriga borgenärer. AB Smålänningen äger följaktligen inte åtnjuta förmånsrätt i konkursen.

TR:ns avgörande. TR:n fastställer att AB Smålänningen icke äger åtnjuta förmånsrätt i konkursen.

AB Smålänningen anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n måtte bifalla bolagets talan om förmånsrätt.

Konkursboet bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Aspelin, hovrättsråden Lindelöf, referent, och Lehammar samt hovrättsassessorn Orton) anförde i beslut d 3 okt 1983: AB Smålänningen har till utveckling av sin talan i HovR:n anfört: Vid factoring skulle det leda till praktiska olägenheter, om alla kunder skulle behöva underrättas om en sekundärpantsättning, som sker sedan fakturering ägt rum. Även andra omständigheter talar för att endast primärpanthavaren-factorn skall behöva underrättas för att sakrättsligt skydd skall uppstå. I motsats till vad som gäller beträffande pantsättning av enstaka entreprenadfordringar kan icke kunderna vid factoring veta, om det finns något överhypotek just på deras skuld, eftersom fordringen mot dem är pantsatt för factorns hela fordran mot säljarföretaget; huruvida factorn får tillgodogöra sig allt på en viss kundfordran beror alltså på hur övriga kunder betalar. Factorn skall enligt avtalet kräva kunderna på full betalning, tills hela factoringförhållandet avvecklats. I praktiken kan man därför bortse från möjligheten att en kund kan betala med befriande verkan direkt till säljarföretaget. - Konkursbolagets fordran på factoringbolaget kan även jämföras med en redovisningsfordran vilken pantsättes till AB Smålänningen. Av factoringavtalets allmänna villkor framgår, att pantsättningen är mycket snarlik ett fakturaköp. Det är tillräckligt att underrätta factorn, om avtalet med denne innebär fakturaköp och inte fakturalån. Eftersom det är svårt att skilja mellan vad som är fakturaköp och fakturalån, är det även av detta skäl önskvärt att det räcker att underrätta factorn vid sekundär pantsättning också när den första transaktionen är ett fakturalån.

I målet är fråga om pantsättning och andrahandspantsättning vid factoring.

Lika med TR:n finner HovR:n lagen (1936:81) om skuldebrev men däremot icke lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man vara att tillämpa vid andrahandspantsättning av sådana kundfordringar varom i målet är fråga.

Ett väsentligt syfte med den i skuldebrevslagen föreskrivna skyldigheten att underrätta gäldenären är att avskära pantsättaren från den faktiska möjligheten att förfoga över det pantsatta. Denuntiation av andrahandspantsättning enbart hos primärpanthavaren (factorn) utgör ej hinder för kunderna att med befriande verkan erlägga betalning motsvarande andrahandspanthavarens pant (överhypoteket) till pantsättaren. För att förhindra detta erfordras att även kunderna underrättas om andrahandspantsättningen, vilket som regel torde kunna göras utan större svårigheter. Sådana underrättelser har i förevarande fall ostridigt icke lämnats. På grund härav har, såsom TR:n funnit, andrahandspantsättningen icke kunnat göras gällande gentemot konkursbolagets övriga borgenärer. Besvären kan därför icke vinna bifall.

HovR:ns avgörande. HovR:n fastställer det slut vartill TR:n kommit.

AB Smålänningen (ombud advokaten A.P.) anförde besvär och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

Konkursboet (ställföreträdare, konkursförvaltaren advokaten Å.E.) bestred ändring.

Svenska Bankföreningen och bankinspektionen avgav efter förordnande av HD yttranden i målet.

Bankföreningen anförde i yttrande d 17 april 1985: Målet gäller hur en fullbordad andrahandspant i fakturafordring uppkommer: Krävs det för att detta skall ske denuntiation med resp fakturagäldenär eller är denuntiation med förstahandspanthavaren tillfyllest?

Den i målet gjorda förstahandspantsättningen har gjorts inom ramen för factoring. Denna form av kredit är ett för lagstiftningen okänt begrepp. Det betyder i och för sig inte att den är oreglerad, utan bara att den faller under de civilrättsliga och andra bestämmelser som avser den faktiska verklighet som döljs bakom begreppet factoring. Detta har den nackdelen att de bestämmelser som i olika sammanhang kan vara att tillämpa ursprungligen är ämnade och ofta bäst lämpade för enstaka rättshandlingar, medan ett av de viktigaste kännetecknen på factoring är att den avser en masshantering av fakturafordringar, vilka antingen belånas hos kreditgivaren - factorn - eller förvärvas av denne. Skillnaden mellan fakturabelåning - kreditgivning mot pantsäkerhet i fordringarna - och fakturaköp - varvid factorn förvärvar fordringarna - är i praktiken ganska små. Den viktiga skillnaden finns dock att fakturafordringarna inte i det förra men väl i det senare fallet ingår i factorns egen balansräkning.

Någon särskild lagstiftning om factoring med hänsyn tagen till masshanteringen av fakturor finns alltså inte. Det förhållandet att man därför får söka lösningarna på rättsfrågor i samband med factoring i befintlig lagstiftning som inte är inriktad på masshantering kan, som nämnts, medföra vissa nackdelar. En sådan skulle kunna vara svårigheterna att praktiskt genomföra andrahandspantsättning av fakturafordringar i samband med factoring.

Frågan i detta mål gäller - liksom i målet NJA 1980 s 197 - om skuldebrevslagen eller lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man är att tillämpa i fråga om kraven på denuntiation. I ett yttrande i 1980 års rättsfall angav bankföreningen att det vore angeläget att det enligt svensk rätt kunde anses tillräckligt med denuntiation med förstahandspanthavaren särskilt i samband med factoring, dvs föreningen ansåg det angeläget att 1936 års lag och inte skuldebrevslagen skulle tillämpas. HD:s beslut blev emellertid det att denuntiation enligt vad som anges i skuldebrevslagen var en nödvändig förutsättning för att andrahandspanträtt skulle uppkomma. Domstolen uttalade sig emellertid endast om den i målet aktuella frågan om pantsättning av en enstaka fordran. De skäl på vilka bankföreningen byggde sitt yttrande i målet har alltjämt bärkraft, särskilt såvitt avser factoring. Med tanke på den fortsatta utvecklingen av factoring som kreditform är skälen kanske än starkare i dag.

Håstad har i Sakrätt avseende lös egendom (s 206 f) pekat på de svårigheter som skulle uppstå vid andrahandspantsättning i samband med factoring, om samtliga fakturagäldenärer skulle behöva denuntieras för att en giltig andrahandspanträtt skulle uppkomma. Också andra författare, såsom Rodhe i Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland 1973 (s 244 ff) har tangerat detta problem.

En denuntiation med samtliga gäldenärer låter sig tämligen enkelt göra när andrahandspantsättningen är känd i sådan tid före faktureringen att ett meddelande därom kan lämnas i resp faktura. Annorlunda är förhållandet när andrahandspantsättningen aktualiseras efter det att fakturering skett. Om 31 § skuldebrevslagen vore analogiskt tillämplig, skulle särskilda meddelanden behöva tillställas samtliga gäldenärer, vilket vid masshantering av fakturor av ekonomiska och praktiska skäl vore mycket svårt att genomföra. I samband med kontokortskrediter och andra sådana krediter som skall amorteras i rater är det återigen enklare, eftersom det är möjligt att denuntiera gäldenärerna i samband med de återkommande aviseringarna.

Andrahandspantsättning i samband med factoring skulle således många gånger vara förenad med mycket stora praktiska svårigheter, om samtliga fakturagäldenärer skulle behöva denuntieras. Sådan denuntiation torde för övrigt inte fylla något väsentligare ändamål i dessa fall. Håstads beskrivning i det nyss anförda arbetet påvisar också detta. Denuntiation har två väsentliga uppgifter, dels att informera gäldenären på sådant sätt att han inte riskerar att betala till fel person, dels att klargöra bevisläget i fråga om det aktuella rättsförhållandet, dvs skänka "publicitet" åt pantsättningen. Ingen av dessa uppgifter synes påkalla denuntiation med fakturagäldenärerna i det aktuella fallet. I samband med factoring kan gäldenärerna oavsett denuntiation om andrahandspantsättning inte underlåta att betala till factorn, eftersom gäldenären tidigare underrättats om att fakturafordringarna överlåtits till factorn. Denuntiationen saknar därför betydelse för frågan om till vem gäldenären kan betala med befriande verkan. Publicitetskravet borde vara tillgodosett genom denuntiation med förstahandspanthavaren. Varken fakturagäldenärer eller borgenärer kan således lida skada vid utebliven denuntiation med fakturagäldenärerna vid factoring.

Att vid factoring denuntiation med förstahandspanthavaren vore tillräcklig för att en sakrättsligt giltig andrahandspanträtt skulle uppkomma kunde ha nyttiga effekter utan att komma i konflikt med vare sig fakturagäldenärernas eller förstahandspanthavarens intressen. Nyttan skulle främst visa sig däri att möjligheter till andrahandspantsättning och därigenom vidgade kreditmöjligheter för fakturaborgenärer skulle öppnas. Det skulle således finnas fördelar att vinna med ett sådant HD:s ställningstagande i målet.

I det aktuella målet är, till skillnad mot i 1980 års rättsfall, fråga om factoring och alltså om en masshantering. Nämnda rättsfall rörde andrahandspant i en enstaka fordran grundad på kontrakt. Skillnaderna mellan omständigheterna i de båda målen är således mycket tydliga. I det förra målet kunde t ex de praktiska olägenheterna av denuntiation med gäldenären inte antas ha någon framträdande betydelse. De principiellt mycket stora skillnaderna mellan omständigheterna i de båda målen motiverar enligt bankföreningens mening att i det nu aktuella målet låta den speciella situationen - det rena factoringförhållandet, vilket medfört bl a att fakturagäldenärerna denuntierats om att factorn förvärvat fakturafordringarna - föranleda att tillämpning av 1936 års lag godtas som tillfyllest för giltig andrahandspantsättning.

Bankinspektionen anförde i sitt yttrande d 26 sept 1985:I målet är fråga om pantsättning och andrahandspantsättning vid factoring. Rättsfrågan gäller hur en sakrättsligt skyddad andrahandspanträtt i fakturafordringar uppstår för sekundärpanthavaren. Krävs det denuntiation med respektive fakturagäldenär eller är denuntiation med förstahandspanthavaren tillfyllest? Tvisteläget kan också uttryckas så att det är fråga om 31 § skuldebrevslagen eller lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man (pantsättningslagen) skall tillämpas.

Målet gäller fakturahandlingar, inte enkla skuldebrev. I fråga om förstahandspantsättning är det emellertid helt klart i praxis att 31 § skuldebrevslagen skall tillämpas analogt, fakturagäldenären skall denuntieras.

Om man sålunda jämställer fakturafordringar med enkla skuldebrev, vill bankinspektionen ifrågasätta om det inte av vanliga lagtolkningsprinciper följer att föreskrifterna i 31 § skuldebrevslagen skall tillämpas och inte 1936 års pantsättningslag. Skuldebrevslagen innehåller nämligen en specialreglering för visst slag av lös egendom, nämligen enkla skuldebrev och vad därmed jämställes, bl a fakturafordringar. En allmän lagtolkningsprincip är ju att en specialreglering skall tillämpas framför en allmän reglering, oaktat den enligt sin ordalydelse omfattar även det specialreglerade området. Denna princip synes också HD ha tillämpat i rättsfallet NJA 1980 s 197.

Godtages detta resonemang, synes utrymme inte finnas för att anlägga de lämplighetssynpunkter som Svenska Bankföreningen framhållit i sitt yttrande under hänvisning till Torgny Håstads arbete (Sakrätt avseende lös egendom, s 206 f). Dessa synpunkter kan i och för sig ha visst fog.

Innan inspektionen går in på lämplighetssynpunkterna vill inspektionen nämna att det inte är ovanligt att inspektionen hos banker och finans bolag har måst påpeka att denuntiation inte har skett och att därför giltig pantsättning inte ägt rum. Det har emellertid rört sig om förstahandspantsättningar. Något fall där inspektionen haft att ta ställning till andrahandspantsättning har veterligen inte förekommit.

Vad angår lämplighetssynpunkterna är en denuntiation av andrahandspantsättning till fakturagäldenärerna utan tvivel betungande och har inte samma betydelse för att skydda fakturagäldenärerna som vid förstahandspantsättning. Praktiska synpunkter talar därför för alternativet att inte kräva denuntiation vid andrahandspantsättning.

Betänkande

HD (JustR:n Höglund, Vängby, referent, Jermsten och Lind) fattade följande slutliga beslut: