NJA 1986 s. 374

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Ljungh-Hoff) anförde i dom d 24 juni 1982:

Domskäl. Av utredningen framgår följande. Den 12 maj 1981 tillgrep S.R. de aktuella föremålen ur en monter i förevarande museum. Samma dag besökte han en butik under adress Stora Nygatan 14, Stockholm, tillhörig Svea Metal AB, som driver handel med bl a ädla metaller. I och för denna verksamhet köper bolaget föremål som sedan smälts ned. Å.A. är anställd som inköpare i butiken. Chef och ansvarig föreståndare för denna är G.R.. Efter att ha besett föremålen köpte Å.A. i vart fall bägarna, tumlarna och skedarna för tillhopa 1 300 kr. Över köpet upprättade han en kvittens så lydande:

982 gr silver 830 1 300:-

12 st skedar "ACP 1783" "SGER" "LG" "EIS"

7 st bägare "GLD" "OHVS" "MPD" "JPPS" "AAS"

Moms

Kronor Ettusentrehundra Kr 1 300:-

Attesteras: Datum

S.R. Stockholm 81-05-12

(adress och S.R.

personnummer) Underskrift

En kopia av kvittensen tillställdes polismyndigheten för granskning. Efter en tid medtog en annan anställd hos bolaget samtliga föremål utom tio skedar till Israel för försäljning. Utförseln hade godkänts av tullmyndigheten sedan föremålen granskats av polis. Någon affär kom dock aldrig till stånd utan föremålen återsändes till Sverige. Den 19 okt 1981 anträffades de av tullmyndigheten i en väska på Arlanda flygplats, varefter de togs i beslag. Vid husrannsakan d 17 nov samma år i butiken vid Stora Nygatan påträffades de tio skedarna i en kartong i ett kassaskåp. Även dessa togs i beslag.

I målet har upplysts att vid stölden varje föremål varit försett med ett nummer åsatt av museet, med undantag av kalenderdosan som haft två nummer, samt att dosan är av mässing med ett ytskikt av silver.

Föremålen har företetts, varvid kunnat konstateras att numren varit helt eller delvis bortskrapade samt att även andra graveringar förekommer än de i kvittensen angivna. Upplyst är att de nummer som kunnat iakttagas framträder tydligare nu än vid tiden för beslagen.

Å.A. har anfört: Vid det aktuella tillfället togs S.R. först emot av en annan anställd i butiken. Å.A. förklarade att han inte ville köpa kalenderdosan eftersom den var av mässing, och den ingick aldrig i köpet. Han vägde övriga föremål och räknade fram köpeskillingen med ledning av dagspriset per gram silver. S.R. uppgav att han ärvt föremålen och att han ville ha mera betalt för dem än Å.A. erbjöd. Då Å.A. hänvisade honom att i stället vända sig till auktionskammaren förklarade S.R. att han behövde pengar och därför god tog den erbjudna köpeskillingen. Kvittensen utformades i enlighet med de instruktioner Å.A. fått och den praxis som tillämpades. Han antecknade så många graveringar han kunde läsa. Han känner endast till nyare silverstämplar. Även om sådana finns brukar silverhalten kontrolleras genom skrapning. Han vet inte om han observerade skrapmärken på de föremål S.R. salubjöd. Detta skulle i så fall ej ha ingett honom någon misstanke eftersom han skulle ha tagit för givet att märkena härrört från silvertest utförda i butiken eller annorstädes. Han kan ej bedöma antikviteter. Föremålens utseende sade honom därför intet. För honom utgjorde de silvermetall som betalas efter vikt. Det händer ofta att föremål säljs efter metallvärdet. S.R:s uppträdande gav honom inte anledning misstänka att föremålen åtkommits på oärligt sätt. S.R. hade identitetskort. Han var välklädd, uppträdde lugnt och verkade ärlig. Sedan S.R. gått upptäckte Å.A. att dosan lämnats kvar. Han skrev ett särskilt kvitto av innehåll att dosan hörde till köpet. Hans avsikt var att tala med G.R. härom. Han minns nu ej om han gjorde det. Godset förvarades för sig i ett kassaskåp. Om han hade haft den minsta misstanke om att det varit stulet skulle han - liksom skett vid andra tillfällen - omedelbart ha kontaktat polisen. Därifrån avhördes intet inom den då stipulerade tiden om sju dagar. Köpet var därmed avslutat. I och för sig kunde föremålen genast ha skickats till smältning. Bolaget brukade dock först samla ihop en viss kvantitet innan så skedde.

G.R. har uppgivit: En av de anställda föreslog att bolaget skulle skicka silver till Israel för att säljas där till högre pris. Då mannen i fråga skulle resa dit i en affärsangelägenhet fick han välja ut ett antal föremål som han tog med sig. Sedan G.R. fått besked om att någon affär med silverföremålen ej kommit till stånd gav han order om att de skulle återsändas till Sverige. Först i samband med det beslag som då skedde erhöll han vetskap om köpet från S.R.. Han är visserligen enligt skrothandelsförordningen ansvarig för de inköp som görs i butiken. Av praktiska skäl kan han inte personligen ta del av varje köp. Troligen befann han sig inte ens i butiken den dag åklagaren påstått. De föremål bolaget köper sänds till smältning då en tillräcklig kvantitet föreligger. Under tiden förvaras de på ett för polisen lättillgängligt sätt. Silverpriset började sjunka 1980, och bolaget gjorde därefter ej så stora inköp av silver. Av denna anledning förlängdes tiden mellan leveranserna för nedsmältning. Bolaget köper endast efter silverhalt. För att kontrollera denna utförs ofta test i form av skrapning. Kvittensen över S.R:s köp är utformad helt i enlighet med polisens önskemål, och någon anmärkning mot denna har heller ej framställts tidigare. Bolaget har självmant dagligen sänt kopia av utfärdade kvittenser till polismyndigheten för att underlätta dess granskning.

På åklagarens begäran har vittnesförhör ägt rum med antikhandlaren B.K., som berättat: Den aktuella dagen uppsöktes han i sin butik av en man som erbjöd honom köpa ifrågavarande föremål, vilka mannen sade sig ha fått ärva. På vissa föremål fanns märken som delvis var bortskrapade. Mannen förklarade att hans farfar hade gjort märkningen. Eftersom mannen endast var i 25-årsåldern och föremålen, som var antika, representerade ett värde av minst 10 000 kr, bad han att få se en bouppteckning till bevis om arvet. Mannen kunde ej förete någon sådan, och han begärde då att få behålla föremålen för att kontrollera om de var stulna. Om så ej var fallet ämnade han köpa föremålen, av vilka många var vackra. Mannen ville emellertid ha pengar genast. Det är möjligt att han hänvisat denne till Svea Metal. Han är förvånad över att bolaget köpte föremålen som skrot. Dess personal saknar emellertid erfarenhet av antikviteter och kan ej bedöma sådanas värde. Han, som sysslat nästan 20 år i antikvitetsbranschen, är mera observant än andra på förekommande märken av olika slag. De kan ha undgått bolagets personal som också kan ha tytt skrapningen såsom härrörande från kontroll av silverhalten. Han köper ofta märkta föremål. Märkningen innebär ej i sig att föremålen är stulna. Emellanåt ter det sig fördelaktigare att sälja föremål som skrot. Man kan få ut högre pris och får omgående betalning. Enligt hans bedömning översteg antikvärdet i förevarande fall skrotvärdet. Han skulle själv ha betalat 6 275 kr för föremålen och salubjudit dem till avsevärt högre belopp.

TR:n gör följande bedömning.

Å.A:s berättelse avviker i viss mån från de uppgifter som han enligt förundersökningsprotokollet skulle ha lämnat vid polisförhör och vilkas riktighet han bestyrkt med sin namnunderskrift. Å.A. har emellertid förklarat att han varit i dålig fysisk och psykisk kondition vid förhöret, att vissa svar lagts i hans mun och att han ej är säker på att han verkligen sagt det som antecknats. B.K. har rörandede uppgifter han skulle ha lämnat under förundersökningen sagt sig ej känna igen dessa. Vid angivna förhållanden finner TR:n avseende ej kunna fästas vid uppteckningen av Å.A:s utsaga vid nämnda förhör.

Vad Å.A. uppgivit i målet har ej blivit vederlagt utan vinner tvärtom i vissa avseenden stöd av B.K:s vittnesmål. Utredningen ger inte vid handen att S.R:s uppträdande vid köpetillfället varit anmärkningsvärt. Enligt vad som framkommit saknar Å.A. kunskap om antikviteter. Den omständigheten att S.R. salubjudit föremålen efter metallvärdet kan med hänsyn härtill och till vad B.K. omvittnat rörande prissättningen i olika situationer inte utan vidare tagas till intäkt för att Å.A. insett eller bort förstå att S.R. förfogat över föremålen utan rätt. På grund av vad B.K. vidare uppgivit har förekommande skrapmärken och siffror - i den mån de sistnämnda över huvud kunnat iakttagas - inte i sig varit ägnade att inge Å.A. misstanke om brott. Avsaknaden av uppgifter i kvittensen i dessa hänseenden kan därför inte tillmätas avgörande betydelse. Inte heller tillåter det förhållandet att graveringarna varit ofullständigt återgivna - mot bakgrund av kvittensens innehåll i övrigt - slutsatsen att Å.A. velat dölja någonting. I målet är ej visat att kalenderdosan ingått i köpet och därför skulle ha angivits i kvittensen.

Vid en samlad bedömning av vad sålunda upptagits och då vad i övrigt förekommit ej föranleder till annat finner TR:n inte styrkt att Å.A. insett eller haft skälig anledning antaga att S.R. kommit över föremålen genom brott. Åtalet mot Å.A. skall därför ogillas.

Mot G.R:s förnekande är ej visat att han tagit den befattning med föremålen som åklagaren påstått. Följaktligen skall även åtalet mot honom lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Åtalen ogillas.

Domskäl

Domskäl. Vid huvudförhandling härstädes har nya förhör hållits med de tilltalade och med vittnet B.K. Vittnesmål har dessutom avgivits av S.R., som förövat och dömts för stölden i museet samt av den dåvarande museichefen E.B. och av kriminalinspektören S.M.. Vid förhören har, utöver vad i TR:ns dom upptagits, lämnats väsentligen följande uppgifter.

Å.A.: Vid tiden för den med åtalet avsedda gärningen hade han endast något år varit anställd hos bolaget. Han saknar annan erfarenhet av och utbildning för liknande verksamhet. Vid den aktuella tiden hade butiken ofta 50-200 kunder per dag, och det var ej alls ovanligt att synbarligen mycket värdefulla silverföremål köptes till pris motsvarande metallvikten. Några av de föremål han köpte av S.R. var försedda med siffror som han trodde vara fabrikantens serienummer eller en samlares egna nummer. Högst en dag därefter nämnde han inköpet för G.R., dock bara med en fråga om hur man skulle förfara med dosan. Med sina uppgifter under polisförhöret, vilka till synes inneburit att han fäst G.R:s uppmärksamhet vid föremålen, hade han rätteligen avsett endast dosan och kvittot. Att han vid polisförhör möjligen också förklarat sig inse att föremålen icke bort inköpas hade i så fall berott på att dessa då - till skillnad från vad som var fallet vid inköpstillfället - varit överskådligt arrangerade och att han vid förhöret varit underrättad om deras härkomst. Det är ej omöjligt att ett inköpt föremål fått ligga ett halvår i avbidan på smältningsförsändelse. Å.A. har vid åtskilliga tidigare inköpstillfällen av eget intiativ underrättat polisen om uppkommen brottsmisstanke.

G.R.: Bolaget äger rätt att utan nedsmältning vidaresälja inköpta föremål, men man gör det sällan eftersom verksamhetens organisation ej är anpassad därtill. Det händer dock att en kund avrådes från att låta smälta ett dyrbart föremål. Av vad som skickades till försäljning i Israel utgjorde de nu förevarande föremålen bara en del. - Skrapningstest bör göras före varje inköp, enär en äkthetsstämpel kan vara förfalskad. G.R. hade också instruerat personalen att skrapning alltid skulle ske. Han brukar i efterhand titta på köpta föremål men minns ej om han sett just dessa.

B.K: Om han köpt föremålen i sin affärsverksamhet, skulle han ha betalat sammanlagt omkring 6 500 kr för dem. Det är emellertid ganska vanligt att antika föremål, åtminstone om de ej är äldre än från början av 1800-talet, köpes till endast metallpriset. Föremål, liknande de aktuella, tillverkas även nuförtiden; flertalet privatpersoner torde sakna förmåga att upptäcka skillnaden. Skrapmärken betyder ej alltid olaglig åtkomst, men några av de aktuella märkena tyder på sådan.

S.R.: Efter stölden försökte han skrapa bort museinumren, men han lyckades dåligt. Av B.K. fick han bekräftat att föremålen var gamla och värdefulla. Han minns ej anledningen till att B.K. avböjde förvärv. Ej heller minns han säkert vem han talade med eller vad som sades vid det påföljande besöket i bolagets butik; kanske sade S.R. att han ärvt föremålen, men han blev ej uppmanad att låta sälja dem på auktion. Man testade icke föremålen men vägde dem och granskade deras stämplar. Dosan saknade stämpel men godtogs ändå efter någon diskussion mellan personalen. S.R. fick visa legitimation. Han förstod att silversakerna var värda mer än 1 300 kr. B.K. hade också antytt att de kunde vara värda 20 000 kr. S.R. var helt nykter men kände behov av narkotika och var därför angelägen om att snabbt få pengar.

E.B.: De stulna föremålen hade på museet försetts med inventarienummer. Dessa nummer är nu täckta av skrapmärken; möjligt är att skrapa bort dem, men ej utan skada å föremålen.

S.M.: Han har lett polisförhören med Å.A. och B.K.. Den förre tycktes uppträda normalt vid förhören. Han sade tydligt, att han dagen efter inköpet fäst G.R:s uppmärksamhet vid att kvittot borde kompletteras. Troligen sade han sig också ha visat föremålen för G.R.. Det är enligt polisens erfarenhet icke vanligt att föremålets ålder på något sätt angives på ett kvitto. – B.K. sade sig ha vägrat köpa föremålen, enär dessa var skrapade och värda säkert 30 000 kr, samt ansåg att deras åtkomst därför borde utredas.

De ifrågavarande silverföremålen har företetts även i HovR:n.

HovR:n finner till att börja med utrett, att de med åtalet avsedda föremålen frånhänts ägaren genom brott.

Vad Å.A. angår, är klart att han för bolagets räkning köpt föremålen och därigenom tagit sådan befattning med dem som varit ägnad att försvåra deras återställande. När det därefter gäller att pröva vad han därvid insett eller bort inse om det brottsliga frånhändandet beaktar HovR:n, att hans uppgifter varierat under förundersökningen och i domstolarna samt att hans trovärdighet måste anses förringad i följd härav. Dessutom skall emellertid beaktas att han såsom yrkesmässigt verksam med inköp av ädla metaller bör förväntas ha varit uppmärksam i avseende på frågan om säljarens åtkomst. Särskilt måste detta anses gälla när - såsom i detta fall - köpet avsett ett relativt stort antal föremål med karaktär av stöldbegärlig egendom. Å andra sidan må anmärkas att Å.A., såvitt visats, haft ringa kunnighet och begränsad erfarenhet av verksamheten. Det kan med hänsyn bl a till B.K:s vittnesmål, icke hållas för visst att Å.A. faktiskt iakttagit - eller att en person med nyssnämnda förutsättningar måste ha iakttagit - skrapmärkena, ej heller att föremålens utseende i övrigt eller S.R:s uppträdande bibringat honom insikt om den olagliga åtkomsten. Slutligen kan, på grund av Malmros' uppgifter, kvittots innehåll icke tillmätas större betydelse för åtalsprövningen.

Vad sålunda upptagits leder till det bedömandet att det icke visats att Å.A. vid sin befattning med föremålen insett att dessa varit åtkomna genom brott. Han skall därför icke dömas för häleri enligt 9 kap 6 § 1 st BrB. Däremot måste, särskilt med hänsyn till skrapmärkenas förekomst och tydlighet, anses att Å.A. befattat sig med egendom som skäligen kunnat antas ha varit frånhänt annan genom brott. Med hänsyn härtill och då Å.A. köpt föremålen för bolagets räkning - och hans befattning med dessa således skett i näringsverksamhet - skall han dömas för häleri enligt 2 st i sagda §. Påföljden bör med hänsyn till Å.A.:s person bestämmas till villkorlig dom men av hänsyn till allmän laglydnad förenas med böter.

I fråga om åtalet mot G.R. finner HovR:n, liksom TR:n, ej i målet visat att han tagit den befattning med föremålen som åklagaren påstått. G.R. har därför icke förskyllt ansvar för vare sig häleri eller häleriförseelse.

Domslut

Domslut. TR:ns domslut ändras på det sätt att HovR:n dömer Å.A. jämlikt 9 kap 6 § 2 st BrB för häleri till villkorlig dom jämte 60 dagsböter om 65 kr.

Beträffande G.R. fastställdes TR:ns domslut.

Hovrättsrådet Åström var i frågan om ansvar å Å.A. skiljaktig och yttrade: Lika med majoriteten finner jag Å.A. icke skola dömas för häleri enligt 9 kap 6 § 1 st BrB. Däremot måste enligt min mening, särskilt med hänsyn till skrapmärkenas förekomst och tydlighet samt till de krav som enligt HovR:ns dom bör ställas på Å.A., anses att han haft skälig anledning antaga att brott förelåg. Därför - och då den omständigheten, att hans gärning förövats i näringsverksamhet, icke, såsom åklagaren hävdat, ensam gör gärningen hänförlig till 2 st av sagda § - skall han dömas för häleriförseelse. För vad sålunda ligger honom till last har han förskyllt böter.

Jag ändrar alltså på det sätt TR:ns domslut, i vad det angår ansvar å Å.A., att jag dömer denne jämlikt 9 kap 7 § 1 st BrB för häleriförseelse till 80 dagsböter om 65 kr.

Å.A. (offentlig försvarare advokaten H.G.W.) sökte revision och yrkade ogillande av åtalet. I andra hand yrkade han att påföljden skulle bestämmas till enbart ett ringa bötesstraff.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Bo Wiegert).

Domskäl

Domskäl. Riksåklagaren har yrkat att Å.A. döms för häleri enligt 9 kap 6 § 2 st BrB. I andra hand har han yrkat ansvar å Å.A. för häleriförseelse.

Vid huvudförhandling inför HD har förhör hållits med Å.A. och G.R.. De har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i underinstansernas domar.

Målet gäller först frågan om tillämpligheten av stadgandet om häleri i 9 kap 6 § 2 st BrB. Bestämmelsen, som trädde i kraft d 1 juli 1980, infördes efter förslag ursprungligen av en av brottsförebyggande rådet tillsatt arbetsgrupp med uppgift att se över lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet (prop 1979/80:66; NJA II 1980 s 1). Förslaget tog främst sikte på den yrkesmässigt och vanemässigt bedrivna häleriverksamheten. Enligt arbetsgruppen hade kravet på styrkt förbrott medfört att lagstiftningen om häleri blivit mindre effektiv och därför förordades en ny straffbestämmelse utan detta krav. Vad man främst ville komma till rätta med var de typiska tjuvgömmefallen, dvs de fall då stora mängder tjuvgods påträffades utan att godset kunde spåras eller bakomliggande omständigheter klarläggas. I det till lagrådet remitterade förslaget upptogs en bestämmelse om häleriförseelse utan nämnda krav i ett nytt 2 st i 7 §. Enligt uttalanden från departementschefen avsågs bestämmelsen inte medföra avvikelse från praxis beträffande åtal för häleri, utan den nya straffbestämmelsen skulle aktualiseras om förbrott på grund av samtliga faktiska förhållanden inte var styrkt (prop s 23 f). Bestämmelsen fick emellertid i sin slutgiltiga avfattning efter förslag av lagrådet en annan lagteknisk konstruktion. Den är utformad så att förvärvet eller mottagandet skall avse "något som skäligen kan antagas vara frånhänt annan genom brott". Innebörden härav är att förhållanden vid förvärvet eller mottagandet, i den mån de låter sig klarläggas, och övriga förhållanden som föreligger i fråga om egendomen tillsammans skapar en totalbild som är ägnad att inge föreställningen att det rör sig om egendom som åtkommits genom brott. Omständigheter som blir att beakta är sådana som egendomens art, mängd och utseende samt arten av förvärvarens eller mottagarens verksamhet; även annat, t ex den överlämnandes förhållanden, kan tas i beaktande (s 132). Det är fråga om ett objektivt brottsrekvisit som skall vara täckt av gärningsmannens uppsåt. Kravet på uppsåt är uppfyllt om gärningsmannen kände till de faktiska förhållanden på vilka bedömningen grundas. Däremot krävs inte att han också själv gjort den bedömningen. Om gärningsmannen vid förvärvet inte hade kännedom om omständigheter av den art att de ger anledning anta att det är fråga om frånhänd egendom, skall han frikännas även om det framkommer omständigheter som talar för att egendomen var stulen. Eftersom det är fråga om ett uppsåtligt brott passade stadgandet enligt lagrådet mindre väl in i 7 §, som omfattar det culpösa brottet häleriförseelse. Även i denna del godtogs lagrådets förslag och bestämmelsen fick alltså sin plats i ett nytt 2 st i 6 §. Såväl lagrådet som departementschefen uttalade att en följd av den nya konstruktionen blev att vissa fall som dittills bedömts som häleriförseelse kom att hänföras under det nya stadgandet och straffas som häleri (s 133 och 135).

Av det sist sagda synes följa att 6 § 2 st ansetts kunna bli tillämpligt även i fall då förbrott är styrkt; frågan aktualiseras då förhandenvaron av styrkt förbrott inte omfattas av gärningsmannens uppsåt. En sådan tolkning är också förenlig med lagtextens lydelse. Till stöd för ståndpunkten talar att det annars kan komma att bero av tillfälligheter huruvida den nya bestämmelsen eller bestämmelsen i 7 § 1 st skall tillämpas i det enskilda fallet.

Riksåklagaren, som förklarat sig godta Å.A:s inför domstolarna lämnade uppgifter, har såsom omständighet vilken utgör anledning att egendomen skäligen kan antas vara åtkommen genom brott främst åberopat att silverföremålen måste ha sett värdefulla ut. Riksåklagaren har också åberopat, att säljaren var okänd för Å.A., att säljaren hade silverföremålen i en plastpåse, att han ej företedde någon fångeshandling och att han begärde mer betalt än han erbjöds. Däremot har riksåklagaren - såsom hans talan får förstås - inte åberopat silverföremålens värde i och för sig.

Vad angår silverföremålens utseende framgår av utredningen att köpet gällt ett antal mindre silverföremål - bägare, tumlare och skedar - som fortfarande tillverkas. För den som saknar närmare kännedom om antikviteter kan föremålens utseende inte anses utgöra något säkert tecken på att föremålen på en annan marknad betingat ett väsentligt högre pris. Föremålens utseende kan med hänsyn härtill inte anses utgöra omständighet som föranleder att egendomen skäligen kan antas vara frånhänd annan genom brott. Inte heller övriga av riksåklagaren åberopade omständigheter är var för sig eller sammantagna av sådan beskaffenhet. Åtalet för häleri skall därför ogillas.

Beträffande därefter åtalet för häleriförseelse fordras för att ansvar skall inträda - såvitt fråga är om köp av stulet gods - att köparen hade skälig anledning anta, att godset tillgripits. Anledningen kan - som HD uttalat i avgörandet NJA 1962 s 20 - ligga i situationen som sådan, i något som kan iakttas i godset eller hos säljaren eller i annan omständighet, allt bedömt med hänsyn till köparens yrkesverksamhet och ställning i övrigt. Däremot är det inte tillräckligt för straffbarhet, att köparen i annat avseende än nu sagts förfarit oaktsamt. En köpare kan sålunda i allmänhet inte anses skyldig att, utan att särskild anledning förekommit, företa viss undersökning eller kontroll eller iaktta visst försiktighetsmått, såsom att kräva legitimation eller överlämnande av vissa handlingar. Vid bedömandet av huruvida oaktsamhet föreligger finns emellertid anledning att vid sådan handel varom nu är fråga ställa vida större krav än eljest. För viss näringsverksamhet finns också särskilda regler; vid tiden för gärningens begående gällde för handel med silverskrot förordningen (1949:723) ang handel med skrot, lump och begagnat gods.

Riksåklagaren har till stöd för sitt andrahandsyrkande, utöver de omständigheter han åberopat för häleriansvar, anfört att Å.A. bort iaktta de skrapmärken som fanns på silverföremålen.

Vid bedömningen av frågan huruvida Å.A. gjort sig skyldig till oaktsamhet är följande att beakta. Å.A. hade som uppgift att från kunder som infann sig i företagets butik inköpa bl a silver för nedsmältning. Han var såsom anställd ålagd att värdera föremål endast med utgångspunkt i metallvärdet. Vid den tid då händelsen inträffade var detta värde sådant att många människor funnit anledning att sälja bruks- och prydnadsföremål i silver för nedsmältning. Föremålens utseende gav inte Å.A., som saknade kännedom om antikviteter, anledning anta att föremålen hade väsentligt högre värde än som svarade mot metallvärdet. Den omständigheten att S.R. var okänd för Å.A. kan inte tillmätas någon betydelse med hänsyn till att S.R. på anfordran legitimerade sig. Av utredningen framgår att kopia av det kvitto som Å.A. utfärdade till S.R. översändes till polismyndigheten för kännedom.

Otvivelaktigt ålåg det Å.A. att före inköpet noga granska silverföremålen för att förvissa sig om att inte något kunde iakttas som gav anledning anta att föremålen tillgripits. De skrapmärken som enligt vad utredningen visar fanns på föremålen blir med hänsyn härtill av särskilt intresse. Från Å.A:s sida har invänts att dessa skrapmärken inte tytt på att föremålen varit stöldgods och att märkena kan ha uppkommit genom ovarsam hantering eller vid tidigare silvertester. Denna invändning kan inte lämnas utan avseende; det kan anmärkas att föremålen inte har företetts inför HD.

Med hänsyn till det sagda och då Å.A. iakttagit vad som ålegat honom enligt den särskilda förordningen (1949:723) ang handel med skrot, lump och begagnat gods kan Å.A. inte anses ha gjort sig skyldig till häleriförseelse.

På grund av det anförda skall åtalet mot Å.A. lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD åtalet mot Å.A..

JustR Höglund var av skiljaktig mening i fråga om motiveringen och anförde: Riksåklagaren har förtydligat sin talan sålunda att han angivit åtalet avse i första hand ansvar Å.A. för häleri enligt 9 kap 6 § 2 st BrB och i andra hand ansvar för häleriförseelse enligt 7 § 1 st 1 samma kap.

I målet är utrett att de silverföremål som Å.A. köpt av S.R. och som omfattas av åtalet frånhänts Södertälje kommun genom brott, i det att S.R. olovligen tillgripit dem ur en monter i Torekällbergets museum i Södertälje. Med hänsyn härtill har Å.A. bestritt att ansvar för häleri kan komma i fråga enligt 2 st i 9 kap 6 § BrB, eftersom detta lagrum enligt Å.A:s mening är tillämpligt endast i fall då förbrott inte är styrkt.

Det förhållandet att riksåklagaren åberopat 2 men inte 1 st i 9 kap 6 § liksom Å.A:s invändning i anslutning därtill ger till en början anledning till en undersökning av den närmare innebörden av 9 kap 6 § 2 st.

Enligt lagrummets lydelse skall den dömas för häleri som i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet, som bedrives vanemässigt eller annars i större omfattning, förvärvar eller, på sätt som är ägnat att försvåra ett återställande, mottager något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott. Bestämmelsen, som trädde i kraft d 1 juli 1980, har införts som komplement till 1 st i 9 kap 6 § för att ansvar för häleri skall kunna inträda i fråga om befattning med egendom, som åtkommits genom brott - s k sakhäleri - även när förbrottet inte är styrkt. Det gäller t ex fall då egendomen inte kan härledas till viss brottsplats eller målsägande.

Bestämmelsen tillkom efter förslag i en av brottsförebyggande rådet (BRÅ) framlagd promemoria i ämnet. Enligt detta förslag skulle till 7 § fogas en ny bestämmelse angående häleriförseelse i fall då förbrott inte var styrkt. För att kretsen av de kriminaliserade gärningarna inte skulle bli alltför vid upptog förslaget som förutsättning för att straffansvar skulle inträda att gärningen skedde i utövning av näringsverksamhet, vanemässigt eller eljest i större omfattning eller avsåg särskilt värdefull egendom. Därigenom avsågs att markera att bestämmelsen tog sikte framför allt på "yrkes- och vanehälare". Det sedermera på grundval av promemorian upprättade departementsförslaget, som remitterades till lagrådet, innebar likaledes att till 7 § skulle fogas en ny bestämmelse om häleriförseelse. Den innehöll, att om det i fall som avsågs i 6 § 1 st första meningen - dvs sakhäleri - ej var utrett att brott förelåg men gärningsmannen hade skälig anledning anta att så var fallet, det skulle dömas för häleriförseelse, om hans befattning med egendomen avsåg förvärv eller mottagande samt skedde i utövning av näringsverksamhet, vanemässigt eller annars i större omfattning eller gällde värdefull egendom. Den som förmådde visa att egendomen ej hade frånhänts annan genom brott skulle dock vara fri från ansvar.

Den föreslagna bestämmelsen innebar sålunda att som häleriförseelse kriminaliserades förvärv eller mottagande av egendom som skedde under sådana omständigheter att gärningsmannen hade skälig anledning anta att egendomen frånhänts annan genom brott. Det senare var tänkt som ett objektivt rekvisit och var i promemorians förslag uttryckt genom förutsättningen, att förvärvet eller mottagandet skedde under omständigheter som gav skälig anledning anta att egendomen frånhänts annan genom brott. I subjektivt hänseende krävdes att gärningsmannen kände till de faktiska förhållanden som gav anledning anta att egendomen hade frånhänts annan genom brott.

Den angivna förutsättningen ligger som synes till sin lydelse nära den redan tidigare gällande bestämmelsen i 7 § om häleriförseelse, enligt vilken det skall dömas för häleriförseelse om gärningsmannen ifall som i 6 § 1 st sägs icke insåg "men hade skälig anledning antaga att brott förelåg". Det är därmed naturligt att den nya bestämmelsen föreslogs inflyta i 7 § såsom en bestämmelse om häleriförseelse, dvs ett oaktsamhetsbrott. Skillnaden mellan de båda bestämmelserna i 7 § blev, att den föreslagna bestämmelsen till skillnad från den gällande klart innebar att förbrott inte behövde vara styrkt.

På förslag av lagrådet fick emellertid den nya bestämmelsen en annan lydelse. Den utformades som en bestämmelse om ansvar för häleri, dvs ett alltigenom uppsåtligt brott, och infördes i 6 § som ett nytt 2 st. Den slutligen antagna lydelsen tar sikte på förvärv eller mottagande av "något som skäligen kan antagas vara frånhänt annan genom brott". Det sålunda beskrivna föremålet för brottet utgör ett objektivt rekvisit som skall vara täckt av uppsåt. Alla former av uppsåt kan ifrågakomma. Däremot har inte avsetts att straffbelägga oaktsamma förfaranden (NJA II 1980 s 15).

Genom att den nya bestämmelsen sålunda konstruerats som en bestämmelse om häleri blir tydligt att det nyssnämnda uttrycket "något som skäligen kan antagas vara frånhänt annan genom brott" utgör ett objektivt rekvisit med annan innebörd än det liknande uttrycket i 7 §, där den straffas som inte insåg men "hade skälig anledning antaga att brott förelåg". Det senare uttrycket tar sikte på gärningsmannens subjektiva rekvisit - oaktsamhet - medan det förra utgör ett objektivt rekvisit som skall omfattas av gärningsmannens uppsåt. Denna skillnad har inte så klart framhävts i lagmotiven men synes viktig att hålla klar. Den nära överensstämmelsen mellan ordalagen kan nämligen lätt ge upphov till uppfattningen att den nya bestämmelsen också omfattar oaktsamhetsbrott, som annars straffas som häleriförseelse. Detta skulle betyda att till 6 § överförts fall av häleriförseelse när brottet begås i "näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet, som bedrives vanemässigt eller annars i större omfattning". Lagmotiven innehåller emellertid inte någon antydan härom; det ursprungliga motivet, att fånga in vissa fall då förbrott inte är styrkt, har stått kvar oförändrat under hela lagstiftningsärendets gång. Det skulle också principiellt sett te sig egendomligt om 6 §, som reglerar det uppsåtliga brottet häleri, skulle omfatta någon form av oaktsamhetsbrott.

Det sagda leder till att annan skillnad mellan tillämpningsområdena för 1 st och det nya 2 st i 6 § inte kan antas föreligga än som följer av att förbrott är styrkt i det ena fallet men inte i det andra. Det kan följaktligen inte komma på fråga att i fall då förbrott är styrkt döma till ansvar för häleri enligt den nya bestämmelsen t ex därför att omständigheterna inte anses räcka för tillämpning av 6 § 1 st. Denna överensstämmelse beträffande innebörden medför också att det inte blir något utrymme för tillämpning av 6 § 2 st vid sidan av 1 st i de fall då förbrottet är styrkt. Det kan anmärkas att - frånsett de fall då gärningsmannen känner till att egendomen åtkommits vid ett visst brott - de omständigheter som ger insikt om att brott förekommit och som skall omfattas av gärningsmannens uppsåt är i princip desamma vare sig förbrottet är styrkt eller inte. En annan sak är att när förbrott inte är styrkt, den nya bestämmelsen kan tänkas komma att bli tillämplig i fall som med tidigare bestämmelser skulle ha bedömts som häleriförseelse. Detta synes vara förutsatt i förarbetena (se NJA II 1980 s 16 och 17).

När riksåklagaren yrkat ansvar å Å.A. för häleri enligt 6 § 2 st men inte enligt 1 st, trots att förbrott är styrkt, synes han, liksom HovR:n i sin dom, ha lagt en annan innebörd i 2 st:s bestämmelse än som framgår av det sagda. Prövningen skall emellertid avse de omständigheter som åberopats till grund för ansvarspåståendet. I den delen har gjorts gällande att Å.A. förvärvat silverföremålen under omständigheter som objektivt sett varit ägnade att inge föreställningen att föremålen åtkommits genom brott samt att dessa omständigheter omfattats av Å.A:s uppsåt. Främst har riksåklagaren åberopat att silverföremålen måste ha sett värdefulla ut. Han har vidare åberopat, att säljaren var okänd för Å.A. och hade silverföremålen i en plastpåse samt var beredd att godta ett pris under vad han först begärt. Säljaren hade inte heller företett någon fångeshandling.

Angående silverföremålens beskaffenhet har framkommit bl a följande. Köpet gällde ett antal mindre föremål i form av bägare, tumlare och skedar. Flertalet föremål var från i häri inräknat en sked från 1699, medan återstoden frånsett något undantag härrörde från första hälften av 1800-talet; beträffande ett par föremål saknas dock uppgift i målet om tillverkningsår. Antikhandlaren B.K. har i sitt vittnesmål uppgivit, att han var beredd att betala över 6 000 kr för föremålen och att han uppskattat värdet till ett betydligt högre belopp när det gäller vad en köpare skulle behöva betala vid inköp i en antikvitetsaffär eller under motsvarande förhållanden. Härav följer att föremålen även i en enskild persons hand hade ett avsevärt högre värde än den av Å.A. erbjudna köpeskillingen om 1 300 kr, motsvarande metallvärdet.

När det gäller utseendet var såvitt framgår av utredningen varje slag av föremål av en typ som fortfarande tillverkas. Utredningen ger vidare inte annat vid handen än att Å.A., såsom han själv uppgivit, saknade kunskap om antikt silver men var van vid uppköp av allehanda silverföremål för nedsmältning till pris motsvarande metallvärdet, oavsett huruvida de kunde ha antikvärde eller annat värde. Med hänsyn härtill och då omständigheter i övrigt inte föreligger som utgjort särskild anledning till antagande, att föremålen åtkommits genom brott, kan Å.A. inte anses övertygad om att ha insett att så varit fallet.

När det gäller frågan om ansvar för häleriförseelse har riksåklagaren ytterligare åberopat, att Å.A. bort iaktta vissa skrapmärken som fanns på föremålen och som tydde på försök att avlägsna vissa märkningar eller andra beteckningar. Å.A. har häremot invänt, att sådana skrapmärken kunde ha uppkommit bl a genom tidigare undersökning av föremålen till utrönande av om de var av gediget silver. Invändningen kan inte lämnas utan avseende. Med hänsyn härtill kan inte på grund av skrapmärkena anses att Å.A. bort inse att fråga var om stöldgods.

Inte heller S.R:s uppträdande eller övriga omständigheter synes ha varit sådana att de givit anledning till särskild misstanke. Den omständigheten att S.R. var okänd för Å.A. kan inte tillmätas betydelse med hänsyn till att S.R. på anfordran legitimerade sig. Det kan inte heller bortses från att enligt vad som framkommit i målet metallvärdet på silver vid tiden för köpet var sådant att många människor funnit anledning att sälja bruks- och prydnadsföremål i silver för nedsmältning. Det bör vidare beaktas att kopia av det kvitto som Å.A. utfärdade till S.R. översändes till polismyndigheten för kännedom.

Med hänsyn till det sagda och då Å.A. iakttagit vad som ålegat honom enligt den särskilda förordningen (1949:723) ang handel med skrot, lump och begagnat gods kan Å.A. inte anses övertygad om att ha gjort sig skyldig till häleriförseelse.

På grund av det anförda skall åtalet mot Å.A. lämnas utan bifall.

JustR Gregow var av skiljaktig mening såvitt angick åtalet för häleriförseelse och anförde: De med åtalet avsedda föremålen utgjorde antikt silver. Flertalet föremål var från 1700-talet eller första hälften av 1800-talet. Antikhandlaren B.K. var beredd att betala över 6 000 kr för föremålen och han har uppskattat värdet till ett betydligt högre belopp då det gäller det pris en köpare skulle få betala vid inköp i en antikvitetsaffär eller under motsvarande förhållanden. Härav följer att föremålen även i en enskild persons hand hade ett avsevärt högre värde än det av Å.A. erbjudna beloppet om 1 300 kr, motsvarande metallvärdet.

Föremålen utbjöds till försäljning i en verksamhet där det föreligger stor risk att utbjuden egendom åtkommits genom brott. Föremålen var också av sådant slag som ofta utgör objekt för tillgreppsbrott. Fråga var om ett stort antal silverföremål, vilka av S.R. - som var okänd för Å.A. - förvarades i en plastpåse.

Å.A:s uppgift att han saknade kunskap om antikt silver och inte kunde bedöma antika föremål har inte vederlagts och skall därför godtas. Å.A. granskade emellertid, såsom också måste anses ha ålegat honom, de erbjudna silverföremålen närmare. Föremålen har visserligen inte företetts inför HD. Det är emellertid tydligt att åtminstone vissa av föremålen klart skilt sig från nya föremål av samma slag. Å.A., som sagt sig endast känna till nyare silverstämplar, kände inte igen stämplarna på föremålen. De siffror som vissa av föremålen var försedda med uppfattade han såsom antingen fabrikantens serienummer eller en samlares egna nummer. Mot bakgrund härav borde Å.A. ha förstått att föremålen kunde ha ett betydligt högre värde än metallvärdet.

Föremålen hade av museet åsatts inventarienummer med lack- eller tuschfärg. Dessa siffror hade S.R. skrapat bort, vilket efterlämnat skrapmärken. Såsom HovR:n funnit är det inte styrkt att Å.A. iakttagit skrapmärkena. HovR:n, där föremålen företetts, har funnit att skrapmärkena var tydliga. Det saknas anledning att frångå denna bedömning. Å.A. borde därför ha uppmärksammat märkena. Han har invänt att märkena inte tytt på att föremålen var stöldgods, eftersom de kunde ha uppkommit genom ovarsam hantering eller vid tidigare silvertester. Dessa invändningar kan enligt min mening lämnas utan avseende, särskilt som fråga var om skrapmärken på ett större antal föremål.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter måste Å.A. anses ha haft skälig anledning antaga att föremålen åtkommits genom brott. Å.A. köpte likväl - för Svea Metals räkning - föremålen, utan att närmare undersöka S.R:s åtkomst till dessa. På grund härav samt då det förhållandet att skyldigheterna enligt den då gällande skrothandelsförordningen fullgjorts med avseende på köpet eller att uppgift angående köpet lämnats till polismyndigheten genom kopia av upprättad kvittens inte föranleder till annat bedömande har Å.A. gjort sig skyldig till häleriförseelse.

På grund av det anförda dömer jag, med ändring av HovR:ns dom, Å.A. enligt 9 kap 7 § 1 st BrB för häleriförseelse till 60 dagsböter om 65 kr.